The Descendants

8 juli, 2012 19 kommentarer

Titel: The Descendants
Regi: Alexander Payne
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Alexander Payne är en intressant regissör. About Schmidt är en helt ok rulle och Sideways är riktigt trevlig. Dessa båda filmer har varit mysiga blandningar av humor och allvar, lättsamhet och nedstämdhet. Även i The Descendants är det en udda blandning med humor mitt i allvaret och sorgen. Jag tänkte inte på att det var George Clooney som spelar huvudrollen. Han är nedtonad men låter egentligen andra göra jobbet, och är själv ganska passiv förutom i någon scen på slutet när han tar farväl av sin fru. The Descendants är en må-bra-film hur konstigt det än kan låta om man tänker på handlingen (Clooneys fru ligger i koma efter en båtolycka och Clooney får dessutom reda på att hon varit otrogen). Filmen påminner lite om Little Miss Sunshine. Jag hörde i Inside The Actor’s Studio att Clooney själv säger att han inte är en speciellt duktig skådis. Han inser sina begränsningar men gör sitt bästa. Och det märks kanske lite här. Han gör egentligen inte speciellt mycket utan kör en nedtonad stil. Den äldsta dottern i filmen (Shailene Woodley) är bäst och kommer bil nåt stort.

3/5

PS. Det var kul att se Michael Ontkean, Sheriff Harry S. Truman från Twin Peaks (yay!), i en liten roll som en av Clooneys bröder.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Ides of March

17 juni, 2012 13 kommentarer

Titel: The Ides of March
Regi: George Clooney
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag har inte sett så många filmer med Ryan Gosling. Gulliga och harmlösa The Notebook är nog den enda som jag kommer på just nu. Ja, förutom Drive då som jag såg alldeles nyss. Nu blev det en till Gosling-film på kort tid, nämligen den George Clooney-regisserade The Ides of March (den svenska titeln utelämnar jag då jag tycker den kändes klichémässig). Efter Drive så var det som att jag väntade mig nya underverk bara för att Gosling var med. Jag fick väl inte riktigt det men en bra film det är The Ides of March definitivt. När det gäller Gosling så känns det lite som om han kör sin ”var så stiff som möjligt”-stil. Hmm, jag är lite tveksam till hans skådespelartalang.

George Clooney har en biroll i filmen där han spelar den demokratiske presidentkandidaten Mike Morris. Fokus i filmen är istället det rävspel som pågår bakom kulisserna. Riktigt kul är det att se Evan Rachel Woods som ni bara måste se i Mildred Pierce, en supertvserie med Kate Winslet som mamman som gör allt för sin dotter (som inte är alltför tacksam kan man väl säga). Jag minns inte så rackarns mycket från The Ides of March. Det är ett hyfsat drama om valkampanjer och om att stå för det man tycker. Själva dramat känns väl kanske som det mer hör hemma i en tv-serie. Nu säger jag inte att det skulle vara en dålig tv-serie men ändå.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, TV Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Notebook

15 juni, 2012 15 kommentarer

Titel: The Notebook (Dagboken)
Regi: Nick Cassavetes
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Efter att jag såg The Ides of March (som det kommer en recension av snart) så insåg jag att jag inte har sett så många filmer med nästan sönderkramade Ryan Gosling. Förutom Drive så kunde jag bara komma på gamla The Notebook så därför kommer det en recension från 2009 av just den filmen. Bara så ni vet så vägrar jag skriva ut hela den svenska titeln (förutom som tag). Det räcker gott med Dagboken som är en ok översättning, även om det faktiskt inte handlar om en dagbok utan en anteckningsbok.

Jag hade hört en del om den här snyftaren så jag tänkte att jag kunde se den när jag fick chansen. Filmen som till största delen utspelas på 1940-talet i South Carolina är en kärlekshistoria mellan Noah (quirkymysiga Ryan Gosling) och Allie (smilgropiga Rachel McAdams). Det finns även en parallell handling i nutid där det som händer på 40-talet läses upp av en man (James Garner) för en kvinna (regissörens mamma Gena Rowlands) på ett vårdhem. Det som ställer till det för de unga tu är att Noah är en fattig landsortspojk medan Allie kommer från en rik familj som verkligen inte uppskattar Allies val av pojkvän.

Ok, först ut, så det inte blir några missförstånd: det är en bra film. Det mesta är välgjort. Fotot är stilfullt med skönt tempo. Handlingen är så där mysig som bara en amerikansk film som utpspelas i en småstad någon gång under mitten av 1900-talet kan vara. Skådisarna är vackra och välcastade. Men just det som jag beskriver är också, enligt mig, filmens brist. Allt är lite fööör snyggt. Det är lite för mycket svanar och roddare i motljus till alltför sentimentalt klingande pianomusik.

Sen tycker jag faktiskt att det hade räckt med kärlekshistorien på 40-talet. Nutidshistorien funkar inte riktigt för mig. Den berör helt enkelt inte, kanske beroende på att den får för lite tid. Och om den är tänkt att vara nån sorts twist så är den uppenbar direkt. Men, men, en bra film är det. Det blir nästan en fyra. En scen som jag gillade var när Allies mamma (väldigt bra spelad av Joan Allen) blev känslosam när hon mot slutet pekade ut den där mannen. En sak till: James Marsden har jag aldrig gillat i de filmer jag sett med honom. Men så verkar det ju också som att han alltid får göra ”bror duktig”-rollen.

3+/5

PS. Givetvis kysser de varandra i regnet också, t.o.m på dvd-omslaget, haha. Som sagt, inte dåligt alls men lite för bra.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Dark Shadows

14 juni, 2012 9 kommentarer

Titel: Dark Shadows
Regi: Tim Burton
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Återigen var det dags för den månatliga träffen med Filmspanarna då ett gäng svenska filmbloggare går på bio och efteråt snackar film (*host*Prometheus*host*) över en öl eller två. Efter diverse turer blev det Tim Burtons Dark Shadows som blev den film som skulle ses. Ett tag var skräckisen Chernobyl Diaries aktuell och jag var ganska sugen på den men efter att ha läst omdömen om den så blev det nog bra i slutändan även om jag tror att jag skulle uppskatta de miljöer som Chernobyl-rullen utspelas i.

Dark Shadows bygger på en för mig helt okänd amerikansk gotisk tv-såpa. Handlingen, i alla fall handlingen i filmen, går ut på att en tjänstekvinna vid namn Angelique Bouchard (Eva Green) blir svartsjuk då hennes älskare, den unge master Barnabas Collins (evige Tim Burton-kompanjonen Johnny Depp), kärar ner sig i den unga skönheten Josette (Bella Heathcote). Angelique visar sig vara häxa och dödar i sin svartsjuka både Barnabas föräldrar och hans käraste Josette. Barnabas försöker i sin förtvivlan ta livet av sig men se det gick inte. Angelique har nämligen med nån sorts häxkonst förbannat honom till ett evigt liv i plåga som vampyr. Hon ser till att han blir levande begravd i kista (så levande som nu en vampyr är) och koncentrerar sitt tydligen eviga liv (hon är ju häxa, mind you) på att göra livet surt för familjen Collins ättlingar.

Efter en prolog som utspelas på 1700-talet då vi får se familjen Collins anlända till USA från England och där grunda en framgångsrik fiskeriverksamhet (plus att Barnabas Collins alltså blir vampyr och begravd dårå) hoppar handlingen fram till år 1972 och det lilla samhället Collinsport där vi träffar den dysfunktionella familjen Collins som bor på godset Collinwood Manor. ”Familjen” består av matriarken Elizabeth (Michelle Pfeiffer), hennes dotter Carolyn (Chloë Grace Moretz från Kick-Ass), hennes bror Roger spelad av Jonny Lee Miller (Sick Boy från Trainspotting, tack för den informationen, Vrångmannen!), Rogers son David och slutligen Helena Bonham Carters psykiater Dr. Julia Hoffman.

Enter vampyren Barnabas som släpps lös ur sin kista av en grupp byggjobbare som var ute på grävjobb och av en slump stötte på Barnabas fängelse i trä. Arma byggjobbare säger jag. Det var fel kista att gräva fram.

Haha, alltså jag hade faktiskt riktigt trevligt en ganska stor del av filmen. Vi får se åtminstone två av Burtons vapendragare i form av Johnny Depp och frugan Helena Bonham Carter och jag hade väl farhågor om att Depp skulle gå på tomgång eller att hela filmen skulle gå på tomgång som jag bitvis tyckte ändå godkända Alice i Underlandet gjorde. Det jag gillar mest med Dark Shadows är när vampyren Barnabas dyker upp i det amerikanska 70-talssamhället med sin gammalmodiga stil och mustiga språk. Det uppstår humor när Barnabas inte säger ”Kiss my ass!” utan istället väljer formuleringen ”You may strategically place your beautiful lips upon my posterior and kiss it repeatedly”. Enkla komeditricks möjligen, men det funkar för mig. Jag fullkomligt älskar Barnabas formuleringsförmåga och val av ord.

En sak som jag blev lite konfunderad över men fann underhållande på ett udda sätt är att ingen som får reda på att man har en vampyr bland sig blir speciellt överraskad, rädd eller tvivlande till att det faktiskt är en äkta vampyr det handlar om. Nej, istället så bara ”jaha, du var vampyr du, jaha, och vad ska du göra i helgen?”. Eller så tar man tillfället i akt att fylla sig själv med vampyrblod för att bli evigt ung. Men det är inget annat att vänta. Den här filmen är inte direkt fylld till bredden med logisk handling. Nej, den är bara en skojig mysig gotisk såpamatiné (ordet skräck hör inte hemma nånstans när man beskriver filmen).

Efter filmen framkom det att vissa Filmspanare inte uppskattade Eva Greens insats som svartsjuk häxa. Jag tyckte hon funkade riktigt bra som slemmig häxa med sitt stora grin och ögon som har nåt svartsjukt över sig. Nej, jag gillar henne. Johnny Depp är bättre än han var i Alice i Underlandet. Han verkade helt enkelt ha haft roligt här.

Jag märker nu att jag helt glömt att nämna att i handlingen som utspelas på 1970-talet så dyker en kopia av Barnabas käraste Josette upp. Hon har fått tjänsten som unge Davids guvernant. Att jag glömde det är inte så konstigt eftersom filmen är alldeles för spretig och vissa handlingsspår glöms bort under stora delar av filmen för att krystat dyka upp igen när allt ska knytas ihop.

Förutom en förvirrad handling som inte är nån handling utan bara en ursäkt för att Johnny Depp ska prata rolig gammal engelska och känna sig udda i ett modernt samhälle (och minst tre gånger skämta om det kvinnliga i Alice Coopers namnn) så är filmens stora problem den sista kvarten då allt fullkomligt ballar ur och bara blir en soppa med plötsligt uppdykande varulvar som kommer in från vänster och tråkiga datoranimerade träfigurer som plötsligt får liv inne i Collinwood Manor i en väldigt tråkig och förvirrad slutuppgörelse. Här sjönk filmen rejält. Det finns två scener till som drar ner betyget. Den första är en ”sexscen” med Barnabas och Angelique som mest blir en sorts fånig brottningsdans som ska vara rolig och häpnadsväckande men bara blir trött. Den andra scenen är en scen som är rolig fram till slutet då plötsligt Barnabas beslutar sig för att han måste döda sina nyblivna vänner vilket inte kändes fair. Det gick inte ihop helt enkelt.

Det finns en massa andra logiska luckor och konstigheter men jag kan inte låta bli att ge filmen en svag trea vilket betyder 2,5 Filmspanar-ikoner. Läs nu vad mina vänner tyckte om Dark Shadows: Jessica, Sofia, Henke, Fiffi, Har du inte sett den? (podcast!) och Vrångmannen (som hade sett filmen tidigare men anslöt senare under kvällen).

Betyg på Dark Shadows:


eller uttryckt i siffror 3-/5

Betyg på den efterföljande diskussionen om Prometheus:

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Primer

13 juni, 2012 2 kommentarer

Titel: Primer
Regi: Shane Carruth
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Vi kör en gammal sf-recension. Det handlar om en film som gav upphov till en ganska förvirrad recension när jag såg den i april 2006, vilket inte är så konstigt eftersom det är en förvirrande film. Det är en debutfilm som skvallrade om en lovande karriär för regissören, men när jag kollade upp honom på IMDb så är Primer än så länge hans enda film även om han tydligen jobbar på en film som ska få premiär i år.

Två stycken kompisar, Aaron och Abe, jobbar helger och nätter i Aarons garage med… nånting. De har ett sorts hobbyföretag, eller det är nog allvarligt, men jag fattade aldrig riktigt om de även jobbade på ett annat större företag (men jag tror det). Sitt miniföretag har de med två andra snubbar men pengarna rullar inte direkt in. Lite kul (för mig) är att de bl a säljer nån sorts specialtillverkade JTAG-kort, något som jag jobbar med typ varje dag, haha. De verkar även konstruera kylskåp.

Nu är det så att A & A plötsligt stöter på ett fenomen, de gör en innovation/upptäckt, som har att göra med att man på nåt sätt kan få material att tappa massa. Det var nåt sorts protein som utsöndrades, fast det egentligen ska ta flera år att få fram det där proteinet från svampar i labb. Efter det här inser de att de är nåt större på spåren; det verkar nämligen som om man kan vidareutveckla idén till att bli en tidsmaskin (fast det sägs egentligen aldrig rätt ut i filmen).

Givetvis vidareutvecklar A & A idén och dessutom håller de allt hemligt, både för kollegor och familj. De börjar resa tillbaka i tiden och utnyttjar det hela genom att först kolla vilka aktier som har stigit och sen när de åker tillbaka i tiden så köper de just dessa aktier och tjänar på så sätt pengar. Det hela funkar till att börja med men efter ett tag blir det givetvis problem. De ställs inför jobbiga frågor och paradoxer när de allt mer desperat börjar resa tillbaka i tiden och därmed skapa en mängd tidslinjer och därmed flera versioner av sig själva.

Oj oj oj, det är bara att erkänna direkt: jag förstod inte hur allt hängde ihop i den här filmen. Därmed inte sagt att jag inte förstod filmen rent känslomässigt. Som i alla filmer med tidsresor så uppstår det paradoxer av det slag som vänder hjärnan ut och in. Det går helt enkelt inte att få grepp om vad som händer fullt ut, mycket beroende på att tidsresor förmodligen inte är möjliga från början. Tidsresor är en paradox i sig. Däremot så är själva grundhistorien inte så himla klurig. Efter ett tag fattade jag att de hade målat in sig själva i ett paradoxhörn när de försökte rätta till saker som gått fel beroende på att de började med tidsresorna från första början. Eh, well. Typ.

Ok, rent hantverksmässigt är det en helt ok film. Det är lågbudget och det är samme snubbe (Shane Carruth) som skrivit, regisserat, producerat, skrivit musiken, varit ansvarig för fotot, mm. Dessutom spelar han en av huvudrollerna. Kul att en sån här film kan nå en större publik. Carruth har fått till en film med en bra stämning mha foto, klippning och musik. Dessutom känns det mer på riktigt (garage-riktigt) än andra större filmer där det vimlar av effekter och blippande datorskärmar. Här vilar det en mystisk, skum stämning över det vi ser och efter ett tag har man på nåt sätt dragits in i filmens plot även om man knappt fattar ett dyft om vad som händer. Men man vet att nåt är fel. Bara att med en kikare titta på sig själv gå in en lagerbyggnad med en syrgastub kan inte vara rätt.

Det mindre bra med filmen är ändå att den känns för smart för sitt eget bästa. Det känns liksom onödigt att det är en dialogtyngd film med lite lurig klippning där saker och ting bara visas i korta scener där man hoppar ganska friskt i handlingen och där väldigt mycket sägs mellan raderna (eller scenerna om man så vill). Det gör att det inte blir lättare att förstå vad som försiggår vilket kan göra att man tappar sugen och helt enkelt ger upp. Nu ska man inte ge upp, utan i stället hänga kvar och inte fundera för mycket kanske, utan bara tänka att det handlar om tidsreseparadoxer och de problem som dessa paradoxer medför. Sen kan man börja tänka efteråt. Men ok, det hjälper att vara 100% fokuserad när man ser Primer, haha. Jag ger filmen en stark trea och rekommenderar den när man känner att man inte vill checka in hjärnan i kylskåpet när man ser en film. Ibland vill man ju det och då passar andra filmer bättre.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,

2 x Woody Allen

11 juni, 2012 5 kommentarer

Då kör vi återigen en duo korta omdömen av två Woody Allen-rullar. Även dessa ”recensioner” skrevs under 2003 och det är två helt ok Allen-rullar.

Titel: Mighty Aphrodite
Regi: Woody Allen
År: 1995
IMDb | Filmtipset

Ett par, spelade av Woody Allen och Helena Bonham-Carter, beslutar sig efter viss tvekan att adoptera en liten son. Allen blir besatt av att hitta den riktiga mamman. När han väl hittar henne, och det visar sig att hon är prostituerad och porrskådis, blir han besatt av att ”rädda” henne och göra om henne till en helyllemamma. Mmmm, jag tyckte här att Allen har hittat tillbaka till fantasin och det roliga från t ex Annie Hall efter de rejäla bottennappen med Manhattan och Skuggor och dimma. Jag gillade inslagen med den grekiska skådistruppen med olyckskorpen Kassandra i spetsen som ibland dök upp och pratade med Allen i verkliga livet. ”I see disaster. I see catastrophe. Worse, I see lawyers!”. Kul med Zeus som inte hade tid att svara utan använde sig av telefonsvarare. Filmen är lättsam, rolig och sevärd men ingen jättehöjdare.

3+/5

Titel: Sweet and Lowdown
Regi: Woody Allen
År: 1999
IMDb | Filmtipset

En fiktiv dramadokumentär om den påhittade jazzgitarristen Emmet Ray i 20- och 30-talets USA. Emmet är en märklig figur. En gudabenådad gitarrist, världens näst bästa, som gillar att skjuta råttor vid soptippen samt att titta på tåg. Hans måtto när det gäller kvinnor är: ”Love them and leave them”. Det är en lite udda film, där speciellt Emmet Ray är en udda figur, mycket bra spelad av Sean Penn. Filmen hade en del bra och roliga ögonblick. Man känner igen Woody Allens stil fastän han inte är med själv som skådis. Samantha Morton (Morvern Callar) är även hon bra som en stum tjej som är ihop med Ray under en tid. Det konstiga med Ray är att han är självgod och ganska burdus men konstigt nog så känns han ganska sympatisk ändå. Han är i alla fall ärlig. Penn gör en annorlunda roll här och visar att han är en väldigt bra skådis. Som helhet fattas ändå något i filmen.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Fejkdokumentär, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Summer Wars

10 juni, 2012 Lämna en kommentar

Titel: Summer Wars
Regi: Mamoru Hosoda
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Summer Wars är en ganska mysig anime gjord av samma regissör som ligger bakom trevliga The Girl Who Leapt Through Time. Kenji är en gymnasiekille som är duktig på matte och som extraknäcker som cyberhjälpreda i den konstgjorda datorvärlden OZ. Av skolkompisen Natsuki blir han inbjuden till hennes hemby för att fira hennes gammelmormors 90-årsdag. Kenjis uppgift, visar det sig, är att agera Natsukis pojkvän. Det några märkliga dagar för Kenji. Förutom att ha svårt att hitta rätt i sin roll som Natsukis pojkväns-stand-in så lyckas han även av misstag orsaka kalabalik och kris i OZ-världen. Men det som händer i OZ-världen påverkar även den riktiga världen och snart är hela Jorden hotad, då en ondskefull digital entitet, Love Machine, är ute efter kaos.

Summer Wars är ganska udda blandning av romantisk komedi, familjedrama och science fiction-thriller. Alla delar är liksom lika mycket värda vilket gör att filmen känns lite udda ur ett västerländskt perspektiv. Men det är så det brukar vara när man ser asiatiska filmer (och kanske främst anime). Det är inte riktigt samma mallar. Samtidigt som det är udda och därför fräscht så gör det också att det blir lite spretigt och förvirrande. Temat i filmen har vi sett många gånger förut, inget nytt där. Digitala världar, eller drömvärldar som i Paprika, som flyter över i den riktiga världen. Det är förvisso snyggt gjort här men som sagt inget nytt.

3-/5

Arkiverad under Anime, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , ,

Avatar

4 juni, 2012 11 kommentarer

Titel: Avatar
Regi: James Cameron
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Som kompensation för att det inte blev nån recension av Prometheus så tyckte jag det kunde passa med en gammal recension av en annan sentida hajpad sf-klassiker. James Camerons Avatar var den första 3D-filmen jag såg på bio. Jag såg och skrev om filmen när den kom på bio, dvs i mars 2009.

Andra delen av en riktig biokväll för ett tag sen blev min första 3D-film. Tidigare på kvällen hade jag sett Snabba cash och nu var det alltså dags för den omtalade Avatar. Jag kan väl säga att jag var aningen skeptisk. När det gäller själva 3D-konceptet så tyckte jag egentligen inte det tillförde så mycket. I alla fall inte till en början. Jag upplevde själva 3D-effekten mest som att jag såg flera 2D-lager på varandra, ungefär som kulisser. Jag tyckte 3D-känslan var som bäst när allt var datoranimerat, när det utspelades i skogen på Pandora och bland de blå jättesmurfarna.

Men efter ett tag, inne i skogen, när Jake får sin ”utbildning” så sögs jag faktiskt helt in i filmen. Det hände t.o.m. några gånger att det ryckte i armen och jag var på väg att vifta bort några insekter som flög omkring i biosalongen. Jag var helt uppslukad av alla intryck, djur, ljus, ljud, träd. Då förstod jag lite vad Cameron menade när han sa att Avatar var en film man skulle känna, inte se med hjärnan. Synd bara att Cameron inte hade kunnat använda hjärnan aningen mer när han skrev manus bara, haha.

Nånstans efter halva filmen kastades jag som en följd av filmens fördumning ut ur Pandoras magi. Istället för att vara inne i filmen så tittade jag på filmen, och då gick lite av Camerons ovan nämnda hjärtepoäng förlorad. Istället för att jag kände filmen så var det min hjärna som arbetade. Tankar om hur larvig och förutsägbar filmen var poppade upp mer och mer och slog hål på filmmagin. Det hela kändes mer som en vanlig actionuppgörelse i en mer normal, men inte dålig, actionrulle. Det blev även övertydligt med budskapet om att vi ska vara rädda om vår Jord, vilket vi givetvis ska vara, men det blev nästan fånigt med alla fina ord.

Töntigt blev det när jättesmurfarna i nån sorts sittande squaredance-rave skulle tillbe sin skogsande. Av nån anledning fick jag då lite vibbar från det såsiga grott-rejvet i The Matrix Reloaded. En lustig detalj var att jättesmurfarna var just jättelika. Typ 3,5 meter långa. Egentligen nämndes väl aldrig det faktumet i filmen. Aningen fånigt och för politiskt korrekt var också att smurfarna pratade engelska med en sorts afrikansk brytning. Jo, James, vi förstår poängen ändå. Filmen är förstås för lång också, speciellt eftersom den mot slutet blev sämre och sämre. Jag tyckte inte heller ansiktsanimeringen av smurfarna var så rackarns bra. När de log såg det vrickat ut (gällde speciellt Sigourney Weavers avatar). Då var Gollum bättre.

Det fanns en hel del likheter med den trevliga anime-rullen Nausicaä som ju innehåller en hel del skogsandar och annat flum. En del av flummet i Avatar gillade jag faktiskt. Typ tanken om att alla djur, växter och människor hör ihop. Jag gillade också detaljrikedomen när det gällde Pandoras djur och växter. Slutligen, när det gäller hela 3D-grejen, så kan det definitivt förhöja upplevelsen men för en superupplevelse krävs ett bra berättande också. Kanske inte nödvändigtvis ett superintelligent manus, men det man berättar måste man berätta på rätt sätt om ni förstår skillnaden. Om Children of Men hade varit i 3D hade det varit den ultimata upplevelsen.

3+/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Inför Prometheus: Alien: Resurrection

31 maj, 2012 19 kommentarer

Titel: Alien: Resurrection
Regi: Jean-Pierre Jeunet
År: 1997
IMDb | Filmtipset

Innan jag börjar skriva om Jean-Pierre Jeunet Alien-film så vill jag passa på att gratulera två filmbloggarkollegor som precis har blivit nominerade till LAMB (the Large Association of Movie Blogs) Awards. Det är Jessica på The Velvet Café och Joel på Deny Everything. Grattis, and keep up the good work! Listan på alla nominerade hittas hos Duke & The Movies.

Så! Då har vi alltså kommit till den sista (än så länge) ”riktiga” Alien-filmen som kom 1997. Vän av ordning påpekar då förstås att det kommit två Alien vs. Predator-filmer men jag hinner helt enkelt inte med dem nu, och ska jag vara helt ärlig så tror jag inte det finns några direkta kopplingar till Prometheus (förutom att jag läst om att Space Jockey ska skymta förbi i nån av filmerna). Faktum är att jag såg AvP på bio när den kom — och jag blev ganska besviken. Så vi skippar dessa filmer!

Joss Whedon (ja, Joss Whedon!) har skrivit manus till Alien: Resurrection. Detta var nyheter för mig. När jag nu ser filmen igen så känns det inte så konstigt. Jag blir påmind om Serenity (nej, jag har inte sett tv-serien Firefly) där precis som här man har en besättning på ett rymdskepp som inte sysslar med helt legala affärer. Besättningen är som en liten familj. Vi hittar ett kärlekspar. De gnabbas med varandra med glimten i ögat. Det är faktiskt en hel del Whedon över manuset, och jag ser det speciellt tydligt efter att ha sett The Avengers.

Handlingen i korthet. Ripley och Alien-drottningen dog i Alien³. Trodde ni att FIRMAN skulle ge upp? Nej, givetvis inte. De lyckas med hjälp av Ripleys blod klona Ripley och på köpet får de även en Ripley med en liten bebis-Alien i magen som de hjälper att födas.  Till slut har FIRMAN på en rymdstation en liten djurpark med ett gäng Alien-monster. En av chefsforskarna, som spelas av en obehagligt bra Brad Dourif, beslutar att man även ska behålla Ripley vid liv eftersom hon nu ändå överlevde Alien-monstrets födelse.

Till rymdstationen anländer skeppet Betty där besättningen bl a består av Call (favvon Winona Ryder) och Johner (favvon Ron Perlman). Efter diverse inledningsscener som ändå är ganska bra så träffar till slut skiten fläkten precis som vi vet att den ska göra: Alien-monstren rymmer givetvis och börjar löpa amok. Det blir upp till den klonade Ripley och besättningen på Betty att rädda rymdsstationen… eller snarare rädda Jorden eftersom det är dit som stationens nödsystemet är inprogrammerat att ta sig om det skiter sig.

”My mommy always said there were no monsters. No real ones. But there are.”

En nyhet i Alien³ var att Ripley inte attackerades av monstret. I Ressurection har man tagit det till en nivå till. Eftersom Ripley i den här filmen är en klonad blandning av sig själv och monstret så får vi en ny karaktär. Hon minns vad som har hänt i de tidigare filmerna men samtidigt är hon inte samma Ripley. Hon är urstark och har frätande blod. Hon har en telepatisk länk med monstren. Jag tycker nog man vridit manus så mycket som man kan här.

Jag har redan skrivit om hur man märker Whedons touch på filmen. Hur märker man att Jean-Pierre Jeunet har regisserat? Mja, inte så himla mycket. Kanske en del miljöer på rymdstationen känns lite Jeunetiska, och så har vi ju Dominique Pinon som ju är med i de flesta (japp — alla! — kollade precis upp det) Jeunets filmer. Men man kan inte säga att Jeunets stämpel direkt syns på filmen.

En sak jag gillar är Sigourney Weavers prestation som Ripley och hur Ripley framställs i filmen. Hon är en bad ass girl helt enkelt. Ron Perlmans karaktär Johner som tycker han är hur cool som helst är chanslös och han kan inte annat än beundra henne. Kul också att läsa om att Weaver vägrade cgi:a basketbollsscenen. Hon skulle helt enkelt sätta sitt bakom ryggen-kast — vilket hon gjorde på sjätte tagningen. Enligt uppgift tittade då Perlman in i kameran och utbrast ”Oh my god!!, vilket givetvis klipptes bort.

Mina absoluta favoritscener i filmen utspelas under vatten. Det handlar om en lång sekvens när man efter att stationen blivit vattenfylld tvingas simma en lång sträcka under vatten. Det är riktigt snyggt filmat och med en bra spänning. Dessutom är det tydligen så att stackars Winona Ryder lider av vattenskräck vilket gör hennes insats mer imponerande.

I Alien: Resurrection får vi även se ett nytt monster, förutom en ny Ripley, födas. Vi kan kalla det Ripley och Alien-monstrets kärleksbarn. Hmm, speciellt gulligt var det inte men inte läskigt heller. Här har filmmakarna helt enkelt misslyckats. Man har väl velat införa nån sorts sympatikänsla för det här monstret men det fallerar helt tyvärr. Det blir mest fånigt… men jag kan ändå inte låta bli att gilla det lite grann. Slutet av filmen påminner faktiskt om både ettan och tvåan i serien även om det går lite långsammare och Ripley inte längre tänker ”dö! dö! dö! dö!”.

3/5

Och ja om ni undrar så har vi givetvis en android i den här filmen också. Det har ju blivit lite av standard i Alien-filmerna… och möjligen i Prometheus om man trots försök att motstå lyckats få reda på saker om filmen.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Inför Prometheus: Alien³

29 maj, 2012 11 kommentarer

Titel: Alien³
Regi: David Fincher
År: 1992
IMDb | Filmtipset

Obs! Som vanligt när jag skriver om en Alien-film så förekommer det spoilers, bara så ni vet.

Om ni ser del två i Alien-serien, alltså Aliens från 1986, så ska ni se till att kolla igenom hela eftertexterna. I slutet av den version jag såg så förekommer precis i slutet av eftertexterna när musiken har tystnat ett ljud. Det är ett ljud som man känner igen. Det är ljudet av ett Alien-ägg som öppnar sig. När jag hörde det, och det var första gången jag hörde det nu när jag såg Aliens, så blev jag ganska exalterad. Det kändes som om jag hade avslöjat en hemlighet, fått en förklaring till det som sen händer i Alien³. Just den känslan är ett tecken på att det var en bra post-credits scene. Jag tror inte det var första gången, men det var också lite ovanligt med en scen efter eftertexterna som bara består av ljud.

Nåväl, då lämnar vi Aliens och går över till David Finchers försök att göra de tidigare filmerna i serien rättvisa. Eftersom jag hade sett, eller snarare hört, den där ”efter eftertexterna”-scenen så visste jag att någon eller några av personerna ombord på räddningskapseln som kraschlandar på fängelseplaneten Fiorina 161 förmodligen hade blivit infekterade med en liten bebis-Alien i sina bröst. Dessutom såg jag den förlängde versionen av Alien 3 där vi faktiskt under förtexterna får se en spindel-Alien krossa glaset på Ripleys kryokammare för att sätta sig på hennes ansikte.

Kapseln kraschar alltså på en fängelseplanet som endast bebos av män. Den enda som överlever kraschen är Ripley och hon tas om hand av läkaren Clemens, spelad av en personlig favorit i form av Charles Dance. Dance är som en blandning av Anthony Hopkins och Ben Kingsley. Eller så är han bara britt, helt enkelt. Hur som helst, jag gillar hans sätt att prata. På den isolerade planeten har det uppsått en religiös rörelse ledd av Dillon (Charles S. Dutton). Att hänge sig till en tro kan väl vara ett sätt att hålla sig vid liv i sådana jobbiga förhållanden, rent mentalt, som männen lever i. Läkaren och vetenskapliga Clemens är förstås skeptisk men låter (också förstås) de troende hållas.

Den tredje dominerande personen på planeten är fängelsedirektören Andrews (Brian Glover). Han är en ganska ointressant karatär. Han vill inget annat än att hålla ordning. Ripley som ju till skillnand från alla männen på planeten är kvinna måste helt enkelt hålla sig på sitt rum tills det anländer ett skepp som kan hämta henne. Annars kan ju våldtäktsmännen och mördarna få idéer.

”Given the nature of our indigenous population, I would suggest clothes. None of them have seen a woman in years… Neither have I, for that matter”

Hur skulle Fincher nu tackla det hela? Skulle det bli vapen och monster i kubik (ehe)? Nej, Fincher går tillbaka till ettan i serien i viss mening. Vi får inte se speciellt mycket av monstren eller snarare monstret i singularis. På planeten finns inga vapen. Det hela är egentligen ett sorts kammarspel i ett fängelse. Och jag tycker det funkar. Fincher har fått till en ganska bra lite klaustrofobisk stämning. Dessutom finns det en ny vinkling då Ripley dels vet att hennes tid i livet är räknad samtidigt som hon inte kan attackeras av monstret eftersom hon bär på dess avkomma.

Den version jag såg nu var den förlängda versionen, kallad Assembly Cut. Tidigare har jag bara sett bioversionen. Det finns några skillnader, t ex räddas Ripley av Clemens efter att ha spolats i land från havet (i bioversionen räddas hon från den kraschade kapseln). I den förlängda versionen känns hennes förhållande till Clemens därmed lite starkare. Det finns flera skillnader. I bioversionen så är det en hund som råkar ut för en spindel-Alien och blir värd för ett monster som sen föds ur hunden. I Assembly Cut är det istället en oxe. För övrigt är just dessa scener riktigt bra. Fincher klipper mellan monstrets födelse och begravningen av de som omkom i kraschen med räddningskapseln.

En sak som slog mig när jag såg slutet i Assembly Cut är att bioversionen är så himla mycket bättre just här. I bioversionen så faller Ripley ner i den brinnande smältugnen precis när monsterdrottningen föds och hon håller kvar monstret för att se till att hon verkligen förintas tillsammans med henne i lågorna. Effektfullt. I Assembly Cut — så faller hon bara ner i lågorna. Just det här var en av mina favoritscener i filmen när jag såg den första gången och att den var ändrad till det sämre i den förlängda versionen kändes skumt. Hmm, inte bra. Jag tycker nog generellt att Assembly Cut känns lite segare, lite sämre.

Nu skulle jag gärna höra vad Henke har att säga när det gäller skillnader mellan bioversonen och Assembly Cut. Han påstår nämligen att a: i traditionell västerländsk film har man två vändpunkter och b: i bioversionen av Alien³ är den andra vändpunkten bortklippt vilket sänker filmen. Henke får jättegärna upplysa mig och andra intresserade vad det var för händelse som var den andra vändpunkten i Assembly Cut.

Nu återstår bara betyget… och en recension av Alien: Resurrection och sen är vi redo för Prometheus, förhoppningsvis i två dimensioner. 2D-biljetterna släpps imorgon onsdag enligt uppgift.

3/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →