The Maze Runner (2014)

18 september, 2014 9 kommentarer

The Jerk

The Jerk

Äääääääntligen. Äntligen får jag skriva vad jag tycker om The Maze Runner. Under Malmö Filmdagar var den nämligen belagd med ett embargo så vi som såg filmen fick inte säga eller skriva vad vi tyckte, i alla fall inte öppet. Anledningen till att filmbolag och/eller distributörer lägger munkavle på åsikter om filmer på det här viset kan man diskutera. Det är ju lätt att misstänka att de helt enkelt inte tror på filmen men jag tror snarare att det handlar om att det är en film som bara förlorar på att ”snobbiga” kritiker skriver om den. Just The Maze Runner bygger på en bok i den nu så populära young adult-genren, och här har vi ju sett filmatiseringar, ofta framgångsrika, som Twilight, The Hunger Games och Divergent. Kidzen kommer att se filmen och åsikter från kritiker är ointressanta och kanske mest stör och man vill ha så liten tid som möjligt för att bygga upp eventuellt negativt surr.

Såååå. Vad har jag nu till slut efter all denna väntan att säga om The Maze Runner? Haha, kanske inte så mycket när det kommer till kritan. 😉

Vi kastas direkt in i handlingen då vi får följa Thomas (Dylan O’Brien) när han vaknar upp i en hiss som rör sig uppåt mot okänt mål. Slutstationen visar sig vara mittpunkten av en gigantisk labyrint där en grupp tonårskillar hålls fångna. Thomas är förvirrad, har tappat minnet och vet till en början inte ens vad han heter. Detsamma gäller alla andra killar i The Glade, en stor engelsk park kan man säga, som alltså är belägen mitt i labyrinten.

Killarna har delat in sig i ett antal grupper som sköter olika göromål. En av grupperna, kallade Runners, har i uppgift att utforska labyrinten. Varje morgon öppnas en stor portal upp och då har man fram till kvällningen på sig att utforska och försöka hitta en väg ut. Fast grejen är att labyrinten förändras varje natt och där inne finns även mystiska varelser som killarna kallar Grievers. Du vill inte vara kvar i labyrinten när portalen stängs.

Thomas ankomst och hans vilja att ta sig därifrån skakar om gruppen. Trots fångenskapen så gav det statiska livet i The Glade en viss trygghet för många av killarna.

Jag gillar ofta filmer som bygger på ett mysterium. Filmer som gör att man ställer sig frågan ”vad är det som pågår?”. Jag gillar även postapokalyptiska filmer. Jag gillar science fiction. The Maze Runner är en postapokalyptisk mysterie-sf-rulle. Kan det bli bättre? Mja, det kan det nog. Filmen är alldeles för lättviktig för min smak. De unga killarna i rollerna känns lite tråkiga, som tagna ur en generisk tv-såpa som utspelas på high school.

En litet fånig sak var att alla företeelser, saker och personer skulle ha speciella namn. The Box. Eh, killar, lugna er nu, det är bara en hiss.

Första halvtimmen, eller om det var mer än så, satt jag med en tanke i huvudet: Var är brudarna!!?? Av nån anledning var det bara killar där i The Glade. Orsaken förblev oklar filmen ut. Fast en tjej dök faktiskt upp till slut men det var för lite och för sent. Allt det här har säkert sin förklaring, om man läst boken vill säga. Eller så får det sin förklaring när uppföljaren kommer på bio. Givetvis bildar böckerna en trilogi, så vi har med all sannolikhet ytterligare två filmer att låta oss bli konfunderade över.

Vad jag däremot gillade var mysteriet, men framförallt miljöerna och känslan när Runners var ute i labyrinten. Här förekom även en schysst actionsekvens när Thomas och hans kompis springer för glatta livet.

De där otäcka ”djuren” som kallades Grievers var en blandning av biologisk och syntetisk varelse som påminde mig om The Guardians of the Beam från Stephen Kings The Dark Tower-böcker. Och att bli påmind om The Dark Tower är aldrig fel.

Jag gillade även känslan när vår lilla grupp med hjältar är på väg att kanske lyckas ta sig ifrån labyrinten mot ett okänt mål. Vad väntar där ute? Får de svar på sina frågor? Vad är det som pågår?

The Maze Runner, en blandning av Cube och Flugornas herre, är en helt ok ungdoms-sf-rulle med för få tjejer som kanske slutar utan att den egentligen börjat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallThe Maze Runner har biopremiär imorgon fredag. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och här nedan hittar ni fler recensioner (namnen på bloggarna blir klickbara länkar när inläggen publiceras):

Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Velvet Café

Arkiverad under Action, Betyg 3, Dystopi, Film, Mysterium, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Guardians of the Galaxy (2014)

25 augusti, 2014 8 kommentarer

YonduI lördags var jag på en stumfilmskonsert där Victor Seastroms The Scarlet Letter och Anna Järvinens livemusik avnjöts (recension kommer på onsdag!). På vägen dit hann jag dock med att kolla in den senaste Marvel-skapelsen Guardians of the Galaxy.

Det jag fann uppfriskande med filmen var att det var för mig helt okända karaktärer. Vi träffar en pratande och maskingevärsskjutande tvättbjörn, ett pratande (nåja) träd, en gammelspråkspratande jätte med röda tatueringar som vägrar ta på sig nåt på överkroppen, en grönskinnad kvinna som är adoptivdotter till rymdens storskurk Thanos. Och så Chris Pratt som väl spelar en någorlunda normal människa. Som skådis var han dock helt ny för mig.

Pratt spelar Peter Quill som kidnappas av ett rymdskepp från jorden 1988 när han är åtta år gammal och hans mamma precis dött. Spola fram drygt 25 år och vi befinner oss nånstans i yttre rymden på en planet där Quill letar efter en metallsfär med nånting värdefullt i, Det Värdefulla.

Quill försöker sälja sfären utan att tala om det för sin ”chef”, den blåhudade Yondu, spelad av Michael Rooker (från The Walking Dead, yay!). Andra, däribland den där grönhudade kvinnan (Zoe ”inte blå den här gången” Saldana), vill också åt Det Värdefulla. Tumult uppstår och våra fem blivande hjältar (däribland tvättbjörnen, trädet och jätten) slängs in i finkan. De flyr förstås ganska snart. Förresten, en av hjältarna satt redan i finkan från början insåg jag nu.

Det här känns som en film som ”alla gillar”. Jag har lyssnat på podcasts om filmen. Alla hyllar den, i alla fall de poddare som gillar superhjälte- och serietidningsfilmer till att börja med. Själv kände jag att jag fick underhållning för stunden men kanske inget mer. Jag fick aldrig gåshud. Jag kände aldrig att nåt ögonblick var ett wow-ögonblick. Allt rullade på egentligen helt utan stakes. Det som var kul var ju samspelet mellan våra fem huvudpersoner. Snacket, gnabbbet, käbblet. Samtidigt är gnabbet ibland väldigt meta. Dialogen antyder att den vet att den är med i en film och just sånt kan jag ibland störa mig på.

Min favorit var Drax, det är alltså jätten som inte vill ta på sig en skjorta. Well, då skulle ju han dölja alla sina fina tatueringar. När han introducerades i filmen trodde jag att han var en dussinkaraktär som skulle försvinna ganska snart. Jag hade inte alls koll på att han var en av huvudpersonerna. Just detta faktum kändes som sagt uppfriskande. Som figur är han lite annorlunda. Han pratar ett korrekt och gammaldags språk och förstår inte metaforer. Ja, ganska lustig får man säga att han var.

Men annars. Ja, den där skitsnackande tvättbjörnen var ingen favorit hur bra cgi:ad han än var. Trädet, Groot, var bitvis rolig. Det förekom dock en scen med Groot inblandad som jag fann lite märklig. Groot massakrerar typ 30 fiendesoldater på en gång genom att spetsa alla i bröstet med sina två förlängda trädarmar och sen svänga dem fram och tillbaka som leksaker på en pinne för att slutligen svinga bort dem och dra tillbaka sina armar. När han är klar vänder han sig om mot sin kamrater och ler på ett efterblivet sätt och vill ha uppskattning. Jag antar att det här ska vara roligt men jag fann det märkligt och något udda, speciellt i en film som sjuåringar kan se. Men det är säkert bara jag.

Filmens skurkar var som såna filmers skurkar brukar vara. Inte komplexa. Den jag gillade mest var förstås Michael Rookers karaktär Yondu men så var han ju också inte en ren skurk utan lite mer komplex än så. Han kanske till och med blir snäll i en kommande film. Han hade även ett märkligt vapen, en pil som han styrde genom att vissla. Även Yondu slaktade på ett ganska grymt sätt ett gäng soldater i en scen som kändes lite udda.

Vilken annan dag som helst skulle jag ge filmen en trea men just idag så är jag lite kinkig. Jag tycker inte filmen är tillräckligt speciell för att få mer än en stark tvåa.

Thanos såg för övrigt ut som den fete kungen nere hos Jar Jar Binks i Star Wars-uppföljarna. Fånig alltså, inte skrämmande alls.

Oj, jag glömde nästan nämna musiken för det måste man göra när man skriver om filmen. Haha, ja, ni märker, jag har fått en överdos av information om filmen. Fasiken, man kanske skulle ta en podcastpaus…

betyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Found family, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Kvinnor som slåss – Haywire (2012)

20 augusti, 2014 24 kommentarer

GirlfightHo! I måndags var första dagen efter sommarledigheten och idag kommer det första inlägget efter (blogg)semestern. I juli skrev filmspanarna av nån anledning om Män som springer och nu är det dags för Kvinnor som slåss. Jag visste ganska snart vilken film jag ville se och skriva om. När jag tänker på temat så tänker jag att finns två (eller kanske tre, fyra eller tio) olika typer av vinklar. (Och förresten, är det med varandra de ska slåss?) Well, först har vi den kvinnliga actionhjälten (eller ska man säga actionhjältinna?), en fajtande badass som Trinity, Ellen Ripley eller Sarah Connor. Just dessa tre hittade vi förresten på min topplista över kvinnliga rollfigurer. Sen har vi den stökiga tjejen som hamnar i trubbel. Jag tänker t ex på Michelle Rodriguez i Girlfight (en film som jag inte har sett) om en troubled teen som blir boxare. Här kan man nog inte räkna in Million Dollar Baby, där ju Hillary Swank är en mer stabil kvinna med boxningsambitioner.

(Nu kom jag på en till sorts slagsmålskvinna: den graciösa, som Michelle Yeoh i Crouching Tiger, Hidden Dragon.)

Vilken film valde jag? Well, en av ganska få filmer av Steven Soderbergh-rullar som jag inte hade sett och den passade in bra in i temat tyckte jag.

****

Haywire (2012)

Haywire

Givetvis tar vi hojen om vi ska nånstans

Jag har för mig att den här filmen fick en del uppmärksamhet när den kom. Det jag minns är nog främst tre saker. Snacket om att det var en tjej (oj, en tjej!) i huvudrollen som spion med fajting skills. Snacket om att hon (Gina Carano) var en MMA-fajter. Snacket om att hon var stel som skådis i scenerna mellan slagsmålen.

I filmen spelar hon alltså en spion som blir förd bakom ljuset av sin chef och som en följd av det får hon ta sig an och avpollettera en rad manliga kollegor: Channing Tatum, Michael Fassbender, Ewan McGregor, Antonio Banderas bl a.

Hur var det då med stelheten? Jag insåg att jag sett Carano tidigare, i Fast & Furious 6, och där tyckte jag inte hon funkade alls. Stel som en pinne, helt utan karisma. I Haywire blev jag faktiskt positivt överraskad; hon funkade som skådis. Kanske inte klockrent men hyfsat. Jag tror jag vet varför. I Fast & Furious 6, som är en over the top-film med karaktärer och handling som ska vara just over the top, så är Carano inte karismatisk på rätt sätt. I Haywire – som i grunden och slutändan är en lättsam Bourne-film där Matt Damon är utbytt mot Carano utan minnesförlust men i trubbel – så funkar det. Som spion ska Carano vara lugn, lågmäld, kall men när det behövs explodera i våldsamma och fysiska fajtingutspel. Det är lite som det är för Noomi Rapace. Så länge hon får agera med kroppen på en sorts grottmänniskenivå (som t ex i ”operationsscenen” i Prometheus) så funkar det.

Filmens inledning var inte lovande. Det är märkligt klippt, ingen dialog, konstig musik, franska nya vågen-inspirerat (?), bara konstigt, som en reklamfilm. Ospännande.

Filmen tar sig efter ett tag och är nästan värd att se bara för hotellrumsfajten med Michael Fassbender. Mycket trevlig och med brutalt slut. Sussa gott, Michael. Jag gillar även en jaktsekvens som utspelade sig på tak i Dublin som följde på Fassbender-fajten.

Apropå män, och i synnerhet Tom Cruise, som springer så har Carano uppenbarligen gått kurs hos Tom. Löpning medelst intensivt armlyft. Hon fick nog högsta betyg av läraren Tom.

En lustighet som jag noterade var hur Caranos MMA-manér lös igenom några gånger. Hur hon vickade på huvudet för att liksom värma upp innan den första fajten med Tatum på ett fik. Eller när hon under Fassbender-krossen uppvisar ett fotarbete som en boxare. Förmodligen var detta medvetna referenser till Caranos MMA-bakgrund.

Haywire är nog inte nån av Soderberghs bästa filmer. Det är en mellanfilm eller en film som visar att det kanske var dags för Steven att hitta inspiration nån annanstans. Just nu gör han ju teve i och med The Kicks, en sjukhusdramaserie som utspelas år 1900.

Slutfråga: Är Gina Carano en badass i filmen? Well, kanske inte av högsta rang men en badass light i alla fall. Hon har lite för lite karisma för att vara en BADASS med stora bokstäver.

(MMA = Mixed Martial Arts.)

 

Slå (!) er nu ner i soffan och kolla in vad de andra filmspanarna skriver om:

Except Fear (verkar inte dyka upp)
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Filmmedia
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Filmparadiset

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dawn of the Planet of the Apes (2014)

22 juli, 2014 16 kommentarer

Dawn of the Planet of the ApesI söndags kollade jag in den nya apfilmen, Rise of the Planet of the Apes, som är en uppföljare till rebooten, Dawn of the Planet of the Apes, som kom 2011. Eller vänta, det är tvärtom, den första filmen heter Rise och den andra heter Dawn. Det känns kanske som att de borde tänkt ett varv till kring titlarna här.

När det gäller den förra, alltså Rise of the Planet of the Apes, så sjönk den faktiskt ett halvt steg på betygsskalan efter att jag återbesökte den i fredags. När jag såg den på bio då 2011 så blev det en svag trea (eller 2,5/5 om ni så vill). Läs vad jag tyckte om den då här. Nu blev det en helt vanlig tvåa. Jag tyckte den var för ologisk och hafsig, även om den hade sina ljuspunkter.

Jag såg Dawn of the Planet of  the Apes på en visning på Saga i Stockholm kl 11.30, vilket var en skön tid för en sån här typ av äventyrsmatiné. Eller en skön tid för vilken filmen som helst. Man är klar i knoppen och grabbar en kaffe och kanelbulle på vägen in i salongen som man nästan har för sig själv. Underbart. Det enda lilla orosmomentet den här gången var en hemlös och starkt doftande person som bestämt sig för att se filmen. (Jag kommer här osökt att tänka på Fiffis upplevelse när hon såg Magnolia på bio.) Han går in före mig och lämnar efter sig ett doftspår som inte går av för hackor. SF:s värd hänvisar honom till en plats allra högst upp i den stora Saga-salongen. När jag och några andra kommer efter får vi tipset att sitta låååångt fram, lååångt ner, eftersom det är svalt och skönt där. Ehe.

Nåväl, jag kände inga konstiga dofter under visningen så då kan vi lämna det bakom oss och hoppa in på vad jag tyckte om filmen: Jag gillade filmen väldigt mycket.

Filmen utspelar sig ungefär tio år (om jag tolkade det hela korrekt) efter händelserna i Rise och en stor del av mänskligheten har raderats ut av det virus som spreds i slutet av den förra filmen. I Muir Wood, strax norr om San Francisco, lever de nu intelligenta(re) aporna (schimpanser, gorillor och orangutanger) i en koloni ledda av schimpansen Caesar (återigen mocap-spelad av Andy Serkis). Aporna lever i tron att människorna dött ut. Det var två år sen de såg någon, konstaterar orangutangen Maurice (Karin Konoval, en kvinna alltså!) och Caesar under ett samtal i filmens inledning. Detta ska dock snart ändras… ja, deras tro att de har ”blivit av” med människan alltså.

När Caesars son Blue Eyes och hans kompis är ute på promenad så träffar de på en människa, nämligen skitstöveln Carver (spelad av Kirk Acevedo från Fringe, yay!). Anledningen till att skitstöveln Carver är uppe i Muir-skogen är för att en liten koloni av överlevande människor som håller till i San Francisco börjar få slut på bränsle till sin elförsörjning. I apornas territorium finns en damm som människorna vill använda för att få el. Samförstånd, konflikter, missförstånd, intriger, upptrappning, krig (?) tar vid…

En första detalj som filmen gör väldigt rätt är att den inleder med kanske en kvart med bara apor. Det är i princip ingen dialog, även om de flesta verkar kunna tala på lite olika nivåer. Aporna talar annars med teckenspråk. Vi sugs in i deras värld, deras relationer, hur deras samhälle är uppbyggt. Honornas ansiktsutsmyckning. Hanarnas ansiktsmålning när de ska på jakt. Mycket smart. Filmens huvudpersoner är aporna. Människorna är bifigurer. Lite som Godzilla när jag tänker efter. Fast skillnaden är att här får vi träffa på våra alla våra huvudpersoner redan från början.

Caesar är en apa av kött och blod, hur mocap:ad och cgi:ad han än må vara. Detsamma gäller den ”onda” apan Koba (Tobey Kebbell). Visst, han är ond men han har sina skäl. Det vet man, speciellt efter att man, som jag, har sett den första filmen.

Jag nämnde i början att jag blev lite besviken på den första filmen. Vad jag däremot inte är besviken på är att jag såg om den eftersom det gjorde att vissa saker i uppföljaren fick så mycket mer tyngd. Som t ex Kobas agerande, användningen av en viss symbol i slutet av filmen eller min oro över om mysorangutangen Maurice skulle klara sig.

Filmens miljöer är störtsköna. Jag älskar postapokalyptiska, övergivna, övervuxna miljöer. Dessutom har jag besökt både San Francisco och Muir Woods vilket gav en extra dimension.

Människorna då? Mm, de är något av bifigurer men jag gillar valet av Jason Clarke som ”hjälte”. Tänk vad mycket bättre han är jämfört med Aaron Taylor-Johnson från Godzilla. Eller nej, förresten, de båda går inte att jämföra. Clarkes ögon också, har ni noterat dem? Mer isblå var det länge sen man såg. Paul Newman?

Jag gillar Keri Russell som Clarkes flickvän, hon känns äkta på nåt sätt.

Som jag förstått det så har man klippt bort en hel del människoscener och valt att fokusera på aporna. Jag tycker man gjort rätt men det är nog en förklaring till att människodelen av storyn känns lite rumphuggen.

Mina två favoritscener i filmen involverar faktiskt Koba i bägge fallen:

  1. När Koba befinner sig ovanpå en stridsvagn vars kanonrör roterar.
  2. När Koba finner sig i knipa och i den intensivt nerviga scenen plötsligt börjar apa sig (ehe) och spela pajas. Denna scen får dessutom en otäck uppföljare lite senare.

Några små klagomål. Jag tycker man drar ut på avslutningen en aning, men bara en aning. Vi får en standardmässig och aningen trött uppgörelse på en hög platform. Vissa av människorna är jubelidioter och skitstövlar på ett lite för överdrivet sätt (t ex de där två som Koba träffar på).

Men, i slutändan, en jättebra film, och jag ser fram emot del tre… Night of the Living Planet of the Dead Apes. Eller nej, det stämmer inte, Dead Humans i såna fall.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även min filmspanarbroder Plox om Dawn of the Planet of the Apes. Kolla in vad han tyckte här. En (r)Evolutionerande uppgörelse? Hur många bananer ger han filmen tro? Även The Nerd Bird har idag plitat ner sina tankar och tidigare har Fiffi och The Velvet Café gjort detsamma.

Arkiverad under Action, Betyg 4, Drama, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

All is Lost (2013)

20 juli, 2014 7 kommentarer

Så länge vädret var fint...

Så länge vädret var fint…

Robert Redford spelar en ensamseglare som i filmens inledande minut krockar med en flytande container som jag antar ett lastfartyg har tappat. Resten av film handlar om hans försök att överleva efter att ett moln med rymdskro… ehe jag menar en storm drar in.

Jag gillar filmen, jag gillar mycket med filmen. Jag gillar Robert Redford. Jag gillar att hela filmen utspelas på en plats och med en person i fokus. Det ger en intensiv känsla. Jag gillar att det inte på ett sätt är en spektakulär film. Efter krocken med containern som sliter upp ett stort hål i segelbåtens skrov agerar Redford med ett lugn och en bestämdhet som imponerar. Men det är alltså mer sakligt än spektakulärt. Han gör helt enkelt (hur enkelt det nu är) en sele som gör det möjligt för honom att hänga utmed skrovet och laga (?) hålet.

All is Lost är en lågmäld film men ändå en spännande film. Musiken är lågmäld men bidrar till spänningen. Redfords agerande är lågmält. I inledningen av filmen läser han upp ett brev och gillade hans röst här. Den var tveksam och bestämd samtidigt.

Redfords backstory i filmen får vi gissa oss till. Han har en ring på ett finger. Är han gift, skild? Har han barn? Vad ”flyr” han ifrån?

En sista sak att notera är att Redford hamnar i en värld där han har problem med att överleva. Men det lustiga är att för många varelser är just denna miljö deras fullt naturliga värld. Det är lite skillnad i rymden. Där kan bara människan överleva, om hon har rymddräkt och luft att andas vill säga.

Ytterligare en sista sak: jag noterar att GOOOOD och FUUUUCK är de första ord vi får höra Redford yttra eller snarare vråla i frustration.

Well, två saker till: Robert Redford är 77 år gammal och han är hur bra som helst i Captain America: The Winter Soldier.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , ,

Snowpiercer (2013)

14 juli, 2014 19 kommentarer

SnowpiercerSnowpiercer genomborrade mitt frusna filmhjärta! Det gör mig glad men samtidigt ledsen. Glad för att filmens regissör heter Bong Joon-ho och han har lyckats att behålla sin personliga stil i sin första ”Hollywood-produktion” (eller om vi ska kalla det hans första amerikanskt producerade och till största delen engelskspråkiga film). Ledsen för att filmen av anledningar som gör mig trött inte kommer upp på bio i Sverige. Varför kommer filmen inte upp på bio i Sverige? Förmodligen för att svenska filmdistributörer är fega och helt enkelt inte vågar satsa på den. Man har ju alltid Transformers 4. Filmen gick upp i Finland 11 juli. Kanske skulle man ta semester där? Sverige, kom igen nu, missa inte tåget utan låt filmen komma upp bio. Idioter.

Handlingen: Efter ett misslyckat försök att lösa problemet med den globala uppvärmningen drabbas jorden istället av en ny istid. De enda (?) överlevande efter fryskatastrofen är passagerarna ombord på ett hypermodernt och självförsörjande tåg som åker jorden runt, varv efter varv. Ombord på tåget har ett eget och nytt samhälle uppstått med en tydlig klassindelning. De passagerare som klev ombord i första klass är de som styr och lever i överflöd längst fram i tåget. Längst bak lever de fattiga och här hittar vi Curtis (Captain America himself Chris Evans), Edgar (Jamie Bell) och den vise mannen Gilliam (John Hurt). Nu är året 2031, 17 år efter katastrofen, och upproret kokar.

Jag gillar filmens upplägg direkt. Det är tillspetsat, överdrivet, övertydligt, crazy och jag känner igen mig i den sydkoreanska stilen. Postapokalytiska dystopier är nästan aldrig fel för mig så redan där var filmen på plus. Ombord på tåget är tåget världen, speciellt för de barn som fötts ombord. De vet ingen annan värld än tåget. En pojke vi möter utbrister en gång ”in the whole wide train?”. För pojken är även THE BALL en dyrgrip. Japp, det är en fotboll, gjord av ihoplindade tygstycken.

Det där sydkoreanska, varför nämner jag det? Jo, för att filmen påminde mig om hur det ibland är när jag ser just sydkoreanska filmer. Det finns nåt tillskruvat, nåt extra, med filmerna. Ofta får man en udda blandning av humor och allvar. Nu var det ett tag sen jag såg en sydkoreansk rulle och därför var det så kul att se att den tillspetsade stilen som vissa sydkoreanska regissörer kan ha fanns kvar här. Den hade inte försvunnit, nedslipad av västerländska producenter. Just Bong Joon-ho är en favorit. Hans filmer Memories of Murder, The Host och Mother är bra eller mycket bra filmer.

Nu vet jag att det varit en hel del kontrovers kring Snowpiercer vad gäller just det jag nämner om att förenkla och göra filmen mer tillgänglig för en västerländsk publik. De amerikanska distributörerna The Weinstein Company ville klippa 20 minuter av filmen samt lägga till en förklarande berättarröst i början och slutet av filmen. Bong Joon-ho vägrade, filmen sattes i karantän, amerikanska fans protesterade och The Weinsteins släppte till slut filmen men som hämnd bara i en mycket begränsad ”art house cinema”-release. MEN, efter postiva recensioner och word of mouth så kommer den få en bredare release… i USA alltså, inte i Sverige. Eller?

Tilda Swinton är med i filmen. Det kan man lätt missa om man inte läser skådespelarlista eller är ouppmärksam under filmen. Hon är minst lika oigenkännlig som i The Grand Budapest Hotel. Swinton spelar en sorts tågets premiärminister och är den som med jämna mellanrum kommer på besök längst bak i tåget för att kungöra olika beslut som man tagit längst fram i tåget. Hon har haft roligt under inspelningen tror jag. Det verkar så i alla fall. Hon är ”over the top”-skön.

Andra skådisar som det var kul att se var (förstås) Babyface himself Song Kang-ho och Ewen Bremner som jag alltid kommer att se som Spud från Trainspotting.

Ju längre filmen fortskrider desto längre fram i tåget kommer vi. Det var kul att se de olika delarna av tåget. Allt är stiliserat till det yttersta. Förmodligen är allt helt orealistiskt och det finns med all sannolik hur många plot holes och ologiska detaljer som helst… Varför överlevde bara folk ombord på tåget? Var får man mat ifrån? Hur många är man egentligen ombord? Var sover alla? Hur kan man upplåta en hel vagn till att vara nattklubb? Haha, när jag tänker efter så tror jag faktiskt i slutändan filmen nästan (i princip) ger svar på alla frågor. I vilket fall så bryr jag mig inte eftersom jag redan svalt filmens upplägg och stil.

Filmens slut gav mig gåshud. Den sista varelsen i bild tittar på oss med en lugn men lite road blick som säger ”Vad håller ni på med?” och ”Här tuffar livet på som vanligt”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Även Henke skriver om Snowpiercer idag och tidigare har Fiffi, Filmitch och Movies-Noir skrivit om den, och TNE-pod pratat om den.

Arkiverad under Action, Betyg 4, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Män som springer – The Running Man (1987)

9 juli, 2014 25 kommentarer

RobbenSorry. Min inspiration i sommarvärmen (som till slut kom) är borta. Jag kollar på fotbolls-VM och tittar på Robben som springer ifrån Ramos. Jag funderar på om jag skulle göra en lista över scener med filmmän som springer men inser snabbt att det blir en ganska kort lista om jag nu inte lägger vääääldigt mycket tid på att tänka fram bra val eller helt enkelt fuskar och googlar upp några alternativ. Jag skulle kanske kunna inkludera några galna marial arts-jakter med Tony Jaa (från t ex Ong-bak), kanske parkour-scenen från Casino Royale och så jakten till fots i Point Break. Det kanske skulle kunna bli en topp-5-lista ändå? Om jag lägger till några Tom Cruise-språngmarscher kanske t.o.m. en topp-10-lista.

Nej, förresten, jag skriver om The Running Man.

****

The Running Man (1987)

Arnold är skeptisk

Arnold är skeptisk

Ostig är det första ordet som jag kommer att tänka på medan jag ser The Running Man, ”filmatiseringen” av Stephen Ki… eh, Richard Bachmans roman med samma namn. Cheesy. Ostig underhållning. Cheesy entertainment. Året var 1987 och Arnold var nästan på toppen av sin karriär. Man får väl säga att den toppen kom i samband med Terminator 2: Judgment Day fyra år senare. Man får väl också säga att The Running Man inte är en toppenfilm.

I filmen spelar Arnold helikopterpiloten Ben Richards som i en dystopisk framtid (året är 2017 om jag minns rätt, så det kan fortfarande hända!) där åtminstone USA är en polisstat med matbrist, förtryck, populistiskt propaganda, kravaller,… och tv-showen The Running Man. Efter att Ben vägrat att slakta en grupp människor under ett matupplopp hamnar han i ett arbetsläger tillsammans med bl a Laughlin (Yaphet Kotto!). Ben, Laughlin och en till lyckas fly och deras vägar skiljs åt… bara för att korsas igen när de tre tillfångatas och finner sig vara deltagare i ”lekprogrammet” The Running Man.

Som sagt, galet cheesy. När vi får se Arnold i lägret första gången kommer han bärandes på en stor järnbalk som om det vore en liten träpinne. Dessutom har han skägg! Har vi sett det förut?

Filmen är ju en sf-film men samtidigt en 80-talsfilm vilket innebär att den ”häftiga” teknologin som visas är hopplöst daterad. I en inledande helikoptersekvens används en högupplöst (not!) datorskärm för navigering. I arbetslägret har alla fångar halsband som exploderar om man rör sig utanför en yttre gräns. Japp, det kändes nytt och fräscht.

Buzzsaw

Buzzsaw har ooooooooont

Det förekommer ganska många svarta skådisar i filmen, och alla, jag menar ALLA, har Michael Jackson-frilla. Det inkluderar även Yaphet Kotto.

När tv-showen The Running Man drar igång kommer jag osökt att tänka på Gladiatorerna och amerikansk wrestling, och faktum är att det dyker upp flera välkända figurer från wrestling. Jag visste inte detta när jag såg filmen men det kändes som att det bara måste vara så och lite research visade att det stämde.

Tv-showen, som är den populäraste i filmens USA, går ut på att man skickar ut dömda fångar i en sorts banor där de får slåss mot ”stalkers”. Tänk Gladiatorerna fast med livet som insats. Om fångarna (aka ”runners”) klarar sig så blir de benånade, frigivna och får leva i lyx på en paradisö. Eller får de det..?

Allt i filmen är over the top. Programledaren för showen, Damon Killian (Richard Dawson) är en gameshowhost i kubik men är givetvis übersadistisk bakom kulisserna.

Mest skrattretande, nästan på ett bra sätt, är ändå dessa jagande stalkers. Den andra är fånigare än den ena. Vi har t ex Professor Subzero, en skrinnande hockeygladiator med svärdklubba och exploderande puckar. Men den som tar priset är ändå Dynamo (spelad av Hollandsfödda Erland van Lidth de Jeude) som med devisen ”death by opera” först serenerar sitt offer innan hans elektriska 80-tals-blixtar från händerna avslutar jobbet.

Dynamoooooooooo

Dynamoooooooooooo

Förutom Arnie och hans två kompisar tillkommer även en fjärde runner, nämligen Amber (María Conchita Alonso) som tidigare i filmen har kidnappats av Ben och som sen inser att det är nåt fuffens med hur det går till i The Running Man. Förresten, María Conchita Alonso: en latinotjej. Är det nån hang-up Arnie har? I Total Recall är det Rachel Ticotin med puertoricanska rötter som spelar Arnies kärleksintresse. Lite samma grej som med Wesley Snipes som tydligen bara vill spela mot asiatiska tjejer…

När jag kollade på Filmtipset om jag hade satt betyg på The Running Man så hade jag faktiskt det. För över tio år sen. Jag mindes inte mycket eller så hade jag förträngt det. Jag satte en trea då. Det blir det inte den här gången. Det blir en tvåa. Även om jag gillar en del av humorn i filmen, som t ex när stalkern Buzzsaw får sin motorsåg uppkörd mellan benen och börjar skrika/sjunga i falsett (Dynamo var säkert avis), så är det för låg nivå överlag.

Men satiren då? Nja, den är för övertydlig för min smak. Lite subtilare, tack. Nu ska väl satir nånstans vara just övertydlig men här blev det för mycket eller så försvann den bland Dynamos arior.

Spring (givetvis!) nu över till de andra filmspanarna och kolla vad de skriver om.

Except Fear
Filmitch
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Har du inte sett den? (Carl och Johan skriver)
The Velvet Café
Fredrik on Film

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Stephen King Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Edge of Tomorrow (2014)

11 juni, 2014 27 kommentarer

filmspanarna_kvadrat

Tom

Med hjälmen på sne

Jag brukar normalt inte titta på trailers, eller åtminstone inte aktivt söka upp dem. På bio slinker väl de flesta ner men om det är en film jag verkligen är sugen på så brukar jag titta i en annan riktning än just mot duken. Så var det t ex nu senast med Godzilla, och det är jag väldigt glad för eftersom jag är övertygad om att det förhöljde min bioupplevelse. HALO vaddå jump? Det var första gången jag såg det.

När trailern för Edge of Tomorrow har visats på bio så har jag kollat på den. Det var inte en film som jag var jättepepp på så det kändes överdrivet att titta bort. När jag tillsammans med en hord filmspanarna gick och såg filmen i lördags så väntade jag mig, baserat på vad jag sett i trailern, en ganska mörk, allvarlig, postapokalyptisk, actionfylld sf-thriller. Kanske en Oblivion 2. Utomjordingar krigar med människan, vår planet blir ödelagd, Tom Cruise klarar biffen.

På ett sätt var det väl just en actionfylld sf-rulle där Tom klarar biffen som vi fick. Men filmen har ju så mycket mer att erbjuda. Humor t ex! En bit in i filmen sitter jag och småskrattar förvånat mest hela tiden. Det här är ju roligt och underhållande. Vad är det som händer?

Tom gör en för sig ganska annorlunda roll inledningsvis. Hans rollfigur, den amerikanske majoren Bill Cage, är så långt ifrån actionhjälten Tom man kan komma. Han är en självisk, feg, lismande, leende och ryggradslös presstalesman för The United Defense Forces. När han får uppdraget att rapportera live från stranden i Frankrike när armén slutligen ska vinna över utomjordningarna gör han allt för att slippa. Cages försök att muta sig ur situationen visar sig emellertid vara en trampmina och leder till att han några timmar senare befinner sig på stranden som en del av den första attackvågen. Hooah!

På reklamposters på stan hade jag sett att det stod #LiveDieRepeat och det är just detta som är filmens twist. Efter att ha dött där på den franska stranden men samtidigt blivit ”smittad” av blodet från en viss typ av utomjordingarna (en s.k. Alpha) så har nämligen Cage fått egenskapen att starta om tiden. När han dör så hoppar han tillbaka i tiden till föregående dag. Han vaknar (återigen) upp på en militärbas på Heathrow där han (återigen) får order om att förbereda sig för att delta i attacken i Frankrike. Och så där håller det på…

Tillbaka till trailern. Var det en bra eller dålig trailer? För mig så ger den en missvisande bild om vilken typ av film Edge of Tomorrow var och är. Då skulle man kunna säga att det var en dålig trailer. För mig var det dock en bra trailer eftersom filmen då lyckades överraskade mig. När jag trodde den skulle vara superallvarlig så visade den sig vara riktigt rolig. Just att Tom visar upp en annan sida (inledningsvis) ger bra effekt. När man kanske tror att han ska vara sitt vanliga superstjärnejag så är han precis tvärtom. Scenen när Cruise iförd en exodräkt vaggande som om han har bajsat på sig försöker avvika från kön som leder ombord på planet som ska lyfta till Frankrike är hur rolig som helst.

Emily

Masken

Emily Blunt är Toms motspelerska och hon är jättebra. Uppenbarligen har hon tränat en hel del inför filmen. Fit som en nötkärna är hon. Badass, trots lite fånigt ”svärd”.

Det som är spännande med filmen är hur jag aldrig riktigt vet var den ska ta vägen. Det känns som att all bets are off. Men samtidigt vet vi hela tiden att det alltid kommer att starta om. Det påminde mig om när jag spelade DOOM i början av 90-talet. Rakt fram, stanna, gå till vänster, skjut, skjut, stanna, in genom dörren, skjut, skit också, börja om.

Jag gillade det faktum att det bara för Cage som dagen gick på repeat. För alla andra, inklusive Blunt, så var det första gången allt hände. Det bidrog till humor men även till en viss sorglig känsla. Mm, det var bra.

Tyckte ni er känna igen en skådis som ni sett i en svensk kriminalactionfilm? Helt rätt, det är Mrado (alltså Dragomir Mrsic) från Snabba Cash!

Just det, det höll jag på att glömma. Bill Paxton! Private Hudson dominerar!

Ok, nu till bristerna. För såna finns det tyvärr. För mig tappar filmen när slutattacken mot Louvren sätter igång. Det är för långdraget, för vanligt, för mycket pang pang, med för tråkiga cgi-monster som för tankarna till bläckfiskarna i The Matrix-uppföljarna. Jag blev uttråkad här. Synd, riktigt synd.

Många stör sig med rätta på det absoluta slutet. Först slutar filmen och sen kommer en epilog. Men för mig så funkade det faktiskt. Jaaaa, logiken, tidshoppslogiken, går inte ALLS ihop, men rent känslomässigt så funkade det för mig, åldersskillnader eller ej. Men visst, att man inte kan få ihop logiken (hur svårt kan det vara!) bidrar ändå till att betyget sjunker en aning.

Trots en 2-0-ledning efter två perioder så lyckas filmen inte helt gå i mål till en fyra vilket känns väldigt synd. Ibland önskar man att man kunde bidra med en hjälpande hand när det gäller filmers manus… Just slutet. Jag menar, hur svårt kan det vara!

Betyg halv

Vad tyckte nu mina spanarkompisar? On the edge of their seats or on the edge of sleep?

Filmparadiset
Fredrik (även om Godzilla)
Christian
Har du inte sett den? (Carl skriver)
Sofia
Fiffi
Har du inte sett den? (Jimmy, Erik och Markus poddar)
Cecilia
Henke
Jessica (välkommen tillbaka!)

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Noah (2014)

9 juni, 2014 13 kommentarer

Gubben Noak

Gubben Noak

En av anledningarna till att jag till slut gick och såg Noah på bio stavas Darren Aronofsky. Den mannen har inte gjort en dålig film. Så är det bara och det vet ni. Varför skulle hans nya film vara sämre? Visst, den har en större budget vilket ju kan innebära jobbiga filmbolagsrepresentanter som lägger sig i och försöker göra filmen mer publikvänlig och därmed sämre. Visst, det är en film som bygger på en historia från Bibeln med allt vad det kan innebära i form av moralpredikan eller religiös propaganda.

Men just att det var en story från Bibeln gjorde mig faktiskt mer sugen på att se filmen. Jag har alltid gillat mytiska fantasyberättelser och jag kände att det skulle bli intressant att se vad Aronofsky skulle hitta på här.

Vad har då Aronofsky hittat på? Jo, han har tagit den bibliska berättelsen om Noa och fokuserat på familjedramat. Det känns som han har funderat på hur det faktiskt skulle ha fungerat när Noa beslutade sig för att bygga sin ark. Hur reagerar hans familj, frun (Jennifer Connelly), sönerna Sem, Ham och Jafet samt adoptivdottern Ila (Emma Watson)? Och hur ska Noa hanterar om och när andra människor (förutom den närmsta familjen) vill åka med på arken?

Noah är inte en dålig film men jag skulle nog säga att det är hans svagaste hittills. Hans debut Pi var det dock väldigt länge sen jag såg så den kan jag inte uttala mig om egentligen. Aronofskys approach till filmen ligger i tiden, eller är kanske lite passé till och med. Upplägget påminner om hur Christopher Nolan tog sig an Batman. Det ska kännas realistiskt och rått. Realistiskt undrar ni? Ja, faktiskt. Det förekommer givetvis fantastiska inslag som t ex de fallna änglarna som förvandlats till stora Sagan om ringen-enter fast av sten. Själva syndafloden i sig är väl också lite överdriven. 😉 Ändå känns inte historien riktigt som en fantasyberättelse, som t ex en film som Clash of the Titans, även om Noah förstås är fantasy i högsta grad.

Filmens första halva funkar riktigt bra. Noa ser syner om den kommande floden. Arken byggs. Djuren anländer. Noas familj är med på noterna och hjälper till men en del av familjemedlemmarna börjar funderar på vad som händer när de väl är ombord på arken. En krigisk stam ledd av en ättling till Kain anfaller. Sen när väl floden kommer så utspelar sig slutdelen av filmen ombord på arken och filmen blir då lite seg och instängd. Här ville jag ha lite mer majestätisk känsla med en ensam ark på en stor ocean. Men Aronofskys har som sagt fokuserat på familjedramat. Det absoluta slutet lämnar kanske en del att önska, men, återigen, fokus är på relationen mellan Noah och hans fru och barn.

En rolig idé är att den värld som Noa lever i är en postapokalyptisk värld. En mer avancerad värld med gruvdrift, kännedom om hur man framställer metaller osv, har funnit men förgåtts pga människans girighet. Well, det är ju därför som Gud (eller The Creator som han kallas här) vill boota om Jorden.

Slutligen finner jag det märkligt att IMDb listar Noah som ett Action-Adventure-Drama och utelämnar den uppenbara genren Fantasy. Är de rädda att få bokstavstroende kristna på halsen om de hävdar att det som gestaltas i filmen är nån form av hittepå, månntro?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tom

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

X-Men: Days of Future Past (2014)

29 maj, 2014 10 kommentarer

Charles möter CharlesMarvelskapelserna X-Men är ju inte en del av The Marvel Cinematic Universe (som t ex The Avengers) eftersom det inte är Marvel Studios som äger rättigheterna till filmerna om mutanterna. Därför har X-Men, precis som Spider-Man, kört sitt eget race vid sidan om Thor, Captain America, Iron Man & Co.

Fast egentligen var det den första X-Men som, i mina ögon, satte en ny nivå och banade vägen för kommande superhjältefilmer. 2000 kom den filmen och jag gillar den skarpt och den har länge varit den bästa filmen i serietidnings/superhjältegenren. Uppföljarna (prequels, reboots, etc.) har varit allt från bra via ok till dåliga. Den senaste X-Men: First Class gillade jag inte.

I X-Men: Days of Future Past kombinerar vi X-Men-sagan med, som titeln antyder, allas vår vän Tidsresan. Filmens inledning utspelas i en dystopisk Terminator-liknande framtid där mutanter, och människor som hjälper mutanter, jagas av s.k. Sentinels. Dessa Sentinels är mutantuppsökande och -dödande robotar som är oövervinnliga. Enda sättet för X-Men att besegra dem är att åka tillbaka i tiden och hindra den händelse som var källan till att Sentinels skapades från första början. Det faller på Wolverines (Hugh Jackman, exakt hur många gånger har han spelat den rollen, en fråga för en kommande quiz kanske?) lott att göra tidsresan eftersom hans kropp är den enda som klarar av att läkas efter ett tidshopp på 50 år tillbaka i tiden till 1973.

Ja, men det här var ju en riktigt underhållande film, nästan från början till slut. Efter X-Men: First Class, som i min ögon urartade till X-Men: Beverly Hills med alldeles för många rollfigurer, så var mina förväntningar ganska låga. Nu ska sägas att jag nästan alltid gillar tidsresor i film så redan där var man på plus. Precis som i Looper så är det ändå inget man ägnar speciellt mycket tid åt eller uppmärksamhet på. Fast lite får vi ändå. Som t ex det här med att tiden är som en flod. Den rinner i en riktning. Du kan kasta i en sten och orsaka ringrörelser men i slutändan rinner den ändå mot sitt mål. Tiden och det som sker ändrar sig gärna inte. Just detta tema var nåt som Stephen Kings utmärkta 11/22/63 djupdök i. Det finns faktiskt ytterligare en referens till 11/22/63 som ju kretsar kring mordet på JFK…

Det var härligt att återigen se Sir Patrick Stewart som Charles Xavier (Professor X) och Sir Ian McKellen som Erik Lehnsherr (Magneto) men jag ska erkänna att den del av filmen som utspelas i framtiden är den minst intressanta. Den känns lite slarvigt, pliktskyldigt, gjord och miljöerna övertygar inte. De känns inte på riktigt. Nej, filmen lever upp när vi är tillbaka på 70-talet där vi träffar Jennifer Lawrence som Mystique, James McAvoy som en ung Charles och förstås our man Michael Fassbender som Magneto. Vi återser även Hank ”Beast to be” McAvoy (Nicholas Hoult). En ny bekantskap för mig är Quicksilver (Evan Peters).

Quicksilver

Quicksilver var det. Han må vara en ganska irriterande snorunge men han var huvudperson i min absoluta favoritscen. Det är en scen som sticker ut. Tempot stannar upp och det var bara att njuta. Wolverine, Beast och Charles är i Pentagon för att frita Magneto som sitter fängslad där inunder långt bort från allt som stavas metall. Till sin hjälp har de snabbheten själv, Quicksilver, som när det ser mörkt ut rycker ut till undsättning. Efter visningen nämnde jag för Joel och Har du inte sett den?-Johan, som jag såg filmen med, att jag älskade den scenen och då fick jag höra att ”jo, det var en bra scen men det blev väl lite väl Wes Anderson-quirky”. Haha, det är andra gången på kort tid som jag verkligen gillat en film (första gången var det The Graduate det handlade om) men ändå har det dragits paralleller till Wes Anderson, som ju inte är min favorit direkt. Man kanske skulle se The Grand Budapest Hotel ändå. Så småningom, ja.

Här kommer vi till det märkligaste. Några gånger under filmen fick jag tårar i ögonen. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Det blev känslosamt. Dammigt. Jag gillade verkligen hela avsnittet när Charles (som McAvoy) åker till framtiden för att prata med sig själv (Patrick Stewart alltså) och sen kommunicerar med Mystique via olika väntade människor på en flygplats. En snygg sekvens.

En skön sak var att ”skurken” Bolivar Trasks kortväxthet aldrig berörs, förutom en liten kommentar en liten gång. Trask spelas ju av Peter Dinklage som jag känner igen från Living in Oblivion och The Station Agent och ni andra även från Game of Thrones. Han funkar hur som helst perfekt i rollen och skönt att han liksom bara är en skådis som alla andra. Gillart.

Magneto. Magneto. Erik. Vad ond du är. Just när jag tror att du ska vända och faktiskt visa din goda sida då har du helt andra planer. Hård som den magnetiska metall du kan kontrollera.

Jag tyckte mig se några logiska luckor i filmen, och några finns det säkert, men eftersnacket med Joel och Johan rätade ut de frågetecken jag hade.

När ni ser filmen, sitt kvar under hela eftertexterna! Det kommer en märklig extrascen. Joel (X-Men-nörden i sällskapet) kunde i samarbete med den SF-värd (jultomten!) som kom i in salongen efter visningen så småningom identifiera vilka fyra ryttare vi hade sett plus vem mutanten i kåpa var.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Vad tycker andra om Days of Future Past? Kolla in här: Har du inte sett den?-Johan, Fiffi, Filmitch, Sofia, Cecilia, Henke och Joel.

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →