The War on Democracy (2007)

3 november, 2021 Lämna en kommentar

När jag går på Stockholm Filmfestival är det sällan att jag väljer att se dokumentärfilmer. Det känns som att man lika gärna kan se de flesta dokumentärer hemma i tv-soffan. Det brukar liksom inte vara Dune-episka filmer vi pratar om. Men i och för sig kan man stöta på dokumentära guldkorn också. Gunda t ex, som jag såg just hemma i tv-soffan förra året via Festival on Demand. The War on Democracy såg jag under 2007 års festival.

The War on Democracy är en dokumentär om USA:s agerande i Latinamerika som ramas in av ett sorts porträtt av Venezuelas president, tillika hatobjekt i Vita Huset, Hugo Chavez. Det framgår tydligt att USA har spelat en manipulativ roll i ett flertal länder i Latinamerika. En folkligt vald ledare i ett latinamerikanskt land som vill införa demokrati men som inte är en Vita Huset-marionett är inte populär i USA. Då ser man hellre en USA-vänlig diktator som Pinochet i Chile t ex (och stöder det genom militära insatser eller på annat sätt) eftersom det anses bättre för USA:s ekonomi och säkerhet. Det är ett idiotiskt beteende och pinsamt för USA men det är som om man inte låtsas om faktum eller är för att dumma att fatta. Och nu är det samma visa i Irak när man försöker ”lära ut” demokrati. Skrämmande. Tyvärr var dokumentären i sig ganska tråkig. Det hade behövts en Michael Moore för att ledsaga oss istället för den ganska tråkiga John Pilger (som dessutom verkade vara lite väl bundis med den numera maktgalne Chavez).

En CIA-ansvarig intervjuas i filmen men han framstår som en fullständigt inkompetent skitstövel och blir bara ett sorts offerlamm som ska representera det onda USA. Det kändes som ett billigt grepp (typ som Charlton Heston i Bowling for Columbine). Det gör i och för sig inte det som USA gör i världen mindre fel. Kolla t ex in det här inslaget från SVT:s Kobra (min kommentar: länken funkar inte och jag minns tyvärr inte vad det var jag länkade till men det gjorde tydligen mig upprörd).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2007 Tagged with , , , , , ,

Edward Scissorhands (1990)

29 oktober, 2021 6 kommentarer

Fredag och dags för ytterligare en Tim Burton-film och det börjar bli uppenbart att Burton inte är nån favorit hos mig direkt. Min preblogg-text om Edward Scissorhands skrevs i januari 2005.

Edward (Jonnhy Depp) är en konstgjord människa som har fått saxar som händer av sin skapare, en uppfinnare spelad/cameoad av veteranen Vincent Price. Detta var dock bara ett experiment och tanken var att Edward skulle få ett par riktiga händer till slut. Tyvärr hinner den gamle uppfinnaren dö innan det blir verklighet. Edward upptäcks sen av en godhjärtad kvinna som låter honom bo hos sin familj i det perfekta amerikanska 50-tals-villaområdet.

Nä, det här var en besvikelse. Jag tyckte det var löjligt och inte engagerande för fem öre. Sorry, Grönlövet (min kommentar: Grönlövet, en gammal filmforumkompis som älskade filmen). Burton är ju bra på att skapa schyssta miljöer men historien han berättar här var banal och tråkig tyckte jag. Det var aldrig spännande om det nu var meningen. Depp gör ju knappt någonting, säger knappt nåt. Om han säger nåt så är det knappt en fullständig mening.

Jag ledsnade också ganska snabbt på hans olika klipporgier vare sig det var buskar, hår eller isskulpturer. Upprepningar och inte speciellt kul från början. Blad, hårtussar och till slut is flög hit och dit och sen visades resultatet upp. Hur många gånger? För många. Jag fastnade inte heller för nån av karaktärerna överhuvudtaget och inledningen där Winona Ryder ska föreställa gammal mormor var patetisk. Tyckte jag. Det blir ett lågt betyg.

Jag har kommit fram till att Burton nog inte är nån favorit hos mig. De enda filmerna som är riktigt ok och kanske lite mer än så är Big Fish (en svag fyra) och Sleepy Hollow (som det var länge sen jag såg men som nog är värd en svag fyra den med). Annars är det mest snygga, fantasifulla men lite tomma filmer tycker jag. Han lyckas aldrig skapa nån känsla för karaktärerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Fantasy, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

Chaos on the Bridge (2014)

3 oktober, 2021 2 kommentarer

Jag har sett ytterligare en Star Trek-dokumentär förutom de tre (The Captains, The Truth Is in the Stars och For the Love of Spock) som jag skrivit om tidigare. I The Truth Is in the Stars fick vi se William Shatner prata med forskare, skådisar och kändisar om hur Star Trek har påverkat dem och vår omvärld. I dagens film Chaos on the Bridge kliver Shatner in i både regi- och manusförfattarollen samt sköter alla intervjuer. Hmm, man hade kunnat tro att Shatner jobbat med nån Star Trek-serie tidigare…

Chaos on the Bridge handlar om hur det gick till när Star Trek: The Next Generation skulle lanseras på 80-talet. Enligt dokumentären var det rena rama kaoset. I fokus till en början är skaparen av originalserien från 60-talet: Gene Roddenberry. De som pratar om honom i dokumentären verkar alla säga olika saker. Han var omöjlig att jobba med, envis, vresig, men samtidigt öppen, fin och en man med en underbar vision. Frågan är om denne föredetting, som han beskrivs vara på 80-talet, skulle få en aktiv roll i skapandet av den nya serien?

Som dokumentär, rent hantverksmässigt, är Chaos on the Bridge undermålig. Den inleds med det trista greppet att visa en trailer, som de facto är en del av filmen, om vad vi kommer att få se senare i filmen. Det hela är ganska hafsigt gjort. Det är snabba klipp, animerade återblickar och talking heads i en enda röra. De personer som intervjuas får några få sekunder per gång att säga nåt och så går det runt så i round robin-stil.

Det som var intressant var det som berättades och det man fick reda på om hur det kan gå till när en tv-serie ska skapas. Makt- och pokerspelet bakom kulisserna var inte att leka med. Mycket uppskattat var att en av de som intervjuades var D.C. Fontana, en kvinna som skrivit några av de bästa avsnitten av originalserien. Varför hon använde namnet D.C. Fontana? Ja, det kan ni nog räkna ut. Fontana var även med och skrev för TNG men där skar det sig mellan henne och Roddenberry. När det är fler inblandade i ett manus och det skrivs om i olika omgångar så kan det vara svårt att veta vilka som egentligen ska få credit…

Patrick Stewart är med och berättar underhållande om hur han försökte vara en seriös britt bland den i övrigt amerikanska rollbesättningen som skämtade, dansade och hade sig mellan tagningnarna. Efter ett tag insåg dock Stewart att det gick att kombinera att vara seriös under tagningarna med att samtidigt slappna av mellan dessa.

Personerna som intervjuas konstaterar att säsong ett och två av TNG var dåliga, och det är väl bara att hålla med. De är inte superdåliga men inte heller speciellt bra. Dock kan det vara värt att påpeka att Q, holodeck och The Borg introducerades här. Inte illa ändå.

Säsong tre är ju lyftet som serien behövde. Nya manusförfattare och showrunners kliver in och jag skulle säga att de skapar tv-historia. Från och med säsong tre och framåt är TNG banbrytande. Det blir fokus på rollfigurerna och deras relationer istället för att serien enbart är plot driven. Samtidigt så innehåller ändå de historier som berättas ett mått av nytänkande och spännande idéer. Science fiction av toppklass!

Betyget till den här dokumentären blir dock bara 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , ,

Sommaren i La Goulette (1996)

24 september, 2021 Lämna en kommentar

Som jag nämnt tidigare så kollade jag på bra mycket fler ”udda” filmer förr i tiden. Sommaren i La Goulette är väl kanske inte så rackarns smal men idag hade jag nog bara sett den typen av film på filmfestivaler eller filmdagar. Min text om filmen skrevs i mars 2005.

Sommaren i La Goulette är en i raden av franskproducerade filmer i stil med Ali Zaoua där man åker till fattig f.d. koloni och gör film, oftast med amatörskådisar. Det är väl inte bara amtörskådisar i den här filmen men en del är nog det. Handlingen utspelar sig 1967 i kuststaden La Goulette i Tunisien. Vi får möta en judisk, en katolsk och en arabisk familj som umgås och bor grannar. Döttrarna i familjen börjar intressera sig för killar men väljer killar med fel religion och får sin fäder efter sig. Ja, typ så kan man sammanfatta handlingen. Just ja, Claudia Cardinale (min kommentar: [sic!]) är med som sig sjäv i filmen.

Nä, jag tyckte det här var en tramsig och övertydlig film som jag inte vet vad den ville säga. Ok, de olika familjerna kommer överens trots religiösa olikheter (speciellt judar och araber då). Så varför funkar det inte ”på riktigt” mellan Israel och Palestina t ex är väl en poäng. Men det blir ingen bra film för det. Ibland kändes det som en svensk buskisfilm och sen fanns här inslag av en sorts märklig gubbsjuka som jag inte förstod mig på. En lustig detalj är att jag inte fattade att filmen utspelade sig 1967 förrän i slutscenerna då det stod i eftertexterna. Kanske ett tecken på att jag inte var helt fokuserad under filmen, haha. En annan rolig detalj var språket som pratades: det var en härlig blandning av franska, engelska och arabiska. Rena Rinkeby-svenskan. Flos!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Nelly & Monsieur Arnaud (1995)

12 september, 2021 3 kommentarer

Idag blir det en liten kort preblogg-text om en fransk s.k. snackfilm. Emmanuelle Béart spelar huvudrollen och hon var väl hur stor som helst på 80-talet, eller? Jag tänker väl främst på Polanskis Frantic där hon spelar femme fatale mot Harrison Ford. Nä du! Där har du fel. I Frantic var det Emmanuelle Seigner som spelade den dödligt farliga kvinnan. Min text om Nelly & Monsieur Arnaud skrevs i oktober 2003.

Nelly & Monsieur Arnaud är fransk film om en ung kvinna som lämnar sin late man, träffar äldre man, börjar jobba med att renskriva hans memoarer och samtidigt börjar dejta chefen på bokförlaget som ska ge ut boken.

Sammanfattning av filmen med ett ord: tråkig. Jag brukar tycka att den här typen av franska filmer kan vara sevärda. All handling utspelar sig på restauranger, caféer eller i parisiska lägenheter och handlingen förs fram av dialogen. Det kan vara bra men tydligen också väldigt tråkigt. Jag väntade hela tiden på nån överraskande vändning eller händelse men det kom ingen. Känslan jag fick påminner lite av den jag fick när jag såg de i mina ögon överskattade I andras ögon (också det en fransk snackfilm av det tråkiga slaget). Betyget blir 2-/5.

Ja, just det, slutligen så var det lite kul att snubben som åker rullskridskor i tunnelbanan i Luc Bessons Subway här spelar förlagschefen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Snackfilm Tagged with , , , , , , , , , , ,

À la folie… pas du tout (2002)

8 september, 2021 2 kommentarer

I huvudrollen i À la folie… pas du tout, eller Vansinnigt förälskad som den heter på svenska, ser vi Audrey Tautou. Det här var precis efter succén med Le fabuleux destin d’Amélie Poulain och Tautou var stekhet, den tidens It girl, och skulle bli en stor stjärna internationellt. Men när jag kollar på hennes IMDb-sida så verkar hon efter 2006 års The Da Vinci Code mestadels ha hållit sig på hemmaplan i Frankrike. Jag undrar om det har med språket att göra, att hon har en viss fransk brytning i sin engelska som gör att hennes roller är begränsade i engelskspråkiga filmer? Min preblogg-text om filmen skrevs i september 2003.

Audrey Tautou spelar studenten Angélique som blir kär i en gift läkare. Hon hoppas att han ska lämna sin gravida fru men läkaren dyker varken upp på middagen som hon planerat eller resan till Florens. Nåt verkar konstigt.

<spoiler>
Vad som är fel får vi se efter ungefär halva filmen. Då spolas den nämligen tillbaka från början och vi får se det som har hänt en gång till, fast denna gång ur läkarens perspektiv. Då visar det sig att de två bara träffats ytligt ett fåtal gånger men att Angélique har blivit besatt och lever i en drömvärld där hon tror att de två har inlett ett förhållande. Hon gör dessutom allt för att läkaren och hans fru ska skiljas. Hon stoppar inte ens vid mord.
</spoiler>

Det var faktiskt en rätt så rolig idé med en film som börjar som en sockersöt kärlekshistoria med övergår i en sorts thriller à la Farlig förbindelse. Men något saknas trots knorren (som avslöjas i spoiler-delen ovan). Jag känner inget för karaktärerna. De är som pappfigurer. Det blir för ytligt. Även med knorren blir delar av filmen förutsägbar. Filmen får trots en bra idé inte godkänt av mig: 2+/5, och då gillar jag ändå slutet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Film, Mysterium, Recension, Romantik, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Mudbound (2017)

1 september, 2021 4 kommentarer

En anledning till att jag gillar historiska filmer är att det är som att transporteras till en annan tid, nästan till en fantasy-värld. Yes, stupid, det är ju precis det som är tanken. Nej, men allvarligt, jag tycker det är intressant att ta del av miljöerna, kostymerna, företeelserna och prylarna. Jag får en känsla av en annan tid. Ehe, stupid, det är ju en annan tid som skildras!

Just det där att uppleva hur saker funkade förut är också det jag gillar med att titta på filmer från förr men som utspelar sig i den nutid som filmen gjordes, 1940-talet t ex. Film noir är en utmärkt genre för just detta då dessa filmer skildrar samhället rakt upp och ner så att säga. Hur funkar det med manuella telefonväxlar, mjölkbud och andra samhällsfunktioner som inte finns längre? Det kan man få reda på om man har tur.

Jag kom in på dessa tankar när jag såg Netflix-filmen Mudbound som utspelar sig på under och efter andra världskriget, främst i amerikanska Södern i Mississippi. Två soldater, Jamie och Ronsel, från en vit och en svart familj kommer tillbaka från Europa efter att ha besegrat nazisterna. Båda två har problem, till viss del samma, till viss del olika, med att anpassa sig till verkligheten i Mississippi. De kan dock vända sig till varandra med sina problem.

Nja, det här var lite för enahanda, lite för övertydligt. Jag känner att inget som händer inte är det förväntade. Det är vita som vill göra gott, vara en frälsare, men det blir förstås bara värre (för Ronsels familj). Det funkade i tv-serien Lilly Harpers dröm när jag såg den som betydligt yngre och möjligen mer optimistisk.

De få krigsscener från Europa som finns med är inte speciellt bra. De känns som tagna ur en dramadokumentär. Däremot förekommer det en del fina scener bl a mellan Ronsel och Jamie där de har en sorts terapisessioner. I filmen är det endast de två som kan prata med varandra om vad de har varit med om i kriget. Ingen annan förstår. ”Unfortunately, no one can be told what The Matrix is”. Jag gillade även en scen mellan Ronsels föräldrar när de dansar i köket och eftersom de inte har nån grammofon så hummar de (eller snarare mmmar à la Crash Test Dummies) en sång tillsammans. Fint.

Det var kul att se den grymma R&B-sångerskan Mary J. Blige i rollen som Ronsels mamma. Hon var bra (och har skådespelat förr men jag tror det här var första gången jag såg henne i en film). Som helhet kan det dock inte bli mer än ett sånt där typiskt mellanmjölksbetyg till Mudbound.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Mary J. Blige – ”My Life”.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Historisk film, Krig, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

In Memory of My Father (2005)

25 augusti, 2021 Lämna en kommentar

Idag handlar det om en typisk American Independent-film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005. Den där skådisen som spelar en psychobrorsa från Six Feet Under som jag nämner i texten är Jeremy Sisto om ni undrar.

In Memory of My Father är en lågbudgetrulle som utspelas under en kväll/natt tillika likvaka för en gammal pappa och filmmogul i Hollywood. I fokus står de tre sönerna som alla har sina problem som kommer upp till ytan när vänner och andra dyker upp på pappans likvaka. Filmen har ett ganska roligt upplägg men den känns amatörmässigt gjord. Fotot är inte godkänt. Det är blaskigt, hafsigt, ryckigt. Filmen är helt enkelt jobbig att titta på. Det kan även ha berott på projektorn som användes då jag såg filmen men resultatet är ändå det samma så det spelar mindre roll.

Dialogen är fullpepprad med ”f*ck” på ”f*ck” men det gör inte scenerna mer intensiva, snarare tvärtom. Klippningen är jobbigt speedad. Bitvis låter man två scener pågå parallellt och sedan klipper man mellan de två scenerna med ca fem sekunders mellanrum – en väldigt jobbig berättarteknik. Den enda ljusglimten är två snubbar, där den ena spelas av samma skådis som är Brendas psychobrorsa i Six Feet Under, som tar lite droger och flummar runt ett tag i badrock på ”partyt”. Det var av nån anledning roligt. Men också det enda som var roligt, tyckte jag. Ja, förutom att det som vanligt var kul att träffa regissören Christopher Jaymes efter visningen och att skådisen Frida Hallgren gick fram och klappade Chris på armen och sa ”I liked it. A very good movie!”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2005 Tagged with , , , , , , , , , ,

Ride the High Country (1962)

8 augusti, 2021 2 kommentarer

Det verkar som att SVT hade nån form av western-tema under sommaren 2003 och att jag såg några av filmerna. En var The Searchers som jag inte gillade alls. En annan var dagens film Ride the High Country. Min preblogg-text om filmen skrevs i augusti 2003.

Jag har sett Ride the High Country (1962) regisserad av Sam Peckinpah. Den handlar om två gamla revolvermän/sheriffer, Stephen och Gil, som jobbat ihop tidigare för länge sen och som nu åtar sig att frakta guld från en gruva till en bank. Med sig har de också Heck, en yngre kollega till Gil. De får också en kvinna med sig av en slump. Komplikationer uppstår då Gil vill att de ska ta guldet för egen del.

Jag tyckte det här var en seg film. Den är aldrig spännande egentligen förutom lite i slutet då det blir lite pang-pang och uppgörelse. Det handlar om att gamle Stephen vill göra rätt för sig på äldre dar medan Gil vill bli rik efter flera års slit. Gott så men ack så tråkigt faktiskt. Detta var nog ingen vanlig western men jag tror ändå inte det är min genre riktigt. Ok, betyg för Ride the High Country blir 2/5. Jag ska dock se åtminstone För en handfull dollar när den visas och kanske också Pale Rider. Det var ett tag sen jag såg dessa filmer så det är väl inte helt fel med en omtitt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Hulk (2003)

6 augusti, 2021 10 kommentarer

På premiärvisningen av The Avengers vann jag ett platsnummerlotteri och fick en korg med godis som jag fick ta emot på scenen innan filmen. Uppe på scenen fick jag även frågan om vilken min favoritsuperhjälte var. Efter ett läskigt blankt ögonblick dök svaret upp: Hulk. Jag tror det beror på att jag läste Hulk som serietidning som barn. Min preblogg-text om Ang Lees version av Hulk skrevs i juli 2003.

Då har jag också sett Hulk… och jag blev besviken. Ok, jag hade väl inte väntat mig nåt mästerverk kanske, men Ang Lee är en av mina favoritregissörer. Exempelvis så är The Ice Storm, Förnuft och känsla, Crouching Tiger, Hidden Dragon helt olika filmer, i helt olika genrer, men de är samtliga mycket bra. Så jag var nyfiken på att se vad Mr Lee kunde göra med serietidningsaction. Sen har jag också gillat X-Men, X2 och Spider-Man som kommit nyligen i samma genre.

Nåväl, till filmen! Handlingen är redan beskriven så den skippar jag (min kommentar: ja, alla vet väl vad Hulk går ut på antar jag). Först en brasklapp: ibland vet jag inte varför jag inte gillar en film. Jag tror ganska mycket har att göra med hur pass pigg och fräsch man är i hjärnan. När jag såg Hulk så hade jag under dagen cyklat ca 8 mil (från Stockholm till Uppsala) och sen ätit en god vedugnspizza med rödvin plus tiramisu till efterrätt. Efter detta skulle Hulk ses kl 21. Jag var åledes kanske lite trött.

Jag tyckte filmen var hafsig och jobbig. I början när det var fokus på forskningen och personerna blev jag trött på den ”spektakulära” klippningen. Det var för få scener där det var lite lugnt så man kunde vila ögat lite. Nu var det flera bildrutor, fiffiga övergångar mellan scener, klipp hit och dit. Action även när det inte var action, så att säga. Sen kom actionscenerna, som ändå var rätt ok, och då försvann plötsligt personskildringen och forskningen. Då gick allt ut på att med växande vapenarsenal ta kål på den otrolige och hoppande Hulk.

Jag tyckte att scenen där Hulk slåss med hundarna var på tok för lång. Jag tyckte att Hulks hoppande som gjorde att han kunde flyga flera kilometer nästan blev kalkon. Jag tyckte, precis som MasterC (min kommentar: en gammal filmforumkompis), att när Nick Nolte började tugga elkabel så var den kokta kalkonen stekt. Bruce Banner liggandes i vattentanken kändes också b. Han som spelade den där Talbot tyckte jag dessutom var dålig. Alldeles för lite karisma för att iklädda sig skurkrollen (min kommentar: Josh Lucas).

Jag störde mig inte på Hulks animering. Den funkade för mig. Nick Nolte är för rolig. Han har ett märkligt darrande sätt att prata. Han var bäst i filmen.

Betyget till Hulk blir 2-/5. Jag hoppas att T3 är bättre (min kommentar: jag pratar här om Terminator 3: Rise of the Machines).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →