Real Steel

29 februari, 2012 4 kommentarer


Titel: Real Steel
Regi: Shawn Levy
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag satt på planet från London till Montréal med dryga sju timmars flygning framför mig. Maten hade serverats och jag hade läst en timme i Jan Guillous Tempelriddaren. I stolsryggen framför mig fanns det liten display med pekskärm där man kunde välja bland ett gäng filmer. Jag ville se en lättsam film med inte alltför avancerad handling, en film som jag kanske inte trodde skulle vara bra. Om jag ska se en bra film, eller en film som jag tror ska vara bra åtminstone, så vill jag helst se den i en bra miljö. Jag valde robotboxningsfilmen Real Steel!

Hugh Jackman (kanske lite överraskande) gör huvudrollen som avdankade f.d. boxaren Charlie. I den nära framtid som filmen utspelas i så har vanlig mänsklig boxning ersatts av robotboxning. Istället för människor som pucklar på varandra så är det stora stålmonster som svingar sina nävar fjärrstyrda av sina mänskliga ”förare”.

Charlie är en ganska misslyckad figur som försöker göra karriär i botboxningsbranschen. Men så faller plötsligt hans för honom själv okände 11-årige son ner i knät på honom. Motvilligt får sonen följa med när Charlie ska försöka vinna några matcher. Av mer eller mindre en slump så börjar Charlie och hans son att samarbeta. Sonen har spelat boxningsspel (datorspel alltså) och är klurig och Charlie… ja, han har ju boxats.

Oj, en ganska typisk Disneyproducerad snygg sörja var det här. Ja, eller det kanske inte var Disney som producerade men det känns så. Vi får en slemmig pappa-son-historia där Charlie först säljer sin son för pengar men som sen plötsligt inser att han nog gjorde fel. No shit, Sherlock. Förutom slemmigt sirapsdrama får vi den vanliga underdog-historien som är så populär inom främst amerikansk sportfilm. Men trots att det är gjort efter mall så är det ju svårt att låta sig ryckas med. Fast jag lyckades motså ganska bra, haha.

Vad vi även får är en film i stil med Transformers. Robotboxarna påminner inte lite om Transformers-light. Och riktigt corny, precis som ofta i Transformers, blir det när sonen liksom bondar med sin nya pappa… nej, jag menar inte Charlie utan roboten Atom som sonen hittar.

De onda i filmen representeras dels av sonens morföräldrar, där den ena parten spelas av Hope Davies av alla (jag tänker alltid på About Schmidt eller American Splendor när jag ser henne). De andra elakingarna i filmen är teamet bakom botboxaren Zeus. Här vi finner vi en japansk robotprogrammerare och en ryskbrytande supersnygg men iskall manager spelad av fotomodellryskan Olga… wait for it… Fonda. Efter som de är ifrån Ryssland respektive Japan så har de givetvis ingen kämpaglöd utan litar helt på sina fuskiga knep. Jag vet inte, sånt här funkade i Rocky IV men inte nu.

Nej, trots att i princip vilken film som helst borde liva upp en seg Atlantflygning så kraschar Real Steel ganska hårt.

2-/5

Andra filmbloggare som har sett Real Steel är Flmr som tyckte den var charmig, Fiffi som satte fingret på en sak: nämligen att den är skittråkig att skriva och läsa om… ah, jag tar tillbaka det där med att läsa om. Filmitch som fick en sirapsöverdos av filmen skrev nämligen en riktigt underhållande text om detta sötsliskiga sportactiondrama.

Och förresten, lite research visade att det var Disney som låg bakom filmen. Touchstone Pictures som är ett av Disneys fyra filmbolag producerar Real Steel.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Boxning, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , ,

Underworld: Awakening

23 februari, 2012 Lämna en kommentar


Titel: Underworld: Awakening
Regi: Måns Mårlind & Björn Stein
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Igår lovade jag att en recension av Underworld: Awakening skulle komma på lördag. Men jag kunde inte hålla mig så den kommer redan nu.

En sak jag upptäckte under mitt besök i Montréal och staten Québec var att det var franska som gällde. I Montréal fanns det en biograf i downtown där det visades engelskspråkiga filmer på just engelska. På gångavstånd från det hotell som jag bodde på ute i förorten Brossard så fanns en stor filmstad där det gick en radda filmer — dubbade på franska. Det visade sig ändå att en och endast en film faktiskt gick på originalspråket engelska och av en slump så var det en film med svenskkoppling. Regissörer var nämligen det svenska tag teamet som bl a gjort den suveräna tv-serien De drabbade plus actionmysteriethrillern Storm. Vilka pratar jag om? Jo, givetvis Måns Mårlind och Björn Stein. Och vilken var filmen? Underworld: Awakening, den fjärde filmen i vampyrserien med Kate Beckinsale i huvudrollen som vampyrtjejen som kan vistas i solsken.

En nyhet som man infört i Kanada i ett försök att locka/lura fler till biograferna är nåt man kallar UltraAVX. Vad betyder det? Haha, jo, AVX står för Audio Visual Experience och Ultra antyder att det ska vara en alldeles extra speciell upplevelse. Med andra ord betyder det att det är bra bild och bra ljud. That’s it, typ! Plus att man i Kanada gör en grej av att det är… reserverade platser. Dessutom gick just Underworld: Awakening även i 3D. Hurra. Ok, det ska väl erkännas: det var väldigt bra ljud och bild. Och en liten udda grej var att stolen var en sorts gungstol som sviktade. Jag såg filmen en torsdagskväll i en gigantisk salong tillsammans med typ fem andra. Jag antar att Montréal-borna föredrar fransk dubbning.

3D kan vi glömma i det här fallet, och de flesta andra fall känns det som. Det var inget som gjorde filmen bättre, snarare tvärtom. Glasögonen känns hela tiden på näsan, man ser de svarta bågarna och så känns det som bilden blir lite för mörk. Nu ska väl sägas att jag endast sett en annan film i 3D (Avatar) och där funkade det bra. Men efter vad jag läst om hur andra upplever 3D så verkar det mest handla om irritation. I fallet Underworld: Awakening så känns det som en sorts slentrian-3D.

Ok, till själva filmen och dess handling. Utan att kolla upp vad jag tyckte om första delen i Underworld-serien så trodde jag att den åtminstone var en trea i min bok. Min minnesbild var att det var snygg vampyraction i en film som kom innan vi fick den inflation i vampyrfilmer som vi har nu. Nu letade jag upp min gamla recension och såg att det inte blev godkänt. Och mycket av det jag skrev om första filmen stämmer in även på vad jag tycker om Awakening.

För mig var det en ganska förvirrad historia då det var länge sen jag såg ettan. Dessutom hade jag inte sett del två eller tre i serien, där trean Underworld: Rise of the Lycans alltså är en prequel till den första filmen. Grundhistorien i samtliga filmer är att vampyrer och varulvar inte gillar varandra, de slåss. Ja, förutom vampyren Selene och varulven Michael förstås. Deras kärlek har i Underworld: Awakening gett upphov till dottern Eve. Haken är att Michael är död och att Eve och Selene har legat nedfrusna på ett labb i 12 år.

Tydligen går den här filmen riktigt bra i USA, den är tydligen nummer två på listan över de mest inkomstbringande filmerna under 2012 har jag förstått. Jag kan förstå det. Den är snygg, silvrigt snygg. Kate är snygg, hennes dräkt är tajt. Actionscenerna är hyfsat snygga även om de är tråkiga. Lite kul och udda är att Stephen Rea är med som ondskefull läkarforskare. Rea kommer för mig alltid att vara förknippad med The Crying Game.

Filmen känns som en upprepning av ettan. Vi får träffa på vampyrerna som bor i underjordiska slott. Chefsvampyren här nere spelas av Charles Dance, och då kommer jag direkt att tänka på Alien i kubik. Tanken är väl att Dance ska ge samma tyngd som Bill Nighy gjorde i ettan. Han lyckas inte riktigt även om jag gillar Dance.

Kul för Mårlind & Stein att de har lyckats med sin film. Själv tycker jag Shelter är en bättre film men förmodligen är jag i minoritet där. Det jag däremot kan säga med säkerhet det är att deras tv-serie De drabbade är ett riktigt guldkorn. Av nån sjuk anledning verkar det vara riktigt svårt att få tag på De drabbade på dvd. Det känns typiskt som en sån grej som nya tjänster på nätet kan satsa på. Jag skulle gladeligen betala en slant för att se om den serien. Nåväl, till Underworld: Awakening blir det en svag tvåa även om filmen förgyllde (eller försilvrade) en kväll i Montréal.

2-/5

Arkiverad under Action, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Underworld

23 februari, 2012 6 kommentarer


Titel: Underworld
Regi: Len Wiseman
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Vampyrer och varulvar slåss om makten. Vampyrerna är sofistikerade och bor i slott medan varulvarna mest håller till i källare. Selene (Kate Beckinsale) är vampyr och tillhör de dödspatruller som dödar varulver (eller lykaner som de kallas här). Selene upptäcker i samband med en eldstrid att varulvarna verkar vara ute efter en helt vanlig människa, Michael (Scott Speedman). Varför? Ja, saker och ting visar sig inte riktigt vara som Selene har trott.

Det här hade kunnat vara ganska bra. Faktum är att jag tyckte det var snäppet bättre än jag trodde det skulle vara. Fotot, storyn och actionscenerna funkar bitvis. Tyvärr saknas känslan helt enligt mig. T ex så känns vampyrerna aldrig som vampyrer, allra minst Selene. Man får se hennes lite långa hörntänder och lysande ögon ibland men annars inget som får en att tro att hon skulle vara vampyr. Ok, hon kan hoppa från balkonger på tionde våningen och landa som en katt men det har liksom inget med vampyrer att göra. Eller? Hela den sorgliga känslan som jag tycker ska finnas (som i t ex Coppolas Dracula) som har att göra med att vampyrer är ”dömda” till evigt liv saknas.

Den där känslan jag pratar om är ersatt med högljudda vapenuppgörelser. Detta gör att jag tycker filmen är lite tråkig. Det finns ingen som helst humor, inte minsta lilla roliga kommentar för att lätta upp stämningen. Nej, det var gravallvarligt hela tiden. Lite ofrivilligt roligt blev det när en vampyr vid namn Viktor (Bill Nighy) skulle väckas upp. Behövdes verkligen alla de där slangarna?! Slutfajten fick mig att tänka på både Equilibrium och Kill Bill Vol. 1. Jag är inte odelat negativ till filmen. Jag gillar mytiska historier, om vampyrer, varulvar och dylika tingestar. Kulor med radioaktiv vätska (strålar ljus) mot vampyrer och kulor med flytande silver mot varulvar och såna saker är småkul. Det blir snudd på godkänt, men i slutändan ändå inte.

2+/5

PS. På lördag kommer en recension av Underworld: Awakening, del 4 i den här franchisen som har svensk biopremiär 16 mars.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Maltese Falcon

17 februari, 2012 6 kommentarer


Titel: The Maltese Falcon (Riddarfalken från Malta)
Regi: John Huston
År: 1941
IMDb | Filmtipset

Detta är början på slutet på mitt noir-tema. Jag avslutar med två Bogart-filmer. Nästa fredag kommer en recension av The Big Sleep, en film som jag faktiskt har tänkt se om (halleluja!) då jag inte minns nånting från den förutom att jag gillade den. Riddarfalken från Malta väljer jag att inte se om då jag tydligen inte gillade den så rackarns mycket.

Humphrey Bogart spelar här Dashiell Hammets privatdeckare Sam Spade som en dag får besök av en mystisk kvinna (ho, vilken överraskning). Kvinnan säger sig leta efter sin syster som har rymt med en skum man. Spades kollega blir mördad när han skuggar mannen och Spade blir indragen i en mystisk historia där en mytomspunnen statyett spelar en viktig roll.

Mjaha, det här var tyvärr klart sämre än jag hade väntat. Tidigare har jag sett bl a Casablanca, To Have and Have Not och The Big Sleep med Bogart och jag tycker dessa filmer är klart bättre. Bogart själv är ok i Riddarfalken från Malta: han är cool helt enkelt. I de andra filmerna som jag nämnde tycker jag dock han har haft en bättre motspelerska. Både Ingrid Bergman (i Casablanca) och Lauren Bacall matchar Bogart. Speciellt Bacall som är ruggigt sval i sin kaxighet. Själva historien i Riddarfalken från Malta tycker jag är ganska tråkig också. Det är för mycket som är oklart. Det förklaras förstås mot slutet men då hade jag tröttnat. I vissa filmer funkar det här upplägget men just här blir det för ointressant tyckte jag. Vägen mot förklaringen måste vara bättre än vad den är här.

Bäst var Sydney Greenstreet som spelade en man besatt av att finna den där statyetten. Han påminde mig om Marlon Brando, och då menar jag den under senare år fetlagde Brando. Sen finns det vissa obetalbara scener med Bogart och Peter Lorre inblandade, bl a när Bogart skrattande betraktar Lorre som, efter att först ha blivit nedslagen, återigen hotar Bogart med en pistol. Kul, men inte tillräckligt kul för att lyfta filmen som helhet. Jag tyckte den kvinnliga huvudrollen var lite blek och Mary Astor, som gjorde rollen, blir inte den fullfjädrade femme fatal som en sån här film kräver. Då tycker jag Lauren Bacall är hästlängder bättre. Nja, jag kan tyvärr inte ge godkänt. Kanske kan det tyckas fräckt mot en sån här klassiker men jag blev helt enkelt inte underhållen nog för att ge filmen ett godkänt betyg.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Film noir, Film noir-fredag, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Android

23 januari, 2012 6 kommentarer


Titel: Android
Regi: Aaron Lipstadt
År: 1982
IMDb | Filmtipset

På den tiden jag köpte plastbitar så köpte jag ett lass dvd-filmer i science fiction-genren. Med jämna mellanrum så kryssar jag en i den högen. Hittills har det varit väldigt blandat resultat. Mest har det faktiskt handlat om rent dåliga filmer. Senast såg jag dock Turkey Shoot som åtminstone var charmig.

Den här gången handlade det om Android med Klaus Kinski i rollen som Max, en konstgjorda människa, titelrollen om man säger så. Det var i alla fall vad jag trodde. Nu visade det sig att Kinski inte alls var androiden utan den tyske virrhjärnan/skådespelaren spelade forskaren som arbetade med att ta fram de artificiella varelserna.

När filmen inleds är Kinskis forskare ensam på en avlägsen rymdstation tillsammans med androiden Max. Android-projektet har inte gett de resultat som de som står för kosingen ville ha och nu har det i princip lagts ner men Kinski kämpar på i hemlighet med steg två.

Det som för en gångs skull sitter kvar efter filmen är musiken. Jag gillade den. Just musiken är inte nåt jag brukar tänka på speciellt mycket när jag ser film, i alla fall inte efteråt. Den ska bidra till helheten och stämningen men inte sticka ut. Om den sticker ut så brukar det vara ett tecken på att det är ganska dålig film. I fallet Android så är det precis så. Android är nämligen en dålig film.

Ok, tillbaka till musiken. Helt plötsligt spelas James Browns It’s a Man’s Man’s Man’s World. Men bäst och märkligast är Fibonacci med låten Sergio Leone (du hittar för övrigt hela filmen i samma länk). Låten är otroligt catchy. Lyssna och titta här… fast jag utfärdar en varning då klippet är från den sista scenen i filmen.

I övrigt då? Mja, nu har det väl gått nån vecka eller så efter att jag såg filmen och jag minns allvarligt talat inte så mycket. Kinski går på tomgång, åtminstone känns det så. Androiden Max är ganska tråkig. Utan att avslöja för mycket kan jag väl säga att det dyker upp ytterligare tre personer på rymdstationen varav en är en kvinna. En del av handlingen går ut på att androiden Max nu får lära sig vad det innebär att umgås med en sån märklig varelse. Mja, det blir mest fånigt.

Slutsatsen är att det är en b-film och den slutsatsen går det inte att komma ifrån.

2-/5

PS. När letade efter ett klipp på It’s a Man’s Man’s Man’s World så råkade jag stöta på Christina Aguileras version av låten. Oh, well, that girl can sing… and scream.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Musik, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , ,

Apflickorna

22 januari, 2012 6 kommentarer


Titel: Apflickorna (She Monkeys)
Regi: Lisa Aschan
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Apflickorna har åkt världen runt på filmfestivaler och oftast hyllats. Bl a har Robert De Niro lovordat (”provocerande och underbar”) och den vann pris på hans egen festival, Tribeca Film Festival. Den fick bra kritik när den kom på bio i Sverige, främst av gammelmedia. Det blev aldrig av att jag såg den. Men så blev den nominerad till en Guldbagge för bästa film och eftersom jag hade sett de två andra filmerna som var nominerade så tyckte jag det kunde vara kul att se den återstående.

Så då var frågan: levde filmen upp till sitt rykte eller är det kejsarens nya kläder det handlar om. I bakhuvudet hade jag även Fiffis recension men vi brukar inte alltid tycka lika så… Inte heller The Velvet Café var övertygad men gav ändå Apflickorna godkänt.

Den känslan jag får när jag ser Apflickorna är lite samma som när jag såg Roy Anderssons Giliap — och det är INGEN bra känsla. Riktigt så illa som i fallet Giliap är det inte men Apflickorna saknar tyvärr en ganska så viktig beståndsdel som de flesta filmer brukar ha. Nämligen handling. Däremot har filmen ett grymt snygg foto och riktigt bra stämningsfull musik. Förutom handlingen saknar filmen även övertygande skådespelarinsatser, framförallt saknar de två tjejerna i huvudrollerna allt vad det gäller uttryck. Om man nu inte räknar stelopererad som ett starkt uttryck.

Så handlingen saknas alltså, är det så illa? Mja, det finns ju så klart nån sorts story. Två tjejer som tränar voltige (en hästsport där man utför konster på hästryggen) utövar nån sorts maktkamp mot varandra. Framförallt är det den mer erfarna Cassandra (Linda Molin) som vill dominera över den tystlåtna Emma (Mathilda Paradeiser).

Men vad vill regissör Lisa Aschan ha sagt med filmen? Jag förstår ingenting. Vid ett tillfälle i filmen frågar Cassandra Emma: ”Men vad vill du då? Nånting måste du ju vilja?!” Jag får lust att ställa samma fråga till Aschan.

Efter att ha läst en del om filmen så visste jag att det skulle finnas en del referenser till västernfilmer. Och visst, det var ju lite kul. Bl a rullar det förbi såna där tumblingweeds vid två tillfällen. Och så förekommer det en del hästar och ibland en västernlik stämning med två duellanter som ska göra upp. Men det blir liksom inte mer än så och det leder inte till nån insikt om vad filmen vill. Jag antar att de stela insatserna från de två tjejerna också syftar till att likna vindpinade skådisar i hårda västernfilmer.

Aschan är förtjust i den stillastående kameran och de flesta scenerna är snygga som konstverk men ändå märkligt tomma på liv. Fast det finns ändå nåt som jag måste tycka är positivt med filmen och det är den obehagliga stämningen som råder i princip hela tiden. Det finns en märklig sexuell spänning som känns… obehaglig. Ibland så är det helt briljanta partier med svävande flytande musik och snygga bilder. Men det var det där med konstverk. Filmen hade passat som en tio minuters kortfilm med rörliga bilder och musik. Som en hel film så håller det inte. Alls.

2-/5

PS. Nu när jag har sett alla de tre nominerade filmerna för Bästa film inför Guldbaggegalan imorgon så har jag en ganska tydlig favorit, och det är Ruben Östlunds Play. Nästbäst är Simon och ekarna som är ett sevärt historiskt familjedrama som utspelas i Sverige under andra världskriget.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

2 x Michael Winterbottom

7 januari, 2012 12 kommentarer

För ett tag sen såg jag Michael Winterbottoms senaste film The Trip. Därför tyckte jag det kunde passa att samla ihop recensioner av några andra vinterstjärtare som jag har sett. Först ut är recensioner av musikfilmen 24 Hour Party People och flyktingdramat In This World i ett comboinlägg. Imorgon handlar det om metafilmskomedin Tristram Shandy och på måndag avslutar jag med mitt omdöme om matresan The Trip. Sen tidigare har jag skrivit om Winterbottoms sf-rulle Code 46 som kom 2003.



Titel: 24 Hour Party People
Regi: Michael Winterbottom
År: 2002
IMDb | Filmtipset

En Michael Winterbottom-film som påminner en hel del i stilen om Winterbottoms senare film Tristram Shandy. I båda filmerna är det Steve Coogan som guidar oss i den värld som filmen har byggt upp. Det är en sorts film som är både metafilm och fejkdokumentär samtidigt och jag måste säga att jag har en aning svårt för det greppet. Humorn känns ganska torr och intern. Coogan har sin speciella stil, som är ganska underhållande, och roligast är det just när Coogan själv tittar direkt in i kameran och berättar för oss tittare vad som sker omkring honom. Just musikhistorien var intressant men det blir lite halvdant och allt avhandlas i för rask takt. Jag hade hellre sett en dokumentär om Joy Division, The Factory, Manchester, New Order och rave-scenen i stället för den här något sega ”dramadokumentärkomedin” som inte riktigt har nån poäng. Bitvis är det lite roligt och det är tillräckligt intressant när det gäller musiken för att få en svag trea.

3-/5


Titel: In This World
Regi: Michael Winterbottom
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Två kusiner och Afghaner bor i ett flyktingläger i Pakistan. De drömmer om att komma till England och London. En dag börjar de sin flykt landvägen genom Iran, Turkiet, osv. Vi får följa dem på den osäkra vägen. Orvar i Filmkrönikan (min kommentar: jag skrev om filmen på den tiden Filmkrönikan fortfarande fanns) gav just den här filmen en fyra, men jag tyckte den var tråkig. Den kändes som ett förlängt Aktuellt-reportage, och visst, det innebar att den kändes realistisk, men det gjorde inte det hela till en bättre film enligt mig. Jag tyckte den var urtråkig faktiskt. Jag var i princip aldrig intresserad. I början förekom en speaker-röst som lade fram fakta om flyktingars situation i Pakistan, osv. Man fick se en karta där kusinernas väg ritades in. Det hela kändes realistiskt, men… vad gjorde det? Jag tyckte ändå det var en dålig film. Filmen skildrar en viktig fråga och en tragedi men som film får den inte godkänt. Vill ni se en film som tar upp liknande ämnen men berör, se då De druckna hästarnas tid istället!

2-/5

Arkiverad under Betyg 2, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Tom yum goong

3 januari, 2012 Lämna en kommentar


Titel: Tom yum goong (The Protector)
Regi: Prachya Pinkaew
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Den spektakulära Ong-bak gillade jag just för att den var spektakulär, sjuk men spektakulär. Tony Jaa gjorde tricks jag aldrig sett. Egentligen kanske inte skillnaden mellan Ong-bak och den nya Tom yum goong är så stor, men här överväger det dåliga som givetvis även fanns i Ong-bak. Jag talar om lövtunt men ändå smetigt manus, uselt skådespeleri, töntiga försök till humor, och ett överdrivet våld som ger korvstoppningskänsla ganska snabbt. Det finns några coola fajter, t ex en mot en Capoiera-snubbe på ett vattentäckt golv omgivet av eld, haha. Men jag kan inte ge godkänt till det här dravlet. Ong-bak hade nån sorts skön känsla, det har inte Tom yum goong alls.

2/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Man Between

23 december, 2011 2 kommentarer


Titel: The Man Between (Träffpunkt Berlin)
Regi: Carol Reed
År: 1953
IMDb | Filmtipset

Den femte och sista filmen ur min James Mason-box blev Berlin-thrillern The Man Between. Tyvärr blev det även en besvikelse. Det är förmodligen inte heller en film noir men jag tyckte det kunde passa att ha med den här ändå. Mason spelar Ivo Kern, en sorts spion i Berlin efter andra världskriget. Kern jobbar för den östra kommunistiska sidan men exakt var hans sympatier ligger är lite oklart. Till Berlin kommer Susanne (Claire Bloom), en ung och naiv brittiska, för att besöka sin bror och hans fru Bettina (Hildegard Knef). Snart träffar de på Kern (som tidigare haft ihop det med Bettina) och Susanne blir indragen i en ”farlig” spionhistoria. Regissör är Carol Reed och ibland kallas filmen för en uppföljare till Reeds mer kända efterkrigsthriller The Third Man.

Hmm, efter att ha sett t ex The Third Man, Odd Man Out — och nu The Man Between — kan jag bara konstatera att brittiska filmer från den här tiden antingen är överskattade eller så är de helt enkelt inte min kopp te. The Man Between är nämligen fånig, långdragen och helt ospännande. Den innehåller onödiga scener som inte leder nånstans. När det ska vara spännande får vi istället seg och corny dialog. Claire Bloom känns felcastad, men jag antar att hon ska vara så där oskuldsfull och tänka gott om alla. Mason dominerar varje scen han är med i så det är inte Masons fel att filmen är dålig. Jag tror helt enkelt Carol Reed inte var tillräckligt skicklig. Nu ska sägas att just The Third Man som helhet en bra film även om den innehöll vissa såsiga partier. The Man Between däremot är genomsåsig.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Re-cycle

22 december, 2011 4 kommentarer


Titel: Re-cycle (Gwai wik)
Regi: Danny & Oxide Pang
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Som jag skrivit tidigare så har jag testat Voddler en hel del den senaste tiden. Utbudet är ganska trevligt. Man kan hitta en del filmer som man inte vet nånting om men som man blir sugen på att se. Re-cycle var en sådan film. Den handlar om författarinnan Ting-yin (Angelica Lee) som kämpar med att påbörja sin kommande bok. Hon har fått skrivkramp helt enkelt. Hennes förläggare har utan hennes godkännande redan börjat marknadsföra den kommande romanen trots att Ting-yin inte skrivit en rad. Jag antar att sånt kan sätta lite onödig press på en författare.

Så småningom börjar Ting-yin dock få ner en del ord på papper och dator. Märkliga saker börjar emellertid hända då. Det verkar som om det hon skriver sen händer på riktigt. Dessutom känner hon att nån annan befinner sig i hennes lägenhet. Telefonen ringer men ingen eller inget finns på andra sidan luren förutom märkliga ljud. Teven slåss på av sig själv. Ja, ni vet, såna saker som brukar hända i den här typen av rysare.

När förtexterna rullar igång ser jag att det är en film gjord av Pang Brothers. Det är alltså tvillingbröderna Danny och Oxide Pang det handlar om. Oxide Pang, now that’s a name! De två föddes i Hongkong men växte upp i Bangkok. Deras mest kända film är väl rysaren The Eye, en film som jag inte gillade trots i alla fall en riktigt obehaglig scen. Angelica Lee spelade förresten huvudrollen även i The Eye.

Re-cycle är en mycket ojämn film. Bitvis lyckas man få till väldigt rysliga scener. Jag tror att Pang-bröderna gillar scener med hissar. Jag minns en liknande scen i The Eye. Men Re-cycle är tyvärr även ibland jobbigt övertydlig och dessutom är det kackigt på slutet med sentimentalt dravel och ett läskigt budskap som ni inte kommer missa om ni ser filmen.

2/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →