Martial arts-måndag: Police Story

5 november, 2012 2 kommentarer

Titel: Police Story (Ging chat goo si)
Regi: Jackie Chan
År: 1985
IMDb | Filmtipset

Den här martial arts-måndagen fortsätter vi med ytterligare en av Jackie Chans 80-talsfilmer.

Efter att jag såg Jackie Chan i den underbara Drunken Master har jag varit sugen på att se lite fler äldre filmer med fantasifulla stunts och schyssta fajtingscener med den numera ganska ärrade Hongkong-hjälten. När jag ramlade på Police Story i den lokala videobutiken (det här var på den tiden jag besökte s.k. videobutiker, om ni minns dem)  kände jag att det var dags att stilla min hunger. Historien är egentligen helt ointressant, vilket faktiskt Chan själv bekräftar i en extramaterialintervju. Det handlar i slutändan om en grupp fajtingscener som knyts samman av en tunn handling där Chan är polis på jakt efter en höjdargangster och får i uppdrag att skydda gangsterns sekreterare (Brigitte Lin) som ska vara vittne i en kommande rättegång.

Tyvärr så tyckte jag (konstigt nog kanske, om man tänker på Chans kommentar) att det inte var tillräckligt med stunts för att hålla mig underhållen under filmens gång. Handlingen mellan actionscenerna är direkt dålig, och sen tyckte jag faktiskt inte att actionscenerna var så där otroligt fantastiska att de höjde en i övrigt dålig film (som t ex var fallet i den brutala Ong-bak). Visst, ibland är det bra, helt klart. T ex är slutsekvensen på ett köpcentrum kul, då det äntligen blev lite riktig man mot man-fajting och dessutom en vådlig tur nerför en stolpe för Chan (en scen som man dessutom fick se i repris två gånger från olika kameravinklar, haha).

Men trots vissa grymma stunts så jag är ändå lite besviken på filmen. Jag gillar när det är fajter med små finesser, här blir det lite för stort och lite väl mycket ointressanta pistoldueller i början. Det är lite som med trolleri; jag uppskattar mer när nån gör ett grymt korttrick än när ett flygplan trollas bort. Sen innehåller filmen förstås den vanliga fåniga humorn som av nån anledning funkade i just Drunken Master men som inte går hem hos mig här. Jag kan tyvärr inte ge Police Story godkänt. Jag ska försöka se Chans sena 70-talsfilmer, Snake in the Eagle’s Shadow (det kommer en recension av den en måndag framöver) och Fearless Hyena, som jag hoppas ska vara bättre.

2+/5

PS. Kul att se vackra Maggie Cheung i en väldigt tidig roll, tyvärr en ganska meningslös roll, men ändå…

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Casino Royale

4 november, 2012 3 kommentarer

Titel: Casino Royale
Regi: Martin Campbell
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Som uppladdning inför Skyfall kör jag recensioner av de två tidigare Bondfilmerna med Daniel Craig. Jag hade inte så höga förhoppningar på Casino Royale när jag såg den 2006 men…

Casino Royale är överraskande bra. Anledningen tycker jag är att filmen känns fräsch, både vad gäller helhetskänslan och Daniel Craig som Bond. Känslan är att det är lite mer på riktigt, lite mer brutalt, och Bond är faktiskt en person och inte en seriefigur. Men jag tyckte även filmen var rolig och underhållande. Det jag uppskattade mest var faktiskt den första actionsekvensen i Uganda där Bond i en parkour-inspirerad jakt är en bombtillverkare hack i häl. Bond hade dock en aning mer brutal parkour-stil än hoppjerkan han jagar. Samspelet mellan Eva Green och Craig funkar, kemin finns där och Green är en lite annorlunda kvinnlig skådis i en Bond-rulle. Kul med två danska skurkar i form av Mads Pusher Mikkelsen och Jeseper Bänken Christensen. Vi bjuds även på en lagom dos torr humor. Filmen har en svacka nånstans i mitten (lite väl mycket av det numera överhajpade fenomenet poker) men rycker upp sig mot slutet. Jag gillar även den allra sista scenen. Ett perfekt slut i rätt ögonblick.

4-/5

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nader och Simin – en separation

2 november, 2012 4 kommentarer

Titel: Nader och Simin – en separation (Jodaeiye Nader az Simin)
Regi: Asghar Farhadi
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Nader och Simin – en separation handlar om… en separation. Ja, det gör den. Fast för mig handlade det nästan mer om att få en inblick i en värld som är både lika och annorlunda jämfört med ”min” värld. Filmen handlar om ett iranskt par som bor i Teheran med sin dotter. Med familjen bor även Naders gamle och sjuke far. När Simin (kvinnan) vill flytta från Iran i syfte, som jag förstod det, att ge deras dotter en bättre uppväxt vägrar Nader (mannen) eftersom han inte vill lämna sin far ensam. Simin vill nu skiljas och till slut flyttar hon ut, tillbaka till sina föräldrar. Vem ska nu ta hand om pappan när Nader jobbar på dagarna? Och var ska dottern bo?

Oj oj, vilket starkt drama. Filmen rullar igång så sakteliga men blir alltmer intensiv. Som jag nämnde var det (som vanligt) väldigt intressant att få en inblick i en annan kultur och de problem som finns där. Det är inte helt olika problem men det är fokus på lite andra saker. När ett barn i Iran sitter på en bänk och väntar på bussen så sparkar de också med benen.

Mot slutet blir det mer och mer intensivt. Dialogen kokar. Det blir snudd på surrealistiska scener och diskussioner där en domare ska ta ställning om Nader har knuffat en kvinna eller ej. Allt blir mer och mer komplicerat och mitt i allt står dottern som bara vill att hennes föräldrar ska stanna kvar tillsammans. Här tyckte jag det blev elakt att spoiler låta dottern välja på slutet. Det är inte rätt att låta dottern välja i det fallet tycker jag spoiler slut Det kanske känns rätt och riktigt… men nej.

Filmen är full av helt otroliga skådespelarinsatser. Det finns en återhållen desperation som är fysisk jobbig att se på. Jag rekommenderar filmen varmt. Låt er inte luras av den kanske lite tråkiga titeln. Det här så långt ifrån tråkigt man kan komma. Det är nämligen lärorikt, spännande, gripande och en upplevelse att se Nader och Simin – en separation. Andra som har sett och gillat den är bl a Movies – Noir, Fiffi och Jessica. Så om inte jag har övertygat er så kan säkert mina bloggkollegor göra det.

4/5

Filmen finns att se strömmat hos Headweb och SF Anytime. Det finns alltså ingen ursäkt, det är bara att välja tjänst.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Mat – Dinner Rush

31 oktober, 2012 21 kommentarer

Mat, mat, mat. På den förra Filmspanarträffen satt vi och försökte spåna fram olika förslag på nästa månads tema. Det gick lite trögt. Det var liksom inget som bara satt direkt. När temat MAT kom upp så tänkte jag direkt att ”ja, det här kan funka” och jag tänkte även direkt på en film jag skulle skriva om.

Jag hade kunnat skriva om andra saker om mat och film. T ex om att jag har en kokbok som listar recept från kända filmer, t ex Ray Liottas paranoidpasta med tomatsås och frikadeller från Goodfellas. Boken heter Filmkokboken och är skriven av Mikaela Kindblom och Maria Holm.

Jag hade kunnat skriva om de tv-serier som under de senaste åren fullkomligt sköljt över oss. Det är ju nästan löjligt vad mycket det är med alla Morbergs, Tinor och nakna eller elaka kockar. Mitt favoritprogram om mat är ändå MasterChef och framförallt MasterChef Australia som är ett otroligt mysigt program där man dessutom har ett segment kallat MasterClass där de trevliga programledarna, och tillika kockar, håller matlektioner. Det engelska MasterChef är också riktigt bra och det är ju trots allt originalet. Det amerikanska MasterChef är en styggelse och fullkomligt värdelöst.

Jag hade kunnat skriva om Tran Anh Hungs När solen står som högst som är en av de vackraste filmer jag vet där man också lagar väldigt mycket mat. Men den har jag redan skrivit om. En annan film som platsar i den här kategorin är Ang Lees Mat, dryck, man, kvinna. Jag hade även – slutligen – kunnat skriva om ”en lövtunn mintkaka”.

****

Titel: Dinner Rush
Regi: Bob Giraldi
År: 2000
IMDb | Filmtipset

Men den film som direkt poppade upp för mig var Dinner Rush, en film som jag såg på bio när den kom och nu såg jag fram emot att se om den. Det är en härlig film med en känsla som jag gillar, en känsla som man även får i filmer som 25th Hour och After Hours. En sorts roadmovie fast på samma plats. Vi får träffa ett antal personer och vi hoppar ganska friskt mellan de olika historierna. Filmen är i grunden ett drama om nostalgi, om att de gamla vanliga goda sakerna, må det vara maträtter eller maffiasmeknamn, försvinner och ersätts av nåt nytt.

Danny Aiello spelar Louis, ägaren av en fancy italiensk restaurang i Tribeca, Manhattan, New York. Sonen är kock av klass men kör moderna rätter som pappan inte riktigt kan acceptera, eller kan han kanske det? Restaurangen har parallellt kört bookieverksamhet och konkurrerande bookies mördar Louis kollega och har även planer på att ta över restaurangen. Filmen utspelar sig under en kväll på restaurangen. Från den relativt lugna tidiga kvällen där menyn gås igenom fram till den värsta middagsrusningen, där allt händer.

Jag tycker kanske inte maten står direkt i fokus. Snarare är det det här med att driva en restaurang och det som händer på en restaurang som det handlar om. Dynamiken mellan personalen, chefen, köket och serveringspersonalen. Vi får träffa den odrägliga gästen som vägrar vänta för länge, som vill ha en flaska vin som kompensation. Den odrägliga gästen klagar även på servitriser som introducerar sig med förnamn. Vi får känna på stressen nere i köket och se hur det går till när matkritikern kommer in på restaurangen.

Filmen är ett fullkomligt myller med små historier, händelser och personer. Miljön som filmen utspelas i, restaurangen full med folk som pratar, dricker och äter, är en sån där miljö som man trivs i. Det finns en familjär mysig känsla. Det är säkert en bra, möjligen romantiserad, bild av New York vid tiden för millennieskiftet. Matreferenserna är säkert minst 12 år gamla och om filmen skulle ha gjorts idag så skulle den säkert se ganska annorlunda ut.

Maten är förstås ändå en viktig del. Louis vill ha klassisk italiensk hemlagad mat, köttbullar och spaghetti. Sånt som hans bortgångna fru gjorde!  Sonen och chefskocken Udo (Edoardo Ballerini), ja, han serverar hummer med friterad spaghetti och vaniljchampagne (se bilden ovan). ”Ge mig nåt som jag kan äta!” utbrister Louis. Är filmen med i Filmkokboken? Ja, visst är den det och inte mindre än tre recept finns listade. Vad är ni sugna på? Vitello – Kalvkotletter med med vitkål och champinjoner, Panelle – Kikärtspannkakor eller Pere, robiola e speck – Stekta päron med mjukost och bacon. Om du ser den här filmen hungrig så lär du inte bli mindre hungrig under filmens gång.


eller uttryckt i siffror 3+/5

****

Läs nu vad andra Filmspanare har att säga om mat:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Filmmedia
Mode + Film
Filmitch
ExceptFear
Flmr

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Matfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Descent

30 oktober, 2012 8 kommentarer

Titel: The Descent
Regi: Neil Marshall
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Innan jag såg The Descent hade jag hört en hel del om den men jag trodde inte en ”simpel” skräckis skulle vara nåt speciellt. Av Neil Marshall såg jag senare Doomsday och Centurion men jag har ännu inte sett hans debut Dog Soldiers men det kanske blir av snart.

Filmen handlar om ett gäng tjejer som brukar ses nån gång (typ) om året och göra äventyrsresor (typ). Den här gången är det dock lite annorlunda eftersom en i gänget, Sarah (Shauna Macdonald), har varit med om en tragisk olycka. Tjejerna, med äventyrsledaren Juno (Nathalie Mendoza) i spetsen, beger sig i alla fall ganska glada i hågen ner i en rolig grotta… full med muterade neandertalare visar det sig. Oops. Ja, ett äventyr blir det.

Det börjar som en korsning av nån såpa som går på trean eller fyran och en halvbra Stephen King-film. Jag kan tycka att början när tjejerna träffas i stugan i skogen var lite väl sprallig. Men efter det blir det bara bättre. När man väl har sänkt ner sig i grottan så infinner sig en ”mysig” stämning. Här lyckas filmmakarna skapa en bra instängd känsla. Och just det faktum att vi fick träffa vissa av karaktärerna i inledningen gör att det finns en spänning mellan dem. Detta blir speciellt tydligt i slutet, som jag gillar.

Ja, jag kan bara konstatera att filmen överraskar mig. Utan några konstigheter och med ganska enkla medel (och ingen hyperbudget) så har regissör Neil Marshall & Co lyckats få till en bra rysare. Bitvis känns vissa av skådisarna lite såpaaktiga kanske, men inget som tar för mycket fokus från den stämning som byggs upp mha ett snyggt ljus- och färgsatt foto och krypande musik. I grottan har man ju ett ganska annorlunda ljus, ja, inget alls egentligen förutom det som våra äventyrerskor har tagit med sig. Detta utnyttjar man dock på ett bra sätt genom att använda det ljus som finns för att skapa stämning och en del snygga scener.

Sen kom jag att tänka på Dario Argentos filmer där det brukar förekomma mycket grönt och rött. Så var det här med. Snyggt. Vad det röda var för nåt kan ni ju gissa… muahaha. Nåt jag gillade var att man faktiskt tog ut svängarna en aningen när det gäller fajterna med monstren. Det blev lite splatter och tjejerna blev stenåldersbrutala. Riktigt uppfriskande. Jag knöt liksom näven i luften och skrek ”yeah!” när ett monster fick en välförtjänt yxa i skallen. Haha, ja, jag gillade filmen, den blev faktiskt bättre och bättre. Efter en lite svag start kanske, så tog den sig och det räcker till en svag fyra. Om man vill se en rysare som faktiskt ger lite rysningar och innehåller några bra hoppscener så rekommenderar jag den.

4-/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Project A (‘A’ gai wak)

29 oktober, 2012 Lämna en kommentar

Titel: Project A (‘A’ gai wak)
Regi: Jackie Chan & Sammo Hung Kam-Bo
År: 1983
IMDb | Filmtipset

Den här måndagen blir det bara ett kort omdöme av veckans martial arts-film. Filmen är liksom inte värd mer än så. Fast jag rekommenderar att ni kollar in klippet jag länkar till. Det är en kul sammanfattning.

Project A är den första riktiga filmen med de tre vännerna Jackie Chan, Sammo Hung och Yuen Biao (de gjorde många fler tillsammans efter denna). Den utspelar sig i slutet av 1800-talet och Hongkongs kustbevakning har problem med pirater. Chan & Co får i uppgift att sätta stopp för sjörövarna. Njaae, precis som när det gäller Drunken Master II, en annan Chan-film, så har jag inte så mycket att säga om den här filmen. Förutom en del spektakulära stunts och ganska bra fajter så är det för dåligt helt enkelt. Det är kul att se vissa delar – cykeljakten, klocktornet och slutfajten bör nämnas – men det är för dåligt däremellan för att det ska bli en bra film som helhet. På YouTube kan ni se bloopers blandat med de bästa scenerna, som ju alltid Chan brukar visa under eftertexterna i sina filmer.

2+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Illusionist

26 oktober, 2012 8 kommentarer

Titel: The Illusionist
Regi: Neil Burger
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Ofta kommer filmer liksom två och två. Deep Impact och Armageddon, Antz och A Bug’s Life är två exempel på sådana par (finns säkert en hel del fler?). The Illusionist skulle jag vilja kalla för en systerfilm till The Prestige som jag skrev om igår.

The Illusionist är en mysig, varken mer eller mindre, matinérulle som kom i samma veva som The Prestige. Möjligen kom den också lite i skymundan av Nolans magikerrulle. Miljöerna i Illusionisten är njutbara. Fotot är vackert, kanske lite annorlunda, som filmat genom en gammal kamera där man ser objektivkanterna som skuggor i hörnen. Rollbesättningen är perfekt. Giamatti gör (givetvis) den bästa karaktären. Giamattis poliskommisarie är härligt vrång, envis och godhjärtad, men ändå trogen sin uppdragsgivare Leopold (Rufus Sewell) kronprinsen av Österrike-Ungern. Välgjorda kostymdramer är nåt jag har svårt att inte gilla, så är det bara. Det är väl inte så mycket romantik men en del får man. De magiska numren är sevärda. Det var kanske lite väl mycket datorgenererat; det blev liksom för snyggt ibland. Sewell gör sin roll helt utan nyanser. Han är genomond, men det kanske är så det ska vara i en sån här typ av film. Det är enbart underhållning för stunden men ganska bra sådan. Upplösningen är lite väl snabb. Man hinner inte riktigt få en aha-upplevelse.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Prestige

25 oktober, 2012 15 kommentarer

Titel: The Prestige
Regi: Christopher Nolan
År: 2006
IMDb | Filmtipset

För några dagar sen såg Joel på Deny Everything för första gången Christopher Nolans The Prestige och han gillade den väldigt mycket. På Twitter efterlyste han upprört fler recensioner av filmen. Här kommer mitt korta omdöme.

The Prestige är en mysig (jul)film med trollkarlar, sekelskiftesmiljöer i London, experiment med vetenskapsmannen Tesla (David Bowie!), och så lite… sci fi, eller vad man ska kalla det. Christian Bale och Hugh Jackman är antagonisterna som slåss om positionen som Londons trollkarl numero uno. Just den där vetenskaps/sci fi-biten tyckte jag var lite malplacerad i och med att Teslas maskin kändes alltför osannolik i den tid som filmen utspelas i. Detta medförde att min ”suspension of disbelief” förstördes en aning. Sen är jag a tad bit less på filmer där hela konceptet bygger på Den Stora Twisten. Det börjar bli uttjatat nu. Annars var det roligt att se veteranen Michael Caine som bidrog till en skön stämning. Möjligtvis hade filmen fått en fyra om inte visningen störts av att biografmaskinisten (förmodligen stolt medlem av ledighetskommitén) var och tog en fika istället för att se till att skärpan var inställd rätt från början.

3+/5

****

Själv såg jag The Prestige julen 2006. Varje jul sen år 2000 så har vår familj kollat på en biofilm på Annandagen, och det är jag som bestämmer vilken film vi ska se (vilket ansvar!). De filmer vi har sett hittills har varit: Unbreakable, Sagan om ringen, Sagan om de två tornen, Sagan om konungens återkomst, Masjävlar, King Kong, The Prestige, Arn – Tempelriddaren, Australia, The Imaginarium of Doctor Parnassus, Himlen är oskyldigt blå och Simon och ekarna. Vilken film blir det i år? Ja, jag funderar på Life of Pi.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Revolutionary Road

24 oktober, 2012 2 kommentarer

Titel: Revolutionary Road
Regi: Sam Mendes
År: 2008
IMDb | Filmtipset

När jag såg Revolutionary Road så kom jag att tänka en del på Todd Haynes-filmen Far from Heaven. Haynes regisserade även den förra filmen jag skrev om, Safe. Revolutionary Road var den första filmen jag såg på bio 2009 och jag såg den i mars (!) månad, vilket innebär att jag nog måste ha haft ett rekordlångt biouppehåll. Regissör av Revolutionary Road var Sam Mendes, nu aktuell med den senaste regnfilmen Skyfall.

Oj oj, vad skönt att gå bio var min spontana känsla efter att ha sett filmen. Det var nämligen ett tag sen jag släpade mig till min lokala biograf (ja, faktiskt första gången i år). Filmen jag valde (eller som valde mig) blev Sam Mendes (American Beauty, Road to Perdition bl a) Revolutionary Road där Leonardo och Kate enligt uppgift skulle briljera som det perfekta förortsparet som lever det perfekta livet. Alltså det perfekta förortsparet som försöker göra allt för att slippa undan från just detta – som de själva tycker – instängda liv.

Och briljerade gjorde DiCaprio och Winslet och resten av skådespelarna, minst sagt. Det som imponerande mest med filmen var just skådespeleriet. Minsta biroll är mycket bra, t ex Kathy Bates son med psykiska problem (en sanningssägare av rang) spelad av en sjukt bra Michael Shannon (min kommentar: Intressant med Shannon som ju nu t ex gjort en galet bra insats i Take Shelter). DiCaprio och Winslet brinner för sina roller och har en väldigt bra kemi tillsammans. När det gäller temat i filmen så kommer jag att tänka lite på Mendes egna American Beauty.

Även Todd Haynes Far from Heaven dyker upp i huvudet. Det handlar om förortstristess, viljan att göra nåt men inte våga, den perfekta familjen som inte finns (men som man kanske tror finns hos grannen). Slutscenen är härlig och med svart humor. Revolutionary Road är en intensiv film med tunga dialoger och starka scener. Trycket släpper aldrig riktigt. Alltid bubblar nåt under ytan. Barnen var dock märkligt frånvarande (ja, Winslet och DiCaprio hade två barn i filmen). Filmen kändes ibland som spelad teater, vilket inte alltid behöver vara något negativt.

En sak som jag kom på som är lite intressant är att jag kan ha svårt för den käcka, snusförnuftiga och politiskt korrekta känslan som förekommer i ganska många Hollywoodfilmer från 50-talet. Däremot gillar jag nästan alltid nutida filmer som utforskar just den tidsepoken och även bryter igenom dess snygga fasad och blottlägger vad som egentligen döljer sig därunder.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Safe

23 oktober, 2012 10 kommentarer

Titel: Safe
Regi: Todd Haynes
År: 1995
IMDb | Filmtipset

Ah, jag kör en gammal recension ikväll. En recension av en film som kanske gått under radarn för många. Jag säger så här: Om man gillar Julianne Moore så är Safe ett hett (eller säkert) tips från mig. Filmen kan beskrivas som ett Julianne Moore-frossorama.

Oj, vilken överraskning. Perfekt stämning från början. Bilderna, bilderna. Musiken, musiken, musiken. Tydligen var musiken inte av Angelo Badalamenti (vilket jag trodde under filmen) men i kombination med bilderna av en bilfärd gav musiken inledningsvis samma känsla som i inledningen av Mulholland Drive. Julianne Moore är obehagligt bra som den bräckliga hemmafrun Carol i det övre medelklass-området i San Fernando Valley i Kalifornien på 80-talet. Här är det aeorobics, fruktdieter, soffgrupper, hårspray och hälsosekter som gäller.

Carol, som är perfekt gestaltad av Moore, dras in i en sorts psykos där hon blir sjuk av minsta fel i tillvaron. Hon lockas så småningom till en sorts hälsosekt ledd av en karismatisk (givetvis) Peter Friedman, där hon, och vi tittare, får träffa andra som blivit sjuka av det samhälle som de lever i. Vad är det som är sjukt? Samhället eller människorna som lever i det? Är det kanske en sund reaktion på ett sjukt samhälle? Eller är det bara psykiskt instabila människor det handlar om? Safe är en riktigt välgjord, vacker och välspelad film som ger en bild av ett 80-tal där den snygga ytan regerar.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →