Nina Frisk (2007)

14 maj, 2023 2 kommentarer

Nina Frisk är Maria Bloms uppföljare till succén Masjävlar (2004). Återigen ser vi Sofia ”Saga Norén, länskrim, Malmö” Helin i huvudrollen som även är en titelroll i det här fallet.

Filmen är en klassisk romantisk komedi som ändå bjuder på lite mer än de vanliga vändningarna som brukar förekomma i den typen av film. Vi bjuds på en del roliga och tänkvärda insikter vad gäller relationer inom en familj: mamma/dotter och bror/syster är det mest fokus på här.

Titelrollens Nina lever i nåt sorts limbo och är mest nöjd (tror hon) när hon partajar och jobbar som flygvärdinna på 10 000 meters höjd och därmed slipper sin jobbiga familj.

Givetvis träffar hon en snubbe (en jordnära cykelhjälmsman som Crescent-skjutsar sin lille son till dagis). Tycke uppstår. Komplikationer uppstår. Man löser det. Sen kommer ett jättejätteproblem som riskerar att avsluta relationen. Löser man det? Ja, påven har fortfarande en lustig hatt.

Bitvis undrar jag om det här är en reklamfilm för Hammarby sjöstad. Många drönarbilder blir det. Eller om det är helikopterbilder? Var det vanligt att drönare användes under filminspelningar redan 2007? Jag kom nu att tänka på Hypnotisören som hade grymt snygga och vintriga flygbilder på Stockholms innerstad.

Ninas nya kille spelas av Daniel Götschenhjelm som är Sofia Helins man upptäcker jag nu! Haha, vad såg hon i honom frågar jag mig?! Daniel är säkert jättetrevlig i verkliga livet men som skådis var han verkligen inte bra. Han pratar som en robot som försöker verka mänsklig. Daniel slutade förresten med skådespeleriet 2010 och sadlade om till präst. Good for him. Eller snarare God for him.

Det förekommer kanske lite för många krystade referenser till flygresor. Det är turbulenta relationer med luftgropar hit och kraschade förhållanden dit. Jag vet, jag borde uppskatta det men ordvitsar funkar sällan nedskrivna; de ska komma spontant i stundens ingivelse.

Jag gillar ändå filmen som helhet. Det är en svensk romantisk komedi som tar lite annorlunda rutter och som flyger hela vägen utan att mellanlanda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , ,

Tár (2022)

12 maj, 2023 6 kommentarer

Under titten på Tár dröjde ett bra tag innan jag verkligen sjönk in i filmen och lät den omsluta mig. Men ibland tar (ehe) det ju tid och när jag väl kapitulerat så känner jag att det är värt insatsen.

Det hela är väl på ytan en #MeToo-historia där Cate Blanchetts beryktade dirigent Lydia Tár utnyttjar sina orkesteradepter. En sorts uppgång och fall-historia, även om vi inte får ta del av uppgången utan träffar Lydia när hon redan är på toppen.

Jag tycker filmen är lite luddigt berättad, by design förstås. Jag vet inte om det var mig det var fel på men jag hade svårt att hålla reda på vem som var vem och de inblandade personernas relationer. Assistent, sviken älskarinna, fru, dotter.

Jag sympatiserade inte med nån av filmens rollfigurer vilket kanske bidrog en del till känslan av distans under de två första timmarnas speltid. Ändå fann jag mig till slut, kanske inte trollbunden av, men indragen i filmens bitvis surrealistiska värld.

Lydia går i en (mar)drömsekvens omkring i en övergiven fabriksbyggnad och såna miljöer älskar jag. Ja, ibland räcker det med en sån liten miljödetalj för att en film ska få över mig på sin sida.

Om jag ska dra några referenser till andra filmer så kommer jag att tänka på några av Ingmar Bergmans filmer som utspelar sig i musikvärlden som t ex Till glädje och Höstsonaten. Jag fick även vibbar av Blå är den varmaste färgen; det är nåt med det lösa berättandet tror jag, en sorts europeisk stil. Apropå europeisk så kom jag även att tänka på både Roy Andersson och Ruben Östlund.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Whale (2022)

5 maj, 2023 2 kommentarer

Jag gillar Darren Aronofsky. Han gör inga halvmesyrer till filmer. Visst, han kan framstå som pretto men det är i såna fall ett pretto som jag gillar. När jag tittar igenom hans filmografi så ser jag att jag faktiskt sett alla hans filmer och faktum är att jag inte inte gillar nån av dem (ja, dubbla negationer där). Till och med Noah gick hem hos mig även om det nog är hans sämsta.

The Filmcast (tidigare The Slashfilmcast) kallar Aronofskys senaste för ”deeply problematic”. Jag kallar The Whale för ett intensivt kammarspel om en sorgsen man som kämpar mot sina inre demoner genom att äta ihjäl sig. Varför skulle det vara djupt problematiskt? Skitsamma.

Jag satt på helspänn från början. Det kändes som att jag tittade på en pjäs med strålande skådisar som bjöd på den ena förhäxande scenen efter den andra. Att det kändes som en pjäs är inte så konstigt då ju filmen bygger på just en pjäs. En pjäs skriven av Samuel D Hunter som även plitat ned filmens manus. Är det första gången Aronofsky själv inte skrivit manus?

En detalj som jag uppskattade mitt i all misär är att det förekommer en del humor (ja, faktiskt!). Det är främst mellan Brendan Fraser och Hong Chaus rollfigurer som vi bjuds på ett kul samspel och det märks att deras karaktärer inte har några filter (oftast) gentemot varandra. De vet var de har varandra även om det inte alltid sägs rakt ut.

Både Chau och Fraser är strålande i sina roller och varför Jamie Lee Curtis och inte Chau blev Oscarsnominerad är och förblir ett mysterium. Eller inte. Lång och trogen tjänst och överhajp kallas det.

Mot slutet kommer Frasers Oscarsreplik men för min del så var den inte så berörande. Den kändes inte som nåt man säger så där rätt ut utan istället tänker inombords. Då var det istället när Gambinos-budet Dan sa hej som var sekvensen som fick mig att bli berörd. Det är nånting med att se sina medmänniskor som ofta gör mig berörd. Att det sen att det visade sig att Dan förmodligen var en idiot som bara ville se vad det var för freak som dolde sig där inne i lägenheten är en annan sak. 🐳

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Pig (2021)

21 april, 2023 8 kommentarer

Jag har beskrivit filmen Pig som en perfekt stekt pilgrimsmussla. Jag vet inte, det kanske är en liknelse som haltar, men jag känner att filmen ger mig nästan för lite men absolut inte för mycket och är på gränsen till rå inuti.

Nicolas Cage är perfekt och strålande dyster som stjärnkocken som dragit sig tillbaka till Oregons skogar tillsammans med sitt tryffelsvin.

Tryffelindustrin är som en underjordisk knarkvärld med leverantörer, köpare, dealers… och grisar. När Alex Wolffs uppköpare luktar på tryffeln så känner han doften av pengar. Jag tror inte Cages rollfigur känner på samma sätt.

Jag kom att tänka på Debra Graniks utmärkta Leave No Trace som förutom att utspela sig i Oregons skogar även skildrar ett sorts parallellsamhälle (trailer park-folk i det fallet). I Pig förekommer det förutom den där tryffelvärlden även en hemlig Fight Club-värld för restaurangmänniskor. Mycket märkligt.

När den trevliga suggan blir stulen tvingas Rob (som Cages före detta kock heter) ge sig till stan (Portland) för att om möjligt leta reda på den. Filmen blir nu en serien möten/uppgörelser mellan Rob och olika figurer med koppling till restaurangbranschen i Portland och Robs förflutna. Favoritscenen är när Rob fullkomligt dekonstruerar en snobbig kock som inte vill inse att han producerar fel typ av mat som han inte brinner för.

En film som jag kom att tänka på i samband med den ovan nämnda scenen var den underbara Chef. Även där har vi en kock som kommer till insikt, både med livet och vilken typ av mat han ska göra. Ostmackor!

Pig är en härlig, sorglig, kort och koncis film, och i det närmaste perfekt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

The Fabelmans (2022)

19 april, 2023 6 kommentarer

The Fabelmans är Steven Spielbergs självbiografiska skildring om sin uppväxt och hur han som barn blev besatt av filmmediet.

Jag fick lite vibbar från den härliga nostalgi-serien The Wonder Years (En härlig tid som den hette i Sverige). I The Fabelmans är det amerikanskt 50- och 60-tal. Men det är inte bara helylle. Det förekommer en del mörker då äktenskapet mellan makarna Fabelmans knakar i fogarna. Spielberg har väl snuddat vid den här typen av ämnen tidigare men här är det i fokus på ett mer direkt sätt (än i exempelvis Närkontakt av tredje graden).

Den unge Steven (eller Sammy som han kallas här) lever mer eller mindre med sin filmkamera. När han är ledsen lägger han sig i sängen och lyssnar på den surrande kameran som tröst. Han upptäcker också filmens manipulerande och avslöjande kraft

Det förekommer en del metagrepp, speciellt mot slutet, där filmen gör klart att den vet att den är en film.

Slutligen undrar jag om ett kontinuitetsfel som filmen gör var medvetet eller inte. Det måste nästan ha varit det eftersom det så uppenbart var fel. Scenen jag syftar på är när Sammy i slutet av filmen dricker te hemma hos sin pappa och hans slips plötsligt och magiskt ligger uppe på bordet. Var det bara jag som noterade detta tro?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Magic Tie

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Filmfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Babylon (2022)

16 april, 2023 16 kommentarer

Jag hoppas att Damien Chazelle får fortsätta göra filmer med en budget i klass med Babylon. Den blev tyvärr något av en flopp publikmässigt (och även hos kritiker?). Själv älskade jag Chazelles dekadenta och mustiga mästerverk om Hollywoods barndom. I fokus är en up and coming it girl (Margot Robbie), en mexikan (Diego Calva) som gör allt för att bli en del av filmindustrin, en avdankad stjärna i form av Brad Pitt plus en rad andra figurer som går in och ut ur handlingen. Vi får vara med på filminspelningar och fester (och då snackar vi partaj på riktigt!) under stumfilmseran, då industrin känns som en galen karnival eller cirkus. När ljudfilmen gör sitt intåg blir allt mer seriöst och för en del är det början på fallet efter uppgången. Babylon går all in från början och släpper aldrig taget. Det är en härlig blandning av de bra delarna från Mank och de paranoida delarna från Boogie Nights och jag satt mest hela tiden som i trans.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Filmfilm, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Triangle of Sadness (2022)

14 april, 2023 8 kommentarer

Jag har sett alla Ruben Östlunds filmer utom De ofrivilliga. Den borde jag definitivt beta av. Varför borde jag beta av den? Jo, förutom att jag då blir Östlund-komplett så har jag verkligen gillat alla Östlunds filmer hittills. Samtliga har fått 4/5 i betyg. Om jag ska utse en favorit så är det nog Play.

Triangle of Sadness såg jag inför att jag skulle lista mina favoriter från 2022 men den hamnade inte på topp-10 men väl på en plats som bubblare.

Östlund är expert på att få mig att leta efter skämskudden. Jag älskar middagsscenen i början om vem i influencer-paret som ska betala notan. En till synes liten grej som bara växer och växer, och som inte heller tar slut efter att middagen är över.

Under den del av filmen som utspelar sig på lyxjakten förekommer det nog endast en sån scen, och då tänker jag på när en av de välbärgade gästerna vill få en ung tjej i personalen att bada i poolen.

Jag tyckte Triangle of Sadness kändes mindre personlig än hans tidigare filmer. Eller personlig nog är fel ord. Men istället för att det handlar om socialt obekväma situationer blev det kanske mer av övertydlig satir. Well, övertydlig satir funkade ju (för mig!) i Don’t Look Up. Fast jag är nog ute efter nåt annat när jag ser en Ruben Östlund-film. Klart godkänt blir det ändå förstås.

Slutligen: filmens titel är dålig men jag lärde mig åtminstone ett nytt uttryck.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Satir Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Banshees of Inisherin (2022)

2 april, 2023 4 kommentarer

The Banshees of Inisherin är lika rolig som den är sorglig. Wikipedia kallar den för en black tragicomedy och det stämmer rätt så bra. Den bjuder på en återförening av Brendan Gleeson och Colin Farrell som vi senast såg tillsammans i Martin McDonaghs ”semesteräventyr” In Bruges. Det var en film fylld med underbar dialog och absurt komiska scener och det är samma sak med The Banshees of Inisherin eftersom den är skriven och regisserad av samma person, nämligen Martin McDonagh. Farrell är perfekt som den snälle kompisen som bara vill ta en öl med sin lite äldre kompis spelad av Gleeson som plötsligt inte vill ta en öl. Jag har varit med om samma resa med några kompisar men inte på det extrema och absurda sätt som det framställs i filmen. Sen är frågan vilken sida av ölen jag har suttit men det är en annan historia.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Filmen var nominerad för nio Oscars, däribland skådisarna Colin Farrell, Brendan Gleeson, Kerry Condon och Barry Keoghan, men vann inte en enda! Vilket ju känns väldigt konstigt. DS.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2022 Tagged with , , , , , , , , , ,

Ash Is Purest White (2018)

31 mars, 2023 Lämna en kommentar

Ash Is Purest White är en något märklig kinesisk film som jag såg för att den kanske skulle kunna placera sig på min årsbästalista för 2019. Ja, IMDb säger att den är från 2018 men det gör inte jag, i alla fall inte när det gäller årsbästalistor.

Varför märklig? Ja, kanske för att jag har svårt att förstå rollfigurernas agendor. Det handlar om Qiao som är ihop med gangstern Bin fram tills att hon på grund av orsaker åker in i finkan i fem år. Jag förstår inte varför Qiao ens är ihop med Bin från början och än mindre att hon vill vara det efter fängelsevistelsen. Han är ett svin i mina ögon.

Filmen hoppar i tiden en hel del och ofta handlar det om flera år. Jag vet inte, jag tappade liksom greppet om vilka Qiao och Bin egentligen var för personer efter varje tidshopp. Bäst med filmen var att få uppleva för mig ovanliga miljöer och en kultur som jag inte hade koll på. Hur saker och ting funkar annorlunda i samhället jämfört med Sverige. Det var även bra elektronisk musik plus att skådisen, Zhao Tao, som spelade Qiao var rätt så lik Zhang Ziyi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

I’m Thinking of Ending Things (2020)

26 mars, 2023 Lämna en kommentar

Charlie Kaufman är en favorit, i alla fall som manusförfattare. Filmer som Being John Malkovich och Adaptation är filmer jag älskar. Jag uppskattar även Eternal Sunshine of the Spotless Mind om än inte lika mycket. När Kaufman själv regisserar sina manus har det en tendens att bli för mörkt, dystert och konstigt. Anomalisa är ett typexempel. Den är alltför apatisk, eller dess rollfigurer är det i alla fall. Debuten Synecdoche, New York är klart bättre och renderar en fyra i betyg. I’m Thinking of Ending Things tycker jag funkar. Här har vi en Lars Norén-middag, surrealism, David Lynch-stämning, Mother!, allt flyter ihop, barndom, ungdom, vuxenliv, en enda röra, en analys av A Woman Under the Influence, en nervig och skrattig Toni Collette och två väldigt bra Jess(i)es (Plemons och Buckley). I’m Thinking of Ending Things hamnade till slut på plats sju på min topplista över 2020 års bästa filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Mysterium, Recension, Surrealism, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →