The Shawshank Redemption

5 november, 2011 36 kommentarer


Titel: The Shawshank Redemption (Nyckeln till frihet)
Regi: Frank Darabont
År: 1994
IMDb | Filmtipset

Det var riktigt länge sen jag såg The Shawshank Redemption. Jag mindes den som mycket bra men att det skulle vara världens bästa film ställde jag mig väldigt tvivlande till. En stark fyra, så långt kunde jag sträcka mig. Eftersom jag hade tillgång till ett antal gratisfilmer på Voddler och just Nyckeln till frihet fanns med i utbudet så bestämde jag mig för att se den. Nu skulle jag en gång för alla se om Frank Darabonts filmatiseringen av Stephen Kings novell Rita Hayworth and the Shawshank Redemption levde upp till sitt rykte.

Filmen började. Efter ungefär fem minuter så ville jag att den aldrig skulle ta slut. Filmen är något så udda som en mysig fängelsefilm. Miljön i fängelset dit Andy Dufresne (Tim Robbins) hamnar efter att ha blivit dömd för mordet på sin frun och hennes älskare är som tagen ur en mysig sagovärld. Alla där inne är mer eller mindre mysiga farbröder. Det är nästan så att till och med ”systrarna” som uppmanar Andy att tappa tvålen i duschen är mysiga.

Givetvis har vi en sadistisk fängelsechef (Bob Gunton) — ”Put your trust in the Lord; your ass belongs to me!” — och hans partner in crime vaktchefen (Clancy Brown). Men som sagt, till och med dessa karaktärer… ja jag behöver inte säga det. De passar liksom in i sagovärlden som Darabont bygger upp. Där ska ju finnas elakingar, det hör till, men man vet liksom att det goda kommer att segra.


Jag har faktiskt lite svårt att se att Kings novell kunde bli en så här bra film. Jag minns novellen som, inte tråkig eller dålig, men lite torr. Vad är det som gör att filmen funkar så bra? En sak är att King har hållit sig så långt borta från filmen som möjligt. En annan sak är att de filmatiseringar av King som brukar bli bäst är de som är baserade på hans kortare historier. Ta bara Stand By Me som bygger på novellen The Body. Darabont gjorde ju The Green Mile (en lång roman) några år efter Shawshank och den är ju bra men lite överlång.

Berättarröst på film är ju ett omdebatterat ämne. Bra eller dåligt? Ja, jag är väl kanske inget större fan men jag brukar inte irritera mig speciellt heller. En sak kan jag konstatera: om det är nån som ska agera berättarröst så är det berättarrösternas berättarröst. Yes, you guessed it: Morgan ”Rösten” Freeman.

Tim Robbins som Andy… ja, Robbins är en ganska märklig skådis. Har han egentligen några andra uttryck än sitt vanliga (uttryckslösa) då det verkar som om han har tagit några Valium i sin trailer innan inspelning? Men det konstiga är att han funkar perfekt just här. Man sitter liksom och är irriterad på att han verkar så lugn och inte gör nåt… gör något. Vid några tillfällen skymtar man dock hans desperation bakom den oberörda fasaden.

Som jag skrev i början, så fort filmen börjar så vill jag att den inte ska ta slut. Det måste vara ett tecken på en bra film. En mycket bra film.

5/5

Vad tycker andra filmbloggare om ”världens bästa film”? Ja, Voldo gillar den i alla fall.

Arkiverad under Betyg 5, Drama, Film, Recension, Stephen King, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: He Walked by Night

4 november, 2011 2 kommentarer


Titel: He Walked by Night (Nattmänniskan)
Regi: Alfred L. Werker (Anthony Mann, okrediterad)
År: 1948
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Det har varit några galna jobbveckor på sistone så inläggen har inte kommit lika tätt som vanligt. Min fredagstradition håller jag dock stenhårt på. Vi får se om jag blir klar till jul med noir-temat. Jag hade från början tänkt att det skulle bli ett sommartema men med en film i veckan så tar det ett tag att beta av alla filmer. 😉

SVT visade plötsligt en noir som vardagsmatiné och jag lyckades spela in den. He Walked by Night är nästan en sorts dokumentär om en polisutredning. Dramadokumentär skulle man kunna kalla filmen då den bygger på en verklig polisutredning om en polismördare som gäckade L.A.-polisen. Samtidigt är det även en film om just Los Angeles. Tyvärr är stämningen i filmen fånig och hurtfrisk på ett sätt som jag inte brukar gilla. Det förekommer en berättarröst som är just fånig och hurtfrisk. Bl a droppas ett, i alla fall för vår tid, märkligt citat: ”The work of the police, like that of woman, is never done”. Historien är ganska intetsägande, nästan tråkig. Karaktärerna, t.o.m. mördaren, är sagolikt träiga. Polischefen är dock ganska cool då han t ex är först in när man slår in dörren under stormningen av ett hus. Under slutscenerna i underjordiska tunnlar är det inte bara snyggt foto utan faktiskt ganska nervigt och spännande. He Walked by Night påminner en del i temat om The Naked City, en film om New York och en film som jag gillar betydligt mer.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Raging Bull

1 november, 2011 19 kommentarer


Titel: Raging Bull (Tjuren från Bronx)
Regi: Martin Scorsese
År: 1980
IMDb | Filmtipset

Här kommer en riktigt gammal recension av en film som jag inte har sett sen jag såg den då för åtta år sen. Egentligen borde jag väl se om den och stämma av vad jag tycker nu men va fan, det finns ju så mycket film att se som jag aldrig sett… 😉

Raging Bull var trojkan Martin Scorsese-Robert De Niro-Joe Pescis första film tillsammans. Senare gjorde de även Goodfellas (1990) och Casino (1995). Raging Bull handlar om boxaren Jake LaMottas liv, både i men kanske främst utanför ringen. LaMotta var en envis, misstänksam och tjurskallig typ, vilket han hade nytta av i ringen, men utanför densamma gjorde det att hans liv var stökigt och till slut rätt så tragiskt.

Efter en kort inledning där en fet och utbränd LaMotta förbereder sig för ett nattklubbsframträdande 1964, tar filmen sin början 23 år tidigare i New York. Det är då tidigt i LaMottas karriär och han drömmer om att få gå en titelmatch. Detta visar sig inte vara alltför lätt, eftersom han vill gå sin egen väg och vägrar prata med den lokala maffioson Tommy Como (Nicholas Colasanto). Jakes bror Joey (Joe Pesci) som agerar manager gör sitt bästa för att tygla Jake och övertyga honom om att gå via Tommy nog är det enda sättet. Livet vid sidan om ringen är inget vidare för Jake som ständigt bråkar med sin fru. När han träffar den unga (15 år) och vackra blondinen Vickie (Cathy Moriarty) som umgås i kretsen kring Tommy Como så är det första äktenskapet slut och han gifter sig med Vickie (när hon fyllt myndig ålder). Nu följer en tid av relativ lycka för Jake. Han boxas framgångsrikt och kommer närmare sin titelmatch, och dessutom får han och Vickie barn. Efter att ändå ha kontaktat Tommy får Jake till slut sin chans att bli mästare men han eller åtminstone hans stolthet får betala ett rätt så högt pris.


Jag vet inte hur många flottyrmunkar per dag som krävs men resultatet ser ni till höger

Att Jake har framgång i ringen är inget som avspeglas i det verkliga livet. Han är misstänksam, för att inte säga paranoid, och övertygad om att Vickie är otrogen. Han ber därför sin bror Joey att hålla ett öga på henne när han inte är hemma. Till slut går det så långt att han misstänker alla i sin omgivning inklusive Joey. Det kan bara gå på ett sätt. Utför.

Under förtexterna i början ser man LaMotta dansa i ringen till tonerna av pampig musik vilket är en otroligt tung, vacker och perfekt inledning på denna svartvita film. Boxningsscenerna är brutalt strålande med ljud och klippning som inte kan bli bättre. Hela rollbesättningen med De Niro i spetsen gör ett mycket övertygande jobb. De Niro gjorde som de flesta vet en s.k. Renée Zellweger under filmen. Från en 70 kilos boxare i topptrim till en fet och avdankad föredetting på drygt 25 (?) kilo mer är en slående (ursäkta) förvandling. Men det är inte bara det yttre som gör intryck förstås. De Niro gestaltar LaMottas paranoida, våldsamma, aggressiva men samtidigt osäkra och ångerfulla natur på ett imponerande och mycket realistiskt sätt. Samtidigt som LaMotta är en rätt så patetisk figur så känner man verkligen hur han brottas med sina inre demoner. Speciellt minns jag en scen mot slutet av filmen när LaMotta hamnat i finkan efter att ha serverat minderåriga alkohol på sin nattklubb. Förtvivlad slår han nävarna mot väggen i sin cell samtidigt som han skriker ”I’m so stupid! Stupid. Stupid. Stupid. Stupid”.

Betyget kan inte bli annat än det högsta till denna film som nog borde ha fått en Oscar för 1980 års bästa film. Detta sagt utan att ha sett Ordinary People som fick priset.

5/5

Arkiverad under Betyg 5, Boxning, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Film noir-fredag: Sunset Boulevard

28 oktober, 2011 18 kommentarer


Titel: Sunset Boulevard (Sunset Blvd.)
Regi: Billy Wilder
År: 1950
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Sunset Boulevard ligger på plats 32 på IMDb:s topp-250-lista ser jag nu. Well, det var ju lämpligt då att den också ”råkar” ingå i mitt noir-tema. Handlingen kretsar kring den åldrade och i princip galna stumfilmsstjärnan Norma Desmond (Gloria Swanson) som ugglar i sitt gamla Hollywoodpalats tillsammans med sin udda betjänt Max (Erich von Stroheim). Hon har inte gjort en film på 20 år men hon skriver på ett vansinnigt mastodontfilmmanus som är tänkt att bli hennes stora comeback (eller återkomst som hon själv föredrar att kalla det).

Helt skiljt från detta, fast ändå inte, försöker den misslyckade manusförfattaren Joe (William Holden) komma undan kronofogden som vill ta hans bil. Av en slump gömmer han sin bil just i Norma Desmonds garage vilket kanske inte var det var det bästa som kunde hända — varken för Joe eller Norma. Men det är där vi börjar historien. Eller den börjar egentligen med ett lik i en swimmingpool hos en gammal Hollywoodstjärna. Joe själv (Holden alltså) agerar berättarröst. En berättarröst som inte är störande utan istället blir vår ledsagare då vi får lära känna det verkliga Hollywood, det som finns bakom den vita duken.


Betjänten Max till vänster och apan till höger…

Gloria Swanson är hysteriskt bra. Hennes minspel och gester är obetalbara samtidigt som hon är sorglig figur. Bitvis är det en pinsam och tragikomisk stämning, främst när Norma ”förför” Joe och Joe spelar med så länge han tycker han tjänar på det. Samtidigt som han blir Normas… vad ska man säga? …toyboy, så träffar han en ung aspirerande manusförfattarinna (Nancy Olson) som jobbar på en filmstudio med att läsa manus som skickas till studion. Olson spelar verkligen sin klämkäcka unga dam på ett – klämkäckt men bra och piffigt (haha, vilket fånigt ord) sätt.

Ja, som sagt, ibland en märklig men samtidigt fantastiskt rolig stämning i filmen. I inledningen ska Norma begrava sin apa (med kista och allt) som har dött och.. ja det vara bara för mycket. Eller nyårspartyt med orkester och the whole shebang men bara en gäst. Eller när Norma besöker filmstudion hon inte varit i på 20 år. Och så då betjänten Max som tar sin uppgift väldigt seriöst. Jag kan bara konstatera att det här är en klassiker som verkligen håller än. Sunset Boulevard är snygg (poolscenen i början t ex), riktigt rolig (främst i början), absurd och lite sorglig. Dessutom är samtliga skådisar perfekt castade. Det finns en svacka nånstans efter 2/3 kanske men i slutscenerna lyfter det igen så betyget måste bli högt.

4+/5

PS. En intressant detalj är att relationerna i filmen mellan Gloria Swanson, Erich von Stroheim och Cecil B. DeMille (som är med som sig själv) till en ganska stor del är hämtade från verkligheten.

Förutom Movies – Noir har även Filmitch har sett och gillat Sunset Blvd.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Pusher

26 oktober, 2011 10 kommentarer


Titel: Pusher
Regi: Nicolas Winding Refn
År: 1996
IMDb | Filmtipset

Fiffi postade precis en recension av danska superfilmen Pusher. Enda anledningen att Fiffi inte gav den en klockren fyra var att hon var dum nog att se den otextad. 😉 Här kommer min recension som har några år på nacken men som jag nog tror fortfarande gäller.

”A week in the life of a knarklangare”. Frank (Kim Bodnia) är knarklangare (pusher) i Köpenhamn. Han och kompisen Tonny (Mads Mikkaelsen) glider runt och dealar, snackar skit och festar. Frank får sitt knark från lokala juggo-gangstern Milo (Zlatko Buric). Frank är skyldig Milo pengar. Vid en affär med en svensk (Peter Andersson) går allt fel och Frank torskar för polisen. Nu står han utan både knarket han skulle sälja och pengarna han skulle ha tjänat. Veckan som började så bra är på väg utför. Utför. Detta är regissören Nicolas Winding Refn debutfilm.

Oj, oj, fan vad kul det är när man relativt oväntat får se en toppfilm! Jag har ju i och för sig hört att en hel del gott om Pusher men man vet ju aldrig förrän man ser filmen själv. Det visade sig att detta var en otroligt tät, intensiv, realistisk, vad du vill, skildring av en persons liv, ett liv som är på väg ner i avloppet. Kim Bodnia gör en storstilad insats som desperate Frank, vars tillvaro blir ett helvetiskt kaos. Och han kan inte skylla på nån annan än sig själv. Mads Mikkaelsen är rolig som kaxig medhjälpare. De båda har en ganska roligt skildrad tillvaro i början av filmen, med en kul dialog. Kul att höra danska *host*fissefinger*host*. Sen har vi även den ruggigt sköna Buric som gangstern Milo. ”Franke. Franke, du är min bästa vän i hela Danmark!”. Underbart.

Förutom våldet och förfallet så finns det även lite andra inslag. Frank har ihop det, på nåt sätt, med horan (champagneflicka säger hon själv) Vic (Laura Drasbæk). Deras möten återger en sorts sorg som finns i hela deras tillvaro, som allt som oftast går ut på att bli hög eller fixa snabba pengar. Vid sällsynta tillfällen försöker de närma sig varandra, men det blir aldrig mer än en ångrad smekning på en axel. Klippningen imponerar liksom den tunga musiken som man borde skaffa. Sen är inledningen så snygg att den var värd att se två gånger. Om ni inte sett Pusher, så gör det ganska så snart.

4/5

PS. Precis som Fiffi så tipsar även jag om svenskdanska tv-serien Bron. Den finns att se på SVT Play.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , ,

Film noir-fredag: Champion

21 oktober, 2011 6 kommentarer

Titel: Champion
Regi: Mark Robson
År: 1949
IMDb | Filmtipset

Ytterligare en rulle i noir-temat med boxning i fokus. Den här gången är det Michael Douglas pappa Kirk som går upp i ringen. Douglas gör rollen som mästaren Midge Kelly. Filmen inleds med att mästaren kommer in till arenan för en match under publikens jubel. En radiokommentator berättar om den populäre mästaren, hur han har gått från en fattig förlorare till en hyllad mästare. Kameran zoomar in Douglas och sen går vi tillbaka i tiden för att få hela historien berättad från början.

Midge och hans bror Connie (Arthur Kennedy) tjuvåker tåg och liftar från Chicago på väg till Kalifornien. Där väntar ägarskap i en restaurang. Det är i alla fall vad de de två bröder tror. Men nu är det är en film noir och då har de ju givetvis blivit lurade av Midges kompis som stuckit iväg med deras investerade pengar.

På väg till Kalifornien så hoppade Midge av en slump in som slagpåse i en boxningsmatch för att tjäna lite cash. En tränare (Paul Stewart) såg Midge som inte kunde boxas för fem före men som visade hjärta. Den gången tackade Midge nej till tränarens erbjudande. När det mesta går åt skogen i Kalifornien så står han ändå till slut vid tränarens gym för att inleda sin träning för att bli boxare, att bli en champ.

Mja, det här inte en film jag blir speciellt upphetsad över. Det är det gamla vanliga. Midge upptäcks av en ”snäll” tränare som hjälper honom från botten. För att få chansen att boxas i de stora matcherna måste Midge lägga sig i en match. Det vill han givetvis inte. För att sen få den stora matchen om mästarbältet blir han tvungen att svika alla som stött honom på vägen. Han kickar sin ”snälle” tränare och skriver på för hot shot-tränaren i New York.

Ett problem med filmen är att Midge Kelly i Kirk Douglas gestalt inte är nån speciellt trevlig eller intressant karaktär. Han är enkelspårig och ganska tråkig. Visst, han har en väldig vilja och det är därför han tar sig dit han tar sig. Det finns en del intressanta delar av historien som t ex förhållandet mellan de två bröderna, som är väldigt olika.

Bäst är — som vanligt skulle man kunna säga — filmens femme fatale vid namn Grace Diamond (vad annars skulle hon ha hetat?!) spelad av Marilyn Maxwell. När hon möter Midge Kelly i början av filmen lindar hon honom runt sitt lillfinger på ett underhållande sätt. Och dessutom lever hon upp till sitt epitet (det där med fatale) på ett bokstavligt sätt.

De andra två boxningsfilmerna jag har sett i noir-temat hittills, The Set-Up och Body and Soul, har varit bättre. En sak som hade kunnat lyfta Champion hade varit om boxningsscenerna varit bra gjorda. Men det var de inte. Snarare tvärtom. Douglas hoppar runt som en clown och det ser inte realistiskt ut alls.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Boxning, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Le serpent

18 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: Le serpent (The Snake)
Regi: Eric Barbier
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Le serpent — även kallad The Snake på ”svenska” — börjar ganska lovande med en rutten privatdeckare vid namn Plender (Clovis Cornillac) som istället för att hjälpa folk utpressar personer genom att locka dem i fällan med hjälp av snygga tjejer. Just i det här fallet en tjej spelad av modellsnygga Olga Kurylenko (från Centurion). Fast kanske har den här Plender en större plan än att bara tjäna pengar. Plötsligt finner sig nämligen den framgångsrike fotografen Vincent (Yvan Attal) i en mardrömslik situation och då dyker Plender upp som räddaren i nöden.

Som jag sa så börjar filmen ganska intressant. Man förstår inte riktigt vad som händer. Vad det hela går ut på är något av ett mysterium. Det är klurigt helt enkelt. Det som händer när mysteriet avslöjas är också att filmens brister avslöjas. Det kryllar nämligen av klichéer. Vi har ett pianoklinkande soundtrack som ska skvallra om att nåt mystiskt pågår. Vi har plötsligt uppdykande personer ackompanjerade av ett sånt där skräckhoppljud.

Ju längre filmen håller på desto mer tappar jag intresset och sitter mest och skakar på huvudet och väntar på slutuppgörelsen. Det händer för mycket som är helt ologiskt. Personer beter sig inte vettigt, punkt.

T ex så ställde jag mig frågan om hur vanligt det är att man förvarar körkort och registreringsbevis i bakluckan. Brukar man inte ha nånstans så man kommer åt det. Typ i handskfacket kanske. Eller?

Huvudrollen görs av Yvan Attal, en skådis som jag faktiskt inte sett tidigare trots att han varit med i en del storproduktioner som Tolken och München (två filmer som jag inte har sett). Attal sköter sig, så mycket kan jag väl säga. Han påminner en del om Daniel Auteuil till utseendet. Problemet är inte skådisarna utan manuset och hur historien berättas.

Det är en klassisk historia som vi sett en hel del gånger tidigare. En oskyldig person kastas in i en mardrömsliknande situation som kanske eller kanske inte har att göra med nåt som hände långt tillbaka i tiden. Hmm, det är kanske därför som jag kommer att tänka på Auteuil och Hanekes Dolt hot. De båda filmerna påminner om varandra. Skillnaden är att Dolt hot är artsy fartsy-versionen av historien medan Le serpent är Hollywoodversionen. Typ.

2+/5

Även Movies – Noir och filmitch har sett Ormen.

Och så är jag tvungen att lägga till Yvan Attal och Daniel Auteuil till Lika som bär-kategorin även om de två kanske inte är så rackarns lika. Men de pratar franska bägge två i alla fall. Och så tycker jag det är kul att hitta såna här fall. 😉

Arkiverad under Betyg 2, Film, Lika som bär, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , ,

Rymdinvasion i Lappland

17 oktober, 2011 13 kommentarer


Titel: Rymdinvasion i Lappland (Terror in the Midnight Sun, Invasion of the Animal people)
Regi: Virgil W. Vogel
År: 1959
IMDb | Filmtipset

Nånstans trodde jag att den här kultrullen skulle vara bättre. Eller kanske inte bättre men roligare att se än det visade sig att det var.

I Lappland bland samer (eller lapps som de kallas i filmen) kraschar en meteor. Nyheten sprids över Sverige och världen och upp till Lappland via en mellanlandning i Stockholm kommer Dr. Wilson tillsammans med sin niece Diane och så den tuffa svensk pretty boy-forskaren Erik Engström för att utforska. Det visar sig att meteoriten inte är en meteorit utan ett sorts rymdskepp. Mitt i allt dyker ett sex meter högt hårigt monster med vildsvinsbetar upp. Jaha, tror ni att Diane blir bortrövad av monstret? Nähä.

Filmens stora problem är att den är TRÅKIG. Början är ändå lite lovande med lite snygga 50-talsbilder från Stockholm. Sen tar man planet upp till Lappland där Diane möter oss genom att åka konståkning på liten isdamm framför Lapporten. Erik och Diane börjar genast smågnabbas med varandra. Sen ska gänget iväg till meteoritkratern. Givetvis blir Diane tillsagd att stanna kvar på hotellet. Lyder hon inte? Nähä.


Till slut får vi äntligen lite action. Eller ja, action och action, vi får se en snubbe i monsterdräkt stappla omkring i snö och krossa leksakshus. I en obetalbar sekvens får Diane träffa på utomjordingarna som till slut kommer ut ur sin farkost iklädda svarta anoraker med luva. Snabba klipp mellan Diane och utomjordingarna. Varje gång en av utomjordingar visas låter en sorts syntsiren. Haha, ni måste titta på den scenen på YouTube. Hela filmen finns för övrigt att se där.

Några andra noteringar är att det förekom sköna skidbilder och en trevlig enpersonslift (man stod i en tunna uppspänd i en vajer helt enkelt). Men betyget kan bara bli ett.

1/5

Arkiverad under Betyg 1, Film, Recension, Science fiction, Skräck, Svensk film Tagged with , , , , , , , , ,

Turkey Shoot

16 oktober, 2011 7 kommentarer


Titel: Turkey Shoot (Helvetesjakten)
Regi: Brian Trenchard-Smith
År: 1982
IMDb | Filmtipset

Turkey Shoot är en härlig blandning av science fiction, fängelsefilm, splatter och ploitation. I en dystopisk framtid förs alla oliktänkande iväg till fångläger där de ska ”lära sig” hur man beter sig för att sedan integreras i samhället. Fast ganska snart står det klart att man nog aldrig slipper ut från fängelset — förutom med fötterna först.

Då och då visar fängelsechefen lite mjukare känslor. Eller kanske inte. Med jämna mellanrum ordnas en jakt (eller mja, lek är nog ett bättre ord) där ett antal fångar släpps fria. Efter sig har de ett litet jaktlag med överklassmänniskor. Om fångarna inte har blivit dödade när solen går ner är de lovade sin frihet. Haha, ja ingen tror väl på det.

Överklassen som styr samhället är givetvis sadister och de vi får möta i filmen är en riktigt skön skara odrägliga personer som står i sippar konjak med ena handen samtidigt som de lite nonchalant skjuter ihjäl en fånge med andra handen. Bäst är nog en kvinna med skön make-up och kläder  som körde med pil och båge som jaktvapen.


Det är lite The Running Man-känsla över storyn. Det hela börjar som en dystopisk sf-rulle med b-känsla för att mer och mer glida över till härlig splatteraction med rejäl glimt i ögat.

Olivia Hussey är med! Men vänta, det finns mer roliga saker. Vi har även en gigantisk fångvaktare med flint och stor mustasch. Plötsligt dyker det också upp en sorts varulvsman utan nån som helst förklaring. Han ska vara med i jakten snedstreck leken. Han får dock stora problem med en grävskopa. Ja, hela skaran med sadister får tillbaka med samma mynt kan man säga. Regissören (Brian Trenchard-Smith) var även tillsagd av producenterna att det måste vara med naket så plötsligt dyker det upp en scen där alla fångar duschar tillsammans. Hehe, kul.

Eftersom filmen är från 1982 så får vi givetvis även skön syntmusik, faktiskt komponerad och dirigerad (enligt förtexterna) av Brian May.

3/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , ,

The Forbidden Kingdom

15 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: The Forbidden Kingdom
Regi: Rob Minkoff
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Som jag skrev i mitt inlägg om Bulletproof Monk så har den lite av samma känsla som The Forbidden Kingdom. Vi har en amerikansk töntig tonåring som gillar kung fu som dras in i ett… kung fu-äventyr. I det här fallet i form av en sorts dröm. I princip hela filmen utspelas i den här drömmen som äger rum i ett fantasiland som liknar Kina men som innehåller magi, odödliga som bor i himlen och andra sagoaktiga element. Och så finns där Jackie Chan och Jet Li. Vår amerikanske geek vid namn Jason (Michael Angarano) ska lämna tillbaka en stav till Apkungen som förstenats av den onde Jade-krigaren (Collin Chou) som styr medan Jade-kejsaren tar sin 500 år långa meditationspaus.

Här finns givetvis också en föräldrarlös söt tjej (Liu Yifei) som tillsammans med Chans druckne kampsportsatlet och Lis martial arts-munk slår följe med Jason på väg till Jade-palatset. Det blir Chan och Li som på vägen får lära upp Jason i gung fu (som man faktiskt skriver i den svenska textremsan, vilket också är ett mer korrekt uttal).

Filmen är fylld med fåniga filosofiska kung fu-fraser och dålig engelska av främst Jackie Chan. Hur ser hans tunga ut? När Chan i början berättar historien om Apkungen blir det rent pinsamt. Hans frasering och berättarteknik är usel, jag hade gjort det bättre själv och jag menar det. Men ändå så sväljer jag det. Det här en riktig saga. Dessutom får vi en riktigt sevärd fajt mellan Lis munk och Chans druckne mästare första gången de möts, med härligt koreografi av gamle hjälten Yuen Woo-ping.

Vad det handlar om är en snabbpacketerad Crouching Tiger, Hidden Dragon utan den känsla som fanns i Ang Lees mästerverk. På väg till palatset passerar vårt sällskap blommande körsbärsträdgårdar, ett klassiskt tehus i flera våningar som man givetvis fajtas i, vackra bambuskogar, hisnande bergsslutningar och en sandöken. Vi får även träffa en häxa (Li Bingbing) född av vargar med långt vit hår. Fast hon är söt som en sommardag.

Jag vet inte hur många olika kung fu-tekniker som räknas upp, det måste vara minst 15 i alla fall. Och hur många filosofiska ordstäv som nämns? Ja, ungefär lika många. Angarano i huvudrollen är inte bra, det är bara att konstatera. Han spelar på ungefär samma sätt som Shia LaBeouf gör i Tramsformers, och ser ut ungefär som Shia, ja han är väldigt lik faktiskt. Hmm, jag undrar var jag har sett honom tidigare?

Trots mina invändningar kan jag inte låta bli att gilla den här coming of age-historien.

3-/5

PS. Som sagt, Angarano och LaBeouf är lika och de förtjänar därför att hamna i Lika som bär-kategorin.


Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Lika som bär, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →