Trolls (2016)

17 april, 2020 Lämna en kommentar

Trolls är en fullkomligt harmlös animerad film om såna där penntroll som man hade som liten. De var gulliga, hade hår som stod rakt upp och så satte man dit dem på änden av pennan. Här har DreamWorks Animation hittat på en historia som kretsar kring dessa lyckliga troll som till skillnad från Skalman har en kramklocka, dvs en klocka som när den piper låter penntrollen veta att det är dags att kramas. Förutom att kramas går deras tillvaro ut på att har roligt, sjunga och dansa.

Sämre ställt är det med bergerna. De är också en sorts troll fast större och olyckligare. För bergerna finns det ingenting roligt alls. Förutom en sak: att äta penntrollen. En gång om året firar de trollafton där man äter sig lyckligt mätt på små välsmakande trolltacos.

Nu har penntrollen emellertid lyckats leva i skymundan utan att upptäckas av bergerna i över 20 år. Men när penntrollen ledda av prinsessan Poppy har en alltför högljudd fest så vill det sig inte bättre att de blir upptäckta. Några av penntrollen norpas och hamnar i förvar i Bergenstaden i väntan på att bli snacks. Nu är det upp till en grupp penntroll att ge sig av på en räddningsaktion.

Ja, men det här var ju harmlöst, som sagt. Förresten, glömde jag att säga att det är en musikal!? Det är en musikal. Jag har tittat på en musikal! Vilka oväntade effekterna den här Corona-krisen för med sig.

Musiken är funky, vilket jag uppskattade. Ganska bra sväng. Det förekommer både covers på kända låtar och en del nyskrivet. Det bästa är nästan prinsessan Poppys koskälla (ett underskattad instrument för optimalt sväng). Det förekommer även ett glittrigt autotune-troll som var kul. Allt han sa eller sjöng hade den något obehagliga elektroniska autotune-effekten.

De pratande huvudrollerna görs av superkäcka Anna Kendrick och helylle Justin Timberlake (som även är en av filmens producenter). Kendrick är klockren. Justin är stabil men kanske inte världens roligaste röstskådis.

Filmens budskap är enkelt. Man kan inte äta sig lycklig. Nej, din lycka finns redan inom dig, det gäller bara att hitta och ta fram den. Och det är just det som Poppy & Co försöker visa för bergerna. Tror ni att de lyckas? Har påven en lustig hatt?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Komedi, Musik, Musikal, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lucky Number Slevin (2006)

22 mars, 2020 8 kommentarer

Lucky Number Slevin känns som en sån där film som förtvivlat försökte vara mystisk och cool men inte lyckades. Istället för coolt blev det trist. Josh Hartnett, var han het ett tag på 00-talet? Var han nån sorts hunk? Jag vet inte, det hände väl aldrig nåt egentligen för Hartnett, inget ordentligt genombrott. Han känns som en fattigmans Leonardo DiCaprio. Min text om Lucky Number Slevin skrevs i januari 2010. Fånig filmtitel förresten.

Så här efteråt visade det sig att det här var en förvånansvärt tråkig film. Det är snyggt men väldigt väldigt tomt. Historien ger ingenting men det är tydligt att man ska imponeras över HUR den berättas. Detta räcker ganska länge men när det hela ska avslöjas faller det platt. Filmer där allt bygger på en twist är jag nu rejält less på. Sen finns det filmer som är obegripliga eller åtminstone svåra att förstå rent logiskt men som faktiskt vill förmedla något, en stämning, känsla, tankar, idéer, något. Lucky Number Slevin vill förmedla att blå plaststolar i en väntsal kan vara snygga. Typ. Här finns inget att berätta utan det är det kluriga pusslet som är hela grejen. Då blir det till slut tomt. Början är hyfsad och Josh Hartnett är ganska charmig. Bruce Willis överspelar som ”cool” hitman.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Mad Max Beyond Thunderdome (1985)

15 mars, 2020 4 kommentarer

Medan jag är på skidresa, om den nu blir av, i Pyrenéerna så skickar jag upp preblogg-recensioner av de tre första Mad Max-filmerna. Sista filmen ut är Mad Max Beyond Thunderdome med Tina ”We Don’t Need Another Hero” Turner. Min text skrevs i mars 2008.

I tredje delen i filmerna om Mad Max (en fjärde är tydligen på gång) har filmmakarna försökt få till samma känsla som i tvåan. Skillnaden är att man här har haft högre budget (tror jag) och fläskat på med masscener och sandstänkta futuristiska miljöer i staden Bartertown dit Max anländer för att hitta sina kameler som blivit stulna. Här träffar han så småningom den diktatoriska Bartertown-härskarinnan (spelad av Tina Turner, av alla) som försöker utnyttja Max i en intern maktkamp i staden.

Nja, för mig känns det som att när man fick högre budget så tappade man samtidigt känslan och trodde det räckte med att skapa häftiga miljöer, t ex den ganska fåniga gladiatorarenan i Bartertown. Det här känns som en b-film, en dålig b-film. Tvåan i serien hade en mystisk lite rå känsla som är helt bortblåst här. Dessutom förekommer det efter ett tag horder av barn som Max motvilligt får ansvar för. Det blir bitvis lite fånigt, speciellt när barnen ska hjälpa till i ”anfallet” mot Bartertown. Den råa känslan från tvåan är som sagt borta. Istället är det betänklig slagsida mot barnfilmshållet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Dystopi, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Weathering with You (2019)

21 februari, 2020 14 kommentarer

Makoto Shinkais förra film Your Name såg jag på en kaosartad visning på Stockholm Filmfestival 2016. Nu har Shinkais nya film, Weathering with You, kommit till Sverige.

Weathering with You har många likheter med Your Name. Bägge filmerna är oerhört vackra, nästan för vackra, vilket jag noterade i min recension av Your Name. Shinkai har ett speciellt vackert sätt att skildra himlen, moln, regn och soljus. Att skildra väder med andra ord.

Andra likheter är förekomsten av nån form av naturkatastrof, fina skildringar av vardagsmiljöer, övernaturliga inslag, ung och gullig romans med förhinder, samt japansk sentimental pop.

I Weathering with You är det klimatet som är katastrofen. Det regnar konstant i Japan. Ett regnmoln är envist placerat ovanför den avlånga ön.

En av huvudpersonerna i filmen är Hina, en ung tjej som är en s.k. solskensflicka. Hon kan helt enkelt framkalla solen på beställning. Tillsammans med en ung kille som flytt plugget så startar hon en solskensfirma där man kan hyra Hina om man vill få sol under t ex ett bröllop.

Nja, den här filmen funkade inte lika bra som Your Name. Det har sagts om Shinkai att han är den nye Miyazaki, vilket inte är så konstigt då Your Name är den mest framgångsrika (pengamässigt) anime-filmen nånsin. Men Shinkais filmer tycker jag har en helt annan ton. De är mer realistiska och saknar den där mysiga sagokänslan som kännetecknar Miyazakis filmer. Shinkais filmer har även sentimentala sirapsinslag, både berättarmässigt men framförallt i form av nån typ av smörig J-pop. Själv önskar jag att fler skulle upptäcka Satoshi Kon, animens David Lynch.

Det mest intressanta med filmen är att den har ett klimatbudskap som känns lite annorlunda i våra Greta-dagar. Min tolkning är att filmen säger följande: skit i klimatet, det är som det är, välj kärleken och slappna av. Jag är helt säker på att många andra tolkar filmen precis tvärtom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioWeathering with You har premiär idag fredag 21 februari och jag rekommenderar definitivt ett biobesök. Filmen är ruggigt vacker att se på en stor duk, och många andra verkar älska filmen så det är säkert mig det är fel på.

Andra som vädrat sina åsikter om filmen: Letterboxd-Carl, Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer.

 

Arkiverad under Anime, Betyg 2, Drama, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Hit Man (1972)

9 februari, 2020 Lämna en kommentar

Inför min årsbästalista för 1972 så kollade jag igenom en hel del osedda filmer. Med tanke på tidsperioden så är det inte så konstigt att det blev en del blaxploitation-rullar. Tre av dem kvalade in på topp-10: Trouble Man, Super Fly och Across 110th Street, om man nu får genrebestämma den sista som en blaxploitation-film.

En film som inte tog sig in på listan var Hit Man. Det började dock lovande. För det första så visste jag att Pam Grier skulle vara med. För det andra så inleddes den lockande med härliga förtexter och skönt funksväng från soundtracket. Efter det så gick det mesta dock utför. Inte alls till några usla djup men speciellt bra blev det aldrig.

Tyvärr visade det sig att Grier inte var med värst mycket alls. Visst, när hon väl är med så får vi se… ehe… en hel del av henne, men hon har en relativt liten biroll. I huvudrollen ser vi istället Bernie Casey som hitmannen Tyrone som återvänder hem till södra Kalifornien för sin brors begravning – och för att ta reda på vad som egentligen hände med brorsan.

Vad jag inte visste men fick reda på när jag nu läser på om Hit Man var att det var en ny version av Michael Caine-rullen Get Carter från 1971. Bägge filmerna bygger nämligen på crime-romanen Jack’s Return Home (1970). I Get Carter är det grådaskiga brittiska miljöer som Caine befinner sig i. Byt ut det mot bordeller i södra Kalifornien och du får en helt annan känsla.

Hit Man är en spretig film. Det bjuds på bröst (givetvis), bra musik (som sagt), buskishumor när Tyrone blir full tillsammans med en gammal kollega till brorsan, en foot chase som inte matchar den i Point Break, skitskumma scener när Tyrone spelar squash, fast utan racket, med en vit höjdare.

Vad som jag tyckte var väldigt onödigt var att man hade filmat en, som jag uppfattade det, autentisk dog fight mellan två kamphundar. Hade de inte kunnat spela på hundar som springer istället? Fast jag antar att i den miljö, den afroamerikanska undre världen, som skildrades i filmen så var det det som gällde.

Jag gillar de senare filmerna (Coffy och Foxy Brown) med Pam Grier betydligt mer, där hon utnyttjar sina tillgångar för att sätta dit onda män. Vad händer här? Jo, det slutar med att hon blir uppäten av en tiger. Nej, jag gillade inte några av djurinslagen i filmen.

Jag avslutar dock med nåt positivt. Det förekommer en mängd coola namn på rollfigurer i filmen. Några exempel: Antoinette, Yolanda, Theotis, Tyrone, Cordell, Rochelle, Irvelle, Sherwood och slutligen Gozelda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Blaxploitation, Brott, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Fahrenheit 9/11 (2004)

7 februari, 2020 Lämna en kommentar

Den här fredagen blir det blir en kort preblogg-text om dokumentären Fahrenheit 9/11. Michael Moore, vad gör han nu för tiden? Ett tag var han väldigt het och diskussionsvågorna gick höga. Jag antar att utvecklingen av sociala medier (Twitter, YouTube, poddar, osv) har gjort att Moore och hans stil blivit lite mindre relevant? Visst görs det fortfarande dokumentärer men det känns som att allt går så fort i våra dagar att Moores undersökande filmer hinner bli inaktuella innan de har kommit ut. Eller så har jag inte hängt med själv. Texten om Fahrenheit 9/11 skrevs i maj 2010.

Egentligen är den här ”dokumentären” inte speciellt vinklad, vilket möjligen brukar hävdas. Däremot är den osammanhängande, aningen inaktuell, och ganska tråkig. Dessutom är den för långdragen (vilket är det som gör den tråkig). Vissa delar dras ut för länge, som t ex skildringen av soldaterna i Irak (det kan man se bättre skildrat i ”vanliga” spelfilmer). När det gäller sakfrågorna så har jag inte så mycket att säga. Vissa saker som kanske är slump eller icke-medvetet framställs som medvetet och illasinnat från familjen Bushs sida, vilket sänker trovärdigheten. Men på det stora hela så tror jag Moore har rätt i sak, och det har ju konstaterats i efterhand att kriget i Irak bygger på lögner. Vilket är tråkigt för Iraks befolkning och de amerikanska soldater som skickades till Irak.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , ,

Blood Diamond (2006)

2 februari, 2020 2 kommentarer

Efter att ha sett Blood Diamond i juli 2007 så kände jag mig väldigt kluven inför filmen. Å ena sidan tyckte jag det var en mycket välgjord actionthriller. Å andra sidan kände min sida som tyckte att film ska vara ”viktig” att trots att det var en ok actionthriller så drogs filmen ner av ett antal pinsamma plumpar i handlingen. För att gestalta mina tankar så postade jag på det filmforum jag frekventerade två recensioner av samma film. Mina forumkompisar var smått sagt förvirrade men till slut fattade de vad jag försökte säga.

Handlingen beskriven av neutral-Jojje:

Blood Diamond är en actiondramathriller om ett ämne som börjat dyka upp mer och mer som tema i ”Hollywoodfilmer”: Afrika och hur den rika västvärlden efter kolonialtiden fortfarande i stort bara tänker på pengar och står handfallna när katastrofer som inbördeskrig och svält inträffar. I Blood Diamond handlar det om, som titeln antyder, den smutsiga diamanthandeln och om hur västvärlden i princip sponsrar inbördeskrig genom att köpa s.k. konfliktdiamanter. Danny Archer (Leo DiCaprio) är fd legosoldaten som nu övergått till att smuggla diamanter. Maddy Bowen (Jennifer Connelly) är journalisten som vill avslöja den smutsiga handeln. Solomon Vandy (Djimon Hounsou) är fiskaren som blir bortrövad och utnyttjad för att leta diamanter. Och mitt i allt pågår ett blodigt inbördeskrig.

Vad tyckte Jojje som såg filmen som ren actionthriller och var nöjd så:

Jag gillade blandningen av drama, thriller och action. Alla delar väger in ungefär lika mycket och alla delar är välgjorda. Krigs- och actionscenerna känns realistiska och intensiva. Tempot i filmen är ganska högt och därför känns de dryga två timmarna inte speciellt långa. DiCaprio känns (kanske konstigt nog) helt rätt som luttrad fd legosoldat. Djimon Hounsou gestaltar den desperata fiskaren som letar efter sin familj, och han gör det mycket bra. Det är möjligt att Connelly är lite svagare än vanligt i sin roll. Sen finns en del brister där Hollywood gör sig påmint och det blir lite smörigt och tillrättalagt. Men överlag är det en spännande äventyrsfilm med allvar i botten som jag ger en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Vad tyckte Jojje som behandlade filmen som en ”viktig” film:

Givetvis måste det vara en vit (om än rollfiguren är afrikan) Hollywoodskådis i huvudrollen. Och givetvis har han vid sin sida en tapper och gigantisk ”inföding” som ska representera det goda och ursprungliga Afrika. Och givetvis kan vi även klämma in en västerländsk välgörare i form av en kvinnlig journalist som dessutom ska försöka omvända den omoraliske smugglaren och göra honom ”god”. Nä, det är lite för mycket. Och det blir inte bättre när smugglaren dessutom kärar ner sig i journalisten och i en pinsam scen berättar snyfthistorien om sitt tragiska liv, varefter journalisten jesuslikt smeker honom på handen. Och så då det politiskt korrekta slutet då alla ondingar ska få på nöten och publiken nöjda kan gå hem. Slutbetyget blir ändå precis godkänt. Mellan vissa bottennapp så är det en välgjord och spännande actionthriller.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Friday the 13th (1980)

26 januari, 2020 12 kommentarer

I höstas publicerade jag mina gamla preblogg-texter om de amerikanska skräckklassikerna Halloween och The Evil Dead. Idag har jag grävt fram ytterligare en gammal text från april 2004 om en liknande klassiker, nämligen Fredag den 13:e.

Jag har ju tänkt se ett urval av de klassiska skräckisarna. När TV3, tror jag det var, visade Fredagen den 13:e så passade det perfekt och jag spelade in den. Nu har jag sett den. En mördare härjar i lägret Crystal Lake. Flera år tidigare har en pojke, Jason, drunknat och året efter den händelsen mördades två lägerledare och lägret stängdes. Men nu har lägret alltså öppnats igen och samtidigt väckt vreden hos någon. Muhahaha.

Det här var inte bra alls. Det är dåliga skådisar, larvig dialog, tunn handling, och aldrig spännande. Det finns inte så mycket att säga egentligen. Det var lite kul att se Kevin Bacon i en tidig roll. Jag har aldrig gillat honom så det var skönt att han gick åt rätt snabbt. Några av morden var väl ok, annars inte mycket att hänga i julgrannen. Innan jag såg filmen trodde jag att jag hade sett den tidigare, men insåg att det nog var tvåan jag hade sett. En sak jag gillade lite var musiken. ”Yeah yeah yeah… aah aah aah…” Jag kommer inte se några av uppföljarna. Det enda som överraskade mig var Obs! Spoiler detta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
Bäst var ju ändå att mördaren visade sig vara Jasons mamma. Hon var rätt så bra att se psycho ut. Jag blev överraskad när Jason himself dök upp ur vattnet på slutet. Det var lustigt att Jason inte är med egentligen som han ju är i uppföljarna. Någon hockeymask syns aldrig till. Här syns han bara några glimtar när han drunknar som pojke samt i slutet i en sekund och då som en korsning mellan ett lik och en träskpadda.
</spoiler>

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , ,

Colossus: The Forbin Project (1970)

27 december, 2019 2 kommentarer

Klassiskt typsnitt

Under 2007 hade jag en period då jag betade av ett antal science fiction-rullar från 70-talet som t ex Soylent Green, THX 1138, Zardoz, Silent Running och The Andromeda Strain. Ytterligare en i raden av filmer var Colossus: The Forbin Project och min text om den skrevs i december 2007.

Colossus: The Forbin Project är en sci-fi-film som inleder bra. Stämningen är 70-talsskön och ganska nördig. Dr. Charles Forbin (en träig Eric Braeden) har skapat en superdator som ensam ska kontrollera USA:s kärnvapenförsvar. Datorn upptäcker dock i samma stund som den aktiveras att den har en ”tvilling” i Sovjet. Ja, just det, superdatorn har man döpt till Colussus, haha. Jag vet inte varför men jag tyckte det var ett roligt namn.

Nja, jag vet inte, det blev liksom för torrt med en dator i huvudrollen när dessutom den andra huvudrollen var en ganska stel Eric Braeden. Det blev lite för mycket kommandon fram och tillbaka mellan dator och Forbin. Och när jag tänker efter så var det faktiskt inte 70-talsstämning utan snarare en politiskt korrekt lite töntig 60-talsstämning, främst när en kvinnlig kollega till Forbin ska spela hans älskarinna för att lura Colussus. Betyget blir 2/5.

Förresten, om jag ska rekommendera en bättre vetenskapsnördigt torr sci-fi från 70-talet så rekommenderar jag The Andromeda Strain.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

The Report (2019)

17 november, 2019 2 kommentarer

The Report kändes som en blandning av två andra BOATS-filmerna, nämligen Kathryn Bigelows supertajta Zero Dark Thirty och den svenska filmen Quick. En skillnaden var tyvärr att The Report var svintråkig i princip hela tiden.

Efter visningen pratade Henke om hur filmen Spotlight sopade banan med The Report. Min första tanke var: Spotlight, vad har den med The Report att göra? Ja, det är väl egentligen självklart. Bägge filmerna handlar om det envisa arbetet med att avslöja övergrepp och fel som begåtts, och de som utför arbetet spelar ett sorts schackspel med sin motpart. I fallet Spotlight, den katolska kyrkan, och fallet The Report, CIA.

Men i mitt huvud efter filmen så hade jag alltså främst Zero Dark Thirty och Quick så jag kopplade av nån anledning först inte till Spotlight. Det hade jag dock på ett sätt redan gjort tidigare. Min bloggkompis Filmitch och jag körde ett bloggprojekt för några år sen då jag ”tvingade” Filmitch att titta på ”terrorister i Mellanöstern”-filmer varav en av filmerna givetvis var Zero Dark Thirty. Så här skrev jag i samband med det:

”När jag nu läser igenom min recension [av ZD30] så drar jag direkt paralleller till en film som Spotlight som jag också gillar väldigt mycket. Bägge filmerna skildrar det envisa gnetandet som krävs för att nå fram till ett mål.”

Cirkeln är alltså sluten och vi är tillbaka vid Spotlight.

Varför drar jag paralleller till Quick? Jo, för om man pratar om inkompetenta förhörsledare så kan man ta fram Quick och The Report som två exempel. Det som skildras i de bägge filmerna är ungefär lika obehagligt och omoraliskt. Det handlar om pajaser som får ett väldigt ansvar och som missbrukar det fullkomligt.

Problemet med The Report är alltså att den är tråkig. Det handlar om en (tortyr-)rapport som vår huvudperson Daniel Jones (Adam Driver) har jobbat med i flera år. Den har tagit över hans liv. Frågan är om den nånsin ska göras publik. Filmen lyckas tyvärr inte förmedla nån spänning eller förklara vad det är som gör att man eventuellt inte kan publicera rapporten. Republikanerna vill det inte. CIA vill det inte. Men djupare än så går man inte. Eller så missade jag några detaljer när jag nickade till.

När jag såg The Report kändes det som att man klätt en historia som kanske inte var så intressant i en konspirationsteori-kostym som inte riktigt passade. Det blir underkänt men det är inte jättedåligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer och Movies – Noir för att kolla vad de tyckte om The Report. Kanske kan de komma med en lite positivare rapport än vad jag levererade.

Arkiverad under Betyg 2, BOATS, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →