De druckna hästarnas tid (2000)

30 juni, 2021 2 kommentarer

Nu blir det kvalitetsfilm här på bloggen! Även om jag nog ser viktig och fin film även i dessa dagar så var jag en rackare på det för 20 år sen. Jag sprang på Zita och såg polska filmer som SVT visade. Filmen med den långa titeln De druckna hästarnas tid skrev jag om i september 2003.

De druckna hästarnas tid är en iransk film (min kommentar: eller en kurdisk film skulle man också kunna säga) om en syskonskara som bor i kurdiska Iran, precis intill gränsen till Irak. Här handlar det om att överleva. Deras pappa är smugglare vilket många i området är. Det är i princip det enda man kan tjäna pengar på. Man smugglar varor på mulor från Iran till Irak i kraftigt minerade bergsområden. Barnen hjälper till med småsysslor åt smugglarna. När pappan dör efter att en mina exploderat är det upp till äldste sonen, Ayoub, att ansvara för inkomsten. Bl a behöver han tjäna ihop pengar till sin sjuke bror som behöver opereras. Ayoub ger sig in i smugglarbranschen.

Det här var en gripande film om stark syskonvänskap. Man får verkligen perspektiv på sin egen tillvaro. Vi (de flesta) har det rätt så bra i Sverige. Allt känns realistisk eftersom det hela bygger på verkliga händelser och ”skådisarna” spelar i princip sig själva. En bit in i filmen så vill man verkligen veta hur det ska gå för barnen i filmen. Barnens omtanke om sin sjuke bror är rörande.

Titeln undrade jag över innan jag såg filmen, ”de druckna hästarna”?! Jo, det var nämligen så att innan smugglarna börjar färden över bergen i det kalla klimatet så fick hästarna (ja, egentligen var det mulor) dricka vatten spetsat med sprit. Hästarna fick en eller två flaskor beroende på hur kallt det var. Oftast var det två flaskor kallt. Jag rekommenderar denna film. 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Romancing the Stone (1984)

27 juni, 2021 2 kommentarer

Här kommer en kort preblogg-text om Romancing the Stone (eller Den vilda jakten på stenen som den svenska ”rida på vågen efter Jakten på den försvunna skatten”-titeln lydde), en film som jag såg när jag var hemma i Knivsta under julen 2003. Den känns som en ganska perfekt film att se vid ett sånt tillfälle. Ett halvmysigt, halvintressant matinéäventyr på juldagskvällen. Hehe, det var lite kul att läsa min gamla text. Jag verkar vara kinkig och gnällig (och vad har jag emot Staffan Lindeborg?) men ändå delar jag ut en trea.

I Den vilda jakten på stenen ser vi Michael Douglas och Kathleen Turner som omaka par i Colombias djungler på jakt efter en sten.

Njae, det blir med nöd och näppe godkänt. Det är en ren underhållningsfilm som man glömmer snabbare än ett Staffan Lindeborg-referat. Det tar för lång tid för Douglas att träda in i handlingen. Turner själv lyckas inte gripa tag alls. Det är först när Douglas uppenbarar sitt fula tryne som det slår lite gnistor, väldigt små sådana, men ändå. Filmen är aldrig spännande men ändå lite rolig och funkar om man inte är ute efter nån ny Donnie Darko-upplevelse, vilket jag inte var när jag såg Den vilda jakten på stenen. Jag gillar inte Danny DeVitos karaktär. Jag kanske inte gillar Danny DeVito, helt enkelt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Style Wars (1983) & Style Wars Revisited (2003)

25 juni, 2021 Lämna en kommentar

På Stockholm Filmfestival 2003 visades Style Wars, dokumentären från 1983 som förde hiphop-kulturen till Europa och Sverige. Med tanke på hur min (mitt?) Instagram ser ut idag så är det inte förvånande att jag tog chansen att se den. Graffiti och de tre andra elementen är coola prylar. Efter originalfilmen visade festivalen även Style Wars Revisited, en kortare uppföljningsdokumentär

Style Wars är kultfilmen som fick svenska kids att börja göra konstverk (eller?) på den svenska tuben. Dokumentären är fylld av sköna karaktärer som drivs av något som mammor, borgmästare och poliskommissarier inte förstår. Det var kul att se utvecklingen i New York, från början av 70-talet med väldigt enkla tags till mer avancerade prylar, wild style och rena konstverk. Lösningen på ”problemet” för New York var att göra dubbla stängsel runt bangårdarna och dessutom placera en galen hund mellan stängslen. Mest av allt gillade jag nog ändå b-boy-inslagen faktiskt. Skön musik! 3/5.

Vad de vilda kidsen gör idag fick vi reda på uppföljaren. B-boyen Crazy Legs hade dansskola. Den unga graffitiförmågan som intervjuades i originalfilmen med sin mamma var idag i amerikanska armén av alla ställen. Vilken helomvändning. 3-/5.

Style Wars (1983)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Style Wars Revisited (2003)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Dokumentär, Film, Kortfilm, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2003 Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Come Drink with Me (1966)

23 juni, 2021 4 kommentarer

För ett tag sen skrev jag om Good Bye, Dragon Inn som jag såg på Stockholm Filmfestival 2003. Titeln på den filmen är en referens till 60-tals-filmen Dragon Inn, en martial arts-rulle i regi av King Hu. Samme Hu gjorde året innan Dragon Inn den Shaw Brothers-producerade Come Drink with Me och när 2003 års festival visade den tog jag chansen att se den. Apropå martial arts så körde jag för några år sen ett tema, Martial arts-måndag, där jag betade av en radda kampartsfilmer.

Jag blev lite besviken på den här filmen även om jag gillade den en del. Det var kul att se Cheng Pei-pei från Crouching Tiger, Hidden Dragon (min kommentar: där hon spelar skurken Jaderäven) när hon var riktigt ung (20 år). Filmen har en skön charm som gör att den får godkänt. Men jag vet inte, själva historien och skådisarna var inga höjdare. Kanske är det genren i sig. Det fanns faktiskt vad man nästan skulle kunna räkna som ”flygsekvenser” redan här. För er som har sett den så tänker jag på när Drunken Cat och Abboten gör upp på slutet vid den druckna kattens stuga. 3-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Brott, Film, Martial arts, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2003 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Whale Rider (2002)

20 juni, 2021 4 kommentarer

Jag gillar att på filmfestivaler försöka välja olika typer av filmer, från olika länder. Jag tycker variation förnöjer. Just under Stockholm Filmfestival 2003 såg jag smala asiatiska filmer som Bright Future eller Good Bye, Dragon Inn men även en bredare filmer The School of Rock (nu råkade det vara festivalens överraskningsfilm, men ändå) och filmen det handlar om idag, nyzeeländska Whale Rider.

Det här var en riktig familjefilm var och en riktig snyftare också för den delen. Keisha Castle-Hughes som spelar den unga girl power-tjejen är mycket bra. Hon ska tydligen vara med i Star Wars: Episode III – Revenge of the Sith (min kommentar: japp, det var hon och spelar Queen of Naboo). De sista ca 25 minuterna är berörande. Det gick inte att värja sig.

<spoiler>
När Paikea mot slutet ska sjunga och tala och dessutom tillägnar det hela sin farfar, och farfar inte dyker upp, ja, då var det svårt att hålla tårarna borta (och varför skulle man göra det?). Snyft.

Lite löjligt var det när Paikea satte sig upp på valen och liksom sparkade den i sidan ungefär som med en häst för att få igång den. Det hade väl räckt med att hon satt där liksom.
</spoiler>

Hur som helst, jag gillade filmen och det kommer bli en succé (hoppas jag) när den går upp på bio nu i dagarna här i Sverige. Jag har sett reklamen i tunnelbanan. En riktig familjefilm, som sagt. Och en bra sådan. 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2003 Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Bright Future (2002)

18 juni, 2021 6 kommentarer

Efter ett mellanspel med Hitchcockfilmen Family Plot i onsdags är det återigen dags för ett kort omdöme om en film som jag såg under Stockholm Filmfestival 2003. Det handlar om japanska Bright Future och på visningen fick jag med mig en Ericsson-kollega som förväntade sig en film men fick en helt annan. Han blev besviken. En av huvudrollerna spelas för övrigt av Tadanobu Asano som är med i den helt underbara Universums sista dagar som kom ungefär samtidigt.

Det här var filmen som min kompis hakade på för att han trodde det handlade om en actionfilm med datoranimerade mördarmaneter som attackerade Tokyo. Hehehe. Tji fick han – och jag med i viss mån även om jag visste på ett ungefär vad som väntade. Nja, jag tyckte den var för konstig och smått ologisk på ett sätt som inte var intressant utan istället gjorde att jag tappade intresset. Visst, det fanns en del oväntade vändningar och schyssta bilder. Sen gillar jag som många andra slutet med Che Guevara-gänget gåendes i samlad tropp sparkandes pappkartonger (varför inte?). Men till syvende och sist så hade jag svårt att hålla mig vaken. 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2003 Tagged with , , , , , , , , , , ,

Family Plot (1976)

16 juni, 2021 6 kommentarer

Med anledning av att Shinypodden pratade om Family Plot i måndags som en del av sin genomgång av alla (!) Alfreds Hitchcocks filmer så tyckte jag det kunde passa att skicka upp en preblogg-text om samma film idag. Min torftiga text skrevs i oktober 2003. Tänk att titta igenom Hitchcocks alla filmer, vilket mastodontprojekt. Det måste bli uppåt eller över 50 filmer. Vem skulle komma på tanken att göra nåt sånt? Galningar! 😉

Alfred Hitchcocks sista film handlar om två par. Ett skojarpar som genom att tjejen spelar spåkvinna får pengar från en gammal rik tant om hennes arvinge kan hittas. Ett annat par utför kidnappningar för att få värdefulla ädelstenar. Deras vägar korsas.

Nej, nej, nej, nej, nej, det här var uselt tycker jag. Det är nån sorts tokrolig stämning och fullständigt ospännande, vilket inte är likt Alfred. Det blir en dålig komedi som inte är rolig, och en thriller som inte är spännande. Värst, nästan outhärdligt, var det när det ena paret åker nerför en backe i en bil vars bromsar har saboterats och kvinnan blir hysterisk och skriker. Det pågår i fem minuter. Inte roligt, bara jobbigt. Betyget blir 1+/5. Det är inte ofta jag ger ettor och det beror nog på att jag nästan bara ser filmer som jag är intresserad av och tror att jag kommer att gilla. Men nu måste yxan falla. Chop!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer-Henke för att kolla vad han tycker om Alfreds sista film.

Arkiverad under Betyg 1, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Good Bye Lenin! (2003)

13 juni, 2021 8 kommentarer

Good Bye Lenin! var en av de mer kända filmerna som jag såg under Stockholm Filmfestival 2003. Jag minns att den var ganska hajpad plus att det (väl?) blev ett stort genombrott för den tyske skådisen Daniel Brühl.

Good Bye Lenin! är en tysk dramakomedi om DDR:s fall och återföreningen med Västtyskland. Vi får följa den östtyska familjen Kerner. Mamman som är trogen sitt DDR ser sin son i demonstrationståg mot regimen i oktober ’89 och får hjärtattack av chocken, hamnar i koma och vaknar efter flera månader då regimen fallit. Mamman får komma hem men inte utsättas för sinnesrörelse och sonen med vänner gör allt för att mamman fortfarande ska tro att DDR finns kvar trots att Väst tränger på. Genom fejkade nyhetssändningar, populära gamla östtyska gurkor och annat får de mamman att till en början tro att allt är som vanligt. Men Väst tränger, som sagt, på.

Det här var en ganska skön film som är klart sevärd. Den innehåller både komedi och drama. Roligast är att se hur sonen fixar med de fejkade nyhetssändningarna som t ex förklarar varför en stor Coca Cola-affisch plötsligt täcker hyreshuset bredvid. Det blir kanske lite väl sentimental på slutet. 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2003 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Any Way the Wind Blows (2003)

9 juni, 2021 Lämna en kommentar

Any Way the Wind Blows känns som en klassisk festivalfilm, inte bara för att jag såg den under Stockholm Filmfestival 2003. När jag läser min korta preblogg-text får jag vibbar av andra slice of life-filmer, sköna filmer, helt enkelt. Filmer där handlingen inte är det viktiga utan det är stämningen det handlar om och om att hänga med personerna i filmen. Dessutom är det en belgisk film och det är inte ofta man (läs: jag) ser belgiska filmer utanför festivaler och liknande events.

Any Way the Wind Blows är en belgisk debutfilm som jag, precis som Jonas (min kommentar: en gammal filmforumkompis vars betydligt matigare recension jämfört med mitt omdöme går att läsa här), tyckte var riktigt skön. Jag är svag för vissa typer av filmer. Jag kan nämna två typer. Jag gillar filmer med flera parallella och ibland sammanlänkade historier, som t ex Short Cuts eller Lantana. Sen gillar jag även filmer som innehåller partysekvenser som t ex Spike Lees 25th Hour eller Abre los ojos. Den här filmen innehåller faktiskt både och. De olika människorna vi får följa sammanstrålar nämligen på en galen fest hemma hos en av huvudpersonerna. Vindmannen är skön. I sekvensen när en kvinna (Jonas, du vet förläggarens blonda assistent) är ute och går på stan händer det egentligen ingenting men den är helt enkelt skön bara. Precis som resten av filmen. 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2003 Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Man of the Year (2003)

6 juni, 2021 2 kommentarer

Återigen dags för en preblogg-text från Stockholm Filmfestival-film från 2003. Under den här tiden (hösten 2003) var jag ”mellan jobb” som det så fint heter. Därför hann jag med och hade ork att se ganska många festivalfilmer trots en del fokuskrävande anställningsintervjuer (som inte gav resultat i form av nån anställning). Det blev 15 stycken totalt. 15 filmer alltså (fyra intervjuer, tror jag). 15 filmer kanske inte är så mycket om man jämför med t ex Letterboxd-Carl som troligen ser 40 filmer varje festival. Men för mig är 15 en fin siffra.

The Man of the Year är en brasiliansk svart actiondramakomedi om Maiquel i Rio de Janeiro som skjuter en lokal smågangster för att han kritiserar Maiquels nya frisyr. I stället för att Maiquel blir åtalad för mord så hyllas han av både grannar och polis för att han gjorde så att alla fick ett rötägg mindre att oroa sig för. Förvånad blir Maiquel alltså hjälte och kan till slut starta ett litet företag som tar bort fler oroande element bland Rios kriminella. Samtidigt gifter han sig och får barn. Men nån gång börjar det förstås gå utför i denna Scarface-liknande historia om Maiquel som till skillnad från Tony Montana kom in på den kriminella banan på ett bananskal.

Bitvis är det bisarrt rolig men som helhet är det en besvikelse. Det finns en sorts svart humor som inte riktigt gick hem hos mig. Huvudpersonen vinner aldrig min sympati vilket gör att intresset minskar efter hand. Maiquels fru är riktigt vacker och ger pluset (min kommentar: uppfriskande ytlighet!) men inte godkänt för filmen ändå alltså. 2+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2003 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →