Taken 2 (2012)

På lördag är det min tur att välja månadens filmspanarfilm. Inte ett helt lätt val. Januari kan nog vara den svåraste månaden att välja film för. Dels har många av de filmer som har premiär redan visats på Stockholm Filmfestival under hösten, och dels tenderar filmbolagen att dumpa filmer de inte tror på i just januari (hej, The Gambler!).

Pga att SF av någon bisarr anledning bara kör en visning per dag The Gambler och dessutom ute på skräckbion Heron City så fick jag med kort varsel ändra mitt val. Taken 3 var ett populärt önskemål, utan någon som helst glimt i ögat. Varför inte tillgodose mina filmspanarvänner? 😉 Faktum är att jag har sett den första filmen i serien, Taken från 2008, och jag gillade den! Här hittar min recension.

Som förberedelse så har jag nu sett Taken 2. Precis som när det gäller Taken har Luc Besson stått för manus. Det är däremot en ny regissör och här borde en hel armé med varningsklockor börjat ringa. Den nya regissören heter Olivier… wait for it… Megaton. Olivier Megaton. Snubben föddes på dagen 20 år efter atombombningen av Hiroshima och kom därmed på den briljanta och logiska idén att byta efternamn till Megaton.

Taken 2

Taken var en film fylld med klichéer och hade en ostig handling men när väl Liam började sparka skurkstjärt så tyckte jag det blev (brutalt) bra. Det var något med Liam som sliten actionfigur som kändes, huuuur konstigt det än kan låta, fräscht.

Taken 2 är en film fylld med klichéer och har en ostig handling men när väl Liam börjar sparka skurkstjärt så… händer ingenting. Absolut ingenting. Nada. Noll. Zero. Dessutom är filmen fylld med logiska luckor som skulle kunna härbärgera jordens samtliga blåvalar och ändå ha mycket plats kvar till delfinerna om de också vill bo i en logisk lucka. Ett exempel: varför memorera vägen till en plats men sen använda detta för att ta sig till en helt annan plats. LOL.

Filmens skådisar inklusive Liam verkar inte ha regisserats av monsieur Megaton. Alls. De har helt enkelt lämnats att sköta sig själva utan någon som helst inspiration från Olivier. Det blir stelt, krystat och med repliker som sägs för att föra handlingen framåt och inte för att rollfiguren känner på ett speciellt sätt.

Oj, oj, det är mycket nära på bottenbetyg. Taken 2 är en äcklig film. Det finns äckliga saker som jag inte orkar gå in på nu. Liam lyfter ändå upp katastrofen med ett halvt snäpp. Nu ser jag fram emot lördagens visning av Taken 3! Tjoho. Gissa vem som är regissör? 🙂

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

The Hunger Games: Mockingjay – Part 1 (2014)

filmspanarna_kvadratTyvärr har det spridit sig en sjukdom i Hollywood (filmus svullus kapitalismus) som resulterat i att filmbolagen känner sig tvungna att göra två eller flera filmer även när historien i sig är alldeles lagom för en endast en film. Därför är den fullständiga titeln på filmen som filmspanarna skriver om idag The Hunger Games: Mockingjay – Part 1. Puuih.

Vi hoppar in i filmen princip direkt efter tvåan Catching Fire. Katniss (Jennifer Lawrence) har räddats från hungerspelen och The Capitol av militäriska rebeller från Distrikt 13 ledda av en silverblondhårig Julianne Moore. Peeta (Josh Hutcherson) blev kvarlämnad i The Capitol och i president Snows (Donald Sutherland) grepp. Nu är det tänkt att den motvilliga Katniss ska marknadsföras som the Mockingjay, dvs själva symbolen för upproret bland alla distrikt.

Jag blev positivt överraskad av… Catching Fire. Efter att ha sett ettan på hemmabio så såg jag faktiskt Catching Fire på bio och tyckte den var helt ok. Första delen av Mockingjay var varken bu eller bä för mig. Den kändes litet statisk, litet tråkigt, litet seg. Jag har egentligen inget att säga om den, förutom att den känns långdragen. Den försvann från mitt medvetande ganska så direkt. Ibland blir dock filmen skrattretande dålig som t ex när en viss katt ska räddas…

Det jag kan säga är att det var en fröjd, en litet sorglig fröjd men ändå en fröjd, att se Philip Seymour Hoffman som Distrikt 13:s ”propagandaminister” och producent av reklamfilmer med Katniss i huvudrollen som the Mockingjay.

Mockingjay

Det andra guldkornet var förstås den f.d. hungerspelsdeltagarledsagaren Effie (härligt spelad av Elisabeth Banks) som även hon har hamnat i det strikta Distrikt 13. Hon gör så gott hon kan men har det svårt utan sina peruker! Här bjuds vi på litet skön och välbehövlig humor, speciellt i samspelet med Hoffman.

I övrigt gillade jag sången The Hanging Tree med en bra bluegrass/blues-känsla. Jag gillade sekvensen när Katniss skickats ut till Distrikt 8 (där alla är svarta av någon anledning) för att fånga hennes äkta känslor på (propaganda)film. Katniss är ju en väldigt motvillig rebellsymbol och för att det ska bli äkta så måste hennes känslor vara på riktigt.

Jag skrev i min recension av Catching Fire att jag gillade världsbyggandet i den filmen mer än i ettan. I Mockingjay tyckte jag man tog ett steg tillbaka. Jag fick aldrig någon riktigt känsla för varken Distrikt 13, The Capitol eller något av de andra distrikten.

Som slutord får jag säga att jag faktiskt saknade själva hungerspelen. Ja, faktiskt. I ettan tyckte jag de mest var fåniga men i Catching Fire funkade spelen för mig. Nu förekom inget spel, trots att filmen fortfarande heter just The Hunger Games…

   

Själva visningen var för min del en trevlig upplevelse. Jag noterade inte några speciella störningsmoment. Bredvid mig satt två tjejer som var helt inne filmen. De levde sig verkligen in i handlingen kan man säga, och det bidrog positivt snarare än negativt till visningen. Några av de andra filmspanarna stördes av en idiotisk mobilmarodör. Jag hade tur och satt i en sådan vinkel att jag slapp se den upplysta skärmen. Om ni hoppar vidare och läser de andras texter så tror jag emellertid att ni kan hitta litet gnäll om detta otyg – ja, förutom andra åsikter om filmen vill säga. 🙂

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?

Muren (2014)

Parkour

Palestinsk parkour

Regissören Hany Abu-Assad har gjort en film som jag gillar väldigt mycket. Den heter Paradise Now och i den får vi följa två palestinska självmordsbombare dagarna innan de ska utföra sitt dåd. På en morgonvisning under Malmö Filmdagar visades Abu-Assads senaste film Muren och det var ett självklart val att se den.

I Muren möter vi Omar (Adam Bakri) som bor på Västbanken men på ”fel” sida den mur som Israel byggt där. För att exempelvis träffa sin flickvän Nadja (Leem Lubany) tvingas han med jämna mellanrum klättra över muren in till den palestinska delen av Västbanken. Nu ska sägas att jag aldrig riktigt fick full koll på murar, västbanker, gränser, var Israel slutade och Palestina började och alltså vart han egentligen klättrade. Men, men, det spelar mindre roll. Filmen framställer situationen som så absurd den är och det räckte.

Omar är även hobbyterrorist (kanske ett konstigt uttryck men det kändes så). Tillsammans med två kompisar utför de omogna men dödliga (troligen) attentat mot israeliska militären. Efter att till slut åkt fast, suttit i fängelse, blivit förhörd, torterad, får Omar ett val. Han är fri att gå men bara om han samtidigt tjallar på sina kompisar. Han sitter fast i en rävsax.

Muren (eller Omar som den kallas i andra länder) är en bra film, helt klart, men jag gillade Paradise Now bättre. Varför? Ja, i Muren kändes aldrig de tre kompisarnas terrorattack som riktigt trovärdig. Vad var syftet med den? Den kändes så slumpmässig. Nu vet jag inte om en självmordsattack är mindre meningslös. Nej, precis. Å andra sidan visar det väl på det meningslösa i hela situationen. En desperat situation ger desperata människor, precis som i Paradise Now.

Omars tjej Nadja kändes litet passiv men det kan ju vara en realistisk skildring av den kultur som råder. Å andra sidan minns jag den kvinnliga huvudpersonen i Paradise Now som stark och aktiv.

Det förekom faktiskt en del mörk humor i filmen, som t ex när den israeliska agenten som förhör Omar under ett av deras möten ringer hem till mamma för att be henne hämta barn på dagis. Just den där agenten var en intressant figur och en luttrad konstrast till de mer… vad ska man säga… naiva (i alla fall till en början) palestinierna.

I SvD:s recension, som i och för sig överlag är klart positiv, klagas det på, i skribentens ögon, onödiga actionsekvenser. Själv hade jag inget emot dem alls. De var snyggt filmade med parkourkänsla (aldrig fel) och bidrog till en förhöjd spännning. Inget fel med det. Skådisen Adam Bakri verkar dessutom vara en spänstig person, om det nu inte var en stuntman men det tror jag inte.

I slutet av filmen fick vi en symboltung scen. Efter diverse omskakande händelser är Omar förkrossad och försvagad. När han återigen ska klättra upp för muren orkar han helt enkelt inte. Förbi kommer då en äldre man som försöker hjälpa honom att komma upp. Exakt vad det här ska betyda vet jag inte, även om jag kan gissa, men scenen dröp i alla fall av symbolik. Kanske skulle det visa att gamla traditioner och religion hjälper dig att finna hopp i mörkret. Eller inte, med tanke på hur filmen slutar…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallMuren har biopremiär ikväll fredag. Varför inte se den på trevliga biografen Grand om ni bor i Stockholm. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och när filmspanarrecensioner dyker upp så lägger jag till länkar här nedan.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Appleseed Alpha (2014)

Känner ni till begreppet uncanny valley (kusliga dalen)? Om inte så kan jag berätta att det är en kurva i ett diagram som beskriver hur vi människor uppfattar avbildningar av just människor. På den vågräta x-axeln visas likheten med människan medan y-axeln visar hur trevlig och mänsklig vi känner att avbildningen (typiskt en robot) är. När roboten blir mer och mer lik en människa så är även vår uppfattning att det är så, vilket känns helt rimligt. Det intressanta är att när roboten blir väldigt lik en människa, nästan in i minsta detalj lik, men ändå inte riktigt lik, ja, då finner vi robotskapelsen som synnerligen obehaglig och kuslig. Just detta område där mysigheten går ner och människolikeheten går upp kallas uncanny valley.

Uncanny

I filmsammanhang blev begreppet aktuellt i och med att datoranimationen gjorde sitt intåg och filmmakarna trodde att man skulle kunna skapa cgi-människor. Men det inte så lätt visade det sig. Karaktärerna i t ex Polarexpressen från 2004 anklagades för att hålla till i den kusliga dalen. Främst är det väl ögonen som gör att något känns fel. Hår är inte heller helt lätt att få till, och så är förstås rörelsemönstret hos en människa en svårighet.

Den här sommaren har vi ju sett helt otroligt snyggt animerade apor i den senaste Planet of the Apes-filmen. Men det är apor det handlar om där. Jag tror inte vi sett en helt datoranimerad människa som fungerat fullt ut, och jag är tveksam till om vi någonsin kommer att få se det. Eller?

Varför babblar jag på om det här? Jo, jag fick nämligen chansen att se en ny helt datoranimerad film vid namn Appleseed Alpha. Skulle jag få besöka den kusliga dalen var min undran? Ja, det får ni reda på snart men först litet bakgrund till filmen.

****

Appleseed Alpha (2014)

AppleseedAppleseed Alpha är en japansk-amerikansk samproduktion som bygger på en manga med samma namn. Som vanligt när det gäller mangafilmatiseringar så finns det en uppsjö. Just i det här fallet hade jag faktiskt sett en av dessa filmatiseringar, animen Appleseed från 2004 regisserad av Shinji Aramaki.

I Appleseed Alpha (som regisseras av samme Aramaki faktiskt) så kan man säga att man rebootar filmserien, börjar om från början, vilket tillägget alpha ju antyder. I en värld som förstörts av ett tredje världskrig möter vi Deunan Knute (Luci Christian), en ung kvinnlig soldat, och cyborgensoldaten Briareos (David Matranga). De båda krigade i och överlevde katastrofen och livnär sig nu som en sorts legosoldater. När vi träffar på dem är de på uppdrag för Two-Horns (Wendel Calvert), en sorts maffiaboss/krigsherre som styr ett New York i ruiner. Efter att nästan ha strukit med så får de ett nytt uppdrag som gör att de träffar den unga flickan Iris. Iris är också på ett uppdrag, ett hemligt sådant på order från den mytomspunna och utopiska staden Olympus, en stad som ingen vet om den egentligen finns.

Om ni känner mig så vet ni att jag gillar science fiction i allmänhet och postapokalyptisk sådan i synnerhet. Så jag kan ju inte ogilla Appleseed Alpha. Miljöer är snygga. New York är en ruinstad efter att ha blivit förstört i kriget. Det kryllar av cyborger och mecha-skapelser. De amerikanska röstskådisarna är helt ok. Det handlar inte om några kända skådisar som dyker upp i vanliga spelfilmer om man säger så. Nej, de verkar i princip uteslutande jobba med att dubba animefilmer till engelska.

Handlingen är inte speciellt komplicerad utan filmen är en rak actionrulle. Den där Two-Horns är väl den figur som man kanske inte riktigt vet var man har. Dessutom förstod jag aldrig om han var människa, robot eller cyborg, men jag gissar på cyborg. Idén med en okänd stad, Olympus, som ska vara ett paradis är gammal men trevlig.

Mysiga eller kusliga?

Mysiga eller kusliga?

Så, då var vi framme vid utseendet. Appleseed Alpha är alltså inte en anime utan det är ren cgi-film där människorna ska se ut som människor utan de där stora anime-ögon och andra överdrifter. Har man fått till det? Ja, ni får avgöra själva…

Slutet av filmen öppnar upp för en fortsättning, och jag blev faktiskt lite halvpeppad på att se en sådan. Kommer den kanske heta Appleseed Beta?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Appleseed Alpha finns nu att köpa på Blu-ray och man kan även hyra den online via SF Anytime.

’71 (2014)

71Jag såg ’71 som andra film under första dagen på Malmö Filmdagar. Den visades efter Pojken med guldbyxorna… och oj, vilket lyft!

Filmen utspelas som titeln antyder 1971. Spelplats är Belfast där konflikten mellan protestanter och katoliker har nått sitt mest infekterade stadium. Brittiska soldater försöker upprätthålla något sorts lugn medan katolska motståndsmän planerar bombdåd och för ett sorts gerillakrig. In i det här kastas den unga och oerfarna brittiska soldaten Gary (Jack O’Connell). Eftersom hans enhet leds av kanske inte unga men väldigt naiva befäl vill det sig inte bättre att Gary blir kvarlämnad mitt i fiendens del av Belfast. Han är helt utlämnad och resten av filmen skildrar Garys desperata kamp att överleva. Det blir en helvetesnatt för Gary.

Närvarokänslan i ’71 är extrem. Jag är inte någon datorspelsfantast, även om jag spelade Doom för länge sen när jag pluggade, men jag kan tänka mig att den här filmen har en viss datorspelskänsla, och då menar jag på bra sätt. Jag känner inte att jag tittar på någon som spelar ett datorspel, som när jag ser på Transformers eller det urtråkiga ökenloppet i Star Wars: Episod I. Nej, här är jag med i spelet själv. Stämningen är tät. Desperationen går att ta på. Gary kan inte lita på någon men finner snart att han inte har något val.

Fotot bidrar givetvis till närvarokänslan. Det förekommer en otroligt intensiv jakt till fots som konkurrerar med liknande jakter i filmer som Point Break, Casino Royale och Ong-bak. Mycket spännande. Efter en explosion blir känslan mer surrealistisk när Gary omtöcknad stapplar omkring. Här tänkte jag lite på bildspråket i Gaspar Noés filmer Irréversible och Enter the Void (bakgator och rött tegel).

Så. Filmen är alltså på den där reptilhjärnenivån en intensiv actionsuspensethriller som nog de flesta kommer finna mycket spännande. Om du ser den på bio kommer du garanterat sitta och ta spjärn där i ditt biosäte. Det som lyfter filmen en del, nu när jag tänker på den i efterhand, är att den inte skildrar den vanliga sidan i en konflikt på det vanliga sättet. Man väljer alltså inte att följa den katolska IRA-sidan när de kämpar mot den brittiska överhögheten. Nej, vi följer istället en ung brittisk soldat och konflikten skildras till stor del ur hans perspektiv. Det här gör att man på något sätt får sympatier (och antipatier) för bägge sidor, men främst ligger de (sympatierna) hos soldaten Gary.

Gary kan alltså inte lita någon, inte ens sina egna befäl. Det står klart att på bägge sidor så finns personer som är villiga att agera oetiskt för egen vinning. Om man nu kan prata om etik i en sådan här situation.

Apropå Gary så spelas han alltså av Jack O’Connell, och om jag ska gå efter det jag hör om honom så har han en framgångsrik skådespelarkarriär framför sig. O’Connell spelar även huvudrollen i den nu bioaktuella Blodsband (Starred Up). Hans gestaltning av soldaten Gary är mycket imponerande. Mjuk, sårbar (både fysiskt och psykiskt) men med en stark vilja att överleva.

’71 är en sorts action-Tinker Tailor Soldier Spy där man inte vet vem som är på vems sida. Skillnaden är att spänningsnivån i ’71 är uppskruvad till max. Jag lämnade visningen i Malmö utpumpad och svettig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagar small’71 har biopremiär idag. Se den på bio! Det är den värd. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och när fler spanarrecensioner dyker upp så lägger jag till länkar här nedan.

Rörliga bilder och tryckta ord

The Maze Runner (2014)

The Jerk

The Jerk

Äääääääntligen. Äntligen får jag skriva vad jag tycker om The Maze Runner. Under Malmö Filmdagar var den nämligen belagd med ett embargo så vi som såg filmen fick inte säga eller skriva vad vi tyckte, i alla fall inte öppet. Anledningen till att filmbolag och/eller distributörer lägger munkavle på åsikter om filmer på det här viset kan man diskutera. Det är ju lätt att misstänka att de helt enkelt inte tror på filmen men jag tror snarare att det handlar om att det är en film som bara förlorar på att ”snobbiga” kritiker skriver om den. Just The Maze Runner bygger på en bok i den nu så populära young adult-genren, och här har vi ju sett filmatiseringar, ofta framgångsrika, som Twilight, The Hunger Games och Divergent. Kidzen kommer att se filmen och åsikter från kritiker är ointressanta och kanske mest stör och man vill ha så liten tid som möjligt för att bygga upp eventuellt negativt surr.

Såååå. Vad har jag nu till slut efter all denna väntan att säga om The Maze Runner? Haha, kanske inte så mycket när det kommer till kritan. 😉

Vi kastas direkt in i handlingen då vi får följa Thomas (Dylan O’Brien) när han vaknar upp i en hiss som rör sig uppåt mot okänt mål. Slutstationen visar sig vara mittpunkten av en gigantisk labyrint där en grupp tonårskillar hålls fångna. Thomas är förvirrad, har tappat minnet och vet till en början inte ens vad han heter. Detsamma gäller alla andra killar i The Glade, en stor engelsk park kan man säga, som alltså är belägen mitt i labyrinten.

Killarna har delat in sig i ett antal grupper som sköter olika göromål. En av grupperna, kallade Runners, har i uppgift att utforska labyrinten. Varje morgon öppnas en stor portal upp och då har man fram till kvällningen på sig att utforska och försöka hitta en väg ut. Fast grejen är att labyrinten förändras varje natt och där inne finns även mystiska varelser som killarna kallar Grievers. Du vill inte vara kvar i labyrinten när portalen stängs.

Thomas ankomst och hans vilja att ta sig därifrån skakar om gruppen. Trots fångenskapen så gav det statiska livet i The Glade en viss trygghet för många av killarna.

Jag gillar ofta filmer som bygger på ett mysterium. Filmer som gör att man ställer sig frågan ”vad är det som pågår?”. Jag gillar även postapokalyptiska filmer. Jag gillar science fiction. The Maze Runner är en postapokalyptisk mysterie-sf-rulle. Kan det bli bättre? Mja, det kan det nog. Filmen är alldeles för lättviktig för min smak. De unga killarna i rollerna känns lite tråkiga, som tagna ur en generisk tv-såpa som utspelas på high school.

En litet fånig sak var att alla företeelser, saker och personer skulle ha speciella namn. The Box. Eh, killar, lugna er nu, det är bara en hiss.

Första halvtimmen, eller om det var mer än så, satt jag med en tanke i huvudet: Var är brudarna!!?? Av nån anledning var det bara killar där i The Glade. Orsaken förblev oklar filmen ut. Fast en tjej dök faktiskt upp till slut men det var för lite och för sent. Allt det här har säkert sin förklaring, om man läst boken vill säga. Eller så får det sin förklaring när uppföljaren kommer på bio. Givetvis bildar böckerna en trilogi, så vi har med all sannolikhet ytterligare två filmer att låta oss bli konfunderade över.

Vad jag däremot gillade var mysteriet, men framförallt miljöerna och känslan när Runners var ute i labyrinten. Här förekom även en schysst actionsekvens när Thomas och hans kompis springer för glatta livet.

De där otäcka ”djuren” som kallades Grievers var en blandning av biologisk och syntetisk varelse som påminde mig om The Guardians of the Beam från Stephen Kings The Dark Tower-böcker. Och att bli påmind om The Dark Tower är aldrig fel.

Jag gillade även känslan när vår lilla grupp med hjältar är på väg att kanske lyckas ta sig ifrån labyrinten mot ett okänt mål. Vad väntar där ute? Får de svar på sina frågor? Vad är det som pågår?

The Maze Runner, en blandning av Cube och Flugornas herre, är en helt ok ungdoms-sf-rulle med för få tjejer som kanske slutar utan att den egentligen börjat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallThe Maze Runner har biopremiär imorgon fredag. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och här nedan hittar ni fler recensioner (namnen på bloggarna blir klickbara länkar när inläggen publiceras):

Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Velvet Café

Guardians of the Galaxy (2014)

YonduI lördags var jag på en stumfilmskonsert där Victor Seastroms The Scarlet Letter och Anna Järvinens livemusik avnjöts (recension kommer på onsdag!). På vägen dit hann jag dock med att kolla in den senaste Marvel-skapelsen Guardians of the Galaxy.

Det jag fann uppfriskande med filmen var att det var för mig helt okända karaktärer. Vi träffar en pratande och maskingevärsskjutande tvättbjörn, ett pratande (nåja) träd, en gammelspråkspratande jätte med röda tatueringar som vägrar ta på sig nåt på överkroppen, en grönskinnad kvinna som är adoptivdotter till rymdens storskurk Thanos. Och så Chris Pratt som väl spelar en någorlunda normal människa. Som skådis var han dock helt ny för mig.

Pratt spelar Peter Quill som kidnappas av ett rymdskepp från jorden 1988 när han är åtta år gammal och hans mamma precis dött. Spola fram drygt 25 år och vi befinner oss nånstans i yttre rymden på en planet där Quill letar efter en metallsfär med nånting värdefullt i, Det Värdefulla.

Quill försöker sälja sfären utan att tala om det för sin ”chef”, den blåhudade Yondu, spelad av Michael Rooker (från The Walking Dead, yay!). Andra, däribland den där grönhudade kvinnan (Zoe ”inte blå den här gången” Saldana), vill också åt Det Värdefulla. Tumult uppstår och våra fem blivande hjältar (däribland tvättbjörnen, trädet och jätten) slängs in i finkan. De flyr förstås ganska snart. Förresten, en av hjältarna satt redan i finkan från början insåg jag nu.

Det här känns som en film som ”alla gillar”. Jag har lyssnat på podcasts om filmen. Alla hyllar den, i alla fall de poddare som gillar superhjälte- och serietidningsfilmer till att börja med. Själv kände jag att jag fick underhållning för stunden men kanske inget mer. Jag fick aldrig gåshud. Jag kände aldrig att nåt ögonblick var ett wow-ögonblick. Allt rullade på egentligen helt utan stakes. Det som var kul var ju samspelet mellan våra fem huvudpersoner. Snacket, gnabbbet, käbblet. Samtidigt är gnabbet ibland väldigt meta. Dialogen antyder att den vet att den är med i en film och just sånt kan jag ibland störa mig på.

Min favorit var Drax, det är alltså jätten som inte vill ta på sig en skjorta. Well, då skulle ju han dölja alla sina fina tatueringar. När han introducerades i filmen trodde jag att han var en dussinkaraktär som skulle försvinna ganska snart. Jag hade inte alls koll på att han var en av huvudpersonerna. Just detta faktum kändes som sagt uppfriskande. Som figur är han lite annorlunda. Han pratar ett korrekt och gammaldags språk och förstår inte metaforer. Ja, ganska lustig får man säga att han var.

Men annars. Ja, den där skitsnackande tvättbjörnen var ingen favorit hur bra cgi:ad han än var. Trädet, Groot, var bitvis rolig. Det förekom dock en scen med Groot inblandad som jag fann lite märklig. Groot massakrerar typ 30 fiendesoldater på en gång genom att spetsa alla i bröstet med sina två förlängda trädarmar och sen svänga dem fram och tillbaka som leksaker på en pinne för att slutligen svinga bort dem och dra tillbaka sina armar. När han är klar vänder han sig om mot sin kamrater och ler på ett efterblivet sätt och vill ha uppskattning. Jag antar att det här ska vara roligt men jag fann det märkligt och något udda, speciellt i en film som sjuåringar kan se. Men det är säkert bara jag.

Filmens skurkar var som såna filmers skurkar brukar vara. Inte komplexa. Den jag gillade mest var förstås Michael Rookers karaktär Yondu men så var han ju också inte en ren skurk utan lite mer komplex än så. Han kanske till och med blir snäll i en kommande film. Han hade även ett märkligt vapen, en pil som han styrde genom att vissla. Även Yondu slaktade på ett ganska grymt sätt ett gäng soldater i en scen som kändes lite udda.

Vilken annan dag som helst skulle jag ge filmen en trea men just idag så är jag lite kinkig. Jag tycker inte filmen är tillräckligt speciell för att få mer än en stark tvåa.

Thanos såg för övrigt ut som den fete kungen nere hos Jar Jar Binks i Star Wars-uppföljarna. Fånig alltså, inte skrämmande alls.

Oj, jag glömde nästan nämna musiken för det måste man göra när man skriver om filmen. Haha, ja, ni märker, jag har fått en överdos av information om filmen. Fasiken, man kanske skulle ta en podcastpaus…

betyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tombetyg_tomsep

Filmspanar-tema: Kvinnor som slåss – Haywire (2012)

GirlfightHo! I måndags var första dagen efter sommarledigheten och idag kommer det första inlägget efter (blogg)semestern. I juli skrev filmspanarna av nån anledning om Män som springer och nu är det dags för Kvinnor som slåss. Jag visste ganska snart vilken film jag ville se och skriva om. När jag tänker på temat så tänker jag att finns två (eller kanske tre, fyra eller tio) olika typer av vinklar. (Och förresten, är det med varandra de ska slåss?) Well, först har vi den kvinnliga actionhjälten (eller ska man säga actionhjältinna?), en fajtande badass som Trinity, Ellen Ripley eller Sarah Connor. Just dessa tre hittade vi förresten på min topplista över kvinnliga rollfigurer. Sen har vi den stökiga tjejen som hamnar i trubbel. Jag tänker t ex på Michelle Rodriguez i Girlfight (en film som jag inte har sett) om en troubled teen som blir boxare. Här kan man nog inte räkna in Million Dollar Baby, där ju Hillary Swank är en mer stabil kvinna med boxningsambitioner.

(Nu kom jag på en till sorts slagsmålskvinna: den graciösa, som Michelle Yeoh i Crouching Tiger, Hidden Dragon.)

Vilken film valde jag? Well, en av ganska få filmer av Steven Soderbergh-rullar som jag inte hade sett och den passade in bra in i temat tyckte jag.

****

Haywire (2012)

Haywire

Givetvis tar vi hojen om vi ska nånstans

Jag har för mig att den här filmen fick en del uppmärksamhet när den kom. Det jag minns är nog främst tre saker. Snacket om att det var en tjej (oj, en tjej!) i huvudrollen som spion med fajting skills. Snacket om att hon (Gina Carano) var en MMA-fajter. Snacket om att hon var stel som skådis i scenerna mellan slagsmålen.

I filmen spelar hon alltså en spion som blir förd bakom ljuset av sin chef och som en följd av det får hon ta sig an och avpollettera en rad manliga kollegor: Channing Tatum, Michael Fassbender, Ewan McGregor, Antonio Banderas bl a.

Hur var det då med stelheten? Jag insåg att jag sett Carano tidigare, i Fast & Furious 6, och där tyckte jag inte hon funkade alls. Stel som en pinne, helt utan karisma. I Haywire blev jag faktiskt positivt överraskad; hon funkade som skådis. Kanske inte klockrent men hyfsat. Jag tror jag vet varför. I Fast & Furious 6, som är en over the top-film med karaktärer och handling som ska vara just over the top, så är Carano inte karismatisk på rätt sätt. I Haywire – som i grunden och slutändan är en lättsam Bourne-film där Matt Damon är utbytt mot Carano utan minnesförlust men i trubbel – så funkar det. Som spion ska Carano vara lugn, lågmäld, kall men när det behövs explodera i våldsamma och fysiska fajtingutspel. Det är lite som det är för Noomi Rapace. Så länge hon får agera med kroppen på en sorts grottmänniskenivå (som t ex i ”operationsscenen” i Prometheus) så funkar det.

Filmens inledning var inte lovande. Det är märkligt klippt, ingen dialog, konstig musik, franska nya vågen-inspirerat (?), bara konstigt, som en reklamfilm. Ospännande.

Filmen tar sig efter ett tag och är nästan värd att se bara för hotellrumsfajten med Michael Fassbender. Mycket trevlig och med brutalt slut. Sussa gott, Michael. Jag gillar även en jaktsekvens som utspelade sig på tak i Dublin som följde på Fassbender-fajten.

Apropå män, och i synnerhet Tom Cruise, som springer så har Carano uppenbarligen gått kurs hos Tom. Löpning medelst intensivt armlyft. Hon fick nog högsta betyg av läraren Tom.

En lustighet som jag noterade var hur Caranos MMA-manér lös igenom några gånger. Hur hon vickade på huvudet för att liksom värma upp innan den första fajten med Tatum på ett fik. Eller när hon under Fassbender-krossen uppvisar ett fotarbete som en boxare. Förmodligen var detta medvetna referenser till Caranos MMA-bakgrund.

Haywire är nog inte nån av Soderberghs bästa filmer. Det är en mellanfilm eller en film som visar att det kanske var dags för Steven att hitta inspiration nån annanstans. Just nu gör han ju teve i och med The Kicks, en sjukhusdramaserie som utspelas år 1900.

Slutfråga: Är Gina Carano en badass i filmen? Well, kanske inte av högsta rang men en badass light i alla fall. Hon har lite för lite karisma för att vara en BADASS med stora bokstäver.

(MMA = Mixed Martial Arts.)

 

Slå (!) er nu ner i soffan och kolla in vad de andra filmspanarna skriver om:

Except Fear (verkar inte dyka upp)
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Filmmedia
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Filmparadiset

Dawn of the Planet of the Apes (2014)

Dawn of the Planet of the ApesI söndags kollade jag in den nya apfilmen, Rise of the Planet of the Apes, som är en uppföljare till rebooten, Dawn of the Planet of the Apes, som kom 2011. Eller vänta, det är tvärtom, den första filmen heter Rise och den andra heter Dawn. Det känns kanske som att de borde tänkt ett varv till kring titlarna här.

När det gäller den förra, alltså Rise of the Planet of the Apes, så sjönk den faktiskt ett halvt steg på betygsskalan efter att jag återbesökte den i fredags. När jag såg den på bio då 2011 så blev det en svag trea (eller 2,5/5 om ni så vill). Läs vad jag tyckte om den då här. Nu blev det en helt vanlig tvåa. Jag tyckte den var för ologisk och hafsig, även om den hade sina ljuspunkter.

Jag såg Dawn of the Planet of  the Apes på en visning på Saga i Stockholm kl 11.30, vilket var en skön tid för en sån här typ av äventyrsmatiné. Eller en skön tid för vilken filmen som helst. Man är klar i knoppen och grabbar en kaffe och kanelbulle på vägen in i salongen som man nästan har för sig själv. Underbart. Det enda lilla orosmomentet den här gången var en hemlös och starkt doftande person som bestämt sig för att se filmen. (Jag kommer här osökt att tänka på Fiffis upplevelse när hon såg Magnolia på bio.) Han går in före mig och lämnar efter sig ett doftspår som inte går av för hackor. SF:s värd hänvisar honom till en plats allra högst upp i den stora Saga-salongen. När jag och några andra kommer efter får vi tipset att sitta låååångt fram, lååångt ner, eftersom det är svalt och skönt där. Ehe.

Nåväl, jag kände inga konstiga dofter under visningen så då kan vi lämna det bakom oss och hoppa in på vad jag tyckte om filmen: Jag gillade filmen väldigt mycket.

Filmen utspelar sig ungefär tio år (om jag tolkade det hela korrekt) efter händelserna i Rise och en stor del av mänskligheten har raderats ut av det virus som spreds i slutet av den förra filmen. I Muir Wood, strax norr om San Francisco, lever de nu intelligenta(re) aporna (schimpanser, gorillor och orangutanger) i en koloni ledda av schimpansen Caesar (återigen mocap-spelad av Andy Serkis). Aporna lever i tron att människorna dött ut. Det var två år sen de såg någon, konstaterar orangutangen Maurice (Karin Konoval, en kvinna alltså!) och Caesar under ett samtal i filmens inledning. Detta ska dock snart ändras… ja, deras tro att de har ”blivit av” med människan alltså.

När Caesars son Blue Eyes och hans kompis är ute på promenad så träffar de på en människa, nämligen skitstöveln Carver (spelad av Kirk Acevedo från Fringe, yay!). Anledningen till att skitstöveln Carver är uppe i Muir-skogen är för att en liten koloni av överlevande människor som håller till i San Francisco börjar få slut på bränsle till sin elförsörjning. I apornas territorium finns en damm som människorna vill använda för att få el. Samförstånd, konflikter, missförstånd, intriger, upptrappning, krig (?) tar vid…

En första detalj som filmen gör väldigt rätt är att den inleder med kanske en kvart med bara apor. Det är i princip ingen dialog, även om de flesta verkar kunna tala på lite olika nivåer. Aporna talar annars med teckenspråk. Vi sugs in i deras värld, deras relationer, hur deras samhälle är uppbyggt. Honornas ansiktsutsmyckning. Hanarnas ansiktsmålning när de ska på jakt. Mycket smart. Filmens huvudpersoner är aporna. Människorna är bifigurer. Lite som Godzilla när jag tänker efter. Fast skillnaden är att här får vi träffa på våra alla våra huvudpersoner redan från början.

Caesar är en apa av kött och blod, hur mocap:ad och cgi:ad han än må vara. Detsamma gäller den ”onda” apan Koba (Tobey Kebbell). Visst, han är ond men han har sina skäl. Det vet man, speciellt efter att man, som jag, har sett den första filmen.

Jag nämnde i början att jag blev lite besviken på den första filmen. Vad jag däremot inte är besviken på är att jag såg om den eftersom det gjorde att vissa saker i uppföljaren fick så mycket mer tyngd. Som t ex Kobas agerande, användningen av en viss symbol i slutet av filmen eller min oro över om mysorangutangen Maurice skulle klara sig.

Filmens miljöer är störtsköna. Jag älskar postapokalyptiska, övergivna, övervuxna miljöer. Dessutom har jag besökt både San Francisco och Muir Woods vilket gav en extra dimension.

Människorna då? Mm, de är något av bifigurer men jag gillar valet av Jason Clarke som ”hjälte”. Tänk vad mycket bättre han är jämfört med Aaron Taylor-Johnson från Godzilla. Eller nej, förresten, de båda går inte att jämföra. Clarkes ögon också, har ni noterat dem? Mer isblå var det länge sen man såg. Paul Newman?

Jag gillar Keri Russell som Clarkes flickvän, hon känns äkta på nåt sätt.

Som jag förstått det så har man klippt bort en hel del människoscener och valt att fokusera på aporna. Jag tycker man gjort rätt men det är nog en förklaring till att människodelen av storyn känns lite rumphuggen.

Mina två favoritscener i filmen involverar faktiskt Koba i bägge fallen:

  1. När Koba befinner sig ovanpå en stridsvagn vars kanonrör roterar.
  2. När Koba finner sig i knipa och i den intensivt nerviga scenen plötsligt börjar apa sig (ehe) och spela pajas. Denna scen får dessutom en otäck uppföljare lite senare.

Några små klagomål. Jag tycker man drar ut på avslutningen en aning, men bara en aning. Vi får en standardmässig och aningen trött uppgörelse på en hög platform. Vissa av människorna är jubelidioter och skitstövlar på ett lite för överdrivet sätt (t ex de där två som Koba träffar på).

Men, i slutändan, en jättebra film, och jag ser fram emot del tre… Night of the Living Planet of the Dead Apes. Eller nej, det stämmer inte, Dead Humans i såna fall.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även min filmspanarbroder Plox om Dawn of the Planet of the Apes. Kolla in vad han tyckte här. En (r)Evolutionerande uppgörelse? Hur många bananer ger han filmen tro? Även The Nerd Bird har idag plitat ner sina tankar och tidigare har Fiffi och The Velvet Café gjort detsamma.

All is Lost (2013)

Så länge vädret var fint...

Så länge vädret var fint…

Robert Redford spelar en ensamseglare som i filmens inledande minut krockar med en flytande container som jag antar ett lastfartyg har tappat. Resten av film handlar om hans försök att överleva efter att ett moln med rymdskro… ehe jag menar en storm drar in.

Jag gillar filmen, jag gillar mycket med filmen. Jag gillar Robert Redford. Jag gillar att hela filmen utspelas på en plats och med en person i fokus. Det ger en intensiv känsla. Jag gillar att det inte på ett sätt är en spektakulär film. Efter krocken med containern som sliter upp ett stort hål i segelbåtens skrov agerar Redford med ett lugn och en bestämdhet som imponerar. Men det är alltså mer sakligt än spektakulärt. Han gör helt enkelt (hur enkelt det nu är) en sele som gör det möjligt för honom att hänga utmed skrovet och laga (?) hålet.

All is Lost är en lågmäld film men ändå en spännande film. Musiken är lågmäld men bidrar till spänningen. Redfords agerande är lågmält. I inledningen av filmen läser han upp ett brev och gillade hans röst här. Den var tveksam och bestämd samtidigt.

Redfords backstory i filmen får vi gissa oss till. Han har en ring på ett finger. Är han gift, skild? Har han barn? Vad ”flyr” han ifrån?

En sista sak att notera är att Redford hamnar i en värld där han har problem med att överleva. Men det lustiga är att för många varelser är just denna miljö deras fullt naturliga värld. Det är lite skillnad i rymden. Där kan bara människan överleva, om hon har rymddräkt och luft att andas vill säga.

Ytterligare en sista sak: jag noterar att GOOOOD och FUUUUCK är de första ord vi får höra Redford yttra eller snarare vråla i frustration.

Well, två saker till: Robert Redford är 77 år gammal och han är hur bra som helst i Captain America: The Winter Soldier.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep