Selma (2014)

SelmaEfter The Butler fortsätter vi på det inslagna spåret med filmer om den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Den här gången handlar det om Martin Luther King (David Oyelowo) och i synnerhet om den protestmarsch som King 1965 ledde mellan städerna Selma och Montgomery i Alabama.

Filmens inleds i Norge! Ja, det är inte så konstigt som det låter. 1964 delades nämligen Nobels fredspris ut till just MLK. Parallellt med bilderna från prisutdelningen får vi se dels hur en kyrka i Alabama utsätts för ett bombattentat som dödar fyra svarta flickor, och dels hur en svart kvinna (Oprah Winfrey) försöker registrera sig för att få rösta men blir nekad av personalen.

Tillbaka i USA försöker MLK åstadkomma en förändring vad gäller de svartas möjlighet att rösta. Han har presidenten Lyndon B. Johnsons öra men presidenten lyssnar inte eftersom han har andra saker att driva som han anser har högre prioritet. King tjatar förgäves på presidenten och känner att han måste ta till andra metoder, som att provocera fram våld mot svarta för att på så sätt få uppmärksamhet för sin sak.

Selma är en systerfilm till The Butler och jag tycker de kompletterar varandra rätt så bra. The Butler är mer episk då den utspelar sig under en längre tid men samtidigt mer personlig då det är fokus på en i princip okänd familj (även om nu pappan jobbade 30 år i Vita Huset). Händelserna i Selma, raskravallerna och Martin Luther King själv finns med i bakgrunden.

I Selma är det King som är i fokus, helt i fokus. Filmens regissör heter Ava DuVernay och jag tycker hon, och manusförfattaren Paul Webb, har gjort helt rätt som fokuserat på en enskild händelse i Kings liv. När det ska göras biografifilmer så är det nog det bästa sättet. Att berätta om en persons hela liv från barndomen till ålderdomen är dömt att bli för tradigt. Eller finns det nåt bra exempel när man lyckats?

Jag kände igen många av skådisarna, inte minst en handfull (eller två) från The Butler. Förutom Oyelowo och Winfrey dök även Cuba Gooding Jr och Colman Domingo (coolt namn!) upp. Andra skådisar som jag noterade var Wendell Pierce (Bunk från The Wire, yay!) och Snoop (Keith Stanfield) från Straight Outta Compton. En annan bekant var Tessa Thompson från Dear White People och Creed.

Jag tycker det är roligt att det dyker upp fler filmer med svarta skådisar och där det inte görs en poäng av att de är just svarta. Nu kanske inte just Selma, Straight Outta Compton och Dear White People är så bra exempel på just detta (doh), men jag tror filmer som dessa öppnar dörrar för skådisarna och gör att de får chansen i även andra typer av filmer. Exempelvis så har jag sett att Corey Hawkins (Dr Dre från Straight Outta Compton) just nu är med i The Walking Dead som en helt vanlig snubbe, och så är både han och Jason Mitchell (Eazy-E!) med i Kong: Skull Island, den kommande rebooten av King Kong (yay?!).

Tillbaka till filmen och vad jag tyckte om den. Jag gillade den, kort och gott. Oyelowo är klockren som King. Just hans sätt att prata gillade jag. Han uttalar varje ord med omsorg. Speciellt noterade jag hur han uttalar ord som while och white, där man faktiskt hör bokstaven h, som ett kort väsande utandningsljud. Om MLK säger which respektive witch så låter det alltså inte lika. Mer om detta uttalsnörderi här.

Det känns märkligt att Oyelowo inte blev Oscarsnominerad, speciellt eftersom det handlar om en sån typisk Oscarsfilm.

En sak filmen inte sticker under stol med är hur King resonerade kring hur man skulle få uppmärksamhet för den sak man kämpade för. King och hans krets väljer staden Selma med omsorg eftersom de vet att de förmodligen kommer att utsättas för grovt våld om de försöker sig på en protestmarsch därifrån. Selmas polischef var en stenhård rasist som de visste skulle agera brutalt. Polisens våldshandlingar, där även vita drabbas, visas sedan på tv över hela USA och därmed kan inte president Johnson bortse från problemet.

Att FBI hårdbevakade King och de i hans omgivning visar filmen på ett snyggt sätt. När King ringer ett samtal eller åker iväg med bil nånstans får man se ett utdrag från FBI:s bevakningslogg poppa upp i bilden. Vid ett tillfälle ringer MLK till sångerskan Mahalia Jackson då han vill att hon ska sjunga för honom i telefonen för att ge honom kraft att orka kämpa vidare. (Ja, tänk om man kunde ringa t ex Hope Sandoval för att få höra henne sjunga när man mår lite dåligt, bara så där.) I FBI:s logg står det om händelsen att ”King contacts Negro entertainer”.

Jag tycker Selma är en klart sevärd historisk rulle, speciellt om man är intresserad av amerikansk 60-talshistoria. För mig var det även en typ av BOATS som faktiskt fungerar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Butler (2013)

The ButlerThe Butler är filmen om en butler, Cecil Gaines (Forest Whitaker) heter han här, som jobbade i Vita Huset som butler i över 30 år. Gaines såg presidenter komma och gå genom årens lopp: Eisenhower, Kennedy, Johnson, Nixon, Reagan och slutligen en viss Barack Obama. Samtidigt som det är en personlig historia är det även en historia om USA i allmänhet och de svartas rättigheter i synnerhet.

Är det hela baserat på en sann historia? Givetvis! Verklighetens butler hette Eugene Allen och jobbade i Vita Huset i 34 år fram tills att han slutade 1986.

Jag gillar nästan alltid filmer och dokumentärer som utspelas i 50- eller 60-talets USA t ex när det handlar om den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Jag tycker det är en fascinerande del av USA:s historia med både hemska och inspirerande berättelser.

The Butler handlar i grunden om vilken metod man ska använda för att uppnå de rättigheter man kämpar för, och hur två olika synsätt på just detta kan splittra men även till sist ena en familj.

Whitakers butler Cecil betraktas av sin aktivist-son Louis (David Oyelowo) som en Onkel Tom som går i de vitas ledband. Cecil själv vill jobba inne i ”systemet” och på så vis uppnå respekt och rättigheter, trots att det länge och väl mest handlar om att vara tyst och osynlig.

Ett problem med den här typen av ”frihetskämparfilmer” är att de ibland kan kännas lite pompösa. Inledningen av The Butler känns just lite pompös och övertydlig. Vår åldrade butler sitter på en stol i Vita Huset och minns tillbaka till sin barndom. Vi får se två lynchade svarta män hänga i ett träd. Det spelas pampig musik och vi hör citat av Martin Luther King. Den amerikanska flaggan vajar, men den vajar i bakgrunden liksom i skugga som att den skäms. Istället för att berätta historien så visar man upp vad historien kommer att berätta.

Efter denna något tungrodda inledning puttrar filmen på i all sin välgjordhet. Cecil arbetar sig uppåt i livet, från bomullsarbetare i Södern via hotellbetjänt till butler i Vita Huset. Han träffar sin blivande fru (Oprah Winfrey) och bildar familj. Han och sonen Louis kommer inte överens, speciellt inte efter att Louis meddelar att han gått med i Svarta Pantrarna.

Jag tänker lite på Forrest Gump när jag ser The Butler. Bägge filmerna skildrar världshistoriska händelser men ur lite udda perspektiv. Cecil kliver in i Ovala rummet, där Eisenhower med sina medarbetare diskuterar hur de ska hantera raskravallerna i Södern, för att servera te och han kan ju inte låta bli att lyssna (lyssna men inte höras).

En sak som jag tycker The Butler gör rätt är att det inte finns nån ”white knight” som hjältemodigt kliver in och räddar upp situationen. Nej, det är inte en sån rollfigur som är i fokus. Istället handlar filmen främst om Cecil och hans familj.

Mot slutet blir det lite dammigt i rummet när regissören Lee Daniels börjar trycka på de rätta känsloknapparna. Aningen sentimentalt kanske, men inte för mycket.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vill ni se en bra dokumentär om den amerikanska Black Power-rörelsen så kan jag rekommendera The Black Power Mixtape 1967-1975 där bl a Angela Davis i fängelset intervjuas av svenske reportern Bo Holmström. Dokumentären finns att se hos TriArt.se.

Brooklyn (2015)

BrooklynSpike Lee har gjort en joint som heter Crooklyn. I motsats till vad man kanske kan tro så är det inte alls en gangsterrulle utan verkar vara (jag har inte sett den) en varm familjefilm som utspelar sig i – ja, just det – Brooklyn! Gissa var filmen jag skriver om idag utspelar sig? Ja, just det, Brooklyn! Även här får man leta förgäves efter gangsters. Det här är nämligen en snäll film. Den är kanske t.o.m. för snäll för sitt eget bästa. Samtidigt är det just det jag gillar med filmen.

Saoirse (sörschö) Ronan spelar Eilis, en ung irländska som på 1950-talet flyttar till Brooklyn i New York. På Irland lämnar hon kvar sin mor och syster. I USA har hon fått jobb på ett varuhus men hon är blyg och charmerar inte direkt kunderna. Dessutom är hennes hemlängtan enorm och hon gråter sig till sömns på kvällarna. Men så träffar hon italienaren Tony på en dans och de två blir ett par och så småningom börjar Eilis känna sig mer hemma. När hon sen (pga orsaker) måste resa tillbaka till Irland känner hon sig kluven. Stanna kvar på Irland eller fortsätta sitt nya liv i USA?

Jahapp. Det var ju trevligt det här. Det är fullkomligt ofarligt men mysigt och trevligt. Saoirse Ronan passar perfekt i sin roll. Jag gillar rollfiguren. Beslutsam och blyg på samma gång. Sympatisk helt enkelt. Det var kul att följa hennes liv i USA och hur hon sakta anpassar sig. Gulligt skulle jag t.o.m. kunna dra till med.

I USA bor Eilis på ett pensionat för kvinnor och här får vi några roliga scener när de inhysta äter middag tillsammans med sin hyresvärdinna (spelad av spjuvern Julie Walters). Det förekommer även en rolig sekvens när Tony bjudit hem Eilis till italienska familj på middag.

Kemin mellan Tony (Emory Cohen) och Eilis är bra. Ett tag tror jag att han ska vara en vänstrande mansgris som inte har rent mjöl i påsen. Men jag sa ju att det här var en snäll film.

När Eilis är tillbaka på Irland försöker filmen lura i oss att Eilis måste göra ett val mellan Tony och en irländsk snubbe från hembyn. Det funkar inte riktigt eftersom snubben spelas av en viss Domhnall (som engelskans tonal fast med d) Gleeson. Här finns alltså ingen kemi alls. Fast å andra sidan kanske filmen menar att det mer handlar om att Eilis känner en press från sin mor att stanna kvar snarare än att det är Domhnall som lockar.

Nu kom jag att tänka på filmen The Martian. Där fanns inte heller nån typisk skurkroll, en ond rollfigur. Nej, alla var i grunden hyvens personer. Det är likadant här (även om det fanns en gnällig och skvallrande tant i Eilis hemby), och det ger en mysig känsla men de där riktigt höga insatserna saknas kanske. Nu kan det ju givetvis finnas höga insatser även utan skurkar. Fast precis som The Martian så är Brooklyn en sympatisk film som inte lyckas skaka om mig. Den vaggar mig snarare, och snällhet räcker ganska långt det med.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Brooklyn har premiär idag fredag och vill du ha en mysig och ofarlig stund på bio så passar den perfekt!

Andra filmspanaråsikter om filmen? Ja, jag har en känsla av att det blir en hel del mellanmjölksbetyg.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Hail, Caesar! (2016)

Hail CeasarHar bröderna Coen förlorat ”det”? Nej, jag tycker nog inte det. Deras förra film var Inside Llewyn Davis (filmspanarfilm dessutom) och även om jag inte minns så rackarns mycket av den så minns jag att jag gillade den. När jag läser igenom min gamla recension minns jag lite mer. En sak jag skriver är att Inside Llewyn Davis inte är i klass med No Country for Old Men, Fargo eller The Big Lebowski men att den i alla fall är bra mycket bättre än låt oss säga The Hudsucker Proxy och Burn After Reading. Jag inser att jag inte gillar Coens mer farsartade komedier som t ex The Ladykillers (som jag nu sett efter att jag skrev om Inside Llewyn Davis). Nej, då är Coens mörkare filmer mer min kopp te. The Big Lebowski är väl undantaget, men jag tycker ändå inte den är farsartad.

Hail, Caesar! är en av Coens komedier men är det minor eller major Coen? Det är minor Coen! Men inte dålig Coen. Det är väldigt få Coen-filmer som är rent dåliga. Jag kan bara komma på Burn After Reading och The Ladykillers. De problem som Hail, Caesar! dras med har emellertid inte med själva humorn att göra. Nej, det är filmens struktur det är fel på. Det är svårt att bli engagerad, och orsaken är att det är en väldigt episodisk film med mängder av rollfigurer och scener som avverkas på löpande band. Vissa rollfigurer återkommer med jämna mellanrum men de flesta lämnas efter ett tag åt sitt öde. Vad hände med cowboysskådisen Hobie Doyle (stjärnskottet Alden Ehrenreich) eller simskådisen DeeAnna Moran (Scarlett Johansson)? Ja, vi fick kanske delvis nån information om deras slutliga öden men det känns som att filmen egentligen inte är intresserad.

I fokus är istället Eddie Mannix (Josh Brolin) som jobbar på en filmstudio i Hollywood under det gyllene 50-talet. Mannix är spindeln i nätet som får allt att fungera och styr upp saker och ting när de behöver styras upp. Är det problem med nån skådis så är det Mannix som rycker ut. Börjar det regna i Mexiko när man ska spela in snustorra ökenscener så föreslår Mannix att man ska fortsätta filma men byta titel på filmen till nåt med regntema.

Mannix går runt bland inspelningsstudiorna och inspekterar och vi tittare får se vad det är för filmer som spelas in. Här har Coen-bröderna slagit på stort och det är minst sagt imponerande. Vi har det stora romerska eposet Hail, Caesar! där George Clooney spelar en romare som möter Jesus. Scarlett Johansson är en Esther Williams-typ med gravidproblem i ett vattenspektakel. Channing Tatum en dansande sjöman som ska ge sig ut till havs i en film regisserad av svenske Arne, spelad av Christopher Lambert av alla människor. Slutligen försöker regissören Laurence Laurentz (en suverän Ralph Fiennes) få fason på cowboyskådisen Doyle i en melodram. Would That It Were So Simple, hur svårt kan det vara? Mycket svårt.

Clooney blir i en av filmens plots kidnappad av en grupp manusförfattare, kommunistiska manusförfattare dessutom. De, manusförfattarna, vill ha mer uppskattning och om de inte får de så vill de ha pengar. Denna del av filmen funkade inte riktigt för mig. Jag tyckte det var ganska tråkigt med Clooney och dessa svamlande pennfäktare.

Då var det desto roligare när Mannix försökte stämma av om gestaltningen av Jesus i eposet Hail, Caesar! var ok med gruppen av religiösa ledare. Clash of the religioner skulle man kunna säga när de fyra (var det fyra?) debatterar hur de ser på Jesus.

Jag har inte så mycket mer att säga tror jag. Det är en ganska mysig film men för mig fanns ingen ordentligt story. Vi går från inspelningsstudio till inspelningsstudio och jag blir aldrig riktigt engagerad. Det finns några guldkorn. Dansscenen med de vitklädda sjömännen var rolig, och här har man lagt ner ett väldigt jobb. Det är en scen det måste ha tagit ett bra tag att spela in och ändå är det ”bara” en film i filmen så att säga. Men i slutändan: minor Coen, och ändå får filmen en trea vilket väl visar vilken hög lägstanivå bröderna har.

En sista fråga: varför i helvete är Jonah Hill med på postern som om han hade en av huvudrollerna?!?!?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte. Hail, the Coens! eller Hell no!

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Under sanden (2000)

Under sandenCharlotte Rampling ju aktuell just nu då hon är Oscarsnominerad för sin instas i 45 Years. Ja, och så kom hon ju med några kanske inte så genomtänkta uttalanden om #OscarSoWhite. Därför kommer här en gammal pre-blogg-recension av Under sanden från år 2000. Jag såg och skrev om filmen i augusti 2006.

Det här var min första film av franske regissören François Ozon (coolt namn). Jag hade inte så stora förhoppningar då en vanlig fransk film, om den inte lyckas gripa tag i mig genom bra karaktärer och story, inte brukar bjuda på några extravaganser och då blir ganska torr och tråkig (jag talar alltså inte om Jean-Pierre Jeunet-filmer). Det brukar handla om middagar med rödvin ute vid huset på franska landsbygden där man snackar filosofi över mitt huvud (se t ex Rohmers årstidsfilmer: Vår, Vinter, Sommar och Höst).

Hur börjar Under sanden? Jo, givetvis med att det gifta paret Jean (Bruno Cremer) och Marie (Charlotte Rampling) åker till huset på landet, äter middag och dricker rödvin. Sen frångås dock den normala handlingen då den något mentalt frånvarande Jean dagen efter vid stranden går för att bada i havet medan Marie ligger kvar och solar. När Marie vaknar efter stund så är Jean spårlöst borta. Marie åker så småningom hem till stan utan sin man. Problemet är bara att hon vägrar inse att Jean är borta och förmodligen död, trots att hennes vänner vet om detta och försöker få henne inse faktum. I stället inbillar hon sig att han lever som vanligt med henne, i vardagen, i sängen, vid frukostbordet, osv.

Det finns nåt väldigt sorgligt över filmen. Redan i början när paret anländer till sitt hus på landet märker man att Jean går och grubblar på nåt. Marie är uppspelt och tycker det ska bli skönt med semester medan Jean bara håller skenet uppe när Marie är i närheten. Vad är det Jean grubblar på? Är han deprimerad och funderar på att ta livet av sig? Eller är han bara lite nere och trött? Varför ville han åka till havet? För att dränka sig, bara för att bada och ta det lugnt, eller lämna henne genom att försvinna? Ja, filmen ställer många frågor men ger inte många svar.

Efter att Jean har försvunnit och Marie blir ensam och inte kan acceptera att han är borta så visar Charlotte Rampling prov på ett välbalanserat skådespeleri på gränsen mellan sorg, saknad och förnekelse. Det hela utvecklar sig till ett intressant och spännande psykologiskt drama när Marie lever i sin egen drömvärld. En drömvärld där Jean lever med henne som vanligt. Det är som The Machinist fast på riktigt skulle man kunna säga.

Mot slutet ställs saker på sin spets och återigen visar Rampling att hon är en grym skådespelerska. Och återigen blir vi som tittare inte riktigt kloka på vad som egentligen har hänt. Mmm, jag gillade filmen ganska mycket, mer än jag trodde jag skulle göra. Det är en film som ställer en hel del intressanta frågor, och då menar jag inte bara logiska frågor som har med handlingen att göra vilket är så populärt i dessa twisttider, utan även intressanta mänskliga frågor. Filmen får en fyra i betyg, men det är en svag fyra; det är ju trots allt en fransk film och då kan det ibland bli lite väl ordinärt även fast foto och musik faktiskt är helt ok denna gång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Heart of a Dog (2015)

Heart of a DogLaurie Andersons film Heart of a Dog fick mig att tänka på videoinstallationer som man ibland hamnar framför på museum med modern konst, som t ex Moderna Museet i Stockholm. På museum brukar dessa ofta väldigt märkliga filmerna visas i ett ganska litet rum. Det kanske står en eller ett par bänkar eller stolar framför en vit vägg där filmen projiceras. Folk kommer och går. Vissa, kanske t.o.m. de flesta, tittar in och ställer sig och tittar i kanske en minut och går sen vidare.

Det är som att ett museum inte är gjort för att vissa rörliga bilder på det här sättet. Man (läs: jag) känner inget riktigt lugn framför videoinstallationen vilken den än nu är. Ofta handlar det om udda skapelser. Hur långa de är varierar men kanske tio minuter eller en kvart brukar det handla om.

Vissa är säkert mycket bättre än vad jag är på att fokusera på en film i den här miljön. Själv blir jag störd av att det inte är helt mörkt i rummet och att det springs in och ut och att folk pratar. Att titta på en hjärndöd actionfilm i en sån typ av miljö, det är ju inget problem. Men en svår och udda installationsvideo är det inte lika lätt att ta till sig även om den bara är tio minuter.

Just pga av det jag precis skrivit om ovan så var det intressant och kul att se Laurie Andersons film. Det är nämligen en konstfilm utan en rätlinjig handling från a till ö. Det känns egentligen fel att kalla den en dokumentär. Den bygger helt på den stämning som skapas av bilder och ljud. Den har liksom ingen början eller slut utan existerar bara. Att se den i en biografsalong är garanterat det bästa sättet att se den. Det är mörkt och fokus är på duken och inte på mobilen eller nåt annat. Som det ska vara.

Jag gillade Andersons röst. Den har en mässande och lite mystisk kvalitet över sig. Det är som att hennes ord ibland både ställer frågan och ger svaret i samma mening om ni förstår vad jag menar (vilket ni förstås inte gör 😉 ).

Inledningen av filmen gjorde mig aningen orolig. Det är bara ett suddigt flimmer med streck och penseldrag. Jag minns inte om det sägs nånting eller vad som sägs. Jag blev dessutom ganska trött och nickade säkert till några gånger. Efter den inledande förvirringen var det dock som jag anpassade mig till hur filmen skulle vara och flöt bara med.

Vad vi får se är en ytterst personlig film där insidan av Andersons hjärna och hjärta projiceras på vita duken. Hon pratar om det vanliga: livet, döden – och sin hund Lolabelle.

Det jag gillade mest var nog de betraktelser om dagens samhälle som hon la fram och kanske speciellt om hur samhället har förändrats efter 11 september.

Vad skriva mer om? Lou Reed, som var gift med Laurie fram till hans död 2013? Nej, filmen handlar ju inte om Reed även om den är tillägnad honom och säkert handlar om hur Laurie hanterat hans bortgång. Mer om Lolabelle? Om hunden Lolabelle som blev musikartist och gav pianokonserter? Om den sanna (?) historien som Laurie berättade där hennes yngre bröder höll på att drunkna när de gick genom isen som barn? Om att det efter visningen var alldeles knäpptyst i salongen och ingen sa ett ord förrän jag påpekade att alla vara tysta?

Ah, det får räcka så.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Heart of a Dog har premiär idag fredag. VOFFa inte stryka filmen medhårs och svansa efter närmsta kulturman till biografen Zita i Stockholm och se den? Du får inte skäll av mig i alla fall.

Andra filmspanaråsikter om filmen? Ja, det var bara jag och Henke som jag såg den under Stockholm Filmdagar tror jag bestämt. Henke blev nog betydligt mer berörd av filmen än jag, så det ska bli intressant att se vad han skriver om den.

Fripps filmrevyer

13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi (2015)

13 HoursÄr det så att dämonregissören Michael Bay har börjat fokusera på BOATS, filmer baserade på verkliga händelser? För några år sen kom Pain & Gain (kroppsbyggarna The Rock, The Falcon och Marky Mark kidnappar och utpressar en rik man) och nu är det premiär för hans nya testosteronrulle 13 Hours (med undertiteln The Secret Soldiers of Benghazi).

11 september 2012 så attackeras det amerikanska konsulatet i den libyska staden Benghazi av islamiska rebeller. På konsulatet befinner sig USA:s ambassadör i Libyen. I Benghazi finns en privat skyddsstyrka, bestående av f.d. Navy SEALs, på plats men de befinner sig några kilometer ifrån konsulatet på CIA:s högkvarter. Efter mycket om och men får de till slut tillåtelse av CIA-chefen på plats att ta sig till konsulatet för en räddningsoperation. Några timmar senare så attackeras även CIA:s högkvarter. Hela förloppet skildras i filmen ur det privata teamets synvinkel. Det är alltså det privata teamet som är undertitelns The Secret Soldiers of Benghazi.

<brasklapp>När jag bedömer den här filmen så bortser jag från det mesta som har med verkligheten att göra, dvs om filmen återger de verkliga händelserna på ett trovärdigt sätt. Jag bedömer filmen som en film enbart.</brasklapp>

Ganska länge är det en hyfsat krigsrulle. Efter den inledande ganska tråkiga, jobbiga och skäggiga soldatjargongen blir det intensivt med högljudda och visuellt snygga eldöverfall. En bit in i filmen kommer min favoritsekvens där en grupp amerikaner ska ta sig tillbaka till CIA-högkvarteret men kör fel och hamnar bland rebeller. Högoktanig action där man (eller i alla fall jag) satt med hjärtat i halsgropen då bl a bilens däck började brinna.

Efter ett tag börjar jag ledsna lite på krigssekvenserna när teamet står på ett tak och prickskjuter rebeller men det är fortfarande inte dåligt. En sak jag gillade var t ex att medlemmarna i teamet inledningsvis framställs som otroligt självsäkra och duktiga på sin sak (vilket de var) men att detta plötsligt inte hjälpte när det började regna granater i den sista striden. Då blev de odödliga sårbara.

Problemet är att filmen ungefär här nånstans blir övertydlig och sirapssmetig. Det räcker inte med att vi i en standardscen får se en soldat titta på ett foto med fru och döttrar. Nej, nu ska detta foto dessutom i slow motion flyga genom luften som en långsam fredsduva efter att en granat träffat soldaten.

Vi får se stenhårda soldater med dubbla kulbälten som kommer gående emot oss i slow motion, som tagna ur en Rambo-film. Synd, då Bay faktiskt hade hållit sig någorlunda i skinnet fram till nu.

Helt omotiverat med tanke på hur filmen sett ut fram till nu får vi även se libyska mödrar som kommer ut på slagfältet och sörjer sina fallna söner. Det blir bara alibi-scener från filmmakarnas sida. Kanske ville de inte bli anklagade för att endast skildra den ena sidan? Eftersom vi inte vet nånting överhuvudtaget om varken söner eller mödrar så känns scenerna inte alls välförtjänta, bara malplacerade.

Efter att attackerna är över blir det soldater i motljus på flygfält, en amerikansk flagga som flyter omkring i en pool och telefonsamtal hem till USA i en salig smörig sentimental sörja som för min del sänker filmen – inte totalt men nästan. Bays estetik passar för min del inte alls ihop med den här typen av BOATS-film. Tacka vet jag Zero Dark Thirty, som jag förresten gett som påskägg åt en viss Filmitch och som han dessutom lovat att öppna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

13 Hours har premiär idag onsdag och ni behöver inte gå och se den på bio. Fast om ni inte är överkänsliga för sentimentala sirapsslut à la Michael Bay och gillar krigsfilmer så är den rätt ok fram till just slutet, och då kan den kanske funka som helhet ändå.

Andra filmspanaråsikter om filmen? Mina gissningar: Henke 4/5, Sofia 1,5/5, Fiffi 2/5, Carl 3/5.

Facit:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm (kommer på lördag)
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl)
Movies – Noir

Undrar ni vilken film jag tycker är Michael Bays bästa? Självklart är det The Island. 3,5/5. Ja, Scarlett är med. 🙂

Jesus Camp (2006)

Jesus CampJag vet inte varför jag kom att tänka på den här gamla dokumentären. Kanske för att jag lyssnade på ett gammalt Filmspotting-avsnitt där de nämnde filmen eller för att jag precis sett och skrivit om Spotlight. Hur som helst, det här är mitt korta omdöme om Jesus Camp som jag skrev i mars 2007 på ett numera slumrande forum.

Jesus Camp är en Oscarsnominerad – och läskig – dokumentär där barn i USA åker på sommarläger för att utbilda sig (hjärntvättas?) i den kristna läran. Om ni har sett Borat så minns ni scenerna där Borat befinner sig på ett väckelsemöte och spelar med och blir ”frälst”. Ungefär så är den här filmen fast med den skillnaden att det är barn det handlar om, inte Borat. Ledaren på lägret, en voluminös, charmig och obehaglig kvinna, tycker att eftersom muslimerna gör sina barn till mördarmaskiner så ska vi minsann göra våra barn till kristna missionärsmaskiner som lär ut att Harry Potter är djävulen och George Bush är en helig profet. He, läskigt minst sagt. Lite kul var att ett av de högsta hönsen, predikanten Ted Haggard, som i filmen ondgör sig över allt från droger till homosexualitet några månader efter filmen själv ”avslöjas” som bög (fast det ska han enligt uppgift ”bota sig själv ifrån”) och droganvändare. Håhåjaja. Den kristna högern i USA får mig alltid att skratta – men det är ett skratt som bottnar i ett obehag och fastnar i halsen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Spotlight (2015)

SpotlightSpotlight är nåt så märkligt som en supermysig film om ett så omysigt ämne som pedofili inom den katolska kyrkan. Nu kanske jag svor i kyrkan (ehe), men det som gör att det blir en mysig film är att vi närgånget får följa ett team undersökande journalister på tidningen The Boston Globe under deras arbete med att avslöja övergreppen och kyrkans mörkläggning av dessa. Teamets olika medlemmar blir våra kompisar. De är inte bara kollegor och kompisar med varandra; de blir våra kompisar också. Så kändes det i alla fall.

En tidningsredaktion, i alla fall som den framställs här, är en plats där det sjuder av kreativitet och iver att åstadkomma något. Just i det team, kallat Spotlight, som vi får följa jobbar man tillsammans under flera månader med ett ämne. Man publicerar inte förrän man har vänt på alla stenar och är säker på sin sak.

Spotlight-teamet består bl a av chefen Robby (Michael Keaton), ivrige Michael (Mark Ruffalo) och duktiga Sacha (Rachel McAdams). Strax innan filmen tar sin början har Boston Globe även fått en ny chefredaktör, Marty, spelad av Liev Schreiber.

Min första känsla när jag såg filmen var nog att ”vad skönt, nu är jag i trygga händer”. Det kändes att detta var en riktig film, en filmfilm, gjord av människor som verkligen kan sitt jobb. Jag behövde inte oroa mig över dåligt skådespeleri, ologiskt berättande eller övertydlighet. Det var bara att luta sig tillbaka och njuta. Jag känner på samma sätt när jag ser vissa av Denis Villeneuves filmer, som t ex Prisoners och Sicario. Det finns en lätthet och självklarhet över hantverket. Jag kan även känna på samma sätt när jag ser en del av Woody Allens filmer. Ta bara Allens förtexter: vit text på svart bakgrund. Så enkelt men det gör jobbet.

Den skådespelarinsats som jag blev mest överraskad över var Liev Schreibers. Han var inte med så himla mycket men när han var med så var han bäst. Schreiber spelar alltså den nye chefredaktören och han gör det med ett obehagligt lugn och med en obehaglig beslutsamhet. Jag blev nästan provocerad av hur lugn han var. Ska han aldrig brusa upp, få ett utbrott, skrika, nånting? Men, nej, han kör på med ett lågmält bestämt lugn. Till slut vaggades jag själv till ro av hans mörka och mjuka röst.

Överlag handlar det om en stjärnensemble där alla gör fina insatser. Ingen sticker ut genom att ta i för mycket. Alla har sina egenheter förstås, som vi alla har, men de (egenheterna) känns naturliga och som en del av karaktären.

Förutom skådisarna och samspelet mellan dessa så gillade jag även det faktum att man inte har målat upp The Boston Globe och Spotlight-teamet som en sorts superhjältar utan fel och brister. Nej, mot slutet så får de, trots framgången, rannsaka även sig själva.

Om jag ska klaga på nåt, och det ska man ju alltid, så är det att filmen mot slutet lägger in ett thrillermoment, en kamp mot klockan, som inte gick ihop logiskt. Men det är en petitess.

Jag har egentligen mer att säga, om papperstidningsnostalgi, om papperstidningsnostalgi på film, om att den här typen av journalistik är på väg att försvinna, om att den här typen av journalistik fått ett nytt liv i och med dagens true crime-våg, men det får bli en annan gång, nån annanstans.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Spotlight har premiär idag fredag och ni går och ser den på bio! Varför inte redan ikväll?

Andra filmspanaråsikter om filmen. Tycker de filmen är värd att få stå i strålkastarljuset eller spottar de på den? Ja, jag hoppas, och tror, ju givetvis på det förra.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl)
Movies – Noir
Flmr
The Nerd Bird

Teamet

Le Team

Sauls son (2015)

Sauls sonNu så här några veckor efter att jag såg Sauls son (en titel som inte ligger bra i munnen) under Stockholm Filmdagar så vet jag inte riktigt hur jag ska gripa mig an filmen. Det finns en hel del med filmen jag beundrar, som jag imponeras över. Envisheten t ex. Att ha en vision och sen så skoningslöst följa den. Filmen är skoningslös. Av de filmer som jag såg under filmdagarna så är det nog den som i slutändan poppat upp mest i huvudet. Kanske tänker jag så eftersom jag inte visste vad jag skulle skriva om den, och funderade mer på den.

Jag får nog lov att varna för spoilers om filmen från och med nu. Så, då var det gjort.

Vad är det då för film? Ja, den handlar om en man, Saul, som letar efter sin son. Den utspelar sig under slutet av andra världskriget i ett koncentrations/förintelseläger och Saul, som är ungersk jude, jobbar där som hjälpreda, i ett s.k. Sonderkommando, åt nazisterna med att döda judar. Sauls jobb går ut på att samla ihop de nyanlända, klä av dem, fösa in dem i gaskamrarna, samla ihop deras kläder och efteråt samla ihop de döda kropparna. En av kropparna kan vara hans son.

Fasiken, nu när jag skriver det här så känner jag att jag blir lätt illamående, vilket var precis vad jag blev i inledningen av visningen. Det jag fick se i filmen var så fullkomligt vidrig att jag ett tag undrade om jag skulle kunna sitta kvar. Men det gjorde jag.

Det som är speciellt med Sauls son är att den är filmad helt ur Sauls perspektiv. Antingen får vi hans ansikte i närbild och allt annat i princip ur fokus. Eller så får man se det som Saul ser liksom över Sauls axel. Allt är klaustrofobiskt filmat och ger en instängd känsla, utan överblick. Hela tiden hör man slammer och oljud, metall mot metall, ugnar som stängs, folk som skriker. Av nån anledning minns jag även tydligt ljudet som uppstod när Saul och hans medarbetare rafsade ihop kläderna som lämnats kvar av judarna i ”omklädningsrummet”.

På Twitter efter filmen skrev jag ”Sauls son = Hell on earth”, och precis så kändes det. Det här var en helvetisk film. Jag skrev även att filmen är som om Gaspar Noé hade regisserat Roberto Benignis Livet är underbart. Då förstår ni kanske lite av känslan.

Ett avsnitt, ett riktigt helvetesavsnitt, fick mig att tänka på en sekvens från Apocalypse Now när Willard och hans män anländer till The Do Lung Bridge. Totalt kaos, explosioner, skrik. I Apocalypse Now fanns en psykedelisk skönhet. I Sauls son är det bara jobbigt och desperation i kubik.

Känslan var det. Vilken känsla gav filmen mig? Hur mycket jag än ville gilla (om det nu är rätt ord i sammanhanget) filmen så gjorde jag inte det. Jag ville bli berörd, gripen, sorgsen, nånting. Nu blev jag bara illamående. Var fanns hoppet? Nån annan som sett filmen kanske kan förklara?

Så hur mycket jag än beundrar vad filmmakarna har gjort så kan jag inte dela ut mer än en tvåa till Sauls son. Men det är en splittrad tvåa.

Uppdatering: Nu har det gått en dag efter att jag skrev min text och jag har läst några andra recensioner. Där framgår det att det hoppfulla i filmen är att Saul har kvar så pass mycket mänsklighet att han inte ger upp tanken på att hitta en rabbin som kan begrava den döde pojken. Ja, så kan man ju se det. En sorts symbolhandling. Nu gick det ju inte så bra med den begravningen i slutändan men det är väl tanken som räknas i ett sånt här fall. Men just för mig så fick jag inte tillräckligt med hopp av det faktum att Saul ville begrava pojken. Det kändes ju på ett sätt mest idiotiskt i den situation som rådde.

En annan detalj som det pekas på är att Saul ler i slutet i ladan. Han har alltså inte förlorat allt. Ja, men sen gick det ju ändå som det gick.

Många säger också att detta är en oerhört viktig film. Det kan jag väl hålla med om. Det som hänt ska aldrig glömmas eller upprepas och så vidare. Samtidigt kan jag inte tänka mig att den här typen av barbari inträffar bara för att vissa människor inte har sett en film som denna. Om det inträffar igen (vilket det förstås gjort ett flertal gånger) så är det nåt som finns inbyggt i oss människor (vilket är en hemsk tanke) oavsett.

Det som det skulle göras film om, tycker jag, är kanske inte det här slutstadiet där helvetet är ett faktum utan istället om vad som gör att vi hamnar där. Hur börjar det? Vad är det för mekanismer som spelar in? Vilka varningssignaler ska vi leta efter för att mota Olle i grind. För mig gav därför inte Sauls son nån vidare insikt eftersom det som skildrades redan var hell on earth.

Nej, nu tror jag att slutar fundera på det här. Jag blir mörkrädd. Men betyget står kvar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Sauls son har premiär nu på fredag och om ni är redo för den så se den gärna och återkom här och förklara varför den eventuellt ska ha ett högre betyg.

Andra filmspanaråsikter om filmen. Nån som såg det där hoppet som jag inte såg?

Har du inte sett den? (Carl)
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord