Marjorie Prime (2017)

19 oktober, 2022 Lämna en kommentar

Här kommer ytterligare en litet omdöme om en sån där liten sf-rulle i stil med The Vast of Night och Code 8. Fast Marjorie Prime är nog en ännu mindre film, i alla fall budget- och spektakelmässigt. När eftertexterna rullar i slutet ser jag att filmen bygger på en pjäs från 2014 skriven av Jordan Harrison. Ja, det känns helt rimligt.

Jag får kanske lite Ex Machina-vibbar. Istället för en robot har vi här dock ett hologram, spelad av John Hamm, som ska hjälpa Marjorie (Lois Smith), en åldrande kvinna i slutet av sitt liv på väg in i demens.

Hologrammet levereras av ett företag kallat Prime och deras tjänst går ut på att ”patienten” får välja vem hologrammet ska vara, typiskt en avliden familjemedlem. Hologrammet programmeras sedan med patientens minnen och kan då senare återberätta dessa minnen om patienten själv glömt dem.

Nu kommer det nog lite spoilers så sluta läsa om du vill undvika dem…

Jag fann tyvärr Marjorie Prime lite trist. Till skillnad från i Ex Machina, som ju även den utspelas på en enda plats och bara har några få skådisar i rollerna, så saknar jag här en intensitet. Huset som filmen utspelar sig i och runt ger mig förresten också Ex Machina-vibbar. Nu ska jag sluta nämna den där filmen som har initialerna EM, jag lovar.

Marjorie Prime handlar om ålderdom, minnen som suddas ut och vård av äldre. Det kanske är lite för dystra ämnet för min smak. Det är liksom inte klackarna i taket. Men för i h-e filmen, påminn mig inte om min egen dödlighet!

Jag ställer mig ganska snart frågan om det är nån som inte är ett hologram, inklusive hunden. Jag ställde mig nog den frågan lite för tidigt. Det kändes lite för uppenbart, så mystiken försvann, i alla fall för mig.

En annan negativ detalj var musiken. Jag tyckte den kändes jobbig och överflödig och tog fokus från berättelsen. Nej, jag var tydligen inte helt med på noterna när det gäller den här filmen, både bokstavligt och bildligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Mysterium, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Vast of Night (2019)

16 oktober, 2022 4 kommentarer

The Vast of Night är en sorts lågbudgetvariant av Närkontakt av tredje graden. Det är även lite Stephen King och Twilight Zone över det hela. Två ungdomar (eller unga vuxna, svårt att veta), radioreportern Everett och växeltelefonisten Fay, undersöker märkliga ljud som hörs på en viss frekvens i en håla i New Mexico på 50-talet.

Oj, oj, vilken snackig inledning. Jag gillar inte alls huvudpersonen Everett. Vilken snackpåse. Jag fick huvudvärk. Ingen pratar så där. Det blev mer av ett uppträdande än vettiga repliker.

En bit in filmen bjuds vi på en rätt så omtalad lång tagning. Använde man en drönare här tro? Ja, den är lång och kanske imponerande men är den verkligen snygg och tillför den verkligen nåt? Oklart.

Det förekommer mycket radio i filmen och jag kände av lite radionostalgi. Jag minns när jag satt hemma i Knivsta på 80-talet och lyssnade på Eldorado med Kjell Alinge eller närradio från norra Stockholm som spelade house och techno. Att vrida på frekvensknappen en millimeter hade avgörande betydelse för monoljudkvaliteten på närradion. Spännande!

I mångt och mycket är The Vast of Night en berättelsernas film. Folk berättar historier om vad de har varit med om som våra två huvudpersoner spelar in. Vad handlar berättelserna om? Ja, att jag refererar till Närkontakt av tredje graden ger nog ett svar.

Slutet av filmen var inte tillfredsställande, tyvärr. Vad hände egentligen med Fay och Everett? Filmen kommer liksom inte fram till nåt. Jag hade kanske aningen för högt ställda förväntningar då jag hade hört en del gott om filmen plus att jag brukar gilla lite mindre science fiction-mysterier.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Mysterium, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Code 8 (2019)

7 oktober, 2022 4 kommentarer

Code 8 är en superhjältefilm som inte är en superhjältefilm. Det har kommit några såna under de senaste åren (Freaks och Fast Color är två andra exempel). Det handlar om människor med superkrafter men som inte klär sig i en speciell dräkt. Nej, de är vanliga människor som helst vill bli lämnade i fred och leva sitt liv i lugn och ro.

Jag får givetvis X-Men-vibbar. I filmens värld har fyra procent av befolkningen nån typ av superkraft. Nån kan alstra elektricitet, nån kan framkalla värme som kan smälta metall. Ja, ni vet. Fast det här är alltså inte X-Men utan mer jordnära, och jag gillar det. Det är konceptbaserad science fiction med ganska låg budget och bra skådisar.

Man kan dra många paralleller till vår verklighet. Arbetare som utnyttjas, fördomar mot och registrering av såna som är annorlunda, korruption, polisvåld, mm.

Jag gillar filmens stil. Skurkarna är inte riktigt de skurkar man tror. Vi får följa både polisen och de kriminella, lite som i The Wire (yay!). Rollfigurerna är inte svarta eller vita, snarare grå. Ja, vissa är väl genomonda men man kan läsa mellan raderna att de blivit så på grund av… livet.

Filmmakarna har gjort sin film till en personlig film. Det handlar om relationer och de olika karaktärernas motivation till att de gör vad de gör, tar de beslut de tar. Alla har sin story och det inkluderar även ”the bad cop”. Bra grejer!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 4, Brott, Film, Recension, Science fiction, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , ,

Ready Player One (2018)

25 september, 2022 4 kommentarer

Jag är inte nån spelare (eller gamer heter det väl på svenska). Jag spelade Doom en gång i tiden men det är allt. Ready Player One är proppfull med populärkulturella referenser fast kanske mest till filmer och tv-serier? Fast att jag inte snappade upp spelreferenser kanske (nähä?) beror på att jag har noll koll på spelvärlden. Filmens inledning var trist och en enda lång exposition med en orerande berättarröst. Helt ointressant. Efter det balanserar Ready Player One mellan ganska vettig kritik om dagens IT-samhälle och att bli övertydlig samt drunkna i referenser (som gör att jag tas ur berättelsen som filmen berättar). Slutfajten är ganska tråkig med en sån där typisk och gigantisk energisköld. Det blir knappt godkänt till Steven Spielberg och hans film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , ,

Terminator: Dark Fate (2019)

21 september, 2022 8 kommentarer

Terminator-filmerna känns som en död franchise. Med jämna mellanrum har man försökt väcka filmserien till liv, senast 2015 med Terminator Genisys (inget kolon!). Nu var det dags igen och frågan är vilket öde Terminator: Dark Fate skulle gå till mötes?

Mm, ja, inget vidare öde då detta verkar bli den sista filmen… haha, ja, vänta bara några år så får vi nog en hjärtlungräddningsaktion som försöker återliva, kanske inte T-800, men franchisen igen.

Terminator: Dark Fate återförenar Arnold och Linda och det kanske är tänkt att vara spännande och intressant. Men jag vet inte, jag tycker Linda, i alla fall här, är en rätt så dålig skådis. Hon känns stel och krystat tuff. Arnold är roligare som övervintrad T-800, en sorts Old Man Terminator (lite som Old Man Logan).

De nya personerna som introduceras är bortglömda efter att man har sett filmen. Mackenzie Davis spelar nån form av cybernetiskt förbättrad (bra på tennis?) supersoldat som ska skydda en ung kvinna (Natalia Reyes). En ny terminator spelad av Gabriel Luna är tillbakaskickad i tiden av de onda maskinerna för att elimiterminera henne (och förhoppningsvis Borg-kvinnan på köpet).

Ja, ni ser ju, det är samma gamla visa.

Det förekommer en del lite roliga twistar som jag ibland såg komma och ibland inte. Det höjer filmen en del.

En ganska stor del av filmen utspelar sig i Mexico City och det kändes som att det faktiskt var i just Mexico City. Jag tror att jag snappade upp och uppskattade detta just för att jag har varit i Mexico City på en ganska lång semester där jag inte bodde på hotell utan hos en familj. Miljöerna kändes autentiska, även om det var länge sen jag var där.

Vi får också en del övertydliga prylar t ex när filmen slänger in flyktingar från Mexiko som har det svårt. Ja, det är problematiskt med flyktingar men kanske inte rätt att fokusera på det i den här typen av film? Då rekommenderar jag istället en film som Sin nombre. Dessutom bjuds vi på en på gränsen till parodisk sekvens där människor byts ut mot mer effektiva robotar i en bilfabrik. Subtilt.

Och ändå, trots allt gnäll här ovan, så landar jag på en trea. Konstigt hur saker funkar ibland.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , ,

Monsters of Man (2020)

21 augusti, 2022 Lämna en kommentar

Monsters of Man är en sci-fi-actionthriller där AI-krigsrobotar går bärsärk under ett test i en sydostasiatisk djungel. Nu är det upp till några medarbetare från det ansvariga vapenföretaget, som hade flygits in för att monitorera testet, att fånga in robotarna. Eller vill företaget verkligen fånga in robotarna direkt? Först kanske vittnena, en grupp Läkare utan gränser (typ), till den slakt som förekom måste elimineras?

Nej, det här föll mig inte alls på läppen. Det är en sadistisk film. Den är för rå vad gäller våldet samtidigt som den är sentimental på helt fel sätt under vissa dödscener med stråkar och klinkande piano som om vi bevittnar nåt fint. Jag fick vidriga Lone Survivor-vibbar och det är inga bra vibbar. Jag fick även vibbar av Hardware (robotarnas design!) och det är inte heller några bra vibbar.

Jag uppskattade några saker. T ex är det en programmerare från vapenföretaget med som jag kunde relatera till. Han klagade på hårdvaru-människorna som hade designat robotarna. Liksom: jaha, som vanligt är det upp till mig att fixa HW-problem med en mjukvarulösning. 😂 Och så då chefer som vill se saker utvecklade, klara och lösta igår. Framförhållning, tack!

Men som helthet, en äcklig film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 1, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Tenet (2020)

19 augusti, 2022 6 kommentarer

Jag såg inte Tenet på bio vilket nog var synd då jag speciellt under inledningens actionsekvenser förmodligen hade dragits in i filmen på ett helt annat sätt.

Det förekommer tidigt en märklig sekvens som skvallrar om att nåt är fel i filmens värld. En kula åker baklänges, ut ur en kulhål och träffar John David Washingtons motståndare. Huh?! Förvirring! Är det som vanligt så att Christopher Nolan leker med tiden?

20 minuter senare: inte så mycket förvirring. Det är alltså prylar, saker, som är tidsinverterade. Solklart! Då väntar vi bara på nästa steg, nästa ”objekt” att tidsinvertera. Hmm, vad kan det vara månntro?

Det var riktigt härligt med riktig action, riktiga inspelningsplatser, riktiga fajter. På riktigt. Och så är ju alltid köksfajter trevliga också.

Hur lång är Elizabeth Debicki egentligen? Lång, gissar jag på.

Notis: John David Washington går som en hallick med ett speciellt flyt, ungefär som sin far som pimp i Malcolm X.

Jag vet inte om filmen funkar fullt ut. Några av actionsekvenserna, speciellt mot slutet, blev för komplicerade och det kändes kliniskt. Jag kände även att jag inte var speciellt sugen att ta reda på hur allt hängde ihop genom att titta på ”Tenet Explained”-videor på YouTube. Well, jag är i och för sig aldrig sugen på att titta på Explained-videor på YouTube. Men om jag hade varit det så hade jag inte tittat på några om Tenet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Midnight Sky (2020)

17 augusti, 2022 2 kommentarer

The Midnight Sky är en relativt misslyckad mix av rymdrullarna Gravity och Interstellar (utan bokhylleflummet) och apokalypsäventyret Greenland.

Jorden håller på att förgiftas till obeboelighet (är det ett ord?) efter en katastrof. George Clooney är ensam på en arktisk forskningsstation. Han är obotligt sjuk och vet att han ska dö och försöker kontakta och stoppa rymdskeppet Aether som är på väg tillbaka till Tellus efter att ha letat efter andra beboeliga planeter. Det är dystert värre. För dystert för filmens bästa.

Kyle Chandler spelar en av astronauterna på Aether och för att fördriva tiden tittar han på (tror jag) apokalypsfilmen On the Beach vilket var en lite kul homage men kaaaanske ett något udda filmval. Ett lustigt grepp är att vi i flashback-sekvenser ser en annan yngre skådis spela Clooneys rollfigur men det är Clooney själv som gör rösten. Hehe, ja, det Clooney som regisserar filmen och han var väl lite förtjust i sig själv antar jag.

Under en period blir The Midnight Sky en sorts Överleva i vildmarken-film vilket jag uppskattade. Slutligen innehåller den en twist som jag såg komma från flera mil. Den var nästan så uppenbar att det i själva verket kanske inte var en twist.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Apokalyptisk, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

War for the Planet of the Apes (2017)

3 augusti, 2022 4 kommentarer

Haha, det är så roligt att inledningens expositions-förtexter ska förklara de fullkomligt ologiska filmtitlarna i denna serie filmer.

”Fifteen years ago a scientific experiment gone wrong gave RISE to a species of intelligent apes…

With the DAWN of their burgeoning civilization, the apes flourished in the absence of human contact…

The WAR rages on…”

Hmmm. Enligt Wikipedia (och mig): ”Dawn is the time that marks the beginning of twilight BEFORE sunrise.”

Jag stör mig lite på att kvinnoaporna i filmen framställs som kvinnor i klassiska actionfilmer från Hollywood. De väntar oroligt hemma medan apmännen är ute och slåss. De har dessutom läppstift och stora örhängen som täcker deras bröst. De där örhängena, är det nåt krystat sätt att slippa visa deras bröst för att komma undan filmcensur? Oh well, jag antar att aporna har anammat (apammat?) vissa mänskliga drag efter att de blev smarta i den första filmen.

Woody Harrelson spelar (en version av) överste Kurtz från Apocalypse Now. De där Apocalypse Now-referenserna blir för övrigt alldeles för övertydliga för att jag ska uppskatta dem. Ja, vi förstår! Men jag gillar förstås att det står Ape-ocalypse Now klottrat på betongen i en underjordisk gång (ordvitsar rules). Det hade räckt med det.

Jag älskar att filmen i mångt och mycket är en roadmovie. De postapokalyptiska miljöerna är underbara. På vår resa passerar vi övergivna hus, bilar, lastbilar, skidorter och skidliftar. Underbart!

War for the Planet of the Apes är bra, riktigt bra. Men nånting saknas. Eller så är den för sentimental kanske? Och hur i h-e kan en orangutang rida på en häst?! Det blir högt betyg ändå i slutändan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Så här tyckte jag om de två första filmerna i serien:

Rise of the Planet of the Apes
Dawn of the Planet of the Apes

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Roadmovie, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Maze Runner: The Death Cure (2018)

10 juli, 2022 4 kommentarer

Enligt postern handlar det fortfarande väldigt mycket om att springa…

Då går jag… springer jag äntligen (yeah, right) i mål med den här filmserien. Den tredje och asvlutande delen har fått titeln Maze Runner: The Death Cure. Tidigare i trilogin har vi sett The Maze Runner och Maze Runner: The Scorch Trials. Hehe, vilka dramatiska undertitlar det ska vara då! Bränder, död och prövningar.

Hur mycket jag än gillar postapokalyptiska miljöer så tycker jag att det här blir cgi-fult. Det blir kliniskt och plastigt och känns inte på riktigt. Känslan som jag vill ha försvinner. Men sen kastas vi direkt in i en riktigt bra actionsekvens. Våra hjältar ska frita sina vänner från ett tåg, och det är ju sen gammalt att tåg på film alltid är bra. Här bjöds vi på riktig action, riktiga bilar och det såg farligt ut på riktigt. Jag menar det, på rikigt.

Rollfigurerna från de tidigare filmerna ska presenteras på ett utstuderat vis. Man ska förväntas reagera: ”Oj, vad coolt, det är ju Thomas (Dylan O’Brien) från de tidigare filmerna!!!!”. Hehe, det blir lite fånigt. Det är ju liksom inte Darth Vader-nivå vi pratar om här. Det var samma sak när The Jerk dök upp igen. Det framställs som att det är världens coolaste grej. The Jerk är namnet jag gett på rollfiguren som spelas av Will Poulter (som ju är en riktig jerk även i exempelvis Midsommar, och även i Narnia-filmerna när jag tänker efter).

Men det här var överraskande bra! Förutom inledningen är det filmat i verkliga miljöer med ganska tät action. Jag fick bitvis lite Fast & Furious-känsla. Tågsekvensen påminde inte så lite om Fast Five och även en annan del av filmen där man lyfter en buss över en hög mur med en lyftkran för tankarna till F&F.

Apropå den där muren så är det en mur som separerar två typer av människor. Innanför muren har vi The Last City och friska och välmående människor. Utanför muren har vi desperata och sjuka människor som vill bli insläppta. Hmm, jag anar en samhällskommentar här? Kanske inte subtilt direkt.

Maze Runner: The Death Cure är lite för långdragen, lite för lång, men jag förvånar ändå mig själv och ger den en stabil trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Dystopi, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →