Mordet på Orientexpressen (1974)

9 mars, 2022 6 kommentarer

Varje jul brukar jag välja ut en biofilm som familjen ser på Annandagen. 2017 års val skulle ha blivit The Shape of Water men av nån märklig anledning hade den inte premiär förrän i februari. Då föll valet istället på Kenneth Branaghs nyfilmatisering av Agatha Christies Mordet på Orientexpressen.

Den första filmatisering av Christies Hercule Poirot-mysterium kom 1974 och har en hel kader med kända skådisar. Under förtexterna insåg jag att det här är en gammal film då alla inblandade i filmen listas. Det är inte som idag där det görs i eftertexterna. Men det är ju orimligt att inleda en film med rad på rad med cgi-folk.

Jag undrar om kidnappnings-temat har hämtat inspiration från fallet där Charles Lindberghs lille son rövades bort. Christies roman kom ut 1934 och Charles Jr försvann två år tidigare. Ja, det måste ju vara så.

Vad är det Albert Finney håller på med?! Han spelar Poirot som en stelopererad galning. Är det nån form av spel från Poirots sida för att förvirra sina ”motståndare”? Nåväl, det är ett märkligt val av Finney får jag lov att säga. Men han gjorde i alla fall ett val.

Det är ett multikulturellt tåg. Vi har afrikaner, asiater, muslimer, en svenska (spelad av Ingrid Bergman som vann en Oscar för sin roll!) och så rika amerikaner och britter. En av passagerarna var prinsessan Dragomiroff. Hon borde väl hetat Dragomirova egentligen? Prinsessan var i vilket fall ganska obehagligt vitsminkad i ansiktet och mina tankar gick till Gary Oldman som Dracula.

Anthony Perkins är med. Han var riktigt bra. Det är lite synd att han blev så pass starkt förknippad med en enda roll. En roll som han gjorde väldigt bra, men ändå. Det var i alla fall kul att se honom här.

Som helhet så gillar jag originalet en aning mer än Branaghs version.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Conte de printemps (1990)

6 mars, 2022 2 kommentarer

”Snackelisnack”

Nu blir det fransk snackfilm i form av ett nytt regissörstema. Éric Rohmer, eller Maurice Schérer som han föddes som, var en av fronfigurerna inom den franska nya vågen. Han var under flera år chefredaktör för det klassiska franska filmmagasinet Cahiers du Cinéma där han träffade ”kändisar” som Jean-Luc Godard, François Truffaut och Claude Chabrol. På 60-talet började han göra egna filmer och fortsatte med det resten av livet. På 90-talet gjorde han sina årstidsfilmer, helt naturligt fyra till antalet, och det är dem det kommer handla om i detta tema. Först ut är Conte de printempts (En vårberättelse) och min preblogg-text om den skrevs i juli 2004.

Filmklubben i SVT har visat fyra filmer av den franske regissören Éric Rohmer. Det handlar om Rohmers s.k. årstidsfilmer. Vad årstiderna har med filmerna att göra har jag inte förstått förutom att de utspelas under just vår, vinter, sommar och höst. Den första heter alltså En vårberättelse och handlar om filosofiläraren Jeanne som inte vill bo i sin pojkväns lilla lägenhet när han är bortrest. Av en slump träffar hon den unga Natacha och får bo hemma hos Natacha och hennes pappa eftersom pappan alltid bor hos sin flickvän. Lite förvecklingar uppstår.

Jag skulle kunna sammanfatta den här filmen med ett ord (och ett utropstecken): prat! Mmm, det snackas alltså en väldig massa, som vanligt i franska filmer kan jag väl tillägga. Man är oftast i en lägenhet eller ett hus på landet, dricker lite vin, äter lite middag och snackar skit i princip. Inget händer egentligen. Det blir lite förvecklingar kanske men det känns bara konstigt. Oftast brukar franska filmer kännas ganska realistiska och down to earth och handla om vanliga människor. Det gör det väl delvis här också men mest är det bara jobbigt prat som inte känns intressant för mig. Kanske beter sig fransmän så här men filmen får underkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Nouvelle vague, Recension, Snackfilm Tagged with , , , , , , , , , ,

Jungle Cruise (2021)

20 februari, 2022 4 kommentarer

Jungle Cruise är som en barnvariant eller en disneyfierad version av The Lost City of Z. Det är herrklubbar där kvinnor inte är välkomna 1916 i London och det diskuteras förlorade skatter som man vill återupptäcka. En skillnad här är att doktor Lily, en kvinna spelad av Emily Blunt, smyger sig in bland männen och vill ge sig ut på sin egen expedition. Med hjälp av en skattkarta och en mystisk pilspets ger hon sig av till Amazonas tillsammans med sin stissige bror McGregor. I hälarna har hon dock en ondskefull tysk prins (Jesse Plemons). Hmm, en elak tysk, tänka sig?!

Vem träffar Lily på i Amazonas? Dwayne Johnson, vem annars? Han spelar Frank som driver nån typ av båtturer i djungeln där man får uppleva ett amazonskt vatten- och djuräventyr kryddat med ordvitsar. De slår sina puns… påsar ihop på jakt efter Yggdrasil (ja, eller Amazonas version i alla fall) vars blommor förmodligen hade eliminerat Corona på ett kick.

Jag har hört en del som klagat på att Amazonas infödingar skildras dåligt eller kanske som en kliché. Hmm, jag vet inte, är det så upprörande att skildra dem i höftskynken och med spjut och pilbågar? Hade de inte pilbågar och höftskynken? Nåväl, jag kommer i alla fall att tänka på en del andra filmer som t ex Aguirre, the Wrath of God och Cannibal Holocaust om man nu vill snacka upprörande skildringar. Men det är ju filmklassiker…

Då tyckte jag snarare att en del gay-skämt som förekom inte var helt lyckade. McGregors stissige figur är ju en vandrande kliché hela han. Nja, det blev för överdrivet och funkade dåligt.

Jaha, men det var väl harmlöst det här. Det är Disney, det är lättsamt, det är cgi-djur, cgi-conquistadorer och tyska protonazister med steampunk-ubåtar. Ja, det är väl kanske inte att räkna med nåt mer när Jungle Cruise, precis som Pirates of the Caribbean-filmerna, bygger på en Disneyåktur. Och man kan väl säga att filmen är just en åktur, en (c)harmlös åktur.

Ja, just det, det höll jag på att glömma. Den romantiska kemin mellan Dwayne Johnson och Emily Blunt är lika med… noll. De kändes mer som gnabbande kompisar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Puteri gunung ledang (2004)

21 januari, 2022 2 kommentarer

Ibland drar man nitlotter och dagens film Puteri gunung ledang (eller A Legendary Love alternativt The Princess of Mount Ledang) är väl just en sån nitlott. Filmen känns väl kanske som ett misslyckat försök att göra en ny Crouching Tiger, Hidden Dragon. Jag såg den under Stockholm Filmfestival 2004 och det årets festival var tydligen ingen höjdare för egen del. Om jag minns rätt så hade jag efter tiden på Ericsson och en lång ”ledighet” just fått nytt jobb som konsult på Teleca (som det hette på den tiden) och dessutom precis fått mitt första uppdrag för en kund. Då kan man vara rätt trött i skallen efter jobbet så det blev bara filmer på helgerna den här festivalen.

För mig blev festivalen något av ett fiasko. För mycket jobb och diverse annat gjorde att det bara blev fyra filmer. Första filmen blev detta malaysiska historiska drama med två rätt ok fajtingscener men i övrigt teatrala monologer och dialoger i form av pinsam poesi. Det hela var otroligt seeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee… …eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeegt och betyget blir en svag tvåa. Lite kul var männens huvudbonader som såg ut som… ja, som nåt som fick en etta i betyg på den där servettvikarkursen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Fantasy, Film, Martial arts, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2004 Tagged with , , , , , , , ,

Spider-Man: Far From Home (2019)

10 december, 2021 8 kommentarer

Oj! Jag har visst glömt att skriva om den andra MCU-filmen om Peter Parker, även känd som Spider-Man. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings och Black Widow hann till och med att smita före i kön. Men nu är det dags att avhandla filmen om det trevliga grannskapets spindelman.

Efter Avengers: Endgame var det som att MCU-luften gick ur mig. Fas tre hade tagit slut och det kändes som att historien var färdigskriven. Eller vänta, fas tre var tydligen inte slut. Spider-Man: Far From Home är nämligen den sista filmen i fas tre, nästan som en epilog som delvis är en behandling av The Blip (Thanos klimatsmarta åtgärd i Avengers: Infinity War).

Inledningsvis hade jag svårt att få ihop logiken kring The Blip, vilka som åldrats fem år och vilka som inte har det (eftersom de som försvann sen kom igen utan att ha åldrats de där fem åren det tog). Eller, jag har kanske inte svårt att få ihop logiken men jag fick inte riktigt koll på vilka i Peters klass som försvann och vilka som blev kvar.

De monster som förekommer i filmen kan vara de tråkigaste i hela MCU, möjligen i konkurrens med Abomination från The Incredible Hulk. Hmm, nu när jag läser min text om Hulk-filmen så ser jag att faktiskt tyckte Tim Roths monstervarelse funkade ganska bra. Jag undrar om jag inte blandar ihop Abomination med nåt vedervärdigt monster från nån av DCEU-filmerna som Batman, Superman och Wonder Woman slåss emot.

Monstren i Spider-Man: Far From Home är tråkiga cgi-varelser som motsvarar de fyra elementen Rap, DJing, B-boyin… eh, fel ämne, jag menar förstås Jord, Luft, Eld och Vatten.

Nu kan man hävda att det finns en naturlig förklaring till att monstren känns just som tråkiga och plastiga cgi-monster. Men när den förklaringen kommer är det liksom för sent.

Jake Gyllenhaal som superhjälten (eller superskurken?) Mysterio var ganska trist. I slutändan framstod han som en sorts trollkarlen från Oz-figur och jag tycker nog inte en såna figurer är speciellt intressanta.

Peters kärleksproblem med MJ var ganska tramsiga. Bäst i filmen är relationerna mellan Happy och aunt May samt mellan Nick Fury och agent Hill.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tsar (2009)

3 december, 2021 Lämna en kommentar

Jag dammsuger ett gammalt filmforum efter gamla texter som jag skrivit om filmer jag sett på Stockholm Filmfestival genom åren. Idag handlar det om Tsar som jag såg på 2009 års festival.

Den här filmen om den förste ryske tsaren Ivan ”den förskräcklige” (Pjotr Mamonov) var en film som jag kanske trodde lite mer på. Nu vet jag i och för sig inte riktigt vad jag väntade mig. Filmen är ändå intressant. Den framställer Ivan som en ganska svag och paranoid ledare och människa. Ok, han är inte svag när det gäller att ta livet av folk som han tror försöker störta honom.

Gamle vännen Filipp (Oleg Jankovskij) som är en kyrkans man kallas in för att Ivan ska få så många som möjligt på sin sida, Gud t ex. Ivan slits mellan sin misstänksamhet och vad han egentligen vet är rätt. Temat har jag sett i en hel del andra filmer, t ex några av Kurosawas rullar som Blodets tron. Tsar är lite för statisk, den rör sig inte framåt, och bitvis förekom ett ganska jobbigt överspel. Jag tyckte ändå huvudrollsinnehavarna var bra, främst Jankovskij som tyvärr dog i cancer i år.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: En lite sömnig morgonvisning på en liten salong på Saga. Med en 7-Eleven-kaffe och en kanelbulle så gick det dock bra trots att jag var farligt nära att nicka till några gånger. Intill mig hade jag en äldre man som andades ljudligt. Han blev liksom andfådd av den enorma ansträngningen det var att sitta i en biofåtölj och se ett ryskt kostymdrama.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Historisk film, Kostymdrama, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , , , , , ,

Heiran (2009)

26 november, 2021 Lämna en kommentar

Jag dammsuger ett gammalt filmforum efter gamla texter som jag skrivit om filmer jag sett på Stockholm Filmfestival genom åren. Idag handlar det om Heiran som jag såg på 2009 års festival.

Heiran är en kärlekshistoria mellan en iransk tjej och Heiran, en ung afghansk man som vistas illegalt i Iran. De båda träffas på landsbygden i Iran för att senare bo ihop i Teheran. Tjejens föräldrar uppskattar inte alls att de båda vill bli ett par.

Tyvärr var det här något av en besvikelse. Filmen tar liksom inte ut svängarna. Samtidigt känns den ändå som en melodram och tar liksom ut de känslomässiga svängarna för mycket. Handlingen är på nåt sätt för enkel. Det enda som komplicerar det hela är att flickans pappa även han en gång i tiden var afghansk flykting i Iran och därför är rädd att Heiran inte kommer att kunna ta hand om dottern. I och för sig ska det väl vara en ganska enkel kärlekshistoria men det hettar aldrig till. Betraktat som film från Iran så är det möjligt att den hettar till väldigt mycket.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: En klassiker och nåt som brukar hända på festivalen då och då: man visade fel film! En sydkoreansk actionrulle som började ombord på en fiskebåt i sjönöd i Indiska oceanen rullade igång. Vi fick se ca fem minuter innan misstaget åtgärdades och efter ca fem minuter till så började rätt film. Det roliga var att Heiran-regissören Shalizeh Arefpur var på plats och hon hade dessutom presenterat filmen innan den började. Vilket den alltså till slut gjorde. Började alltså. Själv skrattade Arefpur mest åt den dråpliga, men för festivalen pinsamma, händelsen.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , , , , ,

Vodka Lemon (2003)

21 november, 2021 Lämna en kommentar

Vodka Lemon är ett typexempel på en sån film som jag såg på SVT som en del av deras kulturtants-filmklubb. En gång i veckan visade man filmer från Polen, Rumänien, Tunisen… eller Kurdistan som i det här fallet. Ja, jag vet att Kurdistan är ett geografiskt område snarare än ett land. Min preblogg-text om filmen skrevs i april 2009.

Den här filmen av den kurdiske regissören Hiner Saleem försöker vara, eller kanske är, exotisk på Kusturica-vis. Den utspelar sig i en liten bergsby i Armenien efter att Sovjet fallit samman. En man och en kvinna träffas när de besöker sina respektive äkta makars gravar.

Det här skulle kunna vara bra. Men det är inte bra. Inget händer i princip. Det räcker inte med att stapla annorlunda scener på varandra om det inte finns något innehåll. Inledningen är ett typexempel – crazy, javisst, men ledde liksom inte fram till nåt. Det är roligt ibland dock, som t ex när mannens döda fru ser arg ut på gravstenen då han börjar fundera på att uppvakta änkan vid graven bredvid. Jag småskrattade en gång till men jag kommer inte ihåg vid vilken scen det var. Miljöerna i de armeniska och snöiga bergslandskapen är riktigt snygga (min kommentar: ja, snö på film är aldrig fel!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Planet Terror (2007) + Death Proof (2007)

10 november, 2021 2 kommentarer

2007 slog Quentin Tarantino och hans polare Robert Rodriguez sina påsar ihop och gjorde double feature-filmen Grindhouse. Men om jag minns rätt så gick den aldrig upp bio i Sverige utan Planet Terror och Death Proof visades som två separata filmer. Själv såg jag inte filmerna på bio utan det blev två dvd-tittar istället och här kommer mina preblogg-tankar om dem.

Planet Terror (2007)

Planet Terror är en underhållande rulle med en sympatisk självdistans. Det rullar på från början och slår aldrig riktigt av på takten. Det finns nåt fascinerande med zombie-filmer, eller snarare med zombier, tycker jag. Det är nåt med att människan finns kvar men ändå inte. Just i Planet Terror kanske inte just det är själva grejen. Snarare är zoombie-historien en ursäkt för att visa action och splatter, och inget fel i det. Nä, som sagt, underhållande fartfylld action med ganska sköna repliker och hyfsat coolt skådespeleri (fast Quentin själv är ganska dålig). Sen gillar jag verkligen slutscenerna eftersom jag varit där <spoiler>i Tulum i Mexiko</spoiler> själv och det är paradiset på jorden kan jag säga. Kul också att se Freddy ”Six Feet Under” Rodríguez i den här typen av film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Death Proof (2007)

Death Proof = Dötrist. Den här rullen gav mig nada. Handlingen finns inte, eller så är den osynlig. Först ett gäng snackande tjejer som Stuntman Mike (Kurt Russell) fattar tycke för. Och sen ytterligare ett gäng snackande tjejer som Mike fattar tycke för. Ok, om dialogen hade varit kul, djup, filosofisk, rolig, kul eller nånting. Nu fanns där inget förutom nån sorts sökt coolhet. Actionscenerna är för få – det hade behövts tio till som ersättning för den i övrigt fullkomligt ointressanta rullen. I och med att filmen var så meningslös i övrigt så blev inte actionscenerna speciellt roliga de heller. Det fanns liksom ingen man hejade på. Det var liksom bara våld för våldets skull, och utan den självdistan och glimt i ögat som fanns i Planet Terror. Nä, underkänt Quentin, din klart sämsta film hittills.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Som nån sorts summering kan jag säga att just det här med att det ska vara en hyllning till grindhouse-biografer/filmer inte ger mig nåt mervärde alls. Eftersom jag inte vet nånting om grindhouse egentligen så ser jag filmerna som filmer helt enkelt; de får inte nåt plus i kanten bara för att de är en kärleksfull hyllning till ett kulturellt fenomen. Men Planet Terror var helt ok. Och Rose McGowan var bäst.

(Men ok då, jag såg om den första Death Proof-kraschen fyra gånger tror jag. Den var cool. Det enda som var coolt i Death Proof.)

Arkiverad under Action, Betyg 2, Betyg 3, Biljakt, Film, Komedi, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jar City (2006)

7 november, 2021 Lämna en kommentar

Jar City (eller Mýrin som den isländska originaltiteln lyder) var den sista filmen som jag såg under 2007 års Stockholm Filmfestival. Inget fel med Beck men det visade sig att Jar City var en isländsk Beck och det kanske inte är just det som man (läs: jag) vill se på en filmfestival. Efter den lilla texten sammanfattar jag festivalen som jag upplevde den den gången.

Denna isländska deckare inledde lovande, kanske mest för att miljöer och språk var annorlunda. Det gjorde att filmen kändes fräsch till en början. Ett kargt isländskt landskap mixat med det lustiga isländska språket och läckerheter som kokt fårhuvud på menyn på polislunchrestaurangen gav en lite annorlunda känsla. Men när man sen skrapade på ytan en aning så visade det sig vara en ganska ordinär, eller medioker om Jonas så vill (min kommentar: Jonas var en filmforumkompis som ansåg att medioker betydde urusel, vilket jag inte höll med om), polisdeckare med de flesta av genrens kännetecken. Det blev lite för många helikopterfilmningar (om än vackra) på kommissariens bil när han är på väg ut i det isländska landskapet för att förhöra någon. Det blev lite för många förhör. Det blev lite för många scener hos obducenten. Och till råga på allt så bor kommissarien ensam och har en dotter som det skurit sig med. Nja, jag kan tyvärr inte ge godkänt även om det är helt ok rent hantverksmässigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Sammanfattning av 2007 års festival: Och därmed avslutar jag årets festival för min del. Som vanligt har det varit en skön och mysig stämning då man glidit runt bland biograferna i höstmörkret. Idel fullsatta salonger har det varit på de filmer jag har varit på. Och de som går är genuint filmintresserade vilket alltid ger en mer förväntansfull och koncentrerad stämning än på vanliga biovisningar. Toppfilmer i år har för min del varit No Country for Old Men, Paranoid Park och Into the Wild (jag rankar dem i den ordningen). Tre filmer har fått underkänt (dvs en tvåa eller sämre i betyg) och lika många har fått treor. Ganska normalfördelat alltså.

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2007 Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →