Filmspanar-tema: Science fiction – Ender’s Game (2013)

För några år sen hävdade jag alltid att science fiction var min favoritgenren om nån frågade. Nu är jag inte lika säker längre. Jag är fortfarande oftast sugen på att se en ny sf-film när den kommer upp på bio men den där riktiga peppen kanske har trubbats av lite. Jag tror det beror på att det har kommit väldigt mycket sf under de senaste 5-10 åren. Det uppstår en viss inflation. Allt är inte bra. Allt var förvisso inte bra tidigare heller, men i takt med att filmerna blir fler och lättare att få tag på så kan inte alla filmer vara intressanta. Två typexempel, och dessutom Paul Verhoeven-remakes, är Total Recall från förra 2012 och RoboCop från i år. Speciellt Total Recall var en blek sf-rulle som det skjuts, hoppas, åks svävare och hiss och swischas i men som mest var tråkig. Det handlade om transportsträckor fram till mer intressanta scener där man åtminstone lite grann utforskar filmens underliggande tema (om hur minnet fungerar).

Men jag gillar fortfarande science fiction. Det är en genre som lockar mig. Det är så intressant att tänka ”tänk om” och sen ta den idén och bygga upp en film kring det.

Så, vad skulle jag hitta på att skriva om som en del av den här månadens filmspanartema. Vilket tema är det? Ja, science fiction förstås. Glömde jag säga det. Först tänkte jag göra en topp-10-lista på mina favoritfilmer men jag kände aldrig att jag fick tid att tänka till för att få till den där listan. Därför slog jag två flugor i en smäll och kollade in en film från förra året som jag var sugen på då men som jag aldrig kom till skott med.

****

Ender’s Game (2013)

Ender’s Game tyckte jag var en film med en märklig titel. Jag förstod först inte att Ender var en person. Jag trodde titeln var nån sorts omskrivning av end game. Sen när jag förstod att Ender var namnet på en karaktär så fick jag för mig att den där karaktären var en tjej. Så bra koll hade jag alltså på förlagan som filmen bygger på, sf-romanen Ender’s Game av Orson Scott Card. Vad jag däremot ganska snabbt fick klart för mig var att Orson Scott Card var en omstridd person med barocka åsikter om homosexualitet och samkönade äktenskap.

Handlingen tar sin början 50 år efter att Jorden stått emot en invasion från en ras kallad Formics. Det som räddade mänskligheten den gången, även om miljoner fick sätta livet till, var en hjälteinsats från piloten Mazer Rackham, som genom att göra vad Randy Quaid gjorde i Independence Day räddade dagen och Jorden. Formics gjorde reträtt men Jordens militära ledning räknar med att de kommer tillbaka för att ännu en gång invadera Jorden. Hur ska man kunna stå emot den här gången? Jo, med barn förstås. Våra barn. De är ju mycket smartare, starkare och mer mogna än vuxna nånsin kan vara, eller hur?!

Den som är den Utvalde (”he’s The One”) den här gången är unge Ender Wiggin. Nej, det är alltså inte en tjej utan en kille. Konstigt namn tycker ni? Det är inget mot vad skådisen heter. Asa Butterfield. Kanske var det därför jag trodde det var en tjej. Ender har upptäckts och coachas av överste Graff (Harrison Ford) och hans medhjälpare major Anderson (Viola Davis). Ender skickas, efter att ha genomgått tester på Jorden, iväg upp i rymden till en bas närmare Formics hemplanet där den sista träningen ska genomföras.

Så här långt in i filmen så trodde jag att ungarna i filmen, alla som tränas är barn, tränas för att när de blir vuxna skickas ut i kriget. Efter ett tag så inser jag att, nej, de ska skickas ut nu. De anses redo. Jag tyckte det var lite fånigt och satt och tänkte på var nånstans de vuxna soldaterna höll hus. Det var nog bra för min upplevelse av filmen att jag inte kände till några detaljer om handlingen. Ni som läst boken eller sett filmen vet ju varför.

Barnens träning består av simulationer av olika slag. Antingen spelar de laserdome-liknande spel eller så sitter de framför datorskärmar och speler ett… datorspel, ungefär som vi gör i vår tid. Här finns en poäng. En hel del barn idag tror jag växer upp med en dator, padda, mobil och datorspel som en del vardagen. Det är inget konstigt, det är en naturlig del som man är sammanväxt med. Att spela datorspel är inget de behöver lära sig. Man kan det direkt. Med vuxna är det lite trögare kanske. Här finns nåt för överste Graff och major Anderson att utnyttja.

Ender’s Game var en ganska trevlig upplevelse. Jag hade aldrig tråkigt. En stor orsak till att filmen funkar är Åsa, ja, eller Asa som han heter. Ender ska vara en person som man ska tro kan bli den där ledaren som alla vill följa. Samtidigt ska han ha en sårbar sida för att man ska sympatisera med honom som tittare. Jag tycker herr Smörfält till största del levererar. I början kanske han är lite väl allvarligt stel med rynkad panna. Harrison Ford? Ja, han har rynkad panna hela filmen. Men han funkar faktiskt. Fråga mig inte varför.

Filmens brist var att den kändes för liten. Jag får ingen känsla alls för vilken värld filmen utspelas i. Det hade behövts en Neill Blomkamp här som hade kunnat stå för lite världsbyggande. Nu blev det bara en helt vanlig Star Trek-steril sf-värld. Det känns som att det inte finns några andra personer i filmen än filmens huvudpersoner, de vi ser i bild. Det här gör att filmens stakes inte är speciellt höga. Vilka ska barnen slåss för egentligen?

Det som ändå lyfter Ender’s Game, in the end, till en trea är just det faktum att jag inte visste så mycket om handlingen. Alltså, jag kunde väl kanske ana var det var på väg men jag tyckte ändå twisten funkade och inte var alltför uppenbar. Förmodligen jag som var trög bara. 😉

Tidigare har både Sofia och Steffo skrivit om Ender och hans spel. Även Filmitch spelat med i spelet.

Kolla nu vad mina kompisar tycker om vetenskaplig fiktion. Tilt eller frispel?

Movies – Noir
Except Fear
Filmitch
Flmr
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm