Shinypodden Special: 2018 års bästa filmer – del 2

Green Book vann (överraskande?) Oscarn för Bästa film det här året. Frågan är om Shinypodden uppskattar den lika mycket som Oscarsjuryn gjorde?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2018! I det första avsnittet handlade det om the outliers, dvs filmer som bara fanns med på en av våra listor. Nu har vi kommit till konsensusvalen, dvs filmer som förekommer på två eller flera listor, inklusive våra topp-3. Dessutom utser vi årets film enligt Shinypodden. Vilken kan det bli?

Hos Shinypodden kan du lyssna på avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Shinypodden Special: 2018 års bästa filmer – del 1

Green Book vann (överraskande?) Oscarn för Bästa film det här året. Frågan är om Shinypodden uppskattar den lika mycket som Oscarsjuryn gjorde?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2018! Ja, vi hoppar alltså fem år tillbaka i tiden. Tidigare har vi gått igenom filmåren 2016, 2017, 2019, 2020, 2021 och 2022 så nu fyller vi alltså den sista luckan. Vi går igenom året, pratar om hur det är att sätta ihop en lista så här fem år senare och framförallt listar vi våra tio favoriter från året. I det första avsnittet handlar det om filmer som inte var med på så många listor, uteliggarna, the outliers. Kanske lite udda filmer som bara en av oss hade med på sin lista. Upplagt för att få trevliga filmtips med andra ord.

Del två kommer om en vecka och då kommer vi in på de verkliga toppfilmerna inklusive våra topp-3-filmer. Hos Shinypodden kan du lyssna på det första avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

The Ballad of Buster Scruggs (2018)

Om jag inte har helt fel så är antologi-westernfilmen The Ballad of Buster Scruggs bröderna Coens senaste (sista?) gemensamma film. Nedan följer mina korta, väldigt korta, åsikter om de sex delarna och ett gemensamt slutbetyg.

 

The Ballad of Buster Scruggs
Jag vet inte om jag är jätteförtjust i den här blink-blink-metastilen kombinerad med rått våld. Ska man gilla Buster? Han är en rå mördare, punkt. Fast det var väl alla på den tiden?

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Near Algodones
Rå våldshumor är kanske inte min grej längre, om det nånsin varit det. Galghumor, jag vet inte om jag gillar det. Bokstavligen galghumor pratar vi här. Det är samma sak med folk som misslyckas med att ta livet av sig. Hoho, haha. NOT.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Meal Ticket
Jag vet inte, en ben- och armlös man som berättar historier, ska det vara roligt? Och så byts han ut mot en huvudräknande höna. Är det hilarious eller bara sorgligt, tråkigt och utan poäng?

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

All Gold Canyon
Fina djur som flyr när människan kommer. Äntligen en bra kortfilm om guldvaskning och envishet.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

The Gal Who Got Rattled
Den här storyn med Zoe Kazan var också bra, på riktigt. Mer av ett drama istället för rå våldshumor. Men hade den inte kunnat fått sluta lyckligt. Nåväl, detta var ändå riktigt bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

The Mortal Remains
Här får vi mycket snack i diligens och en fin sång av Brendan Gleeson. Lite Southern Gothic-känsla också men tyvärr lite för tydlig studiomiljö.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Helhetsintrycket är att det här inte är nån av Coen-brödernas bästa filmer och det kanske är bra att de prövar sin vingar på egen hand (flyg inte för nära solen bara).

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Peter Rabbit (2018)

Efter att ha skrivit om Paddington och Paddington 2 fortsätter jag på det inslagna spåret och tar mig an Peter Rabbit medelst tankeströmsrecension.

Filmen inleds oroväckande och jag tänker att det här kommer jag inte klara av. Det är ju en musikal! God damn it! Fast filmen lurades bara. Vilken tur. Därefter introduceras vi i ett rasande tempo till alla rollfigurer: kaniner, harar, andra djur och Bea (Rose Byrne).

Haha, Domnhall Gleeson är ju perfekt i rollen som kaninernas fiende Thomas. Gleeson spelar på samma sätt som i Star Wars: The Force Awakens. Skillnaden är att det passar in i Peter Rabbit. Han är inte elak, mest besatt.

Det är lite jobbigt med all musik hela tiden. Det är som att det är en musikal trots allt.

Det förekommer mycket anakronistisk humor. Djuren har bl a ett frat party (korridorsfest?). Kanske gillar jag ändå när man slänger in lite vuxen humor mitt i alla det barnsliga. Men det är lite för högt tempo. Det hinner aldrig bli mysigt.

Jag gillar tuppen som upptäcker att det är en ny dag varje morgon.

Jag gillar Rose Byrne. Hon är perfekt i rollen, precis som hon var i Juliet, Naked.

Jag gillar hur djuren pratar med varandra men människor hör inte/förstår inte deras prat (fram tills att Thomas hör dem i slutet).

Mm, det är ganska bitsk humor. Klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Ash Is Purest White (2018)

Ash Is Purest White är en något märklig kinesisk film som jag såg för att den kanske skulle kunna placera sig på min årsbästalista för 2019. Ja, IMDb säger att den är från 2018 men det gör inte jag, i alla fall inte när det gäller årsbästalistor.

Varför märklig? Ja, kanske för att jag har svårt att förstå rollfigurernas agendor. Det handlar om Qiao som är ihop med gangstern Bin fram tills att hon på grund av orsaker åker in i finkan i fem år. Jag förstår inte varför Qiao ens är ihop med Bin från början och än mindre att hon vill vara det efter fängelsevistelsen. Han är ett svin i mina ögon.

Filmen hoppar i tiden en hel del och ofta handlar det om flera år. Jag vet inte, jag tappade liksom greppet om vilka Qiao och Bin egentligen var för personer efter varje tidshopp. Bäst med filmen var att få uppleva för mig ovanliga miljöer och en kultur som jag inte hade koll på. Hur saker och ting funkar annorlunda i samhället jämfört med Sverige. Det var även bra elektronisk musik plus att skådisen, Zhao Tao, som spelade Qiao var rätt så lik Zhang Ziyi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Cold War (2018)

Jag har bara sett en film tidigare av den polske regissören Paweł Pawlikowski och det är den väldigt vackra filmen Ida. Precis som Ida så är Cold War en svartvit film, och lika vacker. Paweł verkar vara ett fan av svartvitt. Cold War är en bitterljuv och tragisk kärlekshistoria som utspelar sig i den polska musikvärlden. Det handlar om Wiktor och Zula som under det kalla krigets dagar har ett passionerat förhållande under flera år men utan att egentligen kunna leva ihop. Filmen gör nedslag i olika städer och tidsperioder (1949-1964) när de båda möts efter att inte ha sett varandra på flera år. Vi befinner oss bl a i Polen (surpise!), Berlin, Jugoslavien och Paris. Zula, som är sångerska, spelas av Joanna Kulig och när hon sjunger påminde hon mig om Lykke Li. Det finns nåt plågat i uttrycket. Cold War var en historia om olycklig kärlek i kubik som jag gillade väldigt mycket.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mandy (2018)

Dags för en tankeströmsrecension av Panos Cosmatos Mandy.

Musiken, ljudspåret. Jóhann Jóhannsson. Öppningssången är dock av King Crimson. Är det Ronald Reagan som pratar på bilradion? Ja, det måste det vara. Filmen utspelar sig 1983. Har Mandy nån typ av sår på kinden? Hela tiden verkar det vara en sorts lens flare i fotot. Är hennes ena pupill större än den andra, på samma sätt som David Bowie? Det är som att ljudet till filmen är inspelat under vatten och i slowmotion. Musiken likaså. Den är magisk. The Horn of Abraxas. Syftar man på Santanas album? Nicolas Cage har en t-shirt med en tiger precis som Santanas album (debuten innan Abraxas alltså). Mina tankar går till andra sektfilmer. Det sorgsna temat av Jóhannsson är väldigt vackert, och där går mina tankar till vissa av Aphex Twins lugnare låtar. Rape and revenge. Aha, det är den svarte snubben från Predator. Bill Duke. ”They were in a world of pain”. Bra scen här med Duke och Cage. Fasiken vad snygg den är. Och så mystisk på ett skönt sätt. Köttig. Mossig. Drypande. Röd. Varm. Svettig. Brinnande. Tillverkar Cage en bat’leth? Det känns som att Cage har levt ett tidigare våldsamt liv. ”You ripped my shirt!!”. Mad Max: The Road Warrior, Gaspar Noé. Underbart. Det fanns ett lite segare parti i mitten under den första sekvensen med sekten, en s.k. sektvens. Så j-vla snygg med allt det röda. Cage tar dem en efter en i den ena episka uppgörelsen efter den andra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Nightingale (2018)

Inledningsvis tänker jag: oj, The Nightingale blir en jobbig film att ta sig igenom. Den kvinnliga huvudpersonen Clare (Aisling Franciosi) befinner sig i en olösbar situation, totalt utlämnad på en ö och straffkoloni bland kåta soldater och en mördad familj. Det är genommörkt det här. Patriarkatets onda sida. Ja, eller patriarkatet är ont i sig kanske? Manlig ilska och aggressivitet som leder till våld. Är det inbyggt på nåt sätt sen stenåldern? Filmen påminner mig lite om Jungfrukällan. Vedervärdiga våldsdåd begås och det ska utkrävas hämnd. Clare är den som ska hämnas i det här fallet. Hon får hjälp av en guide från ursprungsbefolkningen som hon behandlar rasistiskt, som en lägre stående varelse. Plötsligt är hon i ”förarsätet”. Efter en tid inser de dock att de har mer gemensamt än de har olikheter. Ja, filmen var jobbig att ta sig igenom men slutet var väldigt fint och jag fick mycket att tänka på efter titten. En stark film av Jennifer Kent, regissören till The Babadook.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Blindspotting (2018)

Blindspotting är nog en så kallad viktig film. Den handlar om ras, kulturell appropriering och gentrifiering i Oakland. Collin har tre dagar kvar av sin villkorliga dom och försöker klara sig igenom dem utan att göra nåt dumt. Med en vän som Miles är det emellertid inte helt lätt. Barndomskompisen Miles är en slarvpelle, idiot och vit (och känner väl därför att han kan vara just en idiot och vifta med pistoler på skoj). Men han sätter sin svarta kompis i skiten. Det var frustrerande att se. Inledningen av filmen var dock inte frustrerande. Jag gillade den direkt. Miljöerna och musiken satte en skön stämning. Vit hipsterkultur anammar svarta traditioner och svarta försöker passa in i det vita samhället. Jag gillar hur Collin och Miles hela tiden pratar i form av små rap-stycken. De skriver texter muntligt och spontant hela tiden. Bra skit.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Eighth Grade (2018)

Eighth Grade är Bo Burnhams debutfilm som både regissör och manusförfattare. Den skolvärld som skildras i filmen är helt uppslukad av yta, likes och sociala medier. Men det är kanske inte så stor skillnad jämfört med 10, 20, 30 eller 40 år sen även om det var en annan typ av likes det handlade om då.

Är det alltid så att det är de snygga som är de populära? Ja, det är nog så, och så har det nog alltid varit. Men det är nog inte så lätt för nån, oavsett om man är den tysta och blyga Kayla (perfekt spelad av Elsie Fisher) eller nån av snyggingarna.

En sak jag lärde var att man i USA går till åttan och sen är det high school som gäller. Apropå USA så har Kaylas skola en omröstning under skolavslutningen om Most Quiet Student. Kayla vinner givetvis. CRIIIIIINGE.

Men allvarligt, skulle en skola verkligen ordna en sån omröstning, i Sverige eller i USA? Att eleverna själva gör det är en sak men i skolans regi? Om världen verkligen är så här för ungdomar idag så känns det skönt att inte ha växt upp i den.

I slutändan är Eighth Grade en fin skildring om att komma överens med sig själv och hitta sin klick.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep