Kärlek 65

Titel: Kärlek 65
Regi: Bo Widerberg
År: 1965
IMDb
| Filmtipset

Idag visade SVT Hasse Ekmans Flicka och hyacinter som matiné. Nu hade jag i det här fallet redan sett filmen på dvd tidigare i somras, men ibland, eller ganska ofta om jag ska vara ärlig, kommer det såna här guldkorn på vår statliga television. Filmer som kanske inte finns att se online eller på dvd/blu-ray. Ett annat exempel är Arne Sucksdorffs Pojken i trädet som jag lyckades se (nu ser jag att även den filmen finns på dvd men ändå). Recensioner av bägge dessa svenska klassiker kommer att dyka upp här på bloggen. Det är alltså värt att kolla i tv-tablån på morgonen och programmera videon om det behövs. Även Bo Widerbergs Kärlek 65 hade jag turen att upptäcka på ettan eller om det var tvåan.

För ett tag sen såg jag Bo Widerbergs debutfilm Barnvagnen när SVT visade den. Jag tänkte då att det kanske var dags att beta av Widerbergs filmer. Han är ändå en av de mest kända svenska regissörerna, även om han i en del kretsar inte är lika hajpad som andra (*host*Bergman*host*). Hänsynsfullt nog visade SVT inte långt efter Barnvagnen Widerbergs tredje film, Kärlek 65 från, just det, 1965. Kärlek 65 är en äkta metafilm om filmregissören Keve (spelad av Keve Hjelm) som brottas både med familjeproblem och konstnärliga problem. Samtliga skådisar spelar personer med samma namn som sig själva. Vi ser bl a Inger Taube (från Barnvagnen), Thommy Berggren (i en kort cameo som skådis) och en ung Björn ”Dynamit-Harry” Gustafson.

Kärlek 65 är en väldigt personlig film som handlar om Bo Widerberg själv, i form av regissören Keve. Det handlar dels om regissören Keves, alltså Widerbergs, relation till sin fru och dotter, och dels om hur han tänker när det gäller filmen som konstart. Nåt Widerberg är grym på, och det visade han också i Barnvagnen, är långa scener med musik utan dialog. I Kärlek 65 flyger man t ex drake vid kusten några gånger till skön melankolisk musik. Härlig stämning här. Keve Hjelm är ganska rolig som regissören. Han har ett par intensivt stirrande ögon och han är hela tiden redo att vara hårt arbetande och ambitiös — när det gäller film alltså. Frun och dottern kommer i andra hand. Det är en sevärd film men lite varning för flum. Det var kul att se Ben Carruthers, från John Cassevetes Shadows dyka upp mot slutet.

3+/5

Barnvagnen

Titel: Barnvagnen
Regi: Bo Widerberg
År: 1963
IMDb
| Filmtipset

För ett tag sen såg jag Bo Widerbergs hyllade film Kvarteret Korpen för första gången. Jag såg också hans kriminalklassisker Mannen på taket (även den hyllad) som jag hade sett tidigare men det var eoner sen så det räknas knappt. Först tänkte jag dock posta omdömen av Widerbergs tidigare filmer som jag såg för några år sen: debuten Barnvagnen, Kärlek 65 och Elvira Madigan. Först ut en kortkort text om Barnvagnen.

Jag passade på att se Bo Widerbergs debutfilm Barnvagnen när SVT visade den. Det var en klart intressant film att se. Miljöerna — från 60-talets Malmö — är underbart dystra och intressanta som tidsdokument. Samtidigt som det finns en realism i filmen så är den även poetisk vilket fotot (som för övrigt Jan Troell står för) starkt bidrar till. Pianisten Jan Johanssons musik bidrar även den till rätt stämning; ibland jazzig, ibland melankolisk. Bästa scenen är när Britt (Inger Taube), som flyttat hemifrån, hämtar en kristallkrona hos sina föräldrar för att ha i sin nya lägenhet. Andra tycker att scenen när Thommy Berggren och Taube lyssnar på Vivaldi på biblioteket är den bästa.

3+/5

Surrogates

Titel: Surrogates
Regi: Jonathan Mostow
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Bruce Willis jagar en mystisk mördare i en värld där flertalet lever sina liv uppkopplade till fotomodellskopior av sig själva. Hehe, detta var faktiskt oväntat odåligt. Det är en i grunden ganska enkel historia. Det är inte så himla många twister och komplicerade svängningar som det brukar kunna vara. Men bitvis är det en obehaglig och lite sorglig stämning med alla surrogat som går omkring medan värdarna sitter hemma i sina morgonrockar. Man kan även dra paralleller till att man rent mentalt har en mask på sig, t ex på jobbet eller när man åker tunnelbana (man är ett surrogat för sig själv så att säga). Som sagt, det är en lite märklig stämning eftersom alla är photoshopade fotomodeller som beter sig aningen stelt. Det var ett kul slut också, även om det var förutsägbart. Trots ett ganska intressant tema är det Disney som producerar så då blir det lite väl smörigt och slickt producerat. En token programmeringsnörd dyker givetvis också upp (gäsp).

3-/5

Knowing

Titel: Knowing
Regi: Alex Proyas
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Nicolas Cage spelar en deprimerad högskoleprofessor som lever ensam med sin son efter att frun dött något år tidigare. När ett brev från en 50 år gammal tidskapsel från sonens skola hamnar i händerna på Cage blir han besatt. Brevet är nämligen fyllt med siffror som tycks ha förutsett en mängd katastrofer under de senaste 50 åren. Om Cage tolkat siffrorna rätt listar brevet även några katastrofer som ännu inte har hänt. Nu är det upp till Cage att försöka förhindra dessa.

Hehe, ja, vad ska man säga? Nicolas Cage känns krystad som vanligt. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men det känns som om han går omkring och är ständigt bajsnödig. Regissör till detta spektakel är Alex Proyas som bl a gjort de klart sevärda Dark City och I, Robot. Början av filmen är mystisk, välgjord (ja, tekniskt sett så är hela filmen välgjord) och spännande. En sekvens som gjorde att jag fullständigt tappade hakan är en lång scen utan klipp där Cage hamnar mitt i en flygkrasch. Filmen är faktiskt sevärd enbart för denna fantastiska scen. Fick lite Children of Men-vibbar här.

Nå, men sen då? Ja, haha, efter ett tag ballar hela filmen ur och blir en kalkon. Inte en jättedålig kalkon men en kalkon. Proyas (eller snarare de tre manusförfattarna) mixar religion, kreationism, Disney/familjefilmskänsla, sci-fi och patriotism till en skrattretande soppa där Cage står mitt i smeten och försöker verka seriös. Fast jag gillade det ändå. Mot slutet sker det faktiskt lite oväntade saker och det hela är mörkare än jag väntade mig. Men det absoluta slutet är bara för mycket.

3-/5

PS. En sak som jag alltid, som svensk (?), tyckt är märklig är att en amerikan (i alla fall på film) så fort det börjar hetta till, tvångsmässigt från lådan på översta hyllan i garderoben jämt tar fram sin pistol. Det konstigaste kanske är att det faktiskt finns en pistol där.

Grizzly Man

Titel: Grizzly Man
Regi: Werner Herzog
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Den här dokumentären var faktiskt främst väldigt rolig/märklig. Det var underhållande/fascinerande att titta på Tim Treadwells egeninspelade filmer om björnar i Alaska, främst pga att det i själva verket är en sorts videodagböcker där allt handlar om Tim själv. Det hade lika gärna kunnat handla om blåvalar, knark eller rymdfärder. Nu var det björnar som Tim valde för att ändå på nåt vis sätta sina egna demoner i centrum. Herzog har gjort en ganska vanlig dokumentär om en fascinerande person. Tims egna filmer varvas med intervjuer av folk som kände honom och fram växer en bild av en excentrisk och egocentrisk person som man ändå inte kan låta bli att gilla. Det är bra att Herzog väljer att inte frossa i Tims död mer än nödvändigt. Det är väldigt sällan jag ger dokumentärer högre betyg än tre och även här får det bli en stark trea. Två dokumentärer som är värda fyror i mina ögon är t ex svenska Armbryterskan från Ensamheten och danska Armadillo.

3+/5

Flickan från tredje raden

Titel: Flickan från tredje raden
Regi: Hasse Ekman
År: 1949
IMDb
| Filmtipset

Flickan från tredje raden är en tokcharmig film skriven och regisserad av Hasse Ekman. Filmen har ett finurligt manus och är en tidig svensk Magnolia, Short Cuts eller Crash. Alltså en film där en mängd människoöden flätas samman till en slumpväv. Ekmans film är dock mer lättsam än sina amerikanska efterföljare. Det som binder samman människorna i filmen är en ring, en ring som går från person till person och på ett eller annat sätt påverkar personens liv.

Eva Henning spelar rollen som flickan (eller ängeln?) från tredje raden som visar sig för teaterskådespelaren Sture (Hasse Ekman) för att få honom att inse att livet, det är inte så illa ställt med det trots allt som han tycker går emot honom. Jag gillar verkligen Eva Henning, som även var mycket bra i Ekmans Banketten. Resten av skådespelarensemblen är inte sämre. Förutom Henning och Ekman ser vi bl a Sigge Fürst, Sven Lindberg och Gunnar Björnstrand.

Mest intressanta av de personer som vi får träffa tycker jag det skuldsatta paret Antonsson är, där Dagmar Antonsson spelas av Barbro Hiort af Ornäs (som vi känner igen som Stig-Helmer Olssons mamma!). Här har Ekman även fått till en Hitchcock-liknande spänning under en sekvens som involverar ett roulettespel.

Notera cigaretten

Filmen har alltså ett smart manus som påminner lite, eller kanske inte så lite faktiskt, om It’s a Wonderful Life av Frank Capra. I en dokumentär som jag sett om Ekman berättar han att han som ung under en längre tid bodde i Hollywood och där inspirerades av det han såg på bio. När han sen började göra film i Sverige så använde han dessa erfarenheter, och det märks. Han var före sin tid, åtminstone i Sverige.

När jag såg den här filmen så funderade jag på varför den hette Flickan från tredje raden. Tredje raden?! Hmm, hon står ju högt uppe på en balkongplats och inte på tredje raden, tänkte jag. Några veckor efter titten så var jag på Dramaten och såg Ingmar Bergmans Fanny och Alexander och vi hade platser på… ja, ni gissade rätt, tredje raden. Då insåg jag att rader på teatern inte har samma betydelse som på bio. På teatern finns först parketten och sen första, andra och tredje raden. På Dramaten och alla gamla teatrar så är salongen nästan som en på högkant stående cylinder. I botten finns parketten och den tredje raden är den högst belägna balkongen. Alltid lär man sig nåt nytt.

3+/5

Cykeltjuven

Titel: Cykeltjuven (Ladri di biciclette)
Regi: Vittorio De Sica
År: 1948
IMDb
| Filmtipset

Cykeltjuven är den italienska neorealismens mest kända film (väl?) och regisserad av Vittorio De Sicas. Den handlar om den fattige familjeförsörjaren och pappan, Antonio, som äntligen har fått ett jobb med att sätta upp affischer. För att få jobbet krävdes en cykel, vilket man lyckats skaffa genom att pantsätta familjens lakan. Första arbetsdagen blir dock cykeln stulen vilket leder till att Antonio och sonen Bruno ger sig ut på en desperat jakt för att leta efter cykeln.

Mjaha, ytterligare en klassiker/milstolpe som jag inte riktigt tycker lever upp till sitt rykte. Filmen är i och för sig välgjord med utmärkta skådespelare och en bitvis gripande historia. Men tyvärr var det på nåt sätt som dessa olika delar inte var bra samtidigt. Historien blir gripande först mot slutet men vägen dit tyckte jag var lite för lång. För sin tid kanske den stack ut lite med sin realism, var en milstolpe osv, men idag tycker jag den inte känns så speciell. Fast notera att jag tycker det är en bra film. Recensionen kan verka negativ men det blir ju så när det handlar om en så omtalad och uppskattad film som man själv kanske uppskattade, men inte lika mycket som andra.

Det hela påminner om hur jag kände inför den franska nya vågen-filmen De 400 slagen. Inte heller då tyckte jag filmen jag såg var nåt speciellt. Båda dessa filmer tycker jag inte tar ut svängarna ordentligt och de (speciellt De 400 slagen) känns lite bleka. Fast mot slutet lyfter båda filmerna, speciellt Cykeltjuven som sista kvarten eller så är riktigt bra och pappans desperation skildras klockrent. Det blir en trea med ett plus i kanten till Cykeltjuven. Bäst är skildringen av hur ett jobb betyder så mycket, speciellt om man inte har nåt.

3+/5

PS. Under filmen blev jag väldigt trött, och då är den klassiska frågan: blev jag trött för att jag tyckte filmen var seg, eller tyckte jag filmen var seg just för att jag var trött?

The Dark Knight Rises

Titel: The Dark Knight Rises
Regi: Christopher Nolan
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Obs! Det förekommer spoilers för The Dark Knight Rises i texten nedan!

Jag är riktigt nöjd med att jag såg om Batman Begins och The Dark Knight innan det var dags för den avslutande delen i trilogin. Jag får bl a tacka Joel som twitteruppmuntrade mig till omtittarna. Det som förvånade mig lite med Rises var att den faktiskt knöt an till Batman Begins så mycket som den gjorde. Det kan väl till viss del (eller all del) hänga samman med att man inte kunde ha Jokern med som en viktig komponent i handlingen eftersom Heath Ledger tragiskt gick bort efter The Dark Knight. Just detta här var ändå nåt som störde mig en aning. Jokern nämns inte ens vilket känns aningen konstigt.

Jag vet inte vad det är, om det är mig eller filmerna det är fel på, men jag blir inte, kan inte bli, helt uppslukad av nån av filmerna. Det var likadant med Nolans Inception. Det finns nåt… vad ska jag kalla det… kliniskt över filmerna. Det är otroligt stora filmer, episka filmer, som imponerar. Allt samverkar: dramat, actionen, Batman-mytologin, och det borde bli en klockren film, åtminstone en fyra i betyg. Jag slår vad om att om jag hade sett Rises i en IMAX-salong så hade den fått en fyra. Jag såg den inledande fantastiska flygplanskapningen i just en salong när jag var i Montréal i vintras då den visades innan Mission: Impossible – Ghost Protocol. Grymt häftig tyckte jag den var då och jag kände hur jag sögs in i filmduken.

Nu var det inte riktigt lika häftigt att se inledningen på Rises på en lite mindre salong hemma i den svenska vardagen. Fast jag tycker ändå den är cool ehuru jag inte blir lika bortblåst (eller insvept kanske) som första gången jag såg sekvensen.

Jag tror ett problem jag har med filmen är att den gapar över lite för mycket. Det är så många karaktärer med, det är så många små handlingar som pågår, så många trådar som ska följas upp. Grejen är att Nolan (Nolan Bros kanske man ska kalla bröderna då Jonathan Nolan är med och skriver manus) ändå får ihop allting. Men jag får trots allt en sorts klinisk känsla. Jag tror jag har kommit på vad jag saknar. Det är de mindre scenerna, de där scenerna som fungerar som ett kitt, nåt som binder ihop de storskaliga scenerna, nåt som gör att filmen landar i en sorts vardag.

Filmen känns mer organisk när Michael Caine är med. Caines Alfred är nästan bindemedel nog för att göra filmtrilogin komplett. Efter att ha sett ettan och tvåan i trilogin så framstår filmerna alltmer som filmer om relationen mellan Bruce Wayne och Alfred. Filmernas fokus är Bruce Waynes problem med sig själv, att komma över sina föräldrars död, att kunna kontrollera sin ilska, att vända den till nåt positivt. Och Alfred är där för att se till att han gör just det, och inte går under.

Jag gillar skurken Bane. Han är skräckinjagande, men Tom Hardys skådespelarinsats kommer lite i skymundan pga masken. Man ser ju liksom bara hans kropp, hur biffig den nu än är. Jag gillar det mesta med Bane, ja, även masken som känns perfekt designad även om den döljer det mesta av skådisen Hardy. Det enda som är riktigt fel är rösten. I den där scenen som jag såg i vintras innan M:I 4 (innan man spelade in den på nytt för att publiken ska höra vad han säger) så kändes rösten mer läbbig och inte som en brittisk cirkuspresentatör som pratar i megafon. Och så kan jag tycka att Bane egentligen bara en plot point för att allt ska ställa sig på sin spets och för att locka Bruce ur sin isolering. Men det är egentligen fine (helt ok blir det översatt till svenska).

Anne Hathaway är fasiken fantastisk som Selena Kyle. Jag gillar verkligen hur hon blir Catwoman utan att hon är Catwoman och utan att hon har nåt mystiskt kattblod i sig. Hon är en fasadklättrare helt enkelt.

Under slutdelen av filmen så kommer det en hel del twister som jag tycker funkar riktigt bra. En grej som jag noterar så här i efterhand är att hela filmen egentligen är Robins origin story. Och det tycker jag öppnar upp för en ny film om ca två år med Robin (spelad Joseph Gordon-Levitt) som huvudkaraktär och det får Petter säga vad han vill om. 😉

Jag känner att jag nog har en del mer att säga (t ex om Marion Cotillard, hela trilogin, Batman som sjukpensionär, Liam Neeson, att 5 månader passerade under filmen, om fungerande och icke fungerande autopiloter, om fullständiga namn, om en fånig Cillian Murphy, om Batmans ständigt öppna mun och hans gutturala röst, mm) men det får vänta till nån annan gång så jag slutar nu genom att dela ut en stark trea.

Vill du ta del av fler åsikter om The Dark Knight Rises, kolla in här: Voldo, Sofia, Fiffi, Anders, ExceptFear, Jessica, Har du inte sett den?, Royale with Cheese, Movies – Noir, Flmr, Filmitch och Henke.

3+/5

PS. Förresten, jag insåg precis att Bane med sin mask är ganska lik en Predator… japp, jag googlade på det och det finns fler som har uppmärksammat det.

The Dark Knight

Titel: The Dark Knight
Regi: Christopher Nolan
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Då handlar det om del två i Batmantrilogin, Heath Ledgers svanesång, hans tour de force, The Dark Knight. Först ut är min gamla text och sen kommer mina fräscha tankar.

****

Förutom titeln som fortfarande låter töntig så gillade jag Batman Begins. Regissören Nolan blåste nytt, mörkt och lite råare liv i Läderlappen. Bale axlade den svarta manteln bättre än någon annan tidigare, mest kanske för att Nolan lät honom göra det. I uppföljaren är fokus inte helt på Bale. Istället är det Aaron Eckhart (åklagaren Howard Dent) och Heath Ledger (skurken Jokern) som är filmens egentliga huvudpersoner. I dramat ingår även polischefen Gordon (Gary Oldman), teknikgurun Lucius Fox (Morgan Freeman) och Bruce Waynes f.d. flickvän Rachel (Maggie Gyllenhaal) som numera hänger med åklagaren Dent.

Mmmm, jag vet inte, jag tyckte det här var en helt ok och välgjord actionrulle… men inget mer. Hajpen kring filmen är obegriplig, och det känns som om det enbart har att göra med Ledgers tråkiga död. The Dark Knight slår knut på sig själv minst två gånger för mycket och är för lång. Ledger som Jokern är utmärkt och vissa scener i filmen är briljanta (t ex explosionen i slutet som är det bästa jag sett i den vägen sen Antonionis Zabriskie Point). Gyllenhaal slår också lite knut på sig själv i sin iver att göra en bra insats, vilken hon slutändan ändå gör. Jag kan hålla med andra om att hon inte fullt ut passar i den här typen av roller. Men hon är inte sämre än Katie Holmes som jag har svårt för (även om jag har för mig att jag tror att accepterade henne i The Gift).

Batman Begins tyckte jag var bättre eftersom man fick se hur Wayne blev Batman. Historien hade ett helt annat fokus. Nu är det Jokern som dominerar. Ledger är utmärkt men Jokern som karaktär kan inte hålla upp en hel film. Inte heller Dent är nån karaktär som jag känner nåt extra för. Batman/Bruce Wayne är, som sagt, bara en av de många huvudpersonerna. Så när hela historien drar ut på tiden så ledsnar jag lite, helt enkelt. Och så var det det här med Batmans röst. Den är töntig, punkt. Lät den så i ettan? Jag förstår att det är för att Wayne måste kamouflera sin röst för att inte bli igenkänd men lite smakfullare, tack.

Jag ser nu att jag gett samma betyg till Batman Begins men om jag ska rangordna dem så är alltså The Dark Knight snäppet sämre. En av de bästa scenerna förutom explosionen är en kort sekvens när Jokern sticker ut huvudet ur en polisbil och för ett kort ögonblick faktiskt verka njuta av tillvaron. En otroligt snygg bild som sammanfattar det som är bra med filmen. Jag skulle förmodligen gilla filmen bättre om jag sett den i ro hemma eller i en lugn biosalong. Nu var jag lite för snabb att se den på bio. Trots att jag valde att se den en vardag kl 12 så hamnade jag bredvid ett gäng tonårsneandertalare som inte kunde hålla mun (beror på sommarlovet antar jag).

****

När jag nu såg om filmen så stod det klart för mig att The Dark Knight är en bättre film än Batman Begins, vilket alltså är tvärtom mot vad jag tyckte när jag såg filmerna första gången. The Dark Knight har ett helt annat mörker och en tyngd som inte Begins har. Känslan i filmen är ganska annorlunda och bl a fotot ger en skön Michael Mann-känsla. Heath Ledger bidrar dessutom med en störande karaktär som gör att man funderar lite på hur han egentligen mådde under inspelningen och efteråt. Scenen med pennan som försvinner är briljant.

Här ovan skrev jag att jag tyckte Maggie Gyllenhaal inte var sämre än Holmes i rollen som Rachel Dawes. Hmm, ja, hon kanske inte är sämre men hon passar sämre. Kanske är Gyllenhaal bättre i rollen som åklagare men som helhet så gillar jag Holmes bättre. Kanske beror det på att det var Katie Holmes som var först. Tycker jag nu alltså.

Ibland är filmen uppe på fyran och vänder men i slutändan så räcker det inte till mer än en stark trea den här gången heller. Om jag den här gången ska lyfta fram en skådis (förutom dominanten Ledger) så väljer jag Gary Oldman som polischefen Gordon.

Betyg när jag såg den 2008:

3+/5

Betyg när jag såg den 2012:

3+/5

Batman Begins

Titel: Batman Begins
Regi: Christopher Nolan
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

I helgen såg jag The Dark Knight Rises, den tredje filmen i Christopher Nolans Batmantrilogi. Men vi börjar från början med Batman Begins som jag såg och skrev om första gången 2005 när den hade premiär. Min vana otrogen har jag faktiskt sett om den. Jag brukar inte ofta se om filmer men det händer just när det kommer uppföljare i filmserier som jag gillar (t ex Sagan om Ringen-, Alien- och The Matrix-filmerna). Först kommer min gamla text och betyg och sen mina nya tankar och en ny gradering.

****

There’s a new bat in town och det är bara att konstatera att Batman Begins är den bästa Lädderlappenfilmen hittills. Christian Bale är en av de mest intressanta skådisarna just nu och gör oftast bra insatser i bra filmer. Det finns dock undantag, t ex den usla Drakarnas rike (inte för att Bale gör en usel insats precis, men filmen är ett bottennapp enligt mig). Jag var lite förvånande över att det var just Christopher Nolan som regisserade filmen efter filmer som Memento och Insomnia från honom. Men Nolan gör det hela till sin egen film. Det är inte en typisk serietidningsactionfilm utan mer realistisk och med mer fokus på karaktärerna, i det här fallet Bruce Wayne och hur han blev Lädderlappen. Början är därför bra.

Filmen är ett välspelat drama med lagom actioninslag och dessutom med en skådisensemble som inte går av för hackor. Det är ett mycket starkt team som filmskaparna fått ihop. Bale är som bäst när han inte är Lädderlappen. Precis som andra har skrivit så får jag också American Psycho-vibbar då och då. Filmen är alltså som bäst just här när Bale formar sin Lädderlapp och träffar Morgan Freeman första gången och testar diverse pryttlar inklusive den lite annorlunda Batmobilen (varför måste man ligga på mage för att avlossa raketerna?).

Sen blir det tyvärr mot slutet ganska ordinär och tråkig action. Dessutom är det inte speciellt snygga fajtingscener. Som andra påpekat är det för hafsigt och ryckigt och det blir bara en röra av händer och fötter. Man ser inte alls vad som händer. En fälla som alltför många faller i. Det handlar väl om att filmskaparna helt enkelt inte har tid eller lust att fokusera på just detta vilket tyvärr inte ger ett helgjutet intryck. Man kan t ex jämföra med en annan Bale-film, Equilibrium, där just fajtingscenerna är riktigt bra. Det är lite synd att detta inte håller samma klass här men det är väl så att Nolans styrka är thrillergenren och det är denna han ska hålla sig till. Betyget till Läderlappen börjar blir en stark trea.

****

Det som gör att jag är glad att jag såg om Batman Begins är att jag är övertygad om att The Dark Knight Rises blev en bättre bioupplevelse just pga att jag såg om Begins. En hel del av det som händer i Rises återkopplar till händelser i Begins, kanske mer än till det som händer i The Dark Knight.

Den skådis som imponerar mest på mig är kanske lite överraskande Michael Caine som Wayne-familjens buttler Alfred. Caine ger sin betjänt kött och blod. Sen var det även kul att se om Katie Holmes var så dålig att det fanns nån anledning att byta ut henne mot Maggie Gyllenhaal i The Dark Knight. Och mitt svar är nej! Holmes är helt ok och faktum är att hon passar mycket bättre än Gyllenhaal i rollen. Nån som vet exakt varför man bytte ut Holmes? Hoppade hon av själv eller blev hon kickad?

Nu låter det kanske som om jag kommer ge Batman Begins ett högre betyg än när jag såg den 2005, men, nej, det blir inte så. Jag blir inte så engagerad av filmen som jag kanske borde bli. Det är helt ok serietidningsaction med en som vanligt mycket bra Liam Neeson (just det Fiffi!). Just det, sen höll jag på att glömma Morgan Freeman som gör en trivsam insats som Bruce Waynes högra hand i Wayne Enterprises. En stor brist enligt mig är skurken Fågelskrämman (Cillian Murphy) som är fullständigt ointressant och mesig. En annan brist är fånig scener med skurkar som blir livrädda för konstiga ljud trots att Batman i det här läget i filmen inte är känd eller ens visat sig.

Betyg när jag såg den 2005:

3+/5

Betyg när jag såg den 2012:

3/5

PS. Det faktum att människan till ca 60 % består av vatten gjorde att jag tyckte att en viss detalj i filmen kändes lite märklig.