Bill Cunningham New York

12 september, 2012 14 kommentarer

Titel: Bill Cunningham New York
Regi: Richard Press
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Det var dags för Filmspanarna att träffas igen och den här gången handlade det om en genre som nog inte brukar förstavalet när man ska välja en film på bio. Som tur var för oss Filmspanare hade vi nån som kunde välja åt oss. Obersturmbannfilmspanare Henke (jag vet, det är lågt, men jag har nyligen sett Iron Sky) pekade med hela handen och sa att vi skulle gå på mysiga biografen Grand och se lågbudgetdokumentärfilmen Bill Cunningham New York.

Det enda jag visste om filmen var att den handlade om en äldre man, Bill Cunningham, i New York som fotade folk på Manhattan. Jag hade inte greppat att Bill var en modefotograf, jag trodde han var en fotograf som typ fotade människors dagliga liv i The Big Apple och sen hade fotoutställningar på museer. Men Bill är alltså helt besatt av mode och kläder. Varje dag i princip hela sitt vuxna liv har han gett sig ut med sin cykel på Manhattans gator och fotat det han ser i klädväg.

Alla i modebranschen vet vem Bill är och han har jobbat för många tidningar, just nu för New York Times där han har sin egen sida (eller egna sidor). Det är sidor fyllda med bilder på människor i kläder, alla sorters kläder, skor, byxor, baggy pants, högklackat, pälsar, hattar och mössor. Bill är som en mänsklig sensor som fångar upp trender som kommer och går, innan de har kommit och gått. Han älskar det han gör. Han fotar även på modeshower, både i New York och i Paris dit han åker flera gånger om året.

Det här låter ju som en trevlig men kanske intetsägande myspysdokumentär. Bill är en fascinerande och ödmjuk person med integritet. Han vill t ex inte ha betalt för sina jobb eftersom absolut inte vill låta sig styras av nån annan (trots att de han får betalt av inte skulle tänka sig att göra det). Faktum är dock att hur trevlig Bill än är (han har bl a ett smittande skratt) och hur charmig han än är när han åker runt på sin cykel så kände jag efter ett tag att det blev lite mycket modebilder eller sekvenser där Bill sitter med sin assistent och bestämmer utseendet på sin sida eller bilder på Bill när han är ute och fotar. Faktum är att jag faktiskt nickade till en period trots en gigantisk kopp kaffe innan visningen.

Men det tog sig, som tur var. Hela tiden har man en känsla av att nåt inte står helt rätt till, eller nej, det är fel uttryckt. Bill är helt enkelt en udda figur som lever sitt liv på sitt eget sätt. Men man anar att ju ändå att det måste finnas mörkare eller jobbiga sidor av Bills liv. Exempelvis bor han på typ 15 kvadratmeter i det gamla konserthuset Carnegie Hall. ”Lägenheten” har inget kök, han sover i en tältsäng och utrymmet är fyllt med arkivlådor där han förvarar alla sina negativ. Han verkar inte heller ha nåt vidare socialt liv förutom sina gamla kompisar, bl a gamla damen och fotografen Editta Sherman (född 1912), som än så länge bor kvar i Carnegie Hall.

Under en stor del av filmen, ja, den större delen, så tassar regissören och de han pratar med (talking heads brukar de kallas) runt ämnet om Bills privatliv. Och Bill själv verkar inte heller gärna prata om det. Till slut ställs dock de jobbiga frågorna och då blir Bill för andra gången i filmen rörd (första gången var när han mottog en utmärkelse i Paris). Varför blir Bill rörd? Hmm, det handlar hur han har levt sitt liv, om hans förhållandet med sin familj och hur de ser på hans liv, om kyrkan och religionen. Här vaknade jag plötsligt till och filmen ryckte upp sig och blev nåt mer än bara en film om en crazy figur som fotar människor på Manhattan. Det blev en film om att leva sitt liv som man vill och att det inte nödvändigtvis behöver vara nåt fel med det eller en bokstavsdiagnosstämpel på det, hur man än väljer att leva det. Dessutom fanns det plötsligt en en hel del att diskutera på väg till puben och det efterföljande filmsnacket vilket är ett gott betyg.


eller uttryckt i siffror 3/5

PS. En del av filmen handlar om att Bill och de andra bohemerna som bor i Carnegie Hall blir tvingade att flytta, som jag förstod det p.g.a. att deras lägenheter ska göras om till kontor. Det finns en dokumentär, en systerfilm till Bill Cunningham New York kan man nästan säga, om detta som heter Lost Bohemia där vi träffar både Bill och hans Carnegie Hall-vän Editta Sherman.

****

Läs nu vad andra Filmspanare har att säga om filmen:

Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

Cypher (Brainstorm)

10 september, 2012 4 kommentarer

Titel: Cypher (Brainstorm)
Regi: Vincenzo Natali
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Den här sf-rullen skrev jag om 2006 och det var en film jag såg fram emot en del eftersom den var regisserad av samma snubbe som gjorde Cube som jag gillade. Och jag ser nu att han även ligger bakom Splice som kom ganska nyligen och den filmen gillade jag… inte.

Morgan Sullivan (Jeremy Northam), en uttråkad äkta man bestämmer sig för att börja ett nytt liv och tar därför anställning på IT-företaget Digicorp för att jobba som industrispion. Han blir skickad runt USA för att i hemlighet spela in tal som hålls på olika seminarier. Han trivs väl rätt bra med sin nya tillvaro, borta från sin tråkiga fru, men snart börjar han lida av huvudvärk och har mardrömmar. Han kommer i kontakt med den mystiska Rita (Lucy Liu) och nu vänds hela hans värld upp och ner.

Hehe, ja, det här var en ganska ok sf-thriller gjord med en vad det såg ut som ganska låg budget. Jag känner igen mig från andra filmer som t ex Gattaca och Equilibrium. Det är stål och grått i de sterila företagsmiljöerna. Det är blinkande och blippande datorer och mystiska hjärnundersökningar. Sen fick jag även känslan av att skådisarna, speciellt Northam, har gått i skola hos David Mamet. De agerar på det där lite frånvarande sättet som jag känner igen från bl a The Spanish Prisoner. Detta visade sig (som vanligt) ha sin förklaring kan man väl säga.

Eftersom det är en mysteriethriller det är frågan om så förekommer det givetvis också en handfull vändningar (twists på engelska) i filmen. Detta var lite kul till en början men till slut hade filmskaparna liksom dribblat bort sig i sitt eget manus och spänningen försvann när allt skulle avslöjas. Det blev liksom för mycket. Trots vissa invändningar så har Cube-regissören Vincenzo Natali ändå lyckats skapa en snygg (ungefär lika snygg som Lucy Liu) och halvspännande konspirationsthriller med ganska små medel. Vissa av specialeffekterna kändes dock tv-aktigt billiga. Sevärd är filmen hur som helst och betyget blir en trea.

3/5

PS. Den svenska titeln (eller snarare den titel som används i Sverige/Europa) är alltså Brainstorm. Sen när titeln Cypher visas under förtexterna så översätts den i den svenska textningen med Company Man… eh, ok. Inte många rätt där.

Fast nu i efterhand ser jag på IMDb att Company Man var den japanska dvd-titeln samt även arbetsnamnet från början. Men förvirrande är det.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Kungliga patrasket

5 september, 2012 8 kommentarer

Titel: Kungliga patrasket
Regi: Hasse Ekman
År: 1945
IMDb | Filmtipset

Hasse Ekman växer alltmer i mina ögon för varje film jag ser. Här har han gjort en film som är ett porträtt av sin far Gösta Ekman den äldre.

Kungliga patrasket är en härligt mustig film där Edvin Adolphson fullkomligt briljerar i rollen som teaterdirektören Stefan Anker. Till en början är filmen en roliger familjekomedi där alla gnabbas med varandra med glimten i ögat. Hela familjen bor i samma hus: vi har direktör Anker med fru (Ester Roeck-Hansen), son (Ekman själv) och dotter (Eva Henning, givetvis) plus farmor och farfar. Olof Winnerstrand och Hilda Borgström gör härliga insatser som det äldsta paret.

Alla familjemedlemmar är med i pjäserna som man spelar på teatern. Efter avslutad föreställning kring midnatt är det utgång som gäller. Farfar ska på möte med tennisklubben, dvs dricka punsch och snacka gamla minnen. Han måste lova att komma hem innan klockan två och förmanas att inte dricka nån punsch. Samtidigt tar farmor med sig dottern och äter råbiff och avslutar med en kvarting. Haha, underbart.

Under en sån typisk afton får pappa Anker en idé. Han kommer hem vid tretiden, väcker alla som eventuellt sover, börjar laga mat (lammkotletter, mitt i natten) och berättar att han ska sätta upp Sköna Helena och att han ska själv göra Paris (alltså den roll som Orlando Bloom gjorde i Troja). Det här är en helt underbar sekvens med skön dialog och sköna repliker (lite screwballkomedi över det hela kanske)

Hasse Ekman berättar sin historia med lätt hand. Ja, det finns en lätthet här som påminner mig lite om Woody Allen. Om man ska jämföra med dämonregissören Ingmar Bergman, som många tydligen gjorde på den tiden så är det ganska stor skillnad. Fast nu när jag tänker efter så gjorde Bergman faktiskt en del komedier i början av sin karriär, fast de blev sällan (eller snarare aldrig!) så lyckade som Ekmans komedier är.

Allt eftersom filmen går så svänger filmen mer in mot en del allvar. Vi får stor dramatik, på gränsen till melodram men hela tiden med glimten i ögat, och jag gillar det. Nu kanske ni undrar varför jag inte ger filmen ett högre betyg än en stark trea. Mja, det finns en del brister men i min text fokuserar jag på det positiva eftersom jag vill marknadsföra filmen. Och i och med den meningen så har jag alltså ogiltigförklarat det jag skrivit. 😉

Jag ser fram emot att se Flicka och hyacinter som jag velat se i flera år nu. Det ska ju vara en mörkare film. Slutligen kan jag rekommendera att man håller utkik efter vad SVT visar på vardagseftermiddagar. Nu har jag sett Banketten, Flickan från tredje raden och Kungliga patrasket mha SVT:s matinévisningar. Detta är exempel på tre utmärkta Hasse Ekman-filmer.

3+/5

PS. Jag tror faktiskt jag kan utlova en recension av Flicka och hyacinter imorgon. Den filmen var jag faktiskt tvungen att köpa på dvd för att kunna se, och nu har jag sett den.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , ,

The Aviator

4 september, 2012 10 kommentarer

Titel: The Aviator
Regi: Martin Scorsese
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Igår lovade jag en recension The Aviator och med två timmar kvar till midnatt så uppfyller jag mitt löfte. Recensionen skrevs 2006 och återigen var det alltså dags för Leonardo DiCaprio. Hur skulle han sköta sig den här gången var frågan. En liten parentes är att jag verkligen ogillar den svenska titeln på filmen. Det är ett slappt och felaktigt sätt att anpassa titlarna till Sverige.

Martin Scorsese tycks ha hittat en ny favvoskådis i Leonardo DiCaprio. Först spelade han bråkstake i Scorseses Gangs of New York och nu spelar han excentriske miljonären och mångsysslaren Howard Hughes. Filmen fokuserar främst på Hughes stora intresse för flygning och speciellt då han försöker utmana flygjätten Pan Am genom att bli först med kommersiella Atlantflygningar. Vi får även se Hughes i Hollywoods filmvärld där han producerar filmer som Hell’s Angels och Scarface samt umgås med filmstjärnor som Katharine Hepburn (Cate Blanchett). En annan sida av Hughes är hans tvångstankar och fobier som bara blir värre och värre.

Nja, tyvärr tyckte jag inte det här var nåt vidare. Det känns väldigt långt från mästerverk som Raging Bull och Goodfellas (som nog är mina favvofilmer av Scorsese). Allt är väldigt välgjort, det ska sägas. Fotot, skådisar och ljudspåret – inget av det är nåt man kan klaga på. Men det känns på nåt sätt väldigt opersonligt. Det känns i alla fall inte ”Scorsesigt”. Det är för svulstigt, storslaget, och jag saknar en personlig touch. DiCaprio är inte dålig, men filmen känns som den är full med scener som känns konstruerade för att DiCaprio minsann ska få visa vilken bra skådis han är.

Jag grips aldrig av personen Hughes, Ja, han har sina egenheter och fobier men jag tycker aldrig det blir intressant. Bäst i filmen tyckte jag faktiskt Alec Baldwin (som Pan Am-chef) och Alan Alda (som ”Pro-Pan Am-senator”) var. Inte så konstigt kanske eftersom de spelade ”skurkarna” och såna roller brukar man ju oftast gilla. Nja, jag vet inte riktigt: ett rikemansbarn med bakteriefobier som bygger vidare på en förmögenhet han ärvt som sen tar strid med ett annat storföretag när det gäller monopol inom flygtrafiken. Det blir helt enkelt inte tillräckligt angeläget för mig. Betyget blir en svag trea. Anledningen till det knappt godkända betyget är väl ändå att det är en välgjord film. Lite meningslös, men välgjord och möjligen sevärd.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Gangs of New York

3 september, 2012 10 kommentarer

Titel: Gangs of New York
Regi: Martin Scorsese
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Jag såg och skrev om Gangs of New York i augusti 2006 och det här var på den tiden då jag hade ganska svårt för Leonardo DiCaprio. Han var i alla fall ingen favorit. Imorgon dyker det för övrigt upp en recension av nästa Scorsese/DiCaprio-samarbete, nämligen The Aviator.

En film om New York, och i synnerhet de fattiga delarna av Manhattan, i mitten av 1800-talet är något som Martin Scorsese velat göra film om i över 30 år. Det får man reda på i extramaterialet till denna films dvd. ”Legenden” säger att han hittade en bok som hette Gangs of New York (av Herbert Asbury) i en bokhylla hemma hos några vänner och efter det ville han göra en film om hur livet tedde sig i Five Points, som de fattiga kvarteren på Manhattan kallades vid den här tiden.

Filmen tar sin början 1846 när en pojke ser sin pappa dödas av en man vid namn Bill ”The Butcher” Cutting (som spelas av en läskigt bra Daniel Day-Lewis). Den dödade pappan (Liam Neeson) tillhör Dead Rabbits, ett gäng bestående av immigrerade irländare. Bill tillhör The Natives, som härstammar från invandrade britter/holländare och hävdar att USA tillhör dem eftersom de är födda där och kom före irländarna till det förlovade landet. Pojken hamnar på ungdomsanstalt, växer upp (och spelas då av Leonardo DiCaprio) och är besatt av att hämnas sin faders död. 16 år senare återkommer han till Five Points och går med i Bills gäng för att komma nära Bill och sen döda honom. Enklare sagt än gjort.

Nja, jag vet inte. Det känns som den gode Martin har tagit i så han kräks här. Tydligen har det varit ett gäng manusförfattare inblandade, och det märks. Historien håller inte riktigt ihop. Vad än Scorsese säger på kommentatorspåret om kemin mellan DiCaprio och hans kärleksintresse som spelas av felcastade Cameron Diaz, så känns det som om vissa av skådisarna är med för att filmbolaget har tyckt så. Diaz passar helt enkelt inte in, även om hon inte är dålig. DiCaprio är bättre (helt ok faktiskt), men de båda gör ändå att tyngden i filmen försvinner. Jag kan inte hjälpa det, men så är det. Daniel Day-Lewis gör en skrämmande bra insats som den charmige skurken Bill ”The Butcher”. Det var en av de mest imponerande insatserna jag har sett på länge. Han lever sig verkligen in i rollen och förvandlades tydligen under inspelningen till Bill; den verklige Daniel var liksom borta, allt enligt den kommentatorspårande Scorsese.

Hmm, ja, det är en imponerande film ändå. Scenografin är spektakulär. Man har byggt upp en hel stad för filmen och den känns skitigt äkta. Inga datoraminerade fantasistäder à la (de senare, min kommentar) Star Wars-filmerna här inte. Det kändes skönt och gav en mastodontfilmskänsla à la Ben-Hur. Problemet är att man inte riktigt lyckas knyta ihop det hela till en helhet. Varken de historiska skeendena eller DiCaprios personliga historia lyckas engagera mig fullt ut. Slutet får man inte heller ihop. När det kanske är en halvtimme kvar rinner liksom hela historien ut i sanden Spoiler efter att DiCaprio försökt, men misslyckats, att mörda Bill Spoiler slut och det blir aldrig intressant efter det. Luften gick helt ur filmen här, tycker jag.

Nej, det känns inte riktigt som en äkta Scorsese-film. Det känns som om det har varit för många viljor inblandade i skapandet av filmen och även om det bitvis är imponerande när det gäller enskilda detaljer, så blir helheten inte kanon. Det är ändå en sevärd, och ganska våldsam, matinépisk film.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Invasion

2 september, 2012 10 kommentarer

Titel: The Invasion
Regi: Oliver Hirschbiegel
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Då var det var dags att se ytterligare en filmatisering av Jack Finneys sf-roman The Body Snatchers. När en rymdskyttel kraschar tar den med sig en ovälkommen besökare, en mystisk organism som tar över människor och gör dem till själlösa robotar. Själva bytet sker under REM-sömnen så det gäller alltså att hålla ögonen öppna, och den här gången ser vi Nicole Kidman och Daniel Craig när de försöker att inte somna. Regin står tyske Oliver Hirschbiegel för. Handlingen är sig lik från de andra filmerna med några små men på ett sätt ganska avgörande skillnader.

Ah, jag kan inte hjälpa att gillar det här. Jag hade hört en del dåligt om filmen men jag tycker man har fått till en bra stämning här. Vem kan man lita på och vem kan man inte lita på? Nicole är bra på att förmedla en desperat stämning. Hon springer omkring och är supersnygg i matchande kläder och försöker att hålla sig vaken. Ibland behövs det inte mer.

3/5

Då återstår bara Abel Ferraras Body Snatchers för att kvartetten Finney-filmatiseringar ska vara komplett. Här hittas mina recensioner av de andra versionerna av Finneys roman:

The Invasion of the Body Snatchers (1956)
The Invasion of the Body Snatchers (1978)

Hos Voddler går det att se The Invasion.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanarna-tema: Knark – Half Baked vs Traffic

28 augusti, 2012 20 kommentarer

Filmspanarna träffas en gång i månaden, kollar på en film och tar sen en öl och snackar film, snackar mycket film. Nu har vi även förutom de fysiska träffarna börjat med ett gemensamt bloggtema så att fler kan vara med. Förra gången skrev (eller pratade) 13 filmsidor om sina guilty pleasures. Vad skulle vi ha för tema den här gången var frågan på den förra träffen? Ganska snabbt kläckte Sofia ur sig: ”KNARK!”. Ja, varför inte, tänkte vi andra och det bestämdes att knark skulle bli nästa tema.

När jag började fundera på vad jag skulle skriva om kom jag fram till att det finns tre teman inom knarkfilmen. Det är möjligt att man kan dela upp det ännu mera men jag tycker mig i alla fall se dessa tre som huvudteman:

1. Filmer om missbruket, beroendet och följderna
Här hittar man filmer som t ex Stefan Jarls dokumentär Ett anständigt liv eller Darren Aronofskys Requiem for a Dream. Det brukar vara jobbiga, tunga filmer, nästan alltid dramafilmer och ganska ofta utan hopp även om det förstås finns olika grader i helvetet.

2. Filmer om tillverkning, smuggling och försäljning
Här handlar det inte om knarkandet i sig utan man hittar filmer, oftast thrillers, om knarkkungar/smugglare (Blow), om människor som utnyttjas för smuggling (Maria Full of Grace). Här räknar jag även in filmer som fokuserar på polisens arbete med att sätta dit de som är ansvariga för knarkförsäljningen (Miami Vice, Narc).

3. Stonerfilmen
Och här har vi en genre som jag i princip är novis på. Det handlar alltså om filmer som med humor hyllar bruket av marijuana. Jag vet att Cheech & Chong är legender inom stilen men jag har inte sett några av deras verk. I fredags såg jag i alla fall en stonerkomedi, nämligen Half Baked med Dave Chappelle. Läs mer om den längre ner i inlägget.

****

För tio år sen spelade jag inomhusfotboll med några kollegor på jobbet. När jag försökte nå en boll så fläkte jag mig och gjorde en Tomas Brolin, dvs som Tomas Brolin gjorde hösten 1994 mot Ungern, dvs ramlade och fick foten under mig. Jag hörde ett kraftigt KRACK! och förstod att nåt var väldigt fel. Jag sa till grabbarna ”hallå, jag har brutit benet” medan jag kröp mot avbytarbänken. ”Nä”, sa de, ”det ser ju helt ok ut”. ”Nä”, sa jag, ”jag har brutit benet”. Det ringdes efter ambulans och efter röntgen syntes det mycket tydligt att mitt vadben var av. Det behövde opereras. Det jag tänkte komma till är att jag nu lärde mig att droger är nåt förrädiskt och lockande. På natten efter operationen hade jag fått ett dropp in i armen. I slangens andra änden satt en påse med morfin. Det gjorde fantastiskt ont i benet och när jag kände att det gjorde för ont och för att kunna sova kunde jag trycka på en knapp. Då kom en sköterska och gav mig en dos morfin.

När den där dosen kom så blev jag hög helt enkelt. Att jag låg på sjukhus med brutet ben gjorde inte så mycket, det var bara hur skönt som helst. Då insåg jag att det här är nåt man kan bli beroende av. Jag tror jag tryckte tre gånger på sköterskeknappen under den natten.

Nä, så en sak är jag ganska säker på och det är att man aldrig kommer att kunna vinna ”kriget mot knarket” eller The War on Drugs som det kallas i Traffic, som av en händelse är det andra filmen jag såg i det här temat.

Jag valde alltså att köra en double feature. Först ut är stonerfilmen Half Baked. Anledningen till att jag valde den är att Dave Chappelle är med och jag såg nyligen ett mycket bra avsnitt av Inisde the Actor’s Studio där Chappelle var med. Jag gillar även hans komediserie Chappelle’s Show. Den andra filmen blir alltså den mer seriösa (nähä!) Steven Soderbergh-klassikern Traffic.

****

Titel: Half Baked
Regi: Tamra Davis
År: 1998
IMDb | Filmtipset

Som jag skrev här ovan så gillar jag Dave Chappelle. Han kan vara fullkomligt briljant. Tyvärr betyder inte det att allt han är med i per definition är bra. Neeeej, långt därifrån. Half Baked är historien om fyra kompisar, tre vita (eller kanske två vita (Jim Breuer, Harland Williams) och en latino (Guillermo Díaz) om man ska vara noga) och så Chappelle själv. De fyra gillar att röka på. Faktum är att det är nog det enda som de sysslar med. Well, i alla fall fram till att Chappelles karaktär blir kär i en tjej (Rachel True) och han måste clean up his act.

Samtidigt åker en av killarna in i finkan efter att ha dödat en häst med diabetes genom att ge den godis. För att rädda sin kompis behövs pengar (till borgen antar jag men det förblev höljt i dunkel… ja, eller rökdimma). Chappelle jobbar som städare på ett sjukhus och får av en slump tillgång till sjukhusets lager av marijuana. Här ska säljas ganja i stora mängder.

Nej, nej, tyvärr. Jag hade en förhoppning att det skulle vara så dåligt att det blev roligt. Eller kanske t.o.m. att det skulle vara roligt utan att ens vara dåligt. För mig blev det tyvärr ett buskismagplask ner till Stefan & Krister-nivå. Det är möjligt att det är min prettogen som förhindrar mig att uppskatta detta. Fast jag gillar ju Chappelle’s Show och hans stå-upp-grejor. Jag stör mig kanske mest på Jim Breuer som går runt med ett pårökt leende och halvöppna ögon hela filmen. Jag antar att det är en konst i sig.

Det finns vissa korta sekvenser som är bra och som påminner om hur Chappelle’s Show blev några år senare och det är kanske så den här sortens humor ska intas. I mindre doser och inte i långfilmsformat.


eller uttryckt i siffror 2-/5

****

Titel: Traffic
Regi: Steven Soderbergh
År: 2000
IMDb | Filmtipset

Jag såg Traffic på bio när den kom vid förra sekelskiftet och gillade verkligen den då. Jag tyckte det var en intressant historia som var snyggt och häftigt berättad. Jag gillade att man tog ett helhetsgrepp och försökte skildra alla delar i knarkproblematiken. Faktum är ju att Traffic nästan skulle kunna sägas vara en film som tillhör alla tre av mina kategorier, i alla fall om man har lite god vilja när det gäller stonerfilmen (de är ju i alla fall höga och kollar på Dynastin i början).

Nu när jag såg om filmen så blev jag av nån anledning inte lika imponerad. Fast jag kan ju säga direkt att idén med det gultonade fotot i Mexiko och det blåblekta när vi följer Michael Douglas karaktär är bra. Men hur som helst, vad var det som inte funkade riktigt lika bra den här gången? Hmm, jag vet inte riktigt, men jag inte riktigt ihop hela historien mot slutet. Jag förstod inte riktigt vilka som förrådde vilka och på vilken sida som alla stod just när det gällde Mexiko-historien med Benicio Del Toro

Jag tyckte det fanns en del övertydliga eller märkliga detaljer. Frun (Catherine Zeta-Jones) till knarkkungen Ayala t ex. Kändes det inte lite märkligt att hon inte hade en aaaaning om mannens affärer? Och sen när hon fick reda på det så var hon plötsligt knarkdrottning på fem röda.

Hur agerar de tre kompisarna när den fjärde tar en överdos? Ringer efter ambulans? Nej, skulle inte tro det. Man tar bilen och dumpar killen utanför akuten. Please, jag kan inte tro att det funkar så men jag kanske är naiv.

När det gäller skådisarna så har jag inget att klaga på. Alla gör ett kanonjobb helt enkelt. Douglas, Del Toro, Cheadle, Guzmán, det är toppnamn överallt. Förresten, vad hände med Erika Christensen efter det här. Man fick ju för sig att hon var en kommande toppskådis, men jag vet inte, vad har vi sett henne i?

Nåt som filmen som sagt ska ha cred för är helhetsgreppet men jag tycker t ex en tv-serie som The Wire är så mycket bättre på att skildra alla sidor, polisen, knarklangarna och knarkarna. I Traffic funkade inte riktigt beroendebiten riktigt och det blev lite krystat när Douglas åkte runt och letade efter sin dotter i ghettot. Men jag gillade Douglas slutkläm i sitt tal i slutet när det gällde Kriget Mot Knarket. Man kan inte kriga mot sin egen familj.


eller uttryckt i siffror 3+/5

****

Läs nu vad andra Filmspanare har att säga om knark:

ExceptFear
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Flmr
Flickorna
Filmparadiset
Filmitch

Arkiverad under Betyg 2, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension, Stonerfilm, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nattportieren

22 augusti, 2012 6 kommentarer

Titel: Nattportieren (Il portiere di notte)
Regi: Liliana Cavani
År: 1974
IMDb | Filmtipset

Jag lyssnade alldeles nyss på ett avsnitt av podcasten Filmspotting: SVU där temat var Unsexy Movies About Sex och då kom jag att tänka på den italienska filmen Nattportieren (Il portiere di notte). En del av de filmer som Alison och Matt diskuterade var nog snäppet värre när det gäller hur jobbiga de är att se, men Nattportieren hade nog kunnat platsa. Jag grävde fram min gamla recension.

Charlotte Rampling spelar här en judisk kvinna, Lucia, som på ett hotell i Wien av en slump träffar på den nazi-officer, Max, som i ett förintelseläger torterade och utnyttjade henne 13 år tidigare under andra världskrigets slutskede. Max jobbar nu som nattportier och Lucia bor i USA och är gift med en berömd dirigent.

Hmmm, en märklig film får jag lov att säga. Det fanns tendenser här till en riktigt bra film. Dilemmat i filmen är ganska starkt. Max har för sitt nöjes skull utnyttjat sin maktposition och underhållit sina begär genom att inleda ett sorts ”förhållande” med Lucia i ett förintelseläger. Lucia å sin sida har just på detta, om än skamliga sätt, lyckats överleva förintelsen.

När de båda möts igen uppstår en obehaglig stämning, som håller filmen uppe. Sen tycker jag det blir lite väl segt och märkligt när Max och Lucia inleder ett förhållande igen (japp, varför inte?!) och barrikaderar sig i en lägenhet eftersom Max ”älskar” Lucia samtidigt som Max gamla nazivänner är rädda för att Lucia ska vittna om vad hon har varit med om. Nja, det fanns nåt märkligt och lite unket i den här filmen men den var ändå tillräckligt intressant för att få en svag trea.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Darwin’s Nightmare

20 augusti, 2012 6 kommentarer

Titel: Darwin’s Nightmare (Darwins mardröm)
Regi: Hubert Sauper
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Det här var en ganska hajpad dokumentärfilm när det begav sig för typ sju år sen som typiskt nog visades på den politiskt korrekta biografen Zita i Stockholm och det var där såg jag den. Som vanligt när det gäller dokumentärer så kunde jag gissa betyget redan innan jag såg filmen.

Darwins mardröm handlar om vad som händer kring Victoriasjön i Tanzania. På 30-talet inplanterades, nästan på skoj, den glupska rovfisken nilabborren. Nu 70 år senare har den gjort slut på i princip alla andra fiskar i sjön och den exporteras i stora lass till Europa. Transportplanen flygs av ryska piloter som, antyds det i filmen, kommer med vapen till diverse krig och lämnar Afrika med fisken, och där emellan hinner de besöka prostituerade. Allt pågår medan lokalbefolkningen svälter, eftersom de inte har råd att själva köpa fisken. Håhåjaja.

Ja, det vilar en obehaglig stämning över den här filmen. Det är faktiskt nästan en overklig stämning trots att det ju är en dokumentär. Vissa av personer som intervjuas i filmen känns overkliga, cyniska och smått läskiga, bl a några av de ryska piloterna eller mannen som är vakt vid ett sorts fiskforskningscentrum (och som blir något av vår guide i filmen). Några av dessa intervjuer är riktigt bra, t ex när vakten berättar om hur det är att vara vakt eller cyniskt konstaterar att ett krig inte vore helt fel (då får man ju bra betalt). Även när till slut en av de till en början oförstående och känslolösa ryska piloterna sänker garden och berättar ”en liten historia” om vapenhandeln är det bra film.

Obehagligt var också när man får se ett grupp barn slåss om det i en gryta nylagade riset som ska räcka till många. Desperation och hunger som får en att inse att vi har det rätt bra i Sverige… trots trängselskatter. Filmens brist tyckte jag var att den inte kändes helt fokuserad. Vad är det egentligen regissören Hupert Sauper försöker få fram? Eller vad han försöker få fram är väl ganska klart. Det är bara det att ibland blir det liksom som att slå in öppna dörrar. Att mitt i historien om fisk, svält och vapenhandel även visa en aidssjuk kvinna tar snarare fokus bort från historien i stället för tvärtom.

Det som skildras i filmen är helt absurt. Det är ganska självklart att det kommer in vapen med planen samtidigt som fisken exporteras och lokalbefolkningen svälter. Allt cirklar kring denna fiskindustri. Det är en ond cirkel med fattigdom, vapenhandel, globalisering och prostitution. Om ni har sett Hotell Rwanda och eXistenZ så tycker jag det är som en blandning av dessa två filmer. Det absurda i förhållandet mellan Europa och Afrika skildrat i Hotell Rwanda blandat med fiskfabrikscenerna från eXistenZ. Mitt i all misär finns ändå en livsglädje bland afrikanerna. De verkar liksom ta dagen som den kommer och leva i nuet på ett skönt sätt. Som sammanfattning så kan jag säga att som vanligt så betyder inte ett viktigt ämne detsamma som en bra film. I det här fallet är det dock en bra film, men inte en kanonbra film.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , ,

Ådalen 31

19 augusti, 2012 Lämna en kommentar

Titel: Ådalen 31
Regi: Bo Widerberg
År: 1969
IMDb | Filmtipset

Ådalen 31 är en intressant film som skildrar en viktig händelse i Sveriges historia, en händelse som enligt Widerbergs efterord i filmen fick den borgerliga regeringen att falla för att ge plats åt en socialdemokratisk era. Det är ganska tydligt vilken sida, höger eller vänster, som Widerberg föredrar, lite för tydligt kanske. Händelsen som ger filmen sin titel ägde rum i Ådalen i Ångermanland 1931 då demonstrerande pappersbruksarbetare drabbade samman med militär. Anledningen till oroligheterna var att det pågick sympatistrejk bland arbeterna pga av att arbetare på andra håll i Sverige fick sänkta löner (4 öre var sänkningen, vilket förmodligen var en hel del på den tiden). Ägarna till pappersbruken hade hyrt in andra arbetare, strejkbrytare. Det var dessa strejkbrytare som demonstrationen var på väg till då det kaos utbröt som dödade fem personer.

Bitvis finns en domedagsstämning över filmen ungefär på samma sätt som i Elephant. Man vet att en otäck händelse, en tragedi, ska äga rum nån gång under filmens gång. Anledningen att jag kommer att tänka på den vackra Elephant är att Widerberg har valt att göra första delen av filmen till en vacker och poetisk hyllning till ett pastoralt landsbygdssverige med blommor, gräs, träd, vita sommarklänningar, ängar, och klädtvätt nere vid ån. Detta kanske är tänkt att göra kontrasten när det går åt pipan större. Men just skildringarna kring skotten funkar inte riktigt. Jag får aldrig den där klumpen i halsen som jag t ex fick i Elephant (och oj vilken klump jag fick då).

Filmen fokuserar på en arbetarfamilj. Det är mamma, pappa och tre barn. Pappan heter Harald (Roland Hedlund) och han tror inte på att ta till våld mot strejkbrytare utan vill förhandla. Äldste sonen Kjell träffar dottern (Marie De Geer) till en av företagspamparna och blir kär. I en familjescen som ska skildra hur roligt man kan ha även om man inte har pengar har Widerberg karbonkopierat från sin egen Kvarteret Korpen då Harald dansar med frun innanför sin tröja påhejad av sina barn. Inklippt parallellt är scener med den rika företagarfamiljen som äter stel middag och alltså inte har roligt trots pengar.

Inledningen av filmen är nästan en sorts quirky komedi med smågulliga scener där unga killar försöker få ihop det med tjejer. Jag vet inte riktigt om dessa scener funkar. Nej, jag tror inte de gör de. Vid två tillfällen får vi ganska långa skildringar, nästan buskis, av då en kille klär av en tjej som han försatt i hypnos. C’mon Widerberg! Lite roligare var det när samma kille har fått lära sig om erogena zoner av sin mer beläste kompis. Han tycker dock inte det funkar med de däringa zonerna. Tjejen fortsätter bara, i en märklig scen, att som en robot käka knäckebröd. Nja, jag vet inte riktigt poängen med vissa scener i filmen.

Det finns i alla fall en riktigt bra scen i filmen. Det är när Harald tar han om en strejkbrytare som har blivit skadad. Han tar in honom oss sig för att plåstra om honom. In rusar då mobben i syfte att hitta och ha ihjäl brytaren. Harald lyckas få ut honom bakvägen innan mobben hinner in. Nu utbryter en hetsig diskussion kring hur man bäst når sitt mål. Ska man fortsätta förhandla eller ska man ta till våld? Harald hävdar att man ska fortsätta prata, mobben, ledd av en obehaglig psykotisk ung arbetare som känns som en tidig huligan nästan, hävdar att man pratat för länge utan resultat. Det är en frustrerande och nervig scen som pågår länge och som man nästan är rädd ska sluta i tragedi. Men tragedin kommer senare.

Mot slutet händer en grej som jag inte fattade poängen med. Det hade kunnat finnas en poäng men den blir aldrig tydlig. Det kommer ett telegram till företagarna från jag tror det var Länsstyrelsen där det sägs att man inte får använda de inhyrda arbetarna (strejkbrytarna i de strejkandes ögon). Om de strejkande marscherande arbetarna hade fått reda på detta så kanske tragedin hade kunnat hindras. Och det kanske var det som var syftet med scenen men det nämndes liksom aldrig igen.

Som kanske framgått i min text känns det lite övertydligt skildrat med de rika företagarna som sitter och jäser i sina stora villor med konjak och oroar sig för sina aktieägare när arbetarna strejkar. Romansen mellan den unga dottern till en företagarfamilj och arbetarsonen Kjell leder ingenvart. Kanske skulle den symbolisera mötet mellan de två klasserna, en möjlig länk. Dotterns mamma (Anita Björk) är en otäckt kall och känslolös typ, men även hon är för övertydligt framställd. Och som sagt, jag tycker inte den romantiska historieslingan (förslag på svensk översättning av story arc… hmm Google föreslår berättelsebåge) leder fram till nånting.

Det är faktiskt lite som om Widerberg har gjort två filmer i en. Han kanske skulle ha koncentrerat sig på historien med arbetarna helt och hållet och skippat den romantiska biten och framförallt ”buskisscenerna”.

3-/5

PS. Förresten, gissa vilket datum filmen hade premiär i Sverige? Inte så svårt…

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik, Svensk film Tagged with , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →