Lady Bird (2017)

4 mars, 2018 14 kommentarer

Efter att ha sett och gillat Lady Bird under Stockholm Filmdagar så väntade jag, dum som jag var, lite väl länge innan jag satte mig ner för att skriva ner mina tankar om Greta Gerwigs relativt allmänt hyllade och dessutom Oscarsnominerade coming of age-film med Saoirse Ronan i titelrollen. Oj, det blev en lång mening.

Efter att ha tänkt till en gång till om huruvida det var dumt att jag väntade ett tag innan jag kom till skott så kom jag fram till att det kanske inte var så dumt ändå. Jag har tidigare skrivit på bloggen om hur jag lägger stor tyngd på upplevelsen jag har av en film när jag ser den. Jag sätter mitt betyg ganska så direkt utan att fundera så mycket eller låta filmen sjunka in. Sen är det ju klart att en film kan försvinna mer eller mindre snabbt ur mitt sinne efter att jag sett den, men det brukar inte påverka mitt betyg.

Under Stockholm Filmdagar så stannade ju exempelvis PTA:s Phantom Thread kvar och spann runt i huvudet som en Jenny. Lady Bird då? Not so much. Om jag hade skrivit om Lady Bird samma kväll som jag såg den så hade jag nog inte funderat så mycket på vad den skulle få för betyg. Jag hade delat ut 4/5. Anledningen till det var att jag älskade att hänga med Lady Bird och personerna i hennes omgivning. Jag älskade att hänga med filmen så länge den pågick, och jag har de facto gett filmen 4/5 på både Filmtipset, Letterboxd, och min alldeles egen lista över filmer jag ser.

Dagarna efter visningen så sjönk Lady Bird undan ganska så kvickt och nu när jag skriver det här så har jag bestämt mig för att sänka mitt betyg till 3,5/5. Så om ni tycker er ha sett betyget 4/5 från mig så stämmer det men det är alltså ändrat från och med nu.

Det jag gillade bäst med filmen var två saker. Dels relationen mellan Lady Bird och hennes föräldrar, spelade av Laurie Metcalf och nyupptäckte (för min del) Tracy Letts; jag har haft koll på Letts tidigare men bara som manus- och pjäsförfattare. Både Metcalf och Letts gör sina roller på ett ledigt men samtidigt komplext sätt. De känns äkta. Speciellt Letts har en skådespelarstil som jag på kort tid har kommit att uppskatta mycket. Förutom Lady Bird har jag sett Letts i The Lovers tillsammans med Debra Winger. The Lovers är inte en toppfilm men Letts är bra.

Den andra detaljen som jag tyckte stack ut var filmens klippning som bidrog till ett skönt driv hela filmen igenom. Många sekvenser som i andra filmer skulle utspela sig under kanske fem minuter tar i Lady Bird fem sekunder i form av nästan stillbilder som sveper förbi i snabb följd. Två exempel: När Lady Bird kastar sig ur bilen och i nästa scen har armen i gips; när Lady Bird kommit till New York och dricker för mycket en kväll och blir hämtad med ambulans.

Förutom dessa två saker så var det mysigt att hänga med filmen och dess rollfigurer och jag kände att den hade kunnat puttra på ett tag till. Vad hände i New York? Hur gick det för henne? Men jag antar att det är en annan film. Som vi kanske får se senare från Gerwig?

I övrigt så har det mesta sjunkit genom sanden. Jag tyckte inte scenerna med hennes klasskompisar var speciellt speciella. De stack i alla fall inte ut. En film som jag sett nämnas som liknande Lady Bird är The Edge of Seventeen. Ja, så är det nog. Båda handlar om två unga tjejer, tonåringar som är (möjligen) irriterande självcentrerade. För mig är dock The Edge of Seventeen en betydligt bättre film i det mesta. Jag tycker den är roligare (jag skrattade högt flera gånger) och jag tyckte Hailee Steinfelds rollfigur var mer tilltalande.

Dags för betyg och ni vet ju redan vad som gäller om ni läst texten.

Direkt efter visningen:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioLady Bird har chansen att vinna en del Oscars natten till måndag: Bästa film och även regi och manus till Gerwig. Hur tror jag det går? Ja, nog kan kanske Gerwig knipa nån statyett men filmen bör vara chanslös i Bästa film-kategorin.

Svensk biopremiär är det fredag 9 mars.

Även Fiffis filmtajm, Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord och Movies – Noir har skrivit om filmen.

 

Den fina postern, som inte är officiell, är designad av John Dervishi och inspirerad av målningen Soap factory of Bagnolet (1897) av Alphonse Mucha.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Catch Me If You Can (2002)

2 mars, 2018 4 kommentarer

Natten mot söndag kan Steven Spielbergs The Post vinna en guldstatyett för bästa film då ju Oscarsgalan går av stapeln. Nu är det väl osannolikt att The Post skulle avgå med segern men konstigare saker har ju hänt. Här kommer ett gammalt preblogg-omdöme om en Spielberg-rulle från förr. Nämligen Catch Me If You Can från 2002 och texten skrevs i maj 2003.

Spielberg har spottat ur sig filmer på senaste tiden. AI tyckte jag var dålig, Minority Report helt ok och den senaste Catch Me If You Can får godkänt. Den är rätt fascinerande eftersom den bygger på verkliga händelser… ja, i början står det att filmen inspirerats av verkliga händelser. Men ändå.

Egentligen handlar det om en ung kille på jakt efter sig själv och nån sorts ordning i sitt liv. Det hela börjar när den 16-åriga Franks föräldrar skiljer sig och Frank (Leo DiCaprio) rymmer hemifrån. Hans pappa (Christopher Walken) är en sorts fifflare och har problem med skattemyndigheten, och familjen har tvingats flytta från sin villa till en trång lägenhet. Frank vill ställa allt till rätta, dvs fixa pengar till pappan och därigenom få mamman att komma tillbaks till pappan igen. Frank börjar förfalska checkar, utger sig för att vara pilot och flyger runt jorden. Det hela eskalerar och det är bara en tidsfråga innan verkligheten, i form av FBI-agenten (Tom Hanks) kommer ifatt Frank.

Det är i grunden en rätt så sorglig historia även om Franks lurendrejeri är roligt. Jag gillar 60-talskänslan som Spielberg fångat på ett bra sätt. Leo passar i sin roll tycker jag. Hanks känns lite för snäll som FBI-agent men han kanske var så i verkligheten. Walken är förstås bra men är med för lite. Filmen funkar som underhållning för stunden men liksom i andra filmer (AI!) har Spielberg en förmåga att dra ut slutet och det blir lite för långt och utan knorr. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, BOATS, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

The Fits (2015)

28 februari, 2018 Lämna en kommentar

The Fits var en sån där indiefilm som det pratades om under 2016 på en hel del av de podcasts som jag lyssnar på. En smal kritikerfavorit som jag visste aldrig skulle komma i närheten av en biograf i Sverige.

Filmen är regisserad av Anna Rose Holmer och handlar om Toni, en ung svart tjej, eller snarare pojkflicka, som tränar boxning medan hennes klasskamrater dansar (och därmed får uppmärksamhet från killarna).

Samtidigt som Toni bestämmer sig för att träna dans så börjar de äldre tjejerna i danstruppen råka ut för märkliga krampanfall. De skakar okontrollerat för att till slut falla ihop och svimma. Ingen förstår vad det beror på men Toni och några av hennes nyfunna kompisar spekulerar i att det är nån form av ”pojkvänssjuka”.

Så här i efterhand går mina tankar till Moonlight (eller varför inte Black Panther?). Filmens rollbesättning är helt svart. Jag kan inte påminna mig en enda vit person. Det skulle i såna fall vara nån av lärarna på den svarta skola som filmen utspelar sig på. Toni skulle kunna vara en kvinnlig version av den unge Chiron från Moonlight. I The Fits får vi dock bara se det första kapitlet av hennes uppväxthistoria.

Allt i filmen utspelar sig i skolan eller alldeles i närheten. Det handlar om de vanliga grupperingar. Dynamiken i ett omklädningsrum, vilka som styr. De Populära vs De Osynliga.

För Toni handlar det om att hitta sig själv som tjej. Börja dansa, göra hål i öronen, kanske få, och se fram emot, de där anfallen som alla förr eller senare verkar drabbas av.

The Fits är inte nära Moonlight-nivå men det är ändå en lågmäld och ganska fin film. Den är kompakt också, endast 72 minuter och nu går den att se i Sverige på exempelvis C More. Slutligen, hon som spelar huvudrollen som Toni har ett badass-namn: Royalty Hightower!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , ,

Joint Security Area (2000)

26 februari, 2018 4 kommentarer

Igår avslutades ju de olympiska vinterspelen i Pyeongchang i Sydkorea så varför inte skicka upp en gammal preblogg-text om just en sydkoreansk film: Joint Security Area, en tidig Park Chan-wookare. Texten skrevs i mars 2008.

Först, bara för att klara av det från början: de ”europeiska” skådisarna och den delen av handlingen är ungefär så dålig som den kan vara. Fast Swiss & Swedish Camp och NNSC finns på riktigt. Man lär sig nåt nytt varje dag. Nåja, sen när filmen börjar på riktigt med riktiga skådisar så är det riktigt bra. Song ”Babyface” Kang-ho är alltid bra, i alla fall i de filmer jag har sett med honom. Sen kände jag även igen Lee Byung-hun från A Bittersweet Life. Han är bra även han, till skillnad från de två européerna. Det känns som om Babyface och Lee Byung-hun tillhör gräddan av sydkoreanska skådisarna. Ungefär som Mickarna Persbrandt och Nyqvist. Skillnaden är att de sydkoreanska kollegorna oftast medverkar i bra filmer.

Filmen är nästan som ett sorts kammarspel som utspelas i en gränsstation mellan Nord- och Sydkorea. Givetvis är den politisk och visar hur sjuk situationen är. Nån gång ganska snart kommer det att förändras kan jag nästan garantera. Men ok, det kan dröja (ja, nu har det gått tio år efter att texten skrevs och det har väl inte gjorts så många framsteg). Det var intressant att se en film av Park Chan-wook från tiden innan hämndtrilogin. Då och då märker man på t ex bildlösningar att det inte är frågan om nån ordinär regissör. Men filmen är lite för ojämn för att få ett högre betyg än en trea. Bitvis blixtrar den till, och blir spännande, intensiv och snygg, för att ibland falla ner i djupa dalar. Slutet är bra och med en ganska snygg poäng. Det förekommer även en del ganska typisk sydkoreansk humor i filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

You Were Never Really Here (2017)

24 februari, 2018 9 kommentarer

Jag har skrivit om Lynne Ramsay förut och hur jag ständigt blandar ihop vilka filmer hon har gjort och vilka filmer som hennes kollega Andrea Arnold ligger bakom. Det jag har full koll på är att jag gillar deras filmer väldigt mycket (well, med ett undantag).

Jag ska göra ett experiment i form av ett litet quiz. Utan att kolla på Filmtipset (som fortfarande är vid liv) så ska jag försöka lista vem som har gjort vad av de båda, och sen kollar jag efteråt om jag har rätt. Ok, då ska vi se. Vi börjar med Andrea Arnold: Red Road, Fish Tank och Wuthering Heights och kanske nån mer som jag glömt bort. Vidare till Lynne Ramsay: Ratcatcher, Morvern Callar och We Need To Talk About Kevin.

Resultat: Alla rätt! Förutom att jag glömde bort Arnolds film American Honey (troligen beroende på att jag inte har sett den). Äntligen kanske jag kan sluta blanda ihop deras filmer. Slutligen så var Wuthering Heights undantaget och en film som jag verkligen har väldigt svårt för.

Så med det avklarat kan vi ta oss an Lynne Ramsays senaste film You Were Never Really Here med Joaquin Phoenix i huvudrollen. Jag höll på att missa den under Stockholm Filmdagar. Kanske var den ett sent tillägg eller så fanns den med i visningsschema-pdf:en men inte i listan över filmer. I vilket så gjorde Henke mig uppmärksam på den och när jag såg Ramsays namn så undrade jag varför jag inte hade spikat den redan. Well, då blev den i alla fall spikad.

You Were Never Really Here var inte alls vad jag förväntade mig. Nu vet jag inte riktigt vad jag förväntade mig av Ramsay, men i alla fall inte Phoenix som en sluddrande krigsveteran som jobbar som privatspanare med uppgift att hitta bortförda flickor (och även mörda deras kidnappare).

Filmen är tung, på gränsen till deprimerande (eller över den). Det är en sorts konstfilm med en handling som den normala filmpubliken inte kommer att greppa eller gripas av. Jag hade svårt att greppa den själv, och jag brukar ändå kunna sugas in i det mesta om bara känslan är bra. Jag nämnde att Phoenix sluddrar. Ja, det gör han. Jag förstod kanske 60 % av det han sa. Att filmen visades otextad var därför lite synd.

Efter filmen insåg jag att om det är svårt att höra vad rollfigurerna säger så bidrar det nog mer än man tror till att man inte engagerar sig fullt ut i en film. Att hela tiden behöva ha fullt fokus på att höra vad som sägs gör att man missar mycket i övrigt. Det visste jag förstås redan tidigare men jag tror det betyder mer än man tror.

Jag tror jag skulle kunna gilla filmen mer om jag ser om den, med textning denna gång. Men just textningen kanske inte spelar nån större roll. Dels är det inte speciellt mycket dialog och dels är det ändå inte en film med en rätlinjig handling som det är tänkt att man ska förstå. Det handlar mer om känsla. Phoenix bakgrund hintas det t ex bara om i korta klipp som man knappt hinner uppfatta. Känslan jag får är att han har varit med om mycket skit i livet, fått uppleva hemska saker, t ex som soldat i Afghanistan. Våld har blivit en naturlig del av honom och nu är det enda han kan göra att utöva detta våld mot folk som han tycker förtjänar det. Men kanske finns nån sorts frälsning även för honom?

Det som lyfte filmen och som gjorde att jag satt kvar hela eftertexterna och nickade med huvudet i takt till musiken var… just det, musiken! Jonny Greenwoods score är hur bra som helst och flera gånger under filmen satt jag bara och njöt av den skumma stämningen, de fulsnygga bilderna och det bastunga triphopiga musiken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioYou Were Never Really Here har biopremiär 27 april men jag skriver om den redan idag eftersom jag trodde den hade premiär igår. Men premiären har alltså flyttats. Jag är förvånad över att den går upp på bio överhuvudtaget. Betydligt mer lättillgängliga filmer får inte gå upp men denna konstfilm som nog bara tilltalar filmnördar får alltså chansen? Kanske är jag förvånad och irriterad över detta eftersom Alex Garlands senaste Annihilation släpps direkt till Netflix?

Även Movies – Noir och Fiffis filmtajm har skrivit om filmen.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Phantom Thread (2017)

22 februari, 2018 5 kommentarer

Paul Thomas Anderson är en av mina absoluta favoritregissörer. Fast det är kanske fel tempus i den meningen då han nog sjunkit en aning de senaste åren. Nu är det nog Denis som gäller. The Master var en fascinerande upplevelse men den knockade mig inte lika mycket som exempelvis Magnolia. There Will Be Blood var sjukt välgjord men återigen blev jag inte totalt bortblåst.

PTA:s senaste film Phantom Thread har en sak gemensamt med en film som The Master och det är att det finns väldigt mycket att analysera och diskutera. Eller det kanske inte finns så mycket att diskutera egentligen men däremot känns det som att det finns mycket nytt att upptäcka vid en eventuell omtitt. När jag läser min recension av The Master ser jag att jag är inne på samma sak där. Omtittssuget var stort där också.

Veckorna efter jag såg Phantom Thread under Stockholm Filmdagar så har den snurrat runt i huvudet som en satellit i omloppsbana. Jag har lyssnat på podcasts om filmen och upptäckt nya saker och vinklingar. Jag ser små nyanser som jag inte tänkt på och nya lager blottläggs.

Det känns lite på samma sätt som när man lyssnar på ett nytt musikalbum. Efter första eller andra lyssningen så är det vissa låtar som man direkt tar till sig och gillar. Andra låtar tycker man inte speciellt mycket om. De känns inte direkta på samma sätt. De är lite klurigare och mer komplexa. Samtidigt känner man att det finns nåt där under all komplexitet, nåt att gräva fram och lära sig att gilla mer. Efter ett antal fler lyssningar så har de låtar man gillade mest initialt sjunkit undan och de känns inte lika intressanta längre.

Så kändes det för mig med Phantom Thread och då menar jag alltså att filmen känns som en av de där mer svårtuggade låtarna. Ju mer den snurrar runt i huvudet desto mer gillar jag den. Det behövdes inte ens en omtitt eller två. Nej, den växte på egen hand.

Daniel Day-Lewis, denne gigant, är väldigt bra som klänningsdesignern Reynolds Woodcock. Det var en njutning att lyssna på hans röst och som jag har förstått det så var det länge sen man faktiskt fick höra hans alldeles egna röst i en film, dvs hans normala brittiska engelska utan nån amerikansk brytning.

Luxemburgskan Vicki Krieps spelar hans nya musa Alma som dock inte nöjer sig med att bara vara musa. Krieps är helt underbar hon också och jag blev lite småkär i henne. Hon var som en naturkraft då hon inte var Reynolds till lags utan högljutt tuggade på sitt rostade frukostbröd. Reynolds kommentar: ”I cannot start my day with a confrontation. I simply have no time for confrontations.” Hon trycker verkligen på hans knappar.

Granithårda Lesley Manville är välförtjänt Oscarsnominerad för sin roll som Reynolds syster Cyril. Hon är den som egentligen sköter ruljansen på modehuset. Dessutom tar hon hand om sin bror och sköter exempelvis det som måste göras när en musa/flickvän måste ”sägas upp” eftersom Reynolds tröttnat på henne. Jag undrar hur deras förhållande var som yngre. Jag får en känsla av de skulle må bra av att klara sig själva på egen hand, båda två.

Jag tyckte Phantom Thread var en fascinerande film. Den är otroligt snygg och det var den hela tiden och det är ju ett stort plus. Jag gillade maktkampen/kärleksleken mellan Alma och Reynolds. Maktförhållandena skiftade på ett för mig oförutsägbart sätt. En bit in i filmen och kanske framför allt dagarna efter visningen så insåg jag att den bitvis var väldigt rolig.

Jag har två favoritscener och bägge involverar mat. Ena gången ska Alma överraska Reynolds med en hemlagad middag. Överraskningar är INTE Reynolds favoritgrej och det hela eskalerar till en intensiv men samtidigt rolig scen. Min andra favorit kommer mot slutet och involverar en svampomelett och den är utsökt. Scenen alltså, omeletten kan jag inte uttala mig om. Här satt på helspänn och njöt av den uppskruvade stämningen och skådespeleriet.

Slutet? Vad hände där? Var det en sorts drömsekvens, nåt som Alma (eller Reynolds) drömde om? Eller en scen som PTA tog med men som vi alla tittare visste aldrig skulle inträffa? Eller hände det faktiskt? Det påminner mig om slutet i The Florida Project inser jag nu. Jag behöver se om Phantom Thread för att kunna svara på mina frågor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioPhantom Thread har biopremiär imorgon fredag 23/2 och jag tycker det i princip är ett måste att se den på bio. Den är underbart snygg och jag tror den vinner mycket på att ses på bio. För mig är det dessutom den film som jag utan konkurrens funderat absolut mest på av de filmer som jag såg under Stockholm Filmdagar.

Länkar till fler som tyckt till om filmen dyker upp när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm, Movies – Noir och Rörliga bilder och tryckta ord.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

Black Panther (2018)

21 februari, 2018 15 kommentarer

Black Panther är det 18:e avsnittet i Marvels filmiska universum. Den tar vid efter händelserna i Civil War där kungen av Wakanda dödades i ett attentat. Vi får följa prins T’Challa när han återvänder till Wakanda för att axla sin fars mantel. Omgående får den nye kungen problem att handskas med då ett museum i London blir bestulet på en artefakt gjord av den myotmspunna meteoritmetallen vibranium (ett bättre namn än unobtanium i alla fall).

Skurkarna bakom stölden av vibranium-artefakten är galningen Ulysses Klaue (Andy Serkis) och hans kompis Erik Stevens (spelad av regissören Ryan Cooglers favorit Michael B. Jordan).

Oj, jag har faktiskt inte så mycket att säga om Black Panther. Den försvann ganska snabbt ur huvudet efter visningen, lite som ett musselskum i Sveriges Mästerkock. Jag hade inte tråkigt medan jag tittade på filmen. Det kanske hände några gånger att jag kom på mig själv att tänka på annat. Överlag är jag dock ganska nöjd.

Inledningen var uppfriskande, lite på samma sätt som inledningen av Wonder Woman var uppfriskande. Den gången var det kvinnor som dominerade filmen. Här var det svarta skådisar som fyllde IMAX-duken och det var en fräsch upplevelse. De afrikanska miljöerna, designen, konsten, kläderna, frisyrerna var härliga. Musiken var bra, och jag tyckte mig flera gånger känna igen samma melodi som i Dr Albans ”It’s My Life”. En homage till den svensk-nigerianske tandläkaren?

Storymässigt tyckte jag dock inte det fanns så mycket att hänga i mahognyträdet. Det är en standardmässig Marvel-film, mer lik de jordnära och mindre filmerna Ant-Man och Spider-Man: Homecoming än spacefilmerna om Thor och galaxens väktare. Det är Wakanda som står på spel, inte jorden eller universum. Precis som i Spider-Man: Homecoming går skurken (och då räknar jag inte Serkis rollfigur) att relatera till och visar det sig att han har personliga kopplingar till T’Challa och Wakanda.

Min favorit bland skådisarna var helt klart Danai Gurira som krigarkvinnan Okoye. Gurira har ju redan visat sig vara en badass som Michonne i The Walking Dead men hon bekräftar det en gång till i Black Panther.

Även T’Challas lillasyster Shuri (Letitia Wright) var en skön figur. Hon var en sorts Q tagen från Bond-filmerna. Ja, faktum är att det var ganska mycket Bond-känsla över Black Panther, bl a under en kasinosekvens i Sydkorea.

En märklig detalj som jag inte kunde låta bli att fundera på var Wakandas system för att välja ledare. Man kunde tycka att ett så välutvecklat land skulle ha aningen mindre barbariska metoder än vad som visas upp i filmen. Mycket märkligt faktiskt.

Filmens action var helt ok förutom slutuppgörelserna. Först fick vi ett rörigt Sagan om ringen-slag, typ battle of the three armies med bl a bepansrade noshörningar. Sen ytterligare en rörig fajt mellan två svarta pantrar i en cgi-tung och mörk miljö.

Betygsmässigt landar jag ändå på en trea.

Jo, just det, en sak till: 3D:n var givetvis totalt meningslös och bidrog inte till nånting förutom att biljetten kostade 240 kronor. 240 kronor?! En positiv sak var dock att visningen på Mall of Scandinavia var riktigt bra. Publiken skötte sig exemplariskt, förutom några små kickar i ryggstödet från de som satt bakom. Haha, alltid är det nåt…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler som tycker till om månadens filmspanarfilm:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Mackans Film

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Me and You and Everyone We Know (2005)

19 februari, 2018 4 kommentarer

På Stockholm Filmfestival 2005 såg jag Miranda Julys debutfilm med den långa titeln Me and You and Everyone We Know. Det var intressant att läsa det här korta omdömet så här över tio år senare. Ett problem med filmen som jag beskriver – ”Filmen är cool och underlig, med udda karaktärer, men åt det kvasidjupa hållet” – är ett problem jag fortfarande har och om jag skulle beskriva problemet idag skulle jag väl säga att en film är för quirky och att Wes Andersons filmer har samma problem. Texten skrevs i november 2005.

Hmm, ja, det här var en sån film som jag borde gilla – och jag gillar den men det verkar som om många andra gillar den ännu mer. Det ungefär samma sak med Garden State. Jag tycker det har kommit några filmer, en sorts känslodramer, där man försöker vara djup men där det har en tendens att bli ytligt ändå på nåt sätt. Så kände jag lite när jag såg Garden State och så kände jag lite här också. Filmen är cool och underlig, med udda karaktärer, men åt det kvasidjupa hållet. Jag tyckte det blev lite väl udda hela tiden och historien och karaktärerna fick lida lite för det. Klart bästa karaktären spelades faktiskt av en barnskådis: jag tänker på den den yngste sonen till skoförsäljaren. Lillkillens chat-scen när han var ensam (inte med storebrorsan) var sjukt rolig. Regissören/huvudrollsinnehavaren Miranda July har en hel del roliga idéer (koncept liksom) och man märker att hon är konstnär/performanceartist. Men bitvis känns dessa liksom bara stapplade på varandra.

Mmm, Me and You and Everyone We Know var genomgående bra och med några riktiga ljusglimtar i form av roliga, snygga eller gripande scener. Det kändes också som att filmen växte efter hand. Nä, som sagt, jag gillade filmen och den är verkligen nåt ni ska se på bio när den kommer i januari (tror jag det var). Men jag själv snålar ändå lite med betyget. Det får blir en stark trea. Som helhet nådde den inte riktigt ända fram för mig. T ex var musiken bra men den gav mig en ”nu-måste-jag-ha-mysigt”-känsla. Gaah, jag har svårt att förklara märker jag. Nåja.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2005 Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Cloverfield Paradox (2018)

17 februari, 2018 2 kommentarer

När 10 Cloverfield Lane kom så trodde jag faktiskt det var en uppföljare till den första Cloverfield-filmen från 2007. Nu visade det sig att det inte alls var så. Däremot var 10 Cloverfield Lane ett bunkerspel som jag verkligen gillade. Originaltiteln ska enligt uppgift ha varit The Cellar och den filmens manus hade inget med Cloverfield att göra. Att man sen gav den en titel med Cloverfield i och slängde in ett överraskande slut den sista kvarten känns på ett sätt oväsentligt. Jag gillade den som helhet och även slutet funkade konstigt nog fullt ut för mig trots att det kanske kändes ditsatt i efterhand. Jag gilla den t.o.m. så mycket att den blev 2016 års överraskning utan att för den delen hamna på topp-10-listan (den hamnade elva).

Nu har det kommit ytterligare en film med Cloverfield i titeln vars manus ursprungligen inte alls hade med Cloverfield att göra. God Particle skulle den filmen hetat från början. Nu heter den alltså The Cloverfield Paradox och den las upp, utan att passera några biografer, på Netflix över hela världen efter att Super Bowl, finalmatchen i fotboll (den amerikanska varianten) hade spelats. Och nu jag har sett den.

The Cloverfield Paradox utspelar sig till största delen ombord på rymdstationen Cloverfield som är i omloppsbana runt Jorden. Där försöker en grupp forskare att lösa Jordens, eller snarare människans, energiproblem genom att kickstarta en partikelaccelerator som ska ge grön el till alla. Nere på vår blå planet hänger smockan i luften. Global energikris råder. Det hotar att utbryta krig mellan Ryssland och Tyskland. Folk svälter, fryser och står i bilköer.

Vad tyckte jag om det här då? Levererade filmen på samma sätt som föregångaren gjorde för mig?

Well, till att börja med så känns The Cloverfield Paradox som en film av sin tid. Filmmakarna, och mer specifikt rollbesättarna, har ansträngt sig att få till en skådespelarensemble med många olika etniska bakgrunder. Vi har en perfekt balanserad mix av svarta, latinos, vita och asiater. Daniel Brühl spelar gnällig tysk som sig bör, underbara Zhang Ziyi är den kinesiska forskaren, John Ortiz bidrar som katolsk latino, tätögda Chris O’Dowd är bullrig irländare och Aksel Hennie spelar… wait for it… ryss! Haha, vänta nu, ryss?! Ok. Det gick ju så bra fram tills nu. Nåväl.

Istället för att det är en man som lämnar sin fru, som var brukligt för kanske bara fem år sen, får vi här se kvinnan lämna sin manlige partner för att hoppa på ett potentiellt farligt uppdrag.

Filmens slutfajten äger inte rum mellan två män uppe på en hög plattform. Nej, här är det två kvinnor som gör upp. Högt uppe är de i och för sig. Ovanför atmosfären.

De flesta av stationens forskare pratar mandarin flytande som om det vore den enklaste och naturligaste saken i världen. Jag vet inte om det berodde på att filmmakarna ville låta Zhang Ziyi prata sitt modersmål eller om det skulle skvallra om en tänkbar framtid för vår verkliga värld. Samma grepp förekommer väl även i exempelvis Blade Runner-filmerna.

På senare år har jag märkt att man då och då använder hiphop-låtar som en del av filmers soundtrack. Det hände väl inte i mainstream-filmer för 10 år sen? Här får vi njuta lite kort av Erik B & Rakims ”Don’t Sweat The Technique”.

Alla dessa aspekter bidrog möjligen till att filmen kändes lite formelmässig, tvångsmässig, som att den följde en uppgjord mall, men jag kände ändå att jag gillade det. Alla får påsar liksom. Fast lite tillrättalagt är det allt.

Några klagomål i övrigt? Ja, haha, det finns en hel del. Filmens manus exempelvis. Det är inte bra. Varför gör man testerna uppe i rymden? Det verkar vara fullkomligt vansinne. Förklaringen som ges är otillräcklig för att uttrycka det milt. Här märks det verkligen att filmen var en annan från början men att man sen tryckt in en annan handling för att Cloverfieldifiera den.

Forskarna känns inte seriösa för fem öre (eller cent). Vad är det för personer man har valt ut här? De är inte av det rätta virket om man säger så. De bråkar och gnabbas som om de vore småbarn på dagis. ”Fröken, han har tagit min bil, buuuaaaaääähh!!!”. De lyssnar på konspirationsteoretiker och alarmister och verkar tro på dem istället för att lita på den vetenskap som de är (läs: ska vara) experter inom.

Filmens ton är ett annat problem. För ett tag sen avslutade jag en av de bästa tv-serierna från förra året, nämligen The Orville och fasiken vad jag längtar efter säsong två! The Orville är Seth MacFarlanes Star Trek-parodi (läs: varma och komiska hyllning till Star Trek) och allra mest går mina tankar till Star Trek: The Next Generation. Efter några inledande avsnitt som inte riktigt hittade rätt så blev The Orville mycket bra och faktiskt klart bättre än nystarten av originalet självt, Star Trek: Discovery som ju går att se på svenska Netflix.

The Orville blev mot slutet av säsongen en perfekt hyllning till TNG. Dramat blev starkare. Humorn drogs ner till rätt nivå. Fortfarande är serien en komedi fast tonen är inte fånig även om det finns fåniga inslag. Tonen är inte superseriös även om det finns allvarliga inslag. Man tar intressanta koncept och vrider till dem precis lagom mycket. Jag gillar den mycket.

Det fel som The Cloverfield Project gör är att den inte verkar veta vilken typ av film den ska vara, ett allvarigt sf-drama eller en skräckkomedi? Bland skådisarna är Chris O’Dowd helt klart med i skräckkomedin och verkar ha jätteroligt med de mest farsartade koncepten. Alla de övriga skådisarna är med i det förvisso övernaturliga men ändå väldigt allvarliga dramat. Det skär sig.

Slutligen har de som satt filmens titel inte förstått vad ordet paradox betyder. Det förekommer nämligen ingen paradox i filmen, men det kanske är det som är paradoxen. Eller kanske paradoxen är att jag delar ut en trea! Boom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Jacket (2005)

14 februari, 2018 Lämna en kommentar

Som jag konstaterade i måndags så är ju tidresefilmer alltid roliga, så varför inte skicka upp ytterligare en preblogg-recension av just en sån film. Texten skrevs i april 2008.

The Jacket är en kanske lite bortglömd film om en Iraksoldat (spelad av Adrian Brody) som efter en skottskada i huvudet får problem med minnet. Efter hemkomsten till USA blir han dömd för mord och inlagd på en psykiatrisk klinik. På avdelningen styr doktor Becker (Kris Kristofferson) med järnhand och utför tortyrliknande experiment där patienterna förses med tvångströja och stängs in i en bårhuslåda. Ok, det låter som en bra behandling… inte. Brody upptäcker emellertid att han under tiden i boxen kan resa i tiden (vem kunde ana det?). I framtiden träffar han Keira Knightley och ljuv musik uppstår.

En klassisk ”resa i tiden”-film (som t ex Donnie Darko eller The Butterfly Effect) kryddat med lite Gökboet-vibbar. Ungefär så kan man sammanfatta The Jacket. Jag gillade filmen. Den är ganska mystisk. Inte så mycket förklaras, som t ex varför Brody kan resa i tiden. Han kan liksom bara det. Två favvoskådisar är med: Kris Kristofferson och Jennifer Jason Leigh. Filmen känns en aning kort och ofärdig på nåt sätt, lite blek då man har inte tagit ut svängarna ordentligt. Det hela rinner liksom ut i sanden och avslutningen är något av ett jaså. Men ändå hyfsat underhållande och ger lite för hjärncellerna att jobba med.

Jag kan väl tillägga att jag tycker att The Butterfly Effect är i samma klass som The Jacket. Däremot är Donnie Darko en femma i min bok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →