The Final Cut

Titel: The Final Cut
Regi: Omar Naim
År: 2004
IMDb | Filmtipset

En vanlig vardagkväll mitt i veckan så bläddrade jag bland science fiction-filmerna som fanns att tillgå på Headweb. Då stötte jag på The Final Cut som jag kände kunde vara en film som tilltalade mig. I en nära framtid (som det brukar heta) kan människor få en sorts implantat inopererade, t.o.m. ett foster kan få det inopererat om jag förstått handlingen rätt. Dessa implantat gör att en person hela liv spelas in som en film där kameran är personens ögon. När man sen dör så har man möjligheten att sätta samman en sorts best of-film, ett s.k. rememory, som visas på en begravningsceremoni.

Det är här som Robin Williams kliver in i handlingen. Williams spelar nämligen en klippare (cutter) med ansvar för att klippa ihop rememory-filmen. Som ni förstår så krävs det en viss finkänslighet för att kunna göra det här jobbet och Williams är den bästa i sitt gebit. När det ska göras en film för en person som kanske inte varit Guds bästa barn så finns det ju en hel del mörka familjehemligheter som familjen inte vill ska komma fram i ljuset. Givetvis får Williams uppdraget att göra en film för en sån person, grundaren till företaget som ligger bakom tekniken och affärsidén visar det sig dessutom.

Hehe, ja, jag måste direkt säga att den där affärsidén inte känns helt realistisk. Vem i helvete skulle vilja ha hela sitt liv inspelat på band som lagras hos nåt företag som sen ansvarar för att klippa ihop det till film när man dör. Mycket märkligt måste jag säga. I filmen verkar det dock populärt även om det förstås finns motståndare. Alla som har fått ett implantat vet inte alltid om det men när ett barn fyller 18 år så det god sed att tala om det för sitt barn. Den där motståndsrörelsen består av barn som inte vill veta av sitt implantat. För att hindra inspelningen så kan man tatuera sig med en sorts elektrisk störningsfärg. Därför ser rörelsens medlemmar ut som maorier ungefär.

Mja, temat tilltalade mig men jag vet inte. Filmen funkar inte, tyvärr. Man har inte fått till handlingen alls. Det finns liksom två handlingar. Huvudhandlingen är egentligen att Williams plågas av ett barndomsminne. När en person från det minnet dyker upp i den film han klipper ihop så blir han besatt av hitta personen. Den andra handlingen är att den där företagsledaren givetvis har en del mörka hemligheter som inte får komma ut och Williams får problem med personer som vill få tag i filmen.

Jag tänkte direkt på One Hour Photo där Williams har en likartad roll. Där jobbar han i en fotobutik med att framkalla foton och blir besatt av en familj och även där är han en ensam man som liksom vill göra världen så att den ser ut som han vill. Williams passar i den här typen av roller. Det finns nåt lite obehagligt över honom, och frågan är om inte det obehagliga även finns i en film som Döda poeters sällskap. Det är nåt med hans uttryck, tillbakadraget och ryckigt på samma gång.

Jo, just det, Mina Sorvino är med också i en helt meningslös roll. Även Jim Caviezel är med i en ungefär lika meningslös roll. Nej, jag vet inte, filmen rinner helt ut i sanden. Det blir nästan fånigt. Åtminstone blir det ointressant. Dessutom är förutsättningen för hela filmen, det där implantatet, helt orimlig. Visst, man kan dra paralleller till övervakningssamhället och här är det övervakning in absurdum. Tyvärr blev filmen helt ospännande efter ett tag och slutet var bara ett jaså.

2+/5