Star Trek-sommar – Star Trek IV: The Voyage Home

15 juli, 2012 5 kommentarer

Titel: Star Trek IV: The Voyage Home
Regissör: Leonard Nimoy
År: 1986
IMDb | Filmtipset

Då har vi kommit till del fyra i denna episka filmserie. Efter äventyren i trean är vår favoritbesättning strandsatta på Vulcan med ett trasigt klingon-skepp och dessutom efterlysta av Planetfederationen för diverse brott (bl a stöld och total förstörelse av Enterprise). De beslutar sig dock efter reparationer på skeppet att återvända till Jorden och ta sitt straff. När de väl kommer dit upptäcker de (givetvis) att hela solsystemet håller på att förintas av en mystisk prob som förgör allt i sin väg. Det visar sig så småningom att Kirk och hans besättning är Jordens enda räddning. Och hur ska Jorden räddas? Jo, genom att åka tillbaka i tiden till 1987, leta upp en knölval och sen återvända med den i bagaget. Hahaha.

Nja, tyvärr blev detta inte helt lyckat. Historien är helt enkelt för krystad och konstgjord. En stor del av filmen utspelas i ”vår tid”, dvs 1980-talets San Francisco och jag tycker inte det passar sig riktigt. Det blir töntig 80-talskomedi av det hela så om man gillar såna så kan det vara nåt att spana in. Bitvis är dock Kirk och Spock (och övriga) ganska roliga i sitt samspel med den för dem okända världen och personerna i den. Tyvärr tyckte jag den person som man träffar i San Francisco (en kvinnlig valforskare) var urtråkig och helt förstörde scenerna hon var med i. Hela hennes historia med valar som hon behandlade som människor kändes bara larvig. Hon var bara för politisk korrekt och klämkäck på nåt sätt. Och sen skulle Kirk charma henne och Spock skulle vara märklig; nja, det blev för övertydligt och larvigt.

Det som var lite kul var att andra delar av besättningen (Chekov, Uhura, Sulu) fick lite mer framträdande roller. Kul också när Chekov, med rysk brytning, frågar efter var fartygen med kärnreaktorerna finns, mitt under kalla kriget. Själv kan han inte förstå varför folk inte svarar och varför den där polisen som han frågar ser så bister ut. Roligt också när Scotty tror sig kunna prata med datorn via musen (se bild ovan). Sen är McCoy alltid en favorit med sin impulsiva och, enligt Spock, väldigt mänskliga natur. Men trots vissa roligheter så är den stora bristen att grundhistorien känns helt påhittad och fånig. Det var aldrig riktigt spännande helt enkelt. Många tycker tydligen att det här är den bästa av Star Trek-filmerna (efter tvåan, The Wrath of Khan) men jag tycker inte det känns som riktig Star Trek, snarare som Star Trek-buskis. Men, ok, betyget blir ändå knappt godkänt.

3-/5

PS. Förresten, i den här filmen säger faktiskt Kirk ”Beam me up, Scotty!”

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek II: The Wrath of Khan

13 juli, 2012 4 kommentarer

Titel: Star Trek II: The Wrath of Khan
Regissör: Nicholas Meyer
År: 1982
IMDb | Filmtipset

I den andra Star Trek-filmen, och kanske den mest kända, hamnar ett hemligt, och potentiellt livsfarligt, forskningsprojekt i händerna på den ondskefulle superskurken Khan. Kirk & Co kommer givetvis till undsättning för att korsa Khans planer och därmed rädda universum. Till saken hör också att Kirk och Khan ca 15 år tidigare drabbat samman, vilket slutade med att Kirk strandsatte Khan och hans skurkar på en öde planet. Khan är minst sagt arg. Muhahaha.

Japp, det här var bättre. Det är ett högre tempo, lite mer humor, och dessutom en ganska charmig skurk skönt spelad av Ricardo Montalban. Den är underhållande mest hela tiden, och känns väldigt matinéaktig, i positiv bemärkelse. Spock är som vanligt bäst: så logisk hela tiden, men hans människoblod lyser igenom trots att han försöker undvika det till varje pris. Spock har även ett underbart sätt att lyfta ena ögonbrynet som tecken på att han är otroligt exalterad eller överraskad av något.

Filmen känns mer som en vanlig äventyrsfilm än Star Trek. Egentligen är ju grejen att det ska vara lite nördigt vetenskapligt, mystiska fenomen och inte så mycket vanlig action. Det funkar kanske bäst i form av ett kortare tv-avsnitt, och i åtminstone den första filmen misslyckas man helt med detta. I den andra har man gjort mer av ett vanligt matinéäventyr och det funkar bättre. Jag saknar kanske lite av de vetenskapliga mystiska fenomenen som jag tycker hör till. En kombination av de bägge ingredienserna är kanske bäst.

Om man är något av en Star Trek-nörd så noterar man givetvis vad Spock gör i slutet innan han ska försöka få i gång warpdriften. Han gör något med Dr McCoy, vilket får betydelse för den tredje filmen i serien som har undertiteln The Search for Spock. Mmm, ja, slutet är intressant och det är upplagt för en spännande fortsättning i nästa del alltså. Nåväl, det blir godkänt till del 2 i den här serien med fantastiskt kultiga filmer.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

My Guilty Pleasure: Mamma Mia!

10 juli, 2012 22 kommentarer

Titel: Mamma Mia!
Regi: Phyllida Lloyd
År: 2008
IMDb | Filmtipset

När Filmspanarna träffades förra gången så bestämdes det att vi skulle göra gemensamma inlägg lite då och då där alla skriver om en speciell film, regissör eller ett speciellt tema. Det temat som alla enades om var Guilty Pleasure. Det kan handla om en viss film t ex som man lite så där i lönndom och mot bättre vetande faktiskt gillar. Eller vad betyder egentligen Guilty Pleasure? Efter en twitterdiskussion med Jessica och Joel framkom det att man kan ha lite olika definitioner. Det är svårt att direktöversätta uttrycket till svenska. ”Skyldig njutning” låter inte rätt. Jag tolkar det i alla fall som nåt som man vet att man inte borde gilla, nåt som man vet är dåligt men som man inte kan låta bli att gilla. Joel var mer inne på att det är nåt majoriteten inte gillar men som man själv är skamligt förtjust i. ”Aha, där kom en ganska bra översättning fram ”skamlig förtjustning” eller ”skamlig njutning”.) Själv tycker jag mer det handlar om att titta inåt i sig själv och faktiskt erkänna att man gillar nåt trots att man kanske inte direkt skyltar med det utåt, oavsett om man är i majoritet eller minoritet.

Så, då har jag definierat vad uttrycket betyder för mig, och jag bestämde ganska tidigt att det var en film jag skulle skriva om. Guilty Pleasure: en film som jag lite grann skäms för att jag gillar, en film som jag inte borde tycka om men som jag inte kan låta bli att gilla. För mig var det ganska svårt att komma på nån faktiskt. Det har till viss del att göra med att jag väldigt sällan ser om filmer. Så om jag nu kommer på en film så är det inte en film som jag ser om varje år. Jag hade några alternativ, som exempelvis handlingsmässigt usla martial arts-filmer som jag bara ser för de läckra fajtscener (Ong-bak tänker jag på t ex). Eller varför inte de två sista delarna i The Matrix-trilogin som jag uppskattade mer än alla andra. Fast då var det där med hur jag själv egentligen känner. Skäms jag för att jag gillar The Matrix Revolutions eller Ong-bak? Nej. Och då fanns det bara en film kvar egentligen.

Även om jag inte skäms eller har ångest för att jag gillar Mamma Mia! så är det den film som bäst definierar begreppet Guilty Pleasure för mig. Varför Mamma Mia!? Jo, jag säger alltid att jag hatar musikaler. Jag hatar schlager och allsång. Jag hatar fåniga romantiska komedier. Vilken sorts film är Mamma Mia!? Jo, en fånig romantisk schlagermusikal. Det ska ju inte gå att gilla?! Inte av mig i alla fall. En kväll för nåt halvår sen så visades den på nån reklamkanal och jag såg delar av den och jag kände att ”Vafan, jag gillar det här! Hur är det möjligt!?” Nu har jag sett hela för att kolla om den där obehagliga känslan av att gilla en musikal inte skulle infinna sig.

Mamma Mia! utspelas på en grekisk ö där Donna (Meryl Streep) driver ett litet hotell. Hennes dotter Sophie (Amanda Seyfried) ska gifta sig och vad Donna inte vet är att Sophie bjudit in sin pappa eller snarare sina pappor till bröllopet. Saken är nämligen den att Donna inte vet vem som är Donnas pappa. Det finns tre kandidater som spelas av superträige Pierce Brosnan, svenske Stellan Skarsgård och ickespontane Colin Firth. Alla tre dyker upp dagen innan bröllopet och spektaklet är därmed igång.

Spektaklet var det som sagt. Det blir sång och musik i princip från start till mål. Tempot är uppskruvat till max och scenerna, den ena mer dråplig och fånig än den andra, avlöser varandra. En konstig sak är att jag inte stör mig det minsta på när skådisarna plötsligt brister ut i sång. Kanske beror det på att de gör de så ofta och ibland bara i korta sekvenser att det känns som normaltillståndet. Och sångnumren är alltså oftast dråpligt roliga. Jag fick lite samma känsla som när jag såg och gillade Singin’ in the Rain. Jag tror det är det pompösa jag har svårt för när det gäller musikaler. Nåt filmen lyckas förvånansvärt bra med är att integrera ABBA:s låtar i handlingen. De känns rätt helt enkelt och det ska väl manusförfattarinnan Catherine Johnson ha cred för.

Skådisarna verkar ha haft riktigt roligt och driver med sig själva. Well, trästoden Pierce Brosnan har lite svårare än de andra att slappna av. Han känns så obekväm med att sjunga att det blir roligt. Svenske (och därmed per definition stela?) Stellan Skarsgård har mer självdistans. Colin Firth, ja, han ska vara stel i filmen. Och Meryl Streep, vilken kvinna. Hon dominerar och sjunger med inlevelse mer än med bra röst. Och så visar det sig att unga Amanda Seyfried har en bra sångröst, nästan för bra för att passa in, haha. Sen går det ju inte att komma ifrån att ABBA:s musik är bra. Det är enkla klockrena melodier, ibland glada dansanta saker och ibland mer melankoliska, som t ex när Streep sjunger The Winner Takes It All inför en sååå stel Brosnan. Sorry, jag kan inte låta bli att nämna Brosnans stelhet men det är faktiskt bara för roligt.

Filmens historia är osannolik och krystad men det spelar fan ingen roll. Det här är ren och rosa underhållning. Ett lyckopiller.


eller uttryckt i siffror 3+/5

Läs nu om andra Filmspanares guilty pleasures:

Allvarligt talat
Deny Everything
ExceptFear
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Flickorna
Flmr
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Svartare än noir
Syndare i Filmparadiset
The Velvet Café

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Musik, Musikal, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

2 x Kenji Mizoguchi

9 juli, 2012 2 kommentarer

Med anledning av att Svartare än noir nyligen skrev om Fogden Sansho så kommer här två gamla omdömen av två av regissören Kenji Mizoguchis filmer varav en nog har den mest poetiska titel jag har sett. Om jag minns rätt så såg jag både filmerna på Cinemateket.

Titel: Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet (Ugetsu monogatari)
Regi: Kenji Mizoguchi
År: 1953
IMDb | Filmtipset

Filmen handlar om två par i 1500-talets Japan. Männen i familjerna vill försörja sina familjer. De reser, från landsbygden där de bor, till staden, där den ena säljer lerkrukor och den andra vill erbjuda sina tjänster som samuraj. Kriget står för dörren, men männen har blivit giriga och tror att situationen kan utnyttjas till att tjäna mer pengar. Ugetsu monogatari är en mycket bra film. Den handlar om girighet och makthunger och vad som kan hända om man glömmer vad som egentligen är viktigt. Det hela är framställt på ett mycket enkelt sätt. Vi får se vad som händer med männen och resten av familjerna. Det blir tydligt men utan att det skrivs på näsan, så att säga. Regissören heter Kenji Mizoguchi och han hann göra en hel del filmer innan han dog i förtid i leukemi 1956. Jag hade inte hört talas om honom innan jag såg den här filmen, men blir sugen på att se mer. Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet är i klass med Kurosawas bästa tycker jag, helt klart. Inte lika episk som en del av Kurosawas filmer kan vara. Fotot är genomtänkt, känns som målningar ibland. Musiken används på ett bra sätt, speciellt i slutet som är gripande. Försök se den om ni kan.

4/5

Titel: Fogden Sansho (Sanshô dayû)
Regi: Kenji Mizoguchi
År: 1954
IMDb | Filmtipset

Fogden Sansho en väldigt enkel historia. Av regissören Kenji Mizoguchi hade jag sedan tidigare sett filmen med den vackra titeln Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet, en film som jag gillade. Därför tog jag chansen att se Fogden Sansho när nu Cinemateket visade den. Filmen är en äkta tragedi om en medeltida japansk familj som splittras då en ståthållare förvisas till en avlägsen provins eftersom han är för snäll mot traktens bönder. Ståthållarens fru och barn får klara sig själva men försöker att ta sig till honom. Som sagt, en klockren tragedi. Det finns inte mycket försonande i filmen. Familjen, och framför allt de två barnen, råkar ut för tråkighet efter tråkighet på ett episkt sätt. I filmen förekommer hyckleri bland den styrande klassen. Man kan vara generös men bara till en viss gräns. Om bönder plötsligt tror att de är fria då börjar det bli farligt. Skådespelet i filmen är klassiskt japanskt, dvs enkelt och överdrivet på samma gång. Skådisen som gjorde den vuxne sonen kändes lite tillgjord. Fogden Sansho är vacker, sorglig, långsam, ibland på gränsen till seg. Efter halva filmen nickade jag till några gånger. Det kan inte bli mer än en trea.

3/5

PS. Längst bak i salongen satt en grupp japaner. När filmen var slut och jag gick förbi satt de kvar, torkade tårarna och plockade ihop sina fuktiga näsdukar.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Tragedi Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Descendants

8 juli, 2012 19 kommentarer

Titel: The Descendants
Regi: Alexander Payne
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Alexander Payne är en intressant regissör. About Schmidt är en helt ok rulle och Sideways är riktigt trevlig. Dessa båda filmer har varit mysiga blandningar av humor och allvar, lättsamhet och nedstämdhet. Även i The Descendants är det en udda blandning med humor mitt i allvaret och sorgen. Jag tänkte inte på att det var George Clooney som spelar huvudrollen. Han är nedtonad men låter egentligen andra göra jobbet, och är själv ganska passiv förutom i någon scen på slutet när han tar farväl av sin fru. The Descendants är en må-bra-film hur konstigt det än kan låta om man tänker på handlingen (Clooneys fru ligger i koma efter en båtolycka och Clooney får dessutom reda på att hon varit otrogen). Filmen påminner lite om Little Miss Sunshine. Jag hörde i Inside The Actor’s Studio att Clooney själv säger att han inte är en speciellt duktig skådis. Han inser sina begränsningar men gör sitt bästa. Och det märks kanske lite här. Han gör egentligen inte speciellt mycket utan kör en nedtonad stil. Den äldsta dottern i filmen (Shailene Woodley) är bäst och kommer bil nåt stort.

3/5

PS. Det var kul att se Michael Ontkean, Sheriff Harry S. Truman från Twin Peaks (yay!), i en liten roll som en av Clooneys bröder.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Ides of March

17 juni, 2012 13 kommentarer

Titel: The Ides of March
Regi: George Clooney
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag har inte sett så många filmer med Ryan Gosling. Gulliga och harmlösa The Notebook är nog den enda som jag kommer på just nu. Ja, förutom Drive då som jag såg alldeles nyss. Nu blev det en till Gosling-film på kort tid, nämligen den George Clooney-regisserade The Ides of March (den svenska titeln utelämnar jag då jag tycker den kändes klichémässig). Efter Drive så var det som att jag väntade mig nya underverk bara för att Gosling var med. Jag fick väl inte riktigt det men en bra film det är The Ides of March definitivt. När det gäller Gosling så känns det lite som om han kör sin ”var så stiff som möjligt”-stil. Hmm, jag är lite tveksam till hans skådespelartalang.

George Clooney har en biroll i filmen där han spelar den demokratiske presidentkandidaten Mike Morris. Fokus i filmen är istället det rävspel som pågår bakom kulisserna. Riktigt kul är det att se Evan Rachel Woods som ni bara måste se i Mildred Pierce, en supertvserie med Kate Winslet som mamman som gör allt för sin dotter (som inte är alltför tacksam kan man väl säga). Jag minns inte så rackarns mycket från The Ides of March. Det är ett hyfsat drama om valkampanjer och om att stå för det man tycker. Själva dramat känns väl kanske som det mer hör hemma i en tv-serie. Nu säger jag inte att det skulle vara en dålig tv-serie men ändå.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, TV Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Notebook

15 juni, 2012 15 kommentarer

Titel: The Notebook (Dagboken)
Regi: Nick Cassavetes
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Efter att jag såg The Ides of March (som det kommer en recension av snart) så insåg jag att jag inte har sett så många filmer med nästan sönderkramade Ryan Gosling. Förutom Drive så kunde jag bara komma på gamla The Notebook så därför kommer det en recension från 2009 av just den filmen. Bara så ni vet så vägrar jag skriva ut hela den svenska titeln (förutom som tag). Det räcker gott med Dagboken som är en ok översättning, även om det faktiskt inte handlar om en dagbok utan en anteckningsbok.

Jag hade hört en del om den här snyftaren så jag tänkte att jag kunde se den när jag fick chansen. Filmen som till största delen utspelas på 1940-talet i South Carolina är en kärlekshistoria mellan Noah (quirkymysiga Ryan Gosling) och Allie (smilgropiga Rachel McAdams). Det finns även en parallell handling i nutid där det som händer på 40-talet läses upp av en man (James Garner) för en kvinna (regissörens mamma Gena Rowlands) på ett vårdhem. Det som ställer till det för de unga tu är att Noah är en fattig landsortspojk medan Allie kommer från en rik familj som verkligen inte uppskattar Allies val av pojkvän.

Ok, först ut, så det inte blir några missförstånd: det är en bra film. Det mesta är välgjort. Fotot är stilfullt med skönt tempo. Handlingen är så där mysig som bara en amerikansk film som utpspelas i en småstad någon gång under mitten av 1900-talet kan vara. Skådisarna är vackra och välcastade. Men just det som jag beskriver är också, enligt mig, filmens brist. Allt är lite fööör snyggt. Det är lite för mycket svanar och roddare i motljus till alltför sentimentalt klingande pianomusik.

Sen tycker jag faktiskt att det hade räckt med kärlekshistorien på 40-talet. Nutidshistorien funkar inte riktigt för mig. Den berör helt enkelt inte, kanske beroende på att den får för lite tid. Och om den är tänkt att vara nån sorts twist så är den uppenbar direkt. Men, men, en bra film är det. Det blir nästan en fyra. En scen som jag gillade var när Allies mamma (väldigt bra spelad av Joan Allen) blev känslosam när hon mot slutet pekade ut den där mannen. En sak till: James Marsden har jag aldrig gillat i de filmer jag sett med honom. Men så verkar det ju också som att han alltid får göra ”bror duktig”-rollen.

3+/5

PS. Givetvis kysser de varandra i regnet också, t.o.m på dvd-omslaget, haha. Som sagt, inte dåligt alls men lite för bra.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Dark Shadows

14 juni, 2012 9 kommentarer

Titel: Dark Shadows
Regi: Tim Burton
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Återigen var det dags för den månatliga träffen med Filmspanarna då ett gäng svenska filmbloggare går på bio och efteråt snackar film (*host*Prometheus*host*) över en öl eller två. Efter diverse turer blev det Tim Burtons Dark Shadows som blev den film som skulle ses. Ett tag var skräckisen Chernobyl Diaries aktuell och jag var ganska sugen på den men efter att ha läst omdömen om den så blev det nog bra i slutändan även om jag tror att jag skulle uppskatta de miljöer som Chernobyl-rullen utspelas i.

Dark Shadows bygger på en för mig helt okänd amerikansk gotisk tv-såpa. Handlingen, i alla fall handlingen i filmen, går ut på att en tjänstekvinna vid namn Angelique Bouchard (Eva Green) blir svartsjuk då hennes älskare, den unge master Barnabas Collins (evige Tim Burton-kompanjonen Johnny Depp), kärar ner sig i den unga skönheten Josette (Bella Heathcote). Angelique visar sig vara häxa och dödar i sin svartsjuka både Barnabas föräldrar och hans käraste Josette. Barnabas försöker i sin förtvivlan ta livet av sig men se det gick inte. Angelique har nämligen med nån sorts häxkonst förbannat honom till ett evigt liv i plåga som vampyr. Hon ser till att han blir levande begravd i kista (så levande som nu en vampyr är) och koncentrerar sitt tydligen eviga liv (hon är ju häxa, mind you) på att göra livet surt för familjen Collins ättlingar.

Efter en prolog som utspelas på 1700-talet då vi får se familjen Collins anlända till USA från England och där grunda en framgångsrik fiskeriverksamhet (plus att Barnabas Collins alltså blir vampyr och begravd dårå) hoppar handlingen fram till år 1972 och det lilla samhället Collinsport där vi träffar den dysfunktionella familjen Collins som bor på godset Collinwood Manor. ”Familjen” består av matriarken Elizabeth (Michelle Pfeiffer), hennes dotter Carolyn (Chloë Grace Moretz från Kick-Ass), hennes bror Roger spelad av Jonny Lee Miller (Sick Boy från Trainspotting, tack för den informationen, Vrångmannen!), Rogers son David och slutligen Helena Bonham Carters psykiater Dr. Julia Hoffman.

Enter vampyren Barnabas som släpps lös ur sin kista av en grupp byggjobbare som var ute på grävjobb och av en slump stötte på Barnabas fängelse i trä. Arma byggjobbare säger jag. Det var fel kista att gräva fram.

Haha, alltså jag hade faktiskt riktigt trevligt en ganska stor del av filmen. Vi får se åtminstone två av Burtons vapendragare i form av Johnny Depp och frugan Helena Bonham Carter och jag hade väl farhågor om att Depp skulle gå på tomgång eller att hela filmen skulle gå på tomgång som jag bitvis tyckte ändå godkända Alice i Underlandet gjorde. Det jag gillar mest med Dark Shadows är när vampyren Barnabas dyker upp i det amerikanska 70-talssamhället med sin gammalmodiga stil och mustiga språk. Det uppstår humor när Barnabas inte säger ”Kiss my ass!” utan istället väljer formuleringen ”You may strategically place your beautiful lips upon my posterior and kiss it repeatedly”. Enkla komeditricks möjligen, men det funkar för mig. Jag fullkomligt älskar Barnabas formuleringsförmåga och val av ord.

En sak som jag blev lite konfunderad över men fann underhållande på ett udda sätt är att ingen som får reda på att man har en vampyr bland sig blir speciellt överraskad, rädd eller tvivlande till att det faktiskt är en äkta vampyr det handlar om. Nej, istället så bara ”jaha, du var vampyr du, jaha, och vad ska du göra i helgen?”. Eller så tar man tillfället i akt att fylla sig själv med vampyrblod för att bli evigt ung. Men det är inget annat att vänta. Den här filmen är inte direkt fylld till bredden med logisk handling. Nej, den är bara en skojig mysig gotisk såpamatiné (ordet skräck hör inte hemma nånstans när man beskriver filmen).

Efter filmen framkom det att vissa Filmspanare inte uppskattade Eva Greens insats som svartsjuk häxa. Jag tyckte hon funkade riktigt bra som slemmig häxa med sitt stora grin och ögon som har nåt svartsjukt över sig. Nej, jag gillar henne. Johnny Depp är bättre än han var i Alice i Underlandet. Han verkade helt enkelt ha haft roligt här.

Jag märker nu att jag helt glömt att nämna att i handlingen som utspelas på 1970-talet så dyker en kopia av Barnabas käraste Josette upp. Hon har fått tjänsten som unge Davids guvernant. Att jag glömde det är inte så konstigt eftersom filmen är alldeles för spretig och vissa handlingsspår glöms bort under stora delar av filmen för att krystat dyka upp igen när allt ska knytas ihop.

Förutom en förvirrad handling som inte är nån handling utan bara en ursäkt för att Johnny Depp ska prata rolig gammal engelska och känna sig udda i ett modernt samhälle (och minst tre gånger skämta om det kvinnliga i Alice Coopers namnn) så är filmens stora problem den sista kvarten då allt fullkomligt ballar ur och bara blir en soppa med plötsligt uppdykande varulvar som kommer in från vänster och tråkiga datoranimerade träfigurer som plötsligt får liv inne i Collinwood Manor i en väldigt tråkig och förvirrad slutuppgörelse. Här sjönk filmen rejält. Det finns två scener till som drar ner betyget. Den första är en ”sexscen” med Barnabas och Angelique som mest blir en sorts fånig brottningsdans som ska vara rolig och häpnadsväckande men bara blir trött. Den andra scenen är en scen som är rolig fram till slutet då plötsligt Barnabas beslutar sig för att han måste döda sina nyblivna vänner vilket inte kändes fair. Det gick inte ihop helt enkelt.

Det finns en massa andra logiska luckor och konstigheter men jag kan inte låta bli att ge filmen en svag trea vilket betyder 2,5 Filmspanar-ikoner. Läs nu vad mina vänner tyckte om Dark Shadows: Jessica, Sofia, Henke, Fiffi, Har du inte sett den? (podcast!) och Vrångmannen (som hade sett filmen tidigare men anslöt senare under kvällen).

Betyg på Dark Shadows:


eller uttryckt i siffror 3-/5

Betyg på den efterföljande diskussionen om Prometheus:

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Primer

13 juni, 2012 2 kommentarer

Titel: Primer
Regi: Shane Carruth
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Vi kör en gammal sf-recension. Det handlar om en film som gav upphov till en ganska förvirrad recension när jag såg den i april 2006, vilket inte är så konstigt eftersom det är en förvirrande film. Det är en debutfilm som skvallrade om en lovande karriär för regissören, men när jag kollade upp honom på IMDb så är Primer än så länge hans enda film även om han tydligen jobbar på en film som ska få premiär i år.

Två stycken kompisar, Aaron och Abe, jobbar helger och nätter i Aarons garage med… nånting. De har ett sorts hobbyföretag, eller det är nog allvarligt, men jag fattade aldrig riktigt om de även jobbade på ett annat större företag (men jag tror det). Sitt miniföretag har de med två andra snubbar men pengarna rullar inte direkt in. Lite kul (för mig) är att de bl a säljer nån sorts specialtillverkade JTAG-kort, något som jag jobbar med typ varje dag, haha. De verkar även konstruera kylskåp.

Nu är det så att A & A plötsligt stöter på ett fenomen, de gör en innovation/upptäckt, som har att göra med att man på nåt sätt kan få material att tappa massa. Det var nåt sorts protein som utsöndrades, fast det egentligen ska ta flera år att få fram det där proteinet från svampar i labb. Efter det här inser de att de är nåt större på spåren; det verkar nämligen som om man kan vidareutveckla idén till att bli en tidsmaskin (fast det sägs egentligen aldrig rätt ut i filmen).

Givetvis vidareutvecklar A & A idén och dessutom håller de allt hemligt, både för kollegor och familj. De börjar resa tillbaka i tiden och utnyttjar det hela genom att först kolla vilka aktier som har stigit och sen när de åker tillbaka i tiden så köper de just dessa aktier och tjänar på så sätt pengar. Det hela funkar till att börja med men efter ett tag blir det givetvis problem. De ställs inför jobbiga frågor och paradoxer när de allt mer desperat börjar resa tillbaka i tiden och därmed skapa en mängd tidslinjer och därmed flera versioner av sig själva.

Oj oj oj, det är bara att erkänna direkt: jag förstod inte hur allt hängde ihop i den här filmen. Därmed inte sagt att jag inte förstod filmen rent känslomässigt. Som i alla filmer med tidsresor så uppstår det paradoxer av det slag som vänder hjärnan ut och in. Det går helt enkelt inte att få grepp om vad som händer fullt ut, mycket beroende på att tidsresor förmodligen inte är möjliga från början. Tidsresor är en paradox i sig. Däremot så är själva grundhistorien inte så himla klurig. Efter ett tag fattade jag att de hade målat in sig själva i ett paradoxhörn när de försökte rätta till saker som gått fel beroende på att de började med tidsresorna från första början. Eh, well. Typ.

Ok, rent hantverksmässigt är det en helt ok film. Det är lågbudget och det är samme snubbe (Shane Carruth) som skrivit, regisserat, producerat, skrivit musiken, varit ansvarig för fotot, mm. Dessutom spelar han en av huvudrollerna. Kul att en sån här film kan nå en större publik. Carruth har fått till en film med en bra stämning mha foto, klippning och musik. Dessutom känns det mer på riktigt (garage-riktigt) än andra större filmer där det vimlar av effekter och blippande datorskärmar. Här vilar det en mystisk, skum stämning över det vi ser och efter ett tag har man på nåt sätt dragits in i filmens plot även om man knappt fattar ett dyft om vad som händer. Men man vet att nåt är fel. Bara att med en kikare titta på sig själv gå in en lagerbyggnad med en syrgastub kan inte vara rätt.

Det mindre bra med filmen är ändå att den känns för smart för sitt eget bästa. Det känns liksom onödigt att det är en dialogtyngd film med lite lurig klippning där saker och ting bara visas i korta scener där man hoppar ganska friskt i handlingen och där väldigt mycket sägs mellan raderna (eller scenerna om man så vill). Det gör att det inte blir lättare att förstå vad som försiggår vilket kan göra att man tappar sugen och helt enkelt ger upp. Nu ska man inte ge upp, utan i stället hänga kvar och inte fundera för mycket kanske, utan bara tänka att det handlar om tidsreseparadoxer och de problem som dessa paradoxer medför. Sen kan man börja tänka efteråt. Men ok, det hjälper att vara 100% fokuserad när man ser Primer, haha. Jag ger filmen en stark trea och rekommenderar den när man känner att man inte vill checka in hjärnan i kylskåpet när man ser en film. Ibland vill man ju det och då passar andra filmer bättre.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,

2 x Woody Allen

11 juni, 2012 5 kommentarer

Då kör vi återigen en duo korta omdömen av två Woody Allen-rullar. Även dessa ”recensioner” skrevs under 2003 och det är två helt ok Allen-rullar.

Titel: Mighty Aphrodite
Regi: Woody Allen
År: 1995
IMDb | Filmtipset

Ett par, spelade av Woody Allen och Helena Bonham-Carter, beslutar sig efter viss tvekan att adoptera en liten son. Allen blir besatt av att hitta den riktiga mamman. När han väl hittar henne, och det visar sig att hon är prostituerad och porrskådis, blir han besatt av att ”rädda” henne och göra om henne till en helyllemamma. Mmmm, jag tyckte här att Allen har hittat tillbaka till fantasin och det roliga från t ex Annie Hall efter de rejäla bottennappen med Manhattan och Skuggor och dimma. Jag gillade inslagen med den grekiska skådistruppen med olyckskorpen Kassandra i spetsen som ibland dök upp och pratade med Allen i verkliga livet. ”I see disaster. I see catastrophe. Worse, I see lawyers!”. Kul med Zeus som inte hade tid att svara utan använde sig av telefonsvarare. Filmen är lättsam, rolig och sevärd men ingen jättehöjdare.

3+/5

Titel: Sweet and Lowdown
Regi: Woody Allen
År: 1999
IMDb | Filmtipset

En fiktiv dramadokumentär om den påhittade jazzgitarristen Emmet Ray i 20- och 30-talets USA. Emmet är en märklig figur. En gudabenådad gitarrist, världens näst bästa, som gillar att skjuta råttor vid soptippen samt att titta på tåg. Hans måtto när det gäller kvinnor är: ”Love them and leave them”. Det är en lite udda film, där speciellt Emmet Ray är en udda figur, mycket bra spelad av Sean Penn. Filmen hade en del bra och roliga ögonblick. Man känner igen Woody Allens stil fastän han inte är med själv som skådis. Samantha Morton (Morvern Callar) är även hon bra som en stum tjej som är ihop med Ray under en tid. Det konstiga med Ray är att han är självgod och ganska burdus men konstigt nog så känns han ganska sympatisk ändå. Han är i alla fall ärlig. Penn gör en annorlunda roll här och visar att han är en väldigt bra skådis. Som helhet fattas ändå något i filmen.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Fejkdokumentär, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →