Jag råkade av en slump hitta en gammal recension av The Matrix Reloaded som jag skrev när andra delen i brödernas famösa trilogi var bioaktuell. Eftersom jag tyckte det kunde passa med lite nostalgi så här i slutet av sommaren så postar jag den här. Ja, det blir helt enkelt en helg i The Matrix-nostalgins tecken (töcken?). En recension av den sista revolutionerande (not!) delen kommer imorgon. Den första delen från 1999 har jag faktiskt aldrig recenserat, fast jag kan ju säga att den fick mig att glömma omvärlden första gången jag såg den, på ett flygplan med brutet nyckelben — och det kanske räcker, som betyg i alla fall.

Ok, det är väl bara att erkänna från början. Jag är Matrix-frälst, en Matrix-anhängare.

Precis som den Heliga Birgitta fick jag en uppenbarelse. Den ägde rum då jag, sommaren ’99, med brutet nyckelben och skrubbsår över hela kroppen, satt på ett plan från Sydney till London. På stolsryggen framför mig hade man en liten skärm där man kunde kolla på en antal filmer för att fördriva tiden. Filmerna vevades om och om igen, så när jag råkade komma in i en film som hade det lite märkliga namnet The Matrix, hamnade jag mitt i Morpheus och Neos träningsfight (fast det visste jag ju inte att det var då). Jag visste bara att det här var något speciellt. Efter några timmar hade jag kollat på hela filmen: först mitten, sen slutet och sen början och var fast i ett tungt Matrix-beroende.

Till hösten kom filmen på bio i Sverige och jag såg den direkt. Oj, vilken upplevelse! Jag köpte den på video (min kommentar: vilket var unikt för mig då) och  såg om den. Jag har väl sett den sju gånger nu tror jag (kanske inte så mycket, men för mig är det mycket). Till en början var den inte speciellt uppmärksammad alls. Men det ändrades ju efterhand när alla insåg vilket mästerverk det var!

Nu var det då dags för del 2 i trilogin (som det sades ha varit tänkt att vara redan från början) Matrix Reloaded. Det som jag främst tror gjorde att jag gillade även Reloaded var att jag tillät mig sugas in i Matrix-världen, inte leta fel, och inte ha för höga förväntningar. Det funkade. Efter filmen var jag alldeles förvirrad, fortfarande kvar inne i Matrix och med en massa frågor snurrande i huvudet. Jag hade en liknade känsla efter att ha sett Oliver Stones Plutonen på bio. Då trodde jag att jag var kvar i djungeln i Vietnam när jag kom ut från salongen.

Nåväl, till själva filmen. För mig kändes det så här: eftersom jag är Matrix-frälst så övervägde det faktum att vi fick veta mer om Matrix (hur det kom till, vi fick se Zion, osv) de brister som finns i filmen. Jag kommer till en del saker som jag störde mig på senare. Först vill jag kommentera en del andra klagomål som jag har hört. En del, bl a Emma på ZTV, har sagt att det är för långt mellan actionscenerna och att när dessa äntligen kommer så är de för långa. Jag håller inte med. Jag tyckte de var skönt spridda över hela filmen, och för min del så kan de pågå hur länge som helst (nästan). Jag var alldeles svettig efter biljakten. Speciellt ballt var det när Trinity åkte slalom mot trafiken. Oj, oj, oj. En annan sak som en del, Emma återigen, stör sig på är det ”kvasifilosofiska” tramset som förekommer. Själv tycker det är underbart. Att försöka klura och diskutera vad som menas är ju skitkul, kvasifilosofiskt eller ej.

OK, nu till bristerna. Jag har i princip tre huvudinvändningar:

1. Att sätta in en 5 (?) minuters trance-video tillsammans med inklippta scenerna på Neo och Trinity i sänghalmen mitt i filmen är inget smart drag i en redan för lång film, även om själva låten var rätt så skön. 30 sekunder hade räckt för att visa det man ville visa, att Neo och Trinity är kära och att Zion festade.

2. Slutet blev, enligt mig, alldeles för stressat och hafsigt. Efter den grymma jakten på motorvägen var jag helt färdig och uppenbarligen gällde det också bröderna W. När våra hjältar samlas och Morpheus pratar om vad som måste göras den kommande natten kändes det som om detta sen ska ske i Revolutions. Det hade känts som en naturlig avslutning. Men icke. Istället får vi, i snabba klipp, se det som Morpheus pratar om verkligen utföras. Det kändes lite stressat och sen var plötsligt Neo uppe i TV-rummet med Arkitekten och viktiga saker avhandlas som jag inte var riktigt redo för. Kanske känns detta annorlunda om man ser den en gång till.

3. Jag blev störd av att det så tydligt framgick att Neo efter ungefär 2/3 av fighten med agent Smitharna plötsligt blev en tecknad seriefigur. Grejen är att i början av fighten är det inte så. Både Smitharna och Neo är riktiga och fighten är skön att skåda, men sen ser man plötsligt att Neo i princip är intecknad med pensel. Nä, det såg inte bra ut. Varför inte fortsätta med samma teknik som i början. Även när agenten hoppar på bilarna under motorvägsjakten framgick det för tydligt att det datoranimerat. Jag accepterar animerade figurer som Gollum (och t.o.m Jar Jar Binks) eftersom det då inte rör sig om riktiga människor. Även Roger Rabbit inklippt i verkligt sceneri är ok, eftersom det är en seriefigur från början. Även helt datoranimerade filmer, som Final Fantasy eller Osiris-filmen i Animatrix, funkar eftersom då allt är (och ska vara) datoranimerat och man istället fascineras av hur bra det ser ut (även om man ser att det är just datoranimerat). Här, i Reloaded, blev det bara b-igt. Tyvärr.

Nåväl, trots mina klagomål kan jag ändå inte annat än att gilla filmen skarpt, trots att det är kalkonvarning under rave-dansen/Neo-Trinity-scenerna. Reeves passar perfekt för rollen, Moss är i klass med Weaver och Hamilton, och Fishburne är också bra (tyckte hans predikan var lite rolig och inte jobbig faktiskt). Och så favoriten Hugo Weaving som agent Smith! Den är inte lika bra som ettan och måste därför få lägre betyg.