Film noir-fredag: The Third Man

14 oktober, 2011 12 kommentarer


Titel: The Third Man (Den tredje mannen)
Regi: Carol Reed
År: 1949
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Orson Welles dyker upp igen i noir-temat. Denna gång dubblerar han inte som både skådis och regissör utan är ”endast” skådis i denna brittiska film noir (vilket vissa anser diskvalificerar den som noir).

The Third Man är bra i inledningen då den bitvis träige Holly Martins (Joseph Cotten) kommer till Wien för att träffa sin gamle vän Harry Lime. Martins dras in i mystiska affärer då det visar sig att Lime precis dött under något skumma omständigheter och helylleamerikan som Martins är så måste han givetvis utreda vad som egentligen har hänt. Efter den lovande inledningen, där vi även får träffa den otroligt torre och sååå brittiske majoren Calloway (Trevor Howard), tycker jag filmen tappar fokus och tempo. Den är inte speciellt spännande utan blir nästan en såsig komedi. Den glimtar dock till bitvis, främst genom slemmige Ernst Deutsch som är sevärd som en av Limes vänner.

När Orson Welles väl gör entré så lyfter filmen två snäpp. Just scenen när han dyker upp är genialisk i sitt användande av ljus och skuggor. Och Welles är perfekt som den mystiske Lime. (Anledningen till att man tycker Welles är så bra som Lime beror väl just på att han inte är med så mycket. Han är en mystiskt bra figur helt enkelt. Om han hade varit med från början så hade det inte blivit samma sak.) Från och med detta ögonblick är filmen mycket bra. Slutet som utspelas i Wiens kloaker är så satans bra gjort att man nästan blir tårögd. Den allra sista scenen i filmen är även den perfekt. Jag var rädd att hon Anna skulle komma tillbaka efter att hon gått ur bild men lyckligtvis fick Martins helt enkelt fimpa cigaretten och bita i det sura äpplet. Betyget till filmen blir den svagaste fyran man kan tänka sig.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , ,

Bulletproof Monk

13 oktober, 2011 2 kommentarer


Titel: Bulletproof Monk
Regi: Paul Hunter
År: 2003
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen såg jag actionkomedi-kung fu-filmen The Forbidden Kingdom med både Jackie Chan och Jet Li. Jag kom då att tänka på Bulletproof Monk, en film med en likartad handling med en asiatisk kung fu-hjälte som tar en amerikansk ung kille under sina vingar. Recension av The Forbidden Kingdom kommer under helgen men först alltså lite om Bulletproof Monk där vi får ”nöja oss” med bara en gammal kung fu-ikon, nämligen Chow Yun-fat.

Ibland, mja eller ganska ofta faktiskt, är man på humör att se lättsamma filmer. Bulletproof Monk är en sådan. Shakespeare-skådisen Sean William Scott gestaltar en grubblande amerikansk yngling som träffar en munk (spelad av Chow Yun-fat) som är väktare av en magisk skriftrulle som ondskefulla nazister vill åt. Vad Scott grubblar över? Well, möjligtvis över hur han ska bli en bättre ficktjuv, haha. Det är låg kvalitet på det mesta men det är ändå en underhållande rulle när man känner att hjärnan inte riktigt orkar anstränga sig. Det är faktiskt ganska roligt och oväntat samspel mellan Scott och Chow Yun-fat. En sorts light-blandning av Indiana Jones, Mumien-filmerna och Jackie Chans Hollywood-rullar tycker jag är en bra beskrivning av filmen. En sån film brukar inte få godkänt av mig men den här har faktiskt någon sorts charm och därför blir det en trea.

3-/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Komedi, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , ,

I Saw the Devil

12 oktober, 2011 7 kommentarer


Titel: I Saw the Devil (Akmareul boatda)
Regi: Kim Ji-woon
År: 2010
IMDb | Filmtipset

En störande film. En film att bli störd av. En störd film.

En ung kvinna blir mördad av Kyung-chul, en ovanligt galen seriemördare spelad av Choi Min-sik, efter att hon har fått punktering ute på landsbygden. Hennes pojkvän Soo-hyun som är nån sorts hemlig agent svär att hämnas. Och eftersom det är en koreansk film så är det inte nån liten hämnd det handlar om. Den mördade kvinnan är dotter till en gammal polischef så Soo-hyun får tillgång till utredningsmaterial och snart är han Kyung-chul i hasorna.

Det var ett tag sen jag såg en så här jobbig film. Våldet är rått och explicit. Den obligatoriska koreanska crazy humorn lyser med sin frånvaro. Det gör däremot inte det extrema våldet och den genommörka handlingen.

Soo-hyun spelas av pretty boy Lee Byung-hun från A Bittersweet Life. Här förvandlas han till ett monster med endast hämnd i tanken.

En mer störd karaktär än den som Choi Min-sik spelar är nog svår att hitta. Filmens engelska titel antyder att han är eller representerar djävulen. En sak jag noterade var att han har ett par änglavingar på backspegeln i sin bil samt att han under en del av filmen har tröja med ett kors på sig.

Det regnar faktiskt inte i filmen. Däremot inleds filmen i snöfall så nederbörd blev det som sig bör i en koreansk film.

Vid ett tillfälle får vi se Choi Min-sik höja en hammare över sitt huvud och jag undrade om detta var en slump eller om det var en blinkning till Oldboy.

En störande film. En film att bli störd av. En störd film.

4-/5

Fler som sett och gillat (alla utom Sofia!) I Saw the Devil:

Movies – Noir
Fiffi
Rörliga bilder och tryckta ord
Vrångmannen
Filmitch

Mina recensioner av Kim Ji-woons tidigare filmer:

A Tale of Two Sisters (2003)
A Bittersweet Life (2005)

The Good, the Bad, the Weird (2008) har jag inte sett och det ska tydligen var nån sorts westernäventyrskomedi vilket gör mig lite tveksam men jag ska definitivt försöka se den då Kim Ji-woon har växt till en liten favorit hos mig.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

A Tale of Two Sisters

11 oktober, 2011 15 kommentarer


Titel: A Tale of Two Sisters (Janghwa Hongryeon)
Regi: Kim Ji-woon
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Tillbaka från en spännande kväll på Råsunda med trevligt slut! Sverige-Holland 3-2. Igår utlovade jag en recension av I Saw the Devil men det blir det inte. Jag kom nämligen på att jag även sett Kim Ji-woons dramarysare A Tale of Two Sisters från 2003 så vi kör en liten text om den filmen först.

Denna sydkoreanska psykologiska dramaskräckis handlar om två systrar som kommer hem efter en tids psykiatrisk behandling, vad det verkar. Deras mamma har nyligen dött, vilket tycks vara orsaken till deras sviktande mentala hälsa. Nu när de kommer tillbaka igen så är deras pappa ihop med den i systrarnas ögon ondskefulla Eun-joo. Stämningen blir allt mer spänd mellan de fyra samtidigt som mystiska saker sker i huset. Regissör är Kim Ji-woon som även gjorde A Bittersweet Life, en liten favorit från Stockholm Filmfestival 2005.

Oj, vilken vacker film! Den var faktiskt bland de vackraste jag har sett. Stämningen är helt underbar med ett foto utöver det vanliga och en sagolik ljudbild som skapar en krypande vacker känsla direkt. Fotot har en ren klar kvalitet med bilder som ibland är vackra och rogivande och ibland förmedlar en känsla av den krypande mystik som huset där allt utspelar sig är insvept i. Filmens ljudspår ackompanjerar bilderna utmärkt och främst är det den rent stämningsskapande ljudbilden som imponerar. Ibland är det nästan helt tyst, ibland bara ett lågt vibrerande som gör att man är på helspänn. Den mer traditionella musiken är ok, ett sorgligt stycke som till en början kändes lite smörigt men som i slutändan ändå gav rätt känsla.

Skådisarna i filmen känns handplockade för sina roller. De två som spelar systrarna lyckas förmedla det starka band som ofta finns mellan syskon, där det är den äldre systern Soo-mi som beskyddar sin yngre syster Soo-yeon. Styvmodern är en ganska läskig figur som är så där hispig och överdrivet snäll i början, och systrarna kan ju inget annat göra än att hata henne. Pappan verkar bortkommen och inte veta vad han ska göra i situationen.

Som jag skrev tidigare så är stämningen i filmen underbar och de hopp-scener som förekommer får bra effekt pga just denna krypande stämning. Jag hoppade till ordentligt några gånger, ofta när man precis slappnat av efter att man trott att hopp-scenen inte skulle komma den här gången. Bra timing med andra ord. A Tale of Two Sisters rekommenderas att se i ett mörkt rum, med bra bild samt framförallt bra och högt ljud för bästa effekt! Filmen är både ett drama om jobbiga minnen och syskonkärlek och en bra rysare.

4-/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , ,

A Bittersweet Life

10 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: A Bittersweet Life (Dalkomhan insaeng)
Regi: Kim Ji-woon
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Här kommer en recension av en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005. Anledningen till att jag postar den just nu är att jag nyligen sett regissören Kim Ji-woons senaste film I Saw the Devil där vi även träffar Lee Byung-hun, huvudrollsinnehavaren från A Bittersweet Life, igen. Recension av I Saw the Devil kommer förhoppningsvis imorgon (beror lite på hur sent jag kommer hem från matchen Sverige-Holland som jag faktiskt ska se live på Råsunda i Solna imorgon kväll).

Många asiatiska filmer har nåt märkligt över sig. Det känns inte riktigt som filmmakarna kommer från samma planet som jag gör. Bilder, scener, historia, känsla, skådisar, det mesta, känns liksom skruvat ett par varv extra. Så var också fallet i A Bittersweet Life, en våldsam gangsterhistoria där vi möter den ensamme hitmannen Sun-woo (Lee Byung-hun), vars känslor som han dolt börjar ge sig till känna när han ska bevaka gangsterbossens flickvän. I början är Sun-woo en känslokall underhuggare/fixare, men när hans hårda skal börja spricka dras han in i en våldsspiral där han ställs mot sin boss.

Jag gillade verkligen stämningen och känslan i filmen. Det finns ett antal actionscener då jag bara satt och njöt, speciellt när Sun-woo vid ett tillfälle slåss mot ett antal fiender och sen får tag i en bil som han använder som mur- och människobräcka. Det här kan koreanerna helt klart. Humor finns instoppad lite här och var, men jag tyckte ändå inte den kändes malplacerad. Jag blev inte förvirrad som jag ibland kan bli när jag ser asiatisk film (ja, jag generaliserar), när humor och allvar blandas allt för friskt. Här tyckte jag ändå det var separerat. Jag gillade även scenerna under slutuppgörelsen även om den kanske blev lite väl långdragen.

Det som jag gillade allra mest var ändå två av de sista scenerna där man får se tillbaka på vissa sekvenser i Sun-woos liv. Här får vi se en dold sida av Sun-woo som ändå har funnits hela tiden, det är bara det att vi inte har fått se den. Betyget blir en svag fyra.

4-/5

För er som har sett filmen så är de två scenerna jag tänker på:

Spoiler (markera för att läsa)
Scenen där Sun-woo lyssnar på tjejen när hon spelar cello (här är han harmonisk och lycklig och ler) och sen scenen under eftertexterna när han skuggboxas (här visar han sin lekfulla sida som liksom också varit dold hela filmen)
Spoiler slut

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2005 Tagged with , , , , , , ,

The Towering Inferno

9 oktober, 2011 13 kommentarer


Titel: The Towering Inferno (Skyskrapan brinner)
Regi: John Guillermin & Irwin Allen (actionsekvenser)
År: 1974
IMDb | Filmtipset

Efter tips från Fiffis filmtajm såg jag i somras Skyskrapen brinner, som den ju heter på svenska. Det visade sig vara en riktigt maffig katastroffilm och en äkta blockbuster.

Filmen visar upp ett skådespelarteam som inte går av för hackor: Steve McQueen, Paul Newman, Fay Dunaway, William Holden, Richard Chamberlein, O.J. Simpson, Robert Vaughn, Robert Wagner — och så Fred Astaire.

The Towering Inferno är sååå välgjord och den låter saker ta sin tid vilket är riktigt skönt. Det hela börjar med ett till synes oskyldigt elektriskt fel och en liten brasa i ett lagerrum. Arkitekten bakom bygget (Newman) varnar men ingen vill lyssna, speciellt inte det höga husets ägare (Holden). En annan som absolut inte vill lyssna är en pretty slime boy (perfekt spelad av Richard Chamberlein) som tagit över som ansvarig för bygget under Newmans frånvaro.

Konflikterna i filmen är bra gestaltade. William Holden är bra som en desperat ägare som vill rädda situationen för att inte tappa ansiktet. Det finns flera historier. T ex har vi chefen (Robert Wagner) som ovetandes om branden i inledningen av filmen stänger av telefonerna för att vara med sin sekreterare. Efter ett tag följer vi ett antal delhandlingar. Man hoppar inte för snabbt mellan dessa utan låter allt ta sin tid. Newman hinner bl a med att rädda några barn och en gammal dam innan allt börjar om med nya delhandlingar.

Steve McQueen dyker inte upp förrän efter ett tag som brandchef men han har det desto svettigare när han väl är med. Han gör den ena macho-räddningen efter den andra.

Möjligen är filmen aningen för lång. Slutscenerna efter ett gäng stora explosioner håller kanske på lite för länge. Generellt är dock actionsekvenserna riktigt bra. Detsamma kan man säga om fotot, bl a med några riktigt snygga scener med snygg eld. Visst är eld fint på film, lite läskigt men fint.

Jag har några favoritsekvenser. Chefen (Wagner) och sekreteraren som blir fast. Chefen som chansar på att springa men blir en elddocka. Sekreteraren som kvävs och ramlar ut genom ett fönster. Scenen med barnen, den gamla damen och Newman och trappan som sprängs. Några exempel på riktigt bra scener, speciellt den sistnämnda är härligt filmad och med nagelbitarspänning.

4-/5

PS. Kul också att Newman och McQueen gnabbades en del om vem som egentligen hade huvudrollen och vem som hade mest repliker osv. Filmbolaget (eller bolagen då det var en samproduktion mellan Twentieth Century-Fox and Warner Bros) ordnade så att Newmans namn visades uppe till höger och McQueens namn nere till vänster under förtexterna. Detta skulle vara en kompromis då man ju läser från vänster till höger, men överst ju alltid är överst. Även William Holden tyckte han skulle ha huvudrollen men han tvingades inse att han numera spelade andrafiolen (ja eller tredje då) i jämförelse med Paul och Steve.

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Katastroffilm, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Centurion

8 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: Centurion
Regi: Neil Marshall
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Regissören Neil Marshall tror jag ska stanna inom skräck- eller science fiction-genren. Jag gillar nämligen både The Descent och Doomsday. Förra året kom dock filmen Centurion där Marshall gjort ett historiskt kostymactiondrama, och då blev det inte riktigt lika bra. Det hela tilldrar sig ca 100 år efter Jesu död i den norra delen av den romerska provinsen Britannien. Varför romarna skulle hit och härja är inte helt lätt att förstå. Det är kallt regnigt och kryllar av galna ättlingar till Braveheart. Romarna stöter på hårt motstånd från blåmålade krigare kallade pikter. (Ordet pikter kommer från latinets picti (de bemålade) och jag antar att engelskan picture har samma ursprung.)

Filmens ”hjältar” eller åtminstone huvudpersoner är inte de gerillakrigande pikterna som kanske skulle kunna tro. Istället är fokus på romarna. Den beryktade nionde legionen ledd av general Virilus (Dominic West från The Wire, yay!) marscherar norrut. De ska en gång för alla förgöra pikterna och dess ledare Gorlacon (Ulrich Thomsen). Samtidigt har centurion Quintus (Michael Fassbinder) lyckats fly efter att blivit tillfångatagen av pikterna och ansluter sig till den nionde legionen. Till sin hjälp att spåra pikterna har man en pikt som vänt sig mot sina egna spelad av… wait for it… Olga Kurylenko.

Nja, haha, jag trodde jag var på humör för en historisk krigsactionfilm och en BRA historisk krigsactionfilm var jag nog på humör för. Felet med Centurion är att den inte är speciellt bra. Det har bara gått några dagar efter att jag såg den och jag minns inte speciellt mycket. Vad minns jag? Ja, att det förekommer en del resursslöseri i form av bra skådisar som går på halvfart i en film som aldrig lyfter. Jag minns att det förekom mängder av datoranimerat blod, och jag insåg att jag är sagolikt less på sådant blod. Det poppar liksom upp i bilden som en röd fontän eller ett exploderande körsbär.

Jag blev påmind om att Olga Kurylenko nog inte är en så bra skådis, om man ens kan kalla henne skådis. Det har man försökt lösa i filmen genom låta henne vara stum och hårt sminkat och utstyrd som en sorts kvinnlig Conan Barbaren. Det förekommer givetvis en mängd krigsscener där pikter och romare drabbar samman. Det sparas inte på flygande kroppsdelar, vilket var ganska väntat eftersom det var skräckregissören Marshall vid rodret. Nja, det här var ingen höjdare. Centurion blir nästan långtråkig efter ett tag så det är inget jag rekommenderar. Synd med en så bra uppsättning med skådisar (Olga undantagen).

2/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , ,

Film noir-fredag: The Set-Up

7 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: The Set-Up (Knock-Out)
Regi: Robert Wise
År: 1949
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

För ett tag sen såg jag boxningsnoiren Body and Soul som en del av mitt pågående noir-tema. Nu var dags för ytterligare en boxningsrulle då The Set-Up stod på tur. Vi möter här veteranboxaren Stoker Thompson (Robert Ryan) som har sett sina bästa dagar men som ändå knegar på i ringen. Stokers slusk till manager gör upp med en lokal maffiahöjdare om att Stoker ska lägga sig i den kommande matchen. Men för att slippa dela vinsten väljer managern att inte säga något till Stoker själv utan räknar med att hans motståndare ska slå ut honom ändå. Samtidigt vill Stokers fru Julie (Audrey Totter) att han ska sluta med boxningen; kan han aldrig fatta att den där chansen att få en toppmatch aldrig kommer, tycker hon.


Oj oj, det var faktiskt en liten överraskning det här. Det är vad jag skulle kalla en mänsklig noir, och såna brukar jag gilla (ett annat exempel på en sån typ av noir är t ex Scarlet Street med Edward G. Robinson). Hur ska Stoker göra? Hur ska Julie göra? Julie vill inte längre gå och se Stokers matcher då han senast blev ordentligt knockad och hon tvekar nu. Stoker själv tror — ”I can feel it!” — att nu kommer hans chans, och han letar efter Julie på läktarn under matchen. Boxas är det enda han kan, tror han i alla fall själv. Och det är liksom för Julie som han gör det.


The Set-Up har ett intensivt tempo, eller snarare, den har intensitet. Den är filmad i ”realtid”, dvs filmens längd är lika med den längd som förflyter i filmen. Vi får helt enkelt följa de inblandade under en matchkväll, från ca 30 minuter innan match till en stund efter matchen. Det fanns många små detaljer som var roliga. T ex olika personer i publiken som återkom hela tiden, bl a en fet man som alltid hade nåt nytt snacks att tugga på. Om man ska jämföra med Body and Soul så var The Set-Up betydligt bättre, och jag jämför den faktiskt hellre med den grymma The Wrestler faktiskt!

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Boxning, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , ,

The Sea of Perdition

7 oktober, 2011 Lämna en kommentar


Titel: The Sea of Perdition
Regi: Richard Stanley
År: 2006
IMDb | Filmtipset

En åtta minuter lång, eller kort, kortfilm av regissören till b-rullen Hardware. Ja, den här Richard Stanley blir jag inte klok på. Eller snarare: jag undrar varför han är i filmbranschen. Eller snarare: jag förstår varför han inte får chansen att göra filmer med högre budget. Även utan mycket pengar går det att göra högkvalitativ film, det har andra visat. Fast visst, den pengahög man har måste ju uppnå nån form av kritisk massa för att det ska bli en vettig film. I fallet Stanley så tror jag inte det är pengarna som saknas utan snarare det tekniska kunnandet och den rätta kreativa känslan.

Jaha, till filmen då kanske. Som sagt, en kortis är det, om en kosmonaut som gått vilse på Mars och upptäcker en grotta med vatten. Ur grottans vatten kliver en naken version av kosmonauten själv. Den bara kopian kysser kosmonautens hjälm vilket gör att kosmonautens liv liksom passerar revy i en serie snabba klipp (se PS:et). Handpåläggningen avslutas med att kosmonauten åldras till en mumie på en sekund. I nästan scen efter ett kort mellanspel med en soluppgång så stapplar ändå kosmonauten omkring i öknen fast nu förvandlad till en muterad fiskmänniska. Slut. Huh?

2-/5

PS. Under sekvensen med snabba klipp är det inklippt en massa slumpartade bilder som jag tog mig tid att steppa igenom med fjärrkontrollen. Bl a dyker det upp bilder på: vacker natur med skogar och ängsmark, en fjäril, rådjur, Manhattan, de rasande WTC-tornen från 11 september, en apa, en snedögd utomjording… och en bild från Västerlånggatan i Gamla stan i Stockholm (!). Ja, en märklig film igen av Stanley precis som hans flumdokumentär The Voice of the Moon.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Surrealism Tagged with , ,

The Voice of the Moon

6 oktober, 2011 Lämna en kommentar


Titel: The Voice of the Moon
Regi: Richard Stanley
År: 1990
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen såg jag b-rullen Hardware av Richard Stanley. På dvd:n visade det sig att det även fanns en 30 minuter lång dokumentär av Stanley. The Voice of the Moon heter den och det är en mycket märklig film om Afghanistan i slutskedet av den sovjetiska invasionen på 80-talet. Vi får se afghaner i vardagsliv, afghanska soldater som fyrar av kanoner, afghaner som firar det sovjetiska uttåget genom att spela en konstig hästsporttävling, afghaner som fångar fisk med dynamit. Allt detta till toner av sunkig muzak och ibland afghansk poesi. Det finns ingen som helst berättande dialog, inga som helst riktiga ljud från där man spelade in. En mycket märklig film som sagt. Den annorlunda formen och att jag satt förvirrad gör att jag inte kan ge den en etta.

2-/5

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Krig, Recension Tagged with , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →