Nelly & Monsieur Arnaud (1995)

Idag blir det en liten kort preblogg-text om en fransk s.k. snackfilm. Emmanuelle Béart spelar huvudrollen och hon var väl hur stor som helst på 80-talet, eller? Jag tänker väl främst på Polanskis Frantic där hon spelar femme fatale mot Harrison Ford. Nä du! Där har du fel. I Frantic var det Emmanuelle Seigner som spelade den dödligt farliga kvinnan. Min text om Nelly & Monsieur Arnaud skrevs i oktober 2003.

Nelly & Monsieur Arnaud är fransk film om en ung kvinna som lämnar sin late man, träffar äldre man, börjar jobba med att renskriva hans memoarer och samtidigt börjar dejta chefen på bokförlaget som ska ge ut boken.

Sammanfattning av filmen med ett ord: tråkig. Jag brukar tycka att den här typen av franska filmer kan vara sevärda. All handling utspelar sig på restauranger, caféer eller i parisiska lägenheter och handlingen förs fram av dialogen. Det kan vara bra men tydligen också väldigt tråkigt. Jag väntade hela tiden på nån överraskande vändning eller händelse men det kom ingen. Känslan jag fick påminner lite av den jag fick när jag såg de i mina ögon överskattade I andras ögon (också det en fransk snackfilm av det tråkiga slaget). Betyget blir 2-/5.

Ja, just det, slutligen så var det lite kul att snubben som åker rullskridskor i tunnelbanan i Luc Bessons Subway här spelar förlagschefen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Änkans tre döttrar (1999)

Franska snackfilmer har jag av nån anledning sett en hel del av (gillar jag dem månntro?). Dels har jag sett några på Stockholm Filmfestival, på den Franska Filmfestivalen eller på Zita resten av året. Dels dök det upp en del Provence-prat när SVT hade nåt som de kallade för Filmklubben en gång i tiden. La bûche var en sån Filmklubben-film och den här preblogg-texten skrevs i oktober 2005.

Denna franska snackfilm handlar om tre döttrar och en mamma. För länge sen, när barnen var små, skilde sig mamma och pappa, och när vi hoppar in i handlingen så har precis mammans nya man begravts. Efter begravningen uppstår dilemmat om hur man ska fira jul. Ska barnens pappa, som fortfarande är i livet, vara med? De tre döttrarna är tre ganska olika typer: en bohem, en perfekt familjemamma som handlar julmat och en rebell. Eller är de egentligen så olika?

Mmm, jag tyckte det här var en skön fransk snackfilm. Den hade en värme som jag ofta saknar i den här typen av film. Den påminde mig lite om Agnès Jaouis Se mig som även den hade en mänsklighet som bestod av mer än filosofiskt dravelsnack över en flaska vin. Det som känns bra med filmen är att de tre döttrarna till en början känns ganska olika men att de i slutändan ändå bara är människor med ganska likartade problem, även om de kanske är i olika skeden i livet. Oj, det lät ganska pretto men faktum är att det kändes rätt jordnära. Den smarta dialogen mellan personerna i filmen förstärks av att skådespelarna är genomgående mycket bra och ofta får briljera.

Det finns en skön, rå men hjärtlig, stämning mellan personerna i filmen. Det visar på hur det kan vara i en familj. Man kan irritera sig nåt så enormt på varandra men man blir inte av med varandra… på gott och ont. Och speciellt så blir man inte av med varandra under julen… på gott och ont, men mest gott tycker jag nog. Filmen innehåller ett lite annorlunda grepp: då och då brister en skådis ut i en monolog mot tittarna och berättar om en speciell händelse i livet. Det kändes lite konstigt men funkade ändå, och var lite annorlunda. Mmm, jag gillade filmen och den gav en varm känsla så det blir klart godkänt, snudd på fyra faktiskt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Filmen innehåller den sämsta fiolspelsimitationen jag nånsin sett plus Emmanuelle Béart som en av döttrarna.

PPS. Den franska titeln La bûche syftar på ett bakverk som ser ut som en timmerstock som man festar på under julen i fransktalande länder.

%d bloggare gillar detta: