Milk

5 oktober, 2011 9 kommentarer


Titel: Milk
Regi: Gus Vant Sant
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Milk är filmen om San Francisco-politikern Harvey Milk som var den förste öppet homosexuella amerikan som folkvaldes till ett politiskt ämbete.

Var det Sean Penn i huvudrollen som Harvey Milk? Jag var tvungen att påminna mig själv om att det faktiskt var det eftersom jag då och då glömde bort vem det faktiskt var som spelade Milk. Med andra ord, en riktigt bra insats av Penn och han knep ju Oscarn framför näsan på Mickey Rourke i The Wrestler. Jag höll på Rourke, delvis för att Milk nämligen var en lite tråkig film. Ja, faktiskt. Ämnet är viktigt och fortfarande aktuellt. Men…

…hmm, jag vet inte, jag hade väntat mig mer. Nu är den är klart sevärd och välgjord med bra insatser från alla skådisar. Emile Hirsch dyker upp som ganska oigenkännlig ung bög. Det tog 10 minuter innan jag insåg att det var samme snubbe som åkte skateboard i Lords of Dogtown och campade i Into the Wild (som ju Penn regisserade för övrigt).

Filmen handlar egentligen mer om hur rörelsen för rättigheter för homosexuella växer fram än om Milk som person. Detta gör att filmen blir aningen tråkig. Inte för att det är ett oviktigt ämne men för att det kanske passar bättre som dokumentär. Amerikansk historia är intressant och jag hade velat veta mer om händelserna, bl a Anita Bryant (en ganska läbbig kvinna med sin obehagliga Save Our Children-kampanj).

Det finns några tillfällen då filmen var på gränsen till för sentimental som när Milk blir uppringd av en rullstolsbunden kille som påstår att Milk räddat livet på honom. Detta sker precis efter att Milks pojkvän tagit livet av sig plus att Milk & Co är på väg att vinna en kampanj för att rösta ner ett förslag som ska minska homosexuellas rättigheter. Det blev för mycket.

Jag vet inte hur man skulle ha gjort filmen intressantare. Kanske skulle man ha fokuserat på en viss sak, en viss händelse. Nu var det, som jag såg att nån skrev, roligare att själv läsa på Wikipedia om Milk, Anita Bryant och Dan White (Milks mördare). Josh Brolin är för övrigt riktigt bra som Dan White, en uppenbarligen störd person. Det verkar inte som om han egentligen hade nåt emot homosexuella utan att han flippade ur för att saker inte gick hans väg. Känslan jag fick var att det hade kunnat handla om nåt annat. Men visst, om man är trångsynt så är man det även mot annat och andra, som t ex svartas rättigheter.

Som sagt, det som gör den här filmen värd att se är Penns prestation som är perfekt utan att kännas överdriven.

Bland andra filmbloggare verkar Fiffi och Movies – Noir vara inne på samma linje som jag medan Plox uppskattar filmen lite mer och förutsäger även Penns Oscarsvinst i sin recension.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

The Chronicles of Riddick

4 oktober, 2011 2 kommentarer


Titel: The Chronicles of Riddick
Regi: David Twohy
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Om jag hade sett The Chronicles of Riddick vid ungefär samma tidpunkt som när jag såg Pitch Black så är det möjligt att den inte hade fått så pass bra betyg som den nu fick. Jag tycker det visar hur mycket vilket humör man är på spelar in när det gäller vad man tycker om en film. Uppföljaren till Pitch Black såg jag i juli 2010 mitt under en värmebölja och då jag dessutom var i stort behov av att se nåt annat än fotbolls-VM.

He, jag kände att det kunde vara skönt att se en inte alltför jobbig film så här i värmens (och fotbollsfeberns) tid. Lämpligt nog hade jag The Chronicles of Riddick inspelad. Det märks att man här har haft en större budget jämfört med ettan och lågbudgetaren Pitch Black. Jag gillar miljöerna i filmen som jag tycker man har fått till ganska bra. Det är pompöst, överdrivet, haha, ja, inget man tar på allvar, men trots att det nästan blir larvigt så funkar det. Konceptet med Necromongers är utomordentligt fånigt (ja, själva ordet är fånigt). Faktum är att väldigt mycket i filmen är fånigt och förvirrande. Vad gör egentligen Judi Denchs rollfigur i filmen? Hela historien med Karl Urban och Thandie Newton är krystad. Trots allt dåligt så finns det nåt som gör att jag sväljer det hela. Det kan ha att göra med att min hjärna helt enkelt inte var redo för nåt mer avancerat. Så filmen är egentligen inte godkänd men just den här tittningen är ändå värd en svag trea. Det var en vin-vinn-situation, helt enkelt (japp, kunde inte låta bli att slänga in en ordvits).

3-/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , ,

Pitch Black

3 oktober, 2011 10 kommentarer

Titel: Pitch Black
Regi: David Twohy
År: 2000
IMDb | Filmtipset

Vi börjar veckan med en gammal sf-skräckis från sekelskiftet med Vin Diesel. När jag såg filmen 2005 hade jag tydligen sett en hel radda mediokra filmer, filmer som varken var bra eller dåliga, filmer som inte gjorde nåt speciellt intryck. Efter Pitch Black var det dock ingen tvekan om vad jag tyckte. En recension av uppföljaren The Chronicles of Riddick kommer imorgon.

Fasiken vad mycket halvbra eller halvdålig film jag har sett på senaste tiden. Nu var det dags för en film som visade sig vara urdålig. Nu vet jag att många gillar den här sci fi/skräck-rullen, men det gjorde inte jag. Vin Diesel spelar den tillfångatagna rebellen som tillsammans med ett gäng andra, inklusive prisjägaren som fångat in honom, kraschar med ett rymdskepp på en stenig ökenplanet med tre solar (varför ser jag Mikael Persbrandt i hippieperuk framför mig?). Dessa tre solar hjälper i och för sig inte så mycket när de samtliga hamnar bakom en annan planet, vilket gör att våra vänner lämnas i totalt jävla mörker (detta mörker lockar även fram en del otrevliga monster).

Mjaha, det är den vanliga visan: en efter en av skådisarna ska gå åt tills det bara är hjälten, hjältinnan och en sidekick kvar. Det är tråkigt helt enkelt tycker jag. Sen envisas filmmakarna med att använda en massa lustiga kameratrick, plötsliga närbilder och snabba klipp, för att försöka skapa mer spänning och intensitet antar jag. Det funkade i Requiem for a Dream, men det funkar inte här. Det kändes bara som billiga trick. Nja, har inte så mycket att säga mer än att jag tyckte filmen var urbota trist och att den därför går fetbort. En sån här film kan vara det mesta, bara den inte är tråkig. Pluset är tillägnat det som händer på slutet som visar sig vara lite annorlunda när det gäller vilka som klarar respektive inte klarar sig.

1+/5

Arkiverad under Action, Betyg 1, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , ,

Angels & Demons

2 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: Angels & Demons (Änglar och demoner)
Regi: Ron Howard
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Nån gång efter Da Vinci-koden läste jag även Änglar och demoner. Efter det fick det vara nog med Dan Brown för min del. Han skriver ju i princip samma bok hela tiden verkar det som. Nu kanske jag kommer läsa nån mer om jag ska göra en långflygning nån gång och köper en pocket på flygplatsen. Vad vet jag? Men jag kommer inte söka upp böckerna direkt. Nåväl, då tar vi och avslutar helgen med filmen Änglar och demoner. Den här gången fajtas Langdon mot Illuminati som vill förgöra den katolska kyrkan med en antimateriabomb placerad nånstans i Vatikanen.


Varför så bister? Aha, du vill också ha en röd dräkt.

Början är faktiskt riktigt mysig och snygg. Det känns som en skön matiné. Efter ett tag börjar jag dock ledsna ganska rejält på storyn. Den gör liksom inget intryck alls. Jag måste ändå erkänna att Tom Hanks är bra i rollen som Langdon. Han bidrar med en sorts mänsklighet. Filmen är fullproppad med logiska luckor men det i sig spelar kanske ingen roll. Men ok, det gör ju inte saken bättre. Det förekommer helt vansinniga scener när man ska tro att bistra män är skurkar när de sveper omkring i en folksamling några minuter innan man tror att ett brott ska begås. Det blev mest löjligt. Eller nej, det blev bara löjligt. Ewan McGregor var bra i sin roll som ung katolsk påläggskalv. Fånigt och förutsägbart är att en viss person utmålas som skurken och man vet liksom direkt att, nej det är inte han som är skum. Den lilla charm filmen har väger tyvärr inte upp bristerna så det kan inte bli godkänt.

2/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

National Treasure: Book of Secrets

2 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: National Treasure: Book of Secrets (National Treasure: Hemligheternas bok)
Regi: Jon Turteltaub
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Jag såg att jag inte hade skrivit så mycket om handlingen i uppföljaren till den första National Treasure-filmen. Men i korthet: Nicolas Cage & Co plus skurkarna letar efter den mytologiska gyllene staden Cibola (trodde ni den låg i Mexiko, think again) med hjälp av en krypterad text  ur Lincolmördaren John Wilkes Booths dagbok.

Jag kände för att ägna en fredag åt någon hjärndöd actionfilm och eftersom jag faktiskt gillade National Treasure så blev det uppföljaren till den. Det är i princip samma film. Nicolas Cage reser kors och tvärs för att leta ledtrådar som ska rentvå hans familjs namn samtidigt som skurkar är honom hack i häl. Jag gillar konspirationsfilmer, filmer med mysterier, filmer som utspelar sig i lite olika städer i världen (här är det bl a London och Paris). Den här filmen stämmer in på allt detta, men jag gillar den ändå inte.


”Shit, jag glömde mina läsglasögon!”

Handlingen är alltför stressad, skämten kommer med jämna mellanrum bara för att de ska göra det. Cages medhjälpare är en klon framtagen av fabriken för tafatta datornördar på film. Cages flickvän (Diane Kruger) är framtagen av samma företag men kommer från deras fabrik för söta flickvänner i ylletröjor som ska smågnabbas med hjälten. Filmens största brist är dock att den inte är det minsta spännande. Skurkarna känns som tagna ur en Kalle Anka-tidning. He, javisst, det är ju Disney som producerar. Glömde det.

2/5

PS. Filmen är för övrigt ett frosseri i slöseri av skådespelartalanger, då vi bland andra får se Harvey Keitel, Helen Mirren, Ed Harris och Jon Voigt leka skådisar.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Da Vinci Code

1 oktober, 2011 6 kommentarer


Titel: The Da Vinci Code (Da Vinci-koden)
Regi: Ron Howard
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Boken Da Vinci-koden har jag läst. Tyckte jag det det var en bra bok? Nja. Det är en sidvändare, det är vad det är. Boken är ju skriven som ett filmmanus med korta kapitel (scener) och man hoppar fram och tillbaka mellan olika parallella handlingar. Det är helt enkelt svårt att sluta läsa. Gör detta att det även blir en bra eller åtminstone spännande film. Nja. Skillnaden med en film är ju att man inte själv behöver vända blad så då kan man inte komma med komplimangen att filmen är en sidvändare.

Da Vinci-koden känns verkligen som nåt som är gjort för att ett filmbolag vill ha filmen gjord för att tjäna pengar. Jag får inte känslan av att nån verkligen har brunnit för filmen och verkligen vill göra den för nån annan anledning än just pengar. I och för sig, om man vill håva in pengar så är det ju en fördel om man gör en så bra film som möjligt. Tyvärr verkar man inte ha insett det, utan tror att det räcker med en hajpad bok för att få till en publiksuccé.


Nu vet jag inte om det blev nåt fiasko direkt, men nån bra film är det definitivt inte. Till att börja med är Tom Hanks felcastad, han gör en ovanligt blek figur och har inte den där glimten i ögat som jag fick känslan av att Robert Langdon i boken hade. Jean Reno passar inte alls som poliskommisarien. Eller passar och passar, det känns inte som han hittar sin karaktär alls utan går på nån sorts autopilot. Likaså känns det inte som Paul Bettany vet vad han gör i sin roll som albinosjälvplågarmördaren Silas. Hans fåniga dialekt är bara… fånig.

Den enda som jag tycker hittar sin rollfigur något så när är Audrey Tautou som lyckas göra en person av sin kryptörspolis. Sen är ju Ian McKellen även underhållande i sitt (över)skådespel. Själva historien saggar sig fram med jobbiga flashback-scener och pekoralscener när Langdon plötsligt löser nån gåta. Just det här med gåtorna, som funkar i boken där man själv kan läsa i sin egen takt, går ju helt bort i filmen. Då måste man i såna fall välja att presentera det på nåt annat sätt, och inte som nu när lösningen kläcks fram av Langdon efter att han tittat på gåtan i tre sekunder, och vi fått se den i en halv sekund.


Det som är bra med den mediokra boken är gåtorna men främst konspirationsteorierna. Det är väl det enda som möjligtvis funkar i filmen. Jag är svag för konspirationsteorier, mysterier och dylikt, så nåt måste ju funka i filmen, men det är nästan märkligt vad dåligt man lyckas med att skapa nån som helst spänning. Det blir snarare ofrivillig komedi eller kalkon på sina ställen (slutscenen är ett sådant exempel). Nä, jag tycker faktiskt man kan se den godkända National Treasure istället

2-/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

National Treasure

1 oktober, 2011 14 kommentarer


Titel: National Treasure
Regi: Jon Turteltaub
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Först ut i helgens tema är alltså National Treasure och här får jag nog slänga in en brasklapp vad gäller mitt påstående i texten om att filmen är gjord för att mjölka pengar ur Dan Browns monstruösa framgångarna. Boken Da Vinci-koden kom nämligen 2003 och filmen National Treasure ju året efter så filmens manus måste nog ha skrivits ihop ganska snabbt i såna fall. Men det brukar väl funka så i branschen; samma typ av manus flyter runt och producenter och manusförfattare tar nåt sorts kollektivt beslut och bestämmer vad nästa ”grej” ska bli. Kul ändå att den kom ut före filmen Da Vinci-koden och snodde lite uppmärksamhet.

Nicolas Cage spelar, i denna Bruckheimer/Disney-produktion, Ben Gates, en äventyrare och arkeolog som är besatt av att hitta Tempelriddarnas gömda skatt. Faktum är att hans familj i generationer har letat efter skatten. Andra forskare har betraktat dem som mer eller mindre galna, men nu är Ben kanske nära. Lösningen på gåtan ska av alla ställen finnas på baksidan av den amerikanska Självständighetsförklaringen. Men givetvis finns det en skurk (Sean Bean) som vill komma före. Det leder till att Ben helt enkelt måste stjäla det välbevakade dokumentet.


En ganska skön matiné var vad detta var. Inget mer, inget mindre. Jag gillade hela historien och temat. Gåtor, arkeologi och gömda skattar är för det mesta kul. Inledningen där Ben som barn får höra sin farfar berätta bakgrunden till det hela satte sago/matinéstämpeln direkt och det kändes verkligen att Disney var inblandat. Sen hoppade handlingen smidigt fram till ett snöigt och vackert Grönlandslandskap vilket kändes helt rätt. Denna sekvens avslutas med en maffig och, förstås, välgjord explosion. Här kände man att Jerry Bruckheimer var inblandad. Efter detta hoppar handlingen till Washington med omgivning och vi får följa Ben med vänner när de löser gåtor på sin ledtrådsjakt à la Da Vinci-koden.

Ja, Da Vinci-koden var det, ja. Det kändes ganska tydligt att filmen delvis är gjord för att mjölka mer pengar ur Dan Browns monsterframgång. Det gör att den känns lite… utstuderad. Det som jag saknade i filmen var en mäktig konspirationsteori. Till viss del kanske det fanns med, men det kändes ändå som hela historien med den gömda skatten och ledtrådar på baksidan av Självständighetsförklaringen inte räckte. Här fanns ingen mystisk organisation med storhetsvansinne bakom det hela. Här har vi bara ett ofarligt FBI och en simpel skurk i form av Sean Bean, som för övrigt är den enda skådisen som är bra i filmen. Cage är här bitvis skrattretande dålig (vad håller karln på med?) och hans sidekick spelad av Justin Bartha är pinsam och sabbar dessutom flera scener. Diane Kruger är inkastad som snygging, men är tråkig. Sen har vi slöseri med skådespelare i form av Jon Voight och Harvey Keitel som båda gör oengagerade insatser, vilket kanske inte är så konstigt; det är liksom inte en sån typ av film där skådespelarinsatserna är det allra viktigaste, eller hur?


Ja, detta är alltså en dålig film på ganska många sätt. Trots detta tycker jag det är en hyfsad rulle att se en torsdagskväll efter jobbet. Det är liksom bara att låta sig flyta med i filmen utan att behöva anstränga sin hjärna allt för mycket, vilket jag har upptäckt kan vara skönt ibland. Det mesta kan man räkna ut några minuter innan det sker. De obligatoriska vändningarna är liksom inkastade eftersom såna tydligen numera ”måste” finnas, men de är inte speciellt genomtänkta eller häftiga. En sak som jag faktiskt blev lite förvånad över var slutet. Varför blev jag det? Se texten inom spoilermarkeringarna nedan. Slutbetyget landar på en svag trea. Trots uppenbara brister gillade jag den tillräckligt mycket för att ge den godkänt.

3-/5

Spoiler (markera för att läsa texten)
Oftast brukar det hela ju sluta med att det inte finns nån skatt men att huvudpersonerna är lika glada eller t.o.m. gladare för det. Det är vägen som är målet, osv. Nu hittar man skatten vilket faktiskt kändes uppfriskande och lite annorlunda. YEAH! Go USA! Fast skatten ska vi förstås låta hela världen ta del av i sann demokratisk anda. Ha ha, ett riktigt Disney-slut.
Spoiler slut

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: White Heat

30 september, 2011 4 kommentarer


Titel: White Heat (Glödhett)
Regi: Raoul Walsh
År: 1949
IMDb | Filmtipset

Lille hårdingen James Cagney gör sin debut på Jojjenito i en glödhet (nåja) noir denna fredag.

White Heat visade sig bli den första filmen med James Cagney som jag betygsatte på Filmtipset. Jag tror jag har sett några fler filmer med Cagney men det var alldeles för länge sen för att jag ska kunna säga nåt om dem. White Heat var tydligen Cagneys comeback hos Warner Brothers efter en tid med lite bråk. Cagney spelar med bravur gangstern Cody som, när han inte rånar tåg eller sitter inne, antingen slår sin fru eller har fruktansvärda migränanfall och sitter i sin mammas knä. Codys fru spelas av Virginia Mayo och gangstermamman av Margaret Wycherly.


White Heat är enkel men ändå speciell. Hela filmen har en känsla av en sorts rättfram råhet, i form av en grym Cagney som är som en naturkraft. Han är hänsynslös som få, men är ändå helt beroende av sin mamma. Tempot i filmen är ganska högt. Tågrån, biljakter, fängelsescener avlöser varandra. Och Cagney dominerar hela tiden, tillsammans med mamman (Margaret Wycherly) som är helt underbar. Mayo som spelar Cagneys fru är en klassisk noir-kvinna, och försöker hela tiden utnyttja en situation till sin fördel. Sen har vi då det klassiska slutet som nog är ett av de bästa slut jag sett. Det var nästan så att slutet höjde filmen till en fyra, men inte riktigt.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , ,

Vikarien

29 september, 2011 9 kommentarer

Titel: Vikarien
Regi: Åsa Blanck & Johan Palmgren
År: 2006
IMDb | Filmtipset

I samband med att Rörliga bilder och tryckta ord körde ett skoltema som jag hade tänkt vara med på så fixade jag den svenska dokumentären Vikarien. Jag hann tyvärr inte se filmen innan deadline men nu har jag gjort det och dessutom skrivit om den.

Läraren Max har jobbat på Hallonbergsskolan norr om Stockholm i fyra år. Det har varit fyra jobbiga år. Kaoset tilltar och lektioner går knappast att hålla. Efter en danslektion som urartar och den inhyrda dansläraren får spel får Max nog, genomgår en sorts kris, får ingen kontakt med skolans rektor för att kunna berätta om situationen. Mer eller mindre i desperation kontaktar han sin gamla grundskolelärare Folke som vid över 70 års ålder fortfarande arbetar som lärare nere i Lund. Folke tar bilen upp till Stockholm för att hjälpa (eller stjälpa?) Max.

Början av den här filmen var nästan fysiskt jobbig. Jag satt och blev nervös och rastlös framför teven. Det är aldrig tyst. På lektionerna släntrar eleverna in när de vill. Max har i princip ingen kontroll. Han träffar en kompis som käkar middag med och tar en öl och berättar om att han vaknar på nätterna vid klockan ett eller två med ångest över situationen. Han vacklar mellan att vara kompis med eleverna och att vara stenhård och auktoritär. Inget verkar funka. Eftersom jag sjäv som bara sitter och tittar känner mig frustrerad så vill jag inte ens tänka på hur det skulle vara som lärare.

När Folke anländer visar Max upp det tomma lärarrummet i en bisarr men talande scen. Inga andra lärare är där (förutom möjligen musikmajjen). Antingen är de sjukskrivna, sönderstressade, förkylda eller vilar upp sig på Kanerieöarna.

Folke, han har ju helt klart en auktoritär stil. Eller jag skulle snarare säga att han har en bestämd och konsekvent stil. Max har problem p.g.a att tvekar, ibland försöker han vara hård och ibland snäll. Folke är både hård och snäll men han är det på ett konsekvent sätt.

Men givetvis hade det inte blivit en bra dokumentär om nu Folke bara hade åkt upp till Stockholm och visat var skolskåpet skulle stå helt utan problem. Efter några dagar råkar även Folke ut för en katastroflektion och han förstår ingenting. Max tycker lite synd om Folke och vill inte hålla honom kvar om han tycker det är jobbigt. Så lite uppgiven åker Folke hem till sin skola — bara för att upptäcka att eleverna där har fuskat medan han har varit borta. Stackars Folke!

Folke är för övrigt en lustig gubbe. 73 år tränar han på gym, utövar yoga, lyssnar på The Original Tenors (Björling, Caruso, Gigli), odlar tomater, och har haft världsrekordet i baklängestal. Några av scenerna med Folke platsar nästan i supersköna dokumentären Plötsligt i Vinslöv.

Vikarien är en svensk och dokumentär version av filmer som Dangerous Minds och Freedom Writers. Fast här handlar det kanske inte om risken att bli skjuten av gangsters in tha hood när man går hem efter skolan utan t ex om att man som invandrbarn riskerar att bli utvisad från Sverige. En del elever lever med utvisningshot hängande över sig, inte konstigt då att det kan vara svårt med koncentrationen.

En liten brist jag tycker filmen har är att det nånstans mot slutet av plötsligt ”vänder”. Max får utan egentligen förklaring förtroende, eleverna sköter sig och slutet blir en sorts triumf (på ett sätt i alla fall). Jag tycker inte riktigt man får reda på varför denna vändning sker. En sak jag tänkte på är också hur det påverkar att man faktiskt är där och filmar under lektionerna.

Mot slutet förekommer några rörande, om än iscensatta scener, som t ex när Max på skolavslutningen läser upp ett brev till sina elever som nu ska sluta nian och göra vad de vill med sina liv. Inte öga är torrt. Inte ens tuffingkillen i klassen klarar sig.

Nåt som väl ändå får sägas vara kongenialt är att Max trots triumfen i slutet blir uppsagd p.g.a av nedskärningar. 😦

UPPDATERING: Efter att ha sovit på saken en natt så känner jag att vill komplettera med lite till.

1. Max och Folke är hjältar, ja de flesta lärare är nog hjältar.

2. Situationen på Hallonbergsskolan, och säkerligen även på andra skolar, är under all kritik, mer eller mindre en skandal. Det blev extra tydligt när den inhyrde dansläraren frågar Max hur de kunde jobba i en sån miljö. Det måste upp i EU-domstolen tyckte dansläraren. Även scenen med det tomma lärarrummet var talande.

3. När det gäller ”vändningen” i filmen så handlade det om att Max helt enkelt investerade tid — och kanske främst sig själv — med att vara extrapappa, knacka dörr och prata med föräldrar, göra hembesök och hjälpa elever med problem i t ex svenska, mm. Frihet under ansvar var också nåt som han gav eleverna, t ex under en skolresa. Hårt och jobbigt jobb helt enkelt. Och som tack för det fick han sparken. Typ.

3+/5

PS. Apropå filmer om vikarier så måste jag tipsa om den Zhang Yimous Vikarien (Yi ge dou bu neng shao) från ’99. Det är en underbar historia om en ung vikarie i en bergsby som åker in till staden för att leta efter en elev som rymt. Hon, vikarien alltså, tror jag är den mest envisa karaktär jag nånsin sett i en film. Gråtvarning på den filmen.

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film, TV Tagged with , , , ,

Plötsligt igen

28 september, 2011 Lämna en kommentar


Titel: Plötsligt igen
Regi: Jenny Bergman & Malin Skjöld
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Uppföljare på kultfilmen Plötsligt i Vinslöv är inte lika bra som ”ettan” vilket väl kanske inte kom som en överraskning. Det hela känns mer konstruerat med diverse fans till den förra filmen som ska hälsa på t ex Holger (som det mest känns synd om). Vissa delar är bra: reportern (en ny karaktär) på tidningen Norra Skåne är inte lite sävlig men rolig (ingen skjutjärnsjournalist direkt); Mr. Bangolf (Kjell Fredriksson) är sig lik, något självgod (men sympatisk på något sätt), ordentlig pedantisk och med en dålig känsla för inredningsdesign. Det mesta om Holger känns tragiskt den här gången, främst när brorsan som bor i Australien kommer på besök. Märkligt hur två bröder kan leva så olika liv. Jag tycker nästan de hade kunnat skippa den biten.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film, TV Tagged with , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →