SFF13: Mig äger ingen

Mig äger ingensff_logoTitel: Mig äger ingen
Regi: Kjell-Åke Andersson
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Avslutningsfilmen på Malmö Filmdagar var en filmatisering av Åsa Linderborgs självbiografiska uppväxtskildring Mig äger ingen. Filmen har premiär imorgon fredag. Av nån anledning så har Stockholm Filmfestival valt att ha med filmen i sitt program, vilket, om jag ska vara ärlig, känns ganska meningslöst. Fast det finns ett litet mervärde. På den sista visningen ikväll hålls ett Face2Face men jag vet inte med vem. Kanske regissören Andersson? Varför uppges inte detta i programmet på hemsidan?!

Mikael Persbrandt (vem annars?) spelar huvudrollen som den alkoholiserade pappan som blir lämnad av sin fru när hon träffar en annan. Kvar lämnade frun dottern Lisa eftersom hon, som hon själv uttryckte det, ”inte hade hjärta att ta det finaste han hade från pappan”. Det blir ingen lätt uppväxt för Lisa. Pappans pengar från jobbet som metallarbetare går till sprit. De lever knapert och ibland är det upp till dottern att städa upp efter att pappan har fyllesvinat, somnat i trappuppgången eller spytt i vardagsrummet. Misär med andra ord. Fast det saknas ändå inte kärlek från pappan och han är aldrig våldsam, bara ”glad”.

Ja, vad har jag att säga om filmen? Ungefär lika mycket som den sa till mig. Ganska litet. Misär är inget kul, typ. Jag vet inte riktigt vad filmen försöker berätta. Lisa är ett maskrosbarn som älskar sin pappa, men samtidigt skäms för sin pappa, som får städa upp efter sin pappa, som inte bjuder in sin pappa när hon som 30-åring har sin disputationsmiddag. Ett kluvet förhållande kan man säga. Det finns väl nåt i den skildringen som är hyfsat rörande men när jag ser filmen så blir jag aldrig berörd eller indragen.

Jag känner att jag inte riktigt kan förklara vad det är som är ointressant. Jag tror det kan ha att göra med filmhantverket kanske. Det är en mellanmjölksfilm som inte sticker ut alls. Om jag tittar på regissören Kjell-Åke Anderssons tidigare alster så ser jag några titlar som jag känner igen men inte sett (Min store tjocke far, Vi hade i alla fall tur med vädret igen!), nån som jag sett och ogillat (Wallander – Innan frosten som jag faktiskt såg på bio) och några helt okända. Jag får känslan av att Andersson är Sveriges motsvarighet till Ron Howard, en vaniljregissör som aldrig gör nåt farligt, nåt udda, nåt som sticker ut. Då blir det ointressant.

Apropå att sticka ut. Det fanns faktiskt två saker som stack ut i filmen. Först är en märkligt påträngande och dominerande gitarrmusik som ska sätta nån sorts stämning. Jag kände att den mest störde eller åtminstone tog för mycket fokus. Det andra som stack ut var att skådespelerskan som spelade Lisa som vuxen, Ida Engvoll, var kusligt lik Helena Bergström, faktiskt till den grad att jag ett tag trodde att det vi såg var en ung-cgi:ad Helena à la Jeff Bridges i Tron: Legacy.

Jag ger inte Mig äger ingen godkänt som film. Jag har inte läst boken så kan inte uttala mig om den men jag får en känsla av att den är bra mycket bättre, i alla fall när jag nu läser några recensioner. Att Mig äger ingen som film får mellanmjölksstämpel av mig kan också bero på att den är en kopia av en annan svensk film med ganska så exakt samma tema, Svinalängorna från 2010. Själv tyckte jag Svinalängorna var snäppet bättre än Mig äger ingen.

Jo, förresten en sista sak, det finns en scen jag gillade. Efter att pappa fullständigt supit ner sig och lägenheten är en svinstia har dottern en egen privat fest där hon dricker sprit och dansar till musik från stereon. Det fanns nåt befriande i scenen som ändå logiskt nog slutar med en spya på toaletten. Som tur var fick hon inte smak för sprit efter det. Det hade nog blivit för mycket misär då.

2/5

Malmö FilmdagarVill ni ha fler åsikter om Mig äger ingen? Klicka på länkarna nedan. Ägde filmen?

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Girl with a Pearl Earring

Girl with a Pearl EarringTitel: Girl with a Pearl Earring
Regi: Peter Webber
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

Ibland ger man en film ett lite högre betyg än vad den kanske är värd. Det kan ha att göra med att fotot är strålande vackert och att du gillar just den skådespelerska som spelar huvudrollen. I maj 2004 när jag såg filmen som det handlar om i det här inlägget var bägge dessa saker ett faktum. Jag undrar hur jag skulle se på filmen om jag såg den idag?

Konstnären Johannes Vermeer (Colin Firth) som levde i Holland på 1600-talet efterlämnade ett 30-tal målningar varav en är ”Flicka med pärlörhänge” även kallad ”Flicka med turban”. Egentligen vet man inte mycket om Vermeer. Författarinnan Tracy Chevalier har fantiserat ihop en historia om hur just den här tavlan kom till, och i den historien var det så att den konstintresserade Griet (Scarlett Johansson, mmm) tar anställning hos familjen Vermeer som piga. Ett sorts band uppstår mellan konstnären och pigan och målningen blir resultatet av deras relation.

Jag måste säga att jag är lite svag för historiska dramer. Just det här dramat har en del likheter med filmen The Red Violin, där också en fiktiv historia om en högst verklig konstutövare (eller ett konstföremål, i det fallet en fiol) berättas. Jag gillar idén att spinna vidare på en historia kring t ex ett konstföremål som man inte vet nånting om egentligen, bygga upp personer och händelser runt omkring. Sen är just den här filmen ett konstverk i sig. Den är ruggigt vacker och välgjord. Man känner verkligen som om man är i den holländska staden Deft på 1600-talet. En kliché: men faktum är att varje scen är som en målning, det är perfekt ljussatt och väldigt vackert. Det är i princip bara att sitta och njuta.

Invändningar är kanske att själva historien har en del brister. Vissa delar i handlingen rinner liksom bara ut i sanden, bl a Griets romans med en slaktarson (spelad av Cilian Murphy från 28 Days Later). Men på nåt sätt gör det inte så mycket. Det är konsten och skapandet som står i fokus (låter kanske högtravande men jag gillade det). Scarlett Johansson (som är helt olik sig jämfört med i Lost in Translation) gör en strålande insats och är en av mina favvoskådisar nu för tiden (min kommentar: det här var alltså 2004, inte lika säker på henne numera). Möjligen finns det tendenser till överspel ibland men det är i såna fall regissörens fel, hehe (min kommentar: som sagt, vid den här tiden var jag en Scarlett Johansson-apologist). Colin Firth som Vermeer gör en litet blek figur, huvudpersonen här är Griet. Regissören är förresten Peter Webber och det är hans första långfilm.

4-/5

Givetvis platsar Scarlett och originalflickan i min kategori Lika som bär.

Flicka Scarlett

Stephen King: Golden Years

Golden YearsTitel: Golden Years
Regi: Michael Gornick
År: 1991
IMDb
| Filmtipset

Golden Years är ett exempel på sånt som King har skrivit direkt för tv eller film och det är dessutom ett exempel på att det aldrig blir bra när King skriver manus själv, vare sig det är ett originalmanus eller baserat på nån av hans böcker.

Sf-dramat Golden Years handlar om 70-årige Harlan som jobbar som vaktmästare på forskningsinstitut där en galen doktor, Toddhunter, gör galna experiment där varningslamporna blinkar rött. Doktorn vägrar avbryta och nåt går fel. Doktorn hinner dock fly innan det hela exploderar. Harlan befinner sig i närheten, överlever explosionen men blir exponerad för nån sorts grön strålning. Några dagar senare visar det sig att Harlan blir yngre för varje dag och syntesten han tidigare misslyckats med går plötsligt galant. Detta är förstås intressant för ondskefulla personer med makt som vill utnyttja fenomenet. Personer från en hemlig myndighet, The Shop (Pling! King-klockan ringer), anländer och Harlan och hans fru flyr tillsammans med institutets säkerhetsansvariga, Terry (Felicity Huffman), en kvinna med ett förflutet i The Shop men som nu har blivit snäll.

Oj oj oj, vad dåligt. Det är kassa skådisar och en otroligt seg handling. Det är fyllt med alla klicheér från andra (och bättre) filmer i samma genre. Värst är nog den där Doktor Toddhunter som har vit rock, glasögon och ett hår som står åt alla håll. Han ska spela excentrisk men det blir bara buskis. Det lustiga är att skådisen som heter Bill Raymond även, helt oväntat, är med i Lars von Triers Dogville. En skådis som jag kände igen (till utseendet, inte namnet) var Stephen Root som spelar Milton i Office Space. Här spelar han över i sin roll som administratör som är besatt av fakturor och blanketter. Kände även igen Ed Lauter från Familjen Macahan där han spelade ondskefull sheriff.

Så det var alltså en samling halvkända skådisar men de lyckas inte träffa rätt i sina roller överhuvudtaget. Det är nåt i regin som saknas. Tajmingen är fullständigt åt pipsvängen. Det blir aldrig det minsta spännande, bara smetigt och töntigt. Effekterna är skrattretande och logiken får man leta efter med svepelektronmikroskop. Den enda som får godkänt är, inte helt oväntat, skurken från The Shop, som spelas av R.D. Call.

Som tur var var dvd:n bara tre timmar lång. Ursprungligen är det ju en tv-serie som jag tror i sin helhet är betydligt längre och det vet jag inte om jag klarat med hälsan i behåll. Det enda roliga för mig som King-fantast var att jag snappade upp några referenser till några Kingböcker. Meddelande till Stephen King: Håll dig borta från allt som har med filmmanus att göra och skriv böcker!

1+/5

PS. Är inte Felicity Huffman här lite lik Dana Scully aka Gillian Anderson från The X-Files? Nå, de platsar i alla fall som Lika som bär.

Felicity Huffman Dana Scully

Forbidden World

Forbidden WorldTitel: Forbidden World (Mutant)
Regi: Allan Holzman
År: 1982
IMDb
| Filmtipset

Roger Corman är en regissör och en filmmakare som jag hört mycket om och jag trodde att jag sett många b-filmer av honom. Det kändes så. När jag kollade på Filmtipset visade det sig att jag bara sett en: The Masque of the Red Death. Nåväl, han har i alla fall producerat Forbidden World!

Apropå det här med b-film. Jag lyssnade på podcasten MILFcast (Man, I Love Films betyder det, inget annat ;)) som hade besök av regissören och manusförfattaren Jose Prendes som bl a pratade om sin film The Haunting of Whaley House. Han hade fått chansen att göra filmen hos produktionsbolaget The Asylum som sprutar ur sig b- och c-filmer på löpande band, flera i månaden. Ofta handlar det om sämre kopior av för tillfället aktuella (a-)filmer. Men med The Haunting of Whaley House så skulle man tydligen göra nåt mer seriöst med lite högre budget… kanske. Prendes anlitade sin vanliga grupp med skådisar och filmarbetare, som inte hade jobbat med The Asylum tidigare. När inspelningen nästan var klar säger en chef från The Asylum till Prendes att ”jo, just det, du måste ha med en nakenscen också”, ”glömde jag säga det?”, ”kanske det, men det måste du ha med!”. Enligt Prendes väntade chefen med flit att säga detta bara för att retas (kanske med glimten i ögat). Prendes ville inte tvinga de skådisar som jobbade i filmen att droppa bh:n (det var givetvis kvinnlig nakenhet som avsågs) och dessutom gick det helt emot storyn i filmen att plötsligt kasta in en nakenscen. Men boobies måste det vara hävdade chefen, annars blir det ingen film. Prendes skrev då en ny scen, anlitade en ny skådis och spelade in en extra scen. Så går det till i filmbranschen.Vad har detta med Forbidden World att göra? Ja, det är väl ganska lätt att gissa.

Forbidden World är en typisk b-film som kom 1982 och som väldigt tydligt rider, eller försöker rida, på framgångsvågen efter Alien. En avlägsen rymdstation forskar inom biologi och får fram märkliga varelser som visar sig vara farliga. Man tror att man kan hantera dem men man har fel, fel, fel. Till stationen kommer problemlösaren Mike (Jesse Vint). Mike vill döda varelsen men stationens forskare protesterar då de givetvis vill fortsätta forska trots riskerna. Mike är en klassiskt machohjälte som skjuter först och frågar sen och som får ihop det med stationens två (och enda) kvinnor och labbassistenter.

Forbidden World är en dålig film, så enkelt är det. Det finns några roligheter men det är mer ofrivilligt än nåt annat. T ex så är monstret förstås väldigt likt Alien-monstret. Dessutom är Jesse Vint (som spelar Mike) en sämre kopia av Roy Scheider. Och så var det här med nakenscenerna. Mitt under slutuppgörelsen när det är som mest farligt får de två tjejerna för sig att det är dags att ta en gemensam dusch och skrubba varandra med badsvampar. Kändes det inslängt helt utan sammanhang? Nähä?! Det blir inte mer än en svag tvåa till Forbidden World.

2-/5

PS. Kul att se Lydia från V, dvs June Chadwick, i en av rollerna. Sen har vi har två vinnare i Lika som bär-tävlingen den här gången. Först Jesse Vint som alltså är en sämre kopia av Roy Scheider och sen monstret som är en (mycket) sämre kopia av monstret i Alien.

Jesse Vint Roy Scheider Forbidden World Monster Alien Monster

Hodejegerne

HuvudjägarnaTitel: Hodejegerne
Regi: Morten Tyldum
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Aksel Hennie (hmm, är det så att de inte använder x så ofta i norskan?) spelar här en headhunter som genom sitt jobb får reda på var det finns dyrbara tavlor att stjäla. För att försörja sin fru, som är dyr i drift, så ägnar han sig nämligen åt konststölder. Så efterhand kan man säga att just den där stölden hos en av hans klienter, spelad av Nikolaj Coster-Waldau, var kanske den som Hennie skulle ha avstått ifrån.

Alltså, det här är en film som jag har hört nämnas i ganska många amerikanska filmpodcastar som jag lyssnar på. Det är en film som de flesta verkar gilla. Det ska vara ett exempel på scandi crime-vågen och dessutom en del av ett norskt filmunder. För mig är det en trevlig film men inget som ger ett bestående intryck och inget jag tycker visar att det finns ett norskt filmunder. Det kanske finns ett norskt filmunder men jag tycker inte den här filmen visar det.

Det var kul att se Aksel Hennie från Max Manus igen. En annan positiv sak, hur konstigt det än kan låta, är att det förekommer en riktig skitscen som faktiskt fick mig att vrida mig av avsmak i soffan, haha. Historien känns lite för fantastisk och mycket av filmen är en enda stor logisk lucka. Däremot tyckte jag polistvillingarna funkade riktigt bra.

3/5

PS. Fotbollsspelaren numera tränaren Jesper Blomqvist (skönt klipp) och Nikolaj Coster-Waldau. Lika som bär!

Jesper Blomqvist Nikolaj Coster Waldau

Martial arts-måndag: Shaolin Soccer

Shaolin SoccerTitel: Shaolin Soccer
Regi: Stephen Chow
År: 2001
IMDb
| Filmtipset

I Sverige fick den här rullen heta Kung-Fu Soccer vilket är ett sämre namn. Shaolin Soccer är sååå mycket bättre. Det låter coolare och känns bättre rent estetiskt både att säga och titta på. Men jag antar att man antog att vi i Sverige inte vet vad shaolin är för nåt?!

Då har jag äntligen sett Shaolin Soccer som den väl är mest känd som. Tyvärr blev det den svenska dvd-utgåvan som är omklippt (främst nedklippt efter vad jag förstått) och med annan musik. Man kunde välja kinesiskt tal i alla fall.

Handlingen går i korthet ut på att Guldfoten Fung, en misslyckad f.d. fotbollsstjärna, skadad, lurad och hunsad av en tidigare medspelare, blir tränare för ett gäng kung fu-snubbar med Stephen Chow i spetsen som vill sprida sitt kung fu-budskap över världen.

Den här filmen har en charm som är svår att motstå. Ibland är den ganska fjantig men det vägs alltså upp av en skön charm. Jag gillade t ex i början när Chow visar hur man kan använda kung fu i vardagslivet för att bl a fickparkera bilen eller undvika att ramla pladask pga bananskal. Chow själv är en skön snubbe måste man säga.

Bäst var nog filmen under lagets träningsperiod. Riktigt kul när gänget med kung fu-töntar skulle spela träningsmatch mot macho-gänget. Kul specialeffekter fast ibland blev det ändå lite väl mycket datoranimerat. Ibland fick vi det där lite löjliga som det brukar vara i asiatiska filmer. Historien med tjejen som bakade kändes mest fånig faktiskt. Det var nån sorts obegriplig fula ankunge-historia som inte kändes riktigt vettig. Filmen blev också lite väl utdragen mot slutet (nedklippningen till trots) för att ändå sluta väldigt abrupt. Nåja, en stark trea till denna charmiga kung fu-komedi.

3+/5

Hmm, undrar om Zlatan hittar inspiration i den här filmen? Lika som bär.

Zlatan-kopia Zlatan

The Help

The HelpTitel: The Help (Niceville)
Regi: Tate Taylor
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

The Help kom ut som bok 2009 så man måste säga att det var ganska snabbt marscherat att få fram en film redan två år senare. Det hela utspelar sig i amerikanska södern i början av 1960-talet och rasismen är mer eller mindre öppen. Men det kokar under ytan bland de svarta hembiträdena. Det är just från ett engelskt ord för hembiträde som titeln ”the help” kommer ifrån. Här hittar vi även den självständiga unga tjejen Eugenia ”Skeeter” (Emma Stone) med skinn på näsan som skaffat sig en utbildning istället för en man och som vill bli författare. När Skeeter skriver en bok om hembiträdenas situation ställs allt på sin spets. De vita unga hemmafruarna ser inte med blida ögon på Skeeter eller på svarta hembiträden som vill behandlas mänskligt.

Ja, det här var en riktig Oscarsfilm där allt skruvas till några varv extra. Bryce Dallas Howards karaktär är nästan en karikatyr av karikatyren. Så överdriven är hon som Hilly Holbrook som anser att svarta ska ha separata toaletter (de bär ju på andra sjukdomar än vanligt folk!). Hon kallar det hela för Home Help Sanitation Initiative. Well, well, det fanns kanske den här typen av personer men kontrasterat mot den öppna rätt tänkande Skeeter så blir det nästan för mycket. Hela historien påminner lite om tv-serien Lilly Harpers dröm (I’ll Fly Away) om nån minns den.

Filmen är fylld med stereotyper och för mig blir det nästan för mycket och roligt istället för nåt annat. Men det var kul och annorlunda med en film fylld med kvinnoroller där männen spelar andrafiolen för att inte säga tredjefiolen. Jag gillar filmen. Den är snygg, dramatisk och välspelad. Tyvärr förstör slutlåten kring eftertexterna en hel del. Sentimental dynga. Och förresten, jag har hört en del klaga på den svenska titeln Niceville (som boken heter på svenska) men jag tycker den är helt ok. The Help är lite svårt att förstå direkt och Niceville hette ju faktiskt boken som Skeeter skriver om jag minns rätt.

3+/5

PS. Lika som bär: Emma Stone och Michelle Monaghan… och det här är förmodligen ensam om men Michael Jackson platsar här också. Det är nåt med Stones utseende som gör att jag alltid tänker på The King of Pop.

EmmaMichelleMichael

De zaak Alzheimer (Mördare utan minne)

Titel: De zaak Alzheimer (Mördare utan minne)
Regi: Erik van Looy
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

I Mördare utan minne jagar belgiska poliser en glömsk hitman, som i sin tur jagar sina uppdragsgivare, som i sin tur vill mörklägga en pedofilverksamhet.

Filmens idé och start var lovande. Här fanns nåt lite lockande. Den klart intressantaste karaktären var givetvis den åldrade yrkesmördaren med begynnande Alzheimers (han spelas av den belgiske veteranen Jan Decleir). I början får vi också mest följa honom, och då var filmen som bäst. Tyvärr slarvar man bort just det här med hans glömska lite. När man ska visa att han har svårt att minnas är det enda som händer att vi får se lite snabba klipp med gul färgton. Detta upprepas lite för ofta. Det fanns tendenser till intressanta vinklar här (typ spörsmål som ”Var det jag som dödade offret som det rapporteras om på tv? I såna fall minns jag det inte!”), men det rann ut i sanden.

Sen blev det hela en ordinär polisthriller med de klassiska ingredienserna: Två kollegor som gnabbas och skämtar med varandra och dessutom gör tvärtemot vad polisledningen tycker. Inga dåliga skådisinsatser egentligen men vi har sett det förut. Det kändes bitvis som Hong Kong-polisaction (vilket vissa ser som nåt positivt). Slutet blev för långdraget. Som helhet är det ändå inte dåligt alls och det blir ändå godkänt till filmen, trots att det var något av en besvikelse. Nederländska (eller flamländska kanske mer korrekt) låter kul! Försäkringsbolag heter just försäkringsbolag på flamländska, noterade jag.

3/5

Här har vi ett seriöst fall av Lika som bär. Handbollsspelaren Stefan Lövgren och skådisen Koen De Bouw.

The Dark Knight Rises

Titel: The Dark Knight Rises
Regi: Christopher Nolan
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Obs! Det förekommer spoilers för The Dark Knight Rises i texten nedan!

Jag är riktigt nöjd med att jag såg om Batman Begins och The Dark Knight innan det var dags för den avslutande delen i trilogin. Jag får bl a tacka Joel som twitteruppmuntrade mig till omtittarna. Det som förvånade mig lite med Rises var att den faktiskt knöt an till Batman Begins så mycket som den gjorde. Det kan väl till viss del (eller all del) hänga samman med att man inte kunde ha Jokern med som en viktig komponent i handlingen eftersom Heath Ledger tragiskt gick bort efter The Dark Knight. Just detta här var ändå nåt som störde mig en aning. Jokern nämns inte ens vilket känns aningen konstigt.

Jag vet inte vad det är, om det är mig eller filmerna det är fel på, men jag blir inte, kan inte bli, helt uppslukad av nån av filmerna. Det var likadant med Nolans Inception. Det finns nåt… vad ska jag kalla det… kliniskt över filmerna. Det är otroligt stora filmer, episka filmer, som imponerar. Allt samverkar: dramat, actionen, Batman-mytologin, och det borde bli en klockren film, åtminstone en fyra i betyg. Jag slår vad om att om jag hade sett Rises i en IMAX-salong så hade den fått en fyra. Jag såg den inledande fantastiska flygplanskapningen i just en salong när jag var i Montréal i vintras då den visades innan Mission: Impossible – Ghost Protocol. Grymt häftig tyckte jag den var då och jag kände hur jag sögs in i filmduken.

Nu var det inte riktigt lika häftigt att se inledningen på Rises på en lite mindre salong hemma i den svenska vardagen. Fast jag tycker ändå den är cool ehuru jag inte blir lika bortblåst (eller insvept kanske) som första gången jag såg sekvensen.

Jag tror ett problem jag har med filmen är att den gapar över lite för mycket. Det är så många karaktärer med, det är så många små handlingar som pågår, så många trådar som ska följas upp. Grejen är att Nolan (Nolan Bros kanske man ska kalla bröderna då Jonathan Nolan är med och skriver manus) ändå får ihop allting. Men jag får trots allt en sorts klinisk känsla. Jag tror jag har kommit på vad jag saknar. Det är de mindre scenerna, de där scenerna som fungerar som ett kitt, nåt som binder ihop de storskaliga scenerna, nåt som gör att filmen landar i en sorts vardag.

Filmen känns mer organisk när Michael Caine är med. Caines Alfred är nästan bindemedel nog för att göra filmtrilogin komplett. Efter att ha sett ettan och tvåan i trilogin så framstår filmerna alltmer som filmer om relationen mellan Bruce Wayne och Alfred. Filmernas fokus är Bruce Waynes problem med sig själv, att komma över sina föräldrars död, att kunna kontrollera sin ilska, att vända den till nåt positivt. Och Alfred är där för att se till att han gör just det, och inte går under.

Jag gillar skurken Bane. Han är skräckinjagande, men Tom Hardys skådespelarinsats kommer lite i skymundan pga masken. Man ser ju liksom bara hans kropp, hur biffig den nu än är. Jag gillar det mesta med Bane, ja, även masken som känns perfekt designad även om den döljer det mesta av skådisen Hardy. Det enda som är riktigt fel är rösten. I den där scenen som jag såg i vintras innan M:I 4 (innan man spelade in den på nytt för att publiken ska höra vad han säger) så kändes rösten mer läbbig och inte som en brittisk cirkuspresentatör som pratar i megafon. Och så kan jag tycka att Bane egentligen bara en plot point för att allt ska ställa sig på sin spets och för att locka Bruce ur sin isolering. Men det är egentligen fine (helt ok blir det översatt till svenska).

Anne Hathaway är fasiken fantastisk som Selena Kyle. Jag gillar verkligen hur hon blir Catwoman utan att hon är Catwoman och utan att hon har nåt mystiskt kattblod i sig. Hon är en fasadklättrare helt enkelt.

Under slutdelen av filmen så kommer det en hel del twister som jag tycker funkar riktigt bra. En grej som jag noterar så här i efterhand är att hela filmen egentligen är Robins origin story. Och det tycker jag öppnar upp för en ny film om ca två år med Robin (spelad Joseph Gordon-Levitt) som huvudkaraktär och det får Petter säga vad han vill om. 😉

Jag känner att jag nog har en del mer att säga (t ex om Marion Cotillard, hela trilogin, Batman som sjukpensionär, Liam Neeson, att 5 månader passerade under filmen, om fungerande och icke fungerande autopiloter, om fullständiga namn, om en fånig Cillian Murphy, om Batmans ständigt öppna mun och hans gutturala röst, mm) men det får vänta till nån annan gång så jag slutar nu genom att dela ut en stark trea.

Vill du ta del av fler åsikter om The Dark Knight Rises, kolla in här: Voldo, Sofia, Fiffi, Anders, ExceptFear, Jessica, Har du inte sett den?, Royale with Cheese, Movies – Noir, Flmr, Filmitch och Henke.

3+/5

PS. Förresten, jag insåg precis att Bane med sin mask är ganska lik en Predator… japp, jag googlade på det och det finns fler som har uppmärksammat det.

Sin City

Titel: Sin City
Regi: Frank Miller, Robert Rodríguez & Quentin Tarantino
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Henke hade överraskande nog (för mig) Sin City på plats 8 på sin topplista över filmer från 2005, och det kunde jag ju inte låta passera obemärkt så därför kommer här min recension från 2006.

Jag hade en del förväntningar på Sin City då den fått mestadels höga betyg – i alla fall i de recensioner jag har läst. Tyvärr infriades inte förväntningarna. Filmen var för mig ett otroligt snyggt glänsande paket fyllt med unken tom luft. Efter ett ganska kort tag var jag less på de endimensionella karaktärerna, ultravåldet och det ytliga berättandet som inte berättade nånting alls. Fallet blev extra tungt då jag tyckte inledningsscenen med Josh Hartnett på balkongen med rödklänningen lovade riktigt gott. Även början på historien med Bruce Willis var ok, men sen nånstans så tappade jag intresset fullständigt. Både historien med Mickey Rourke och Clive Owen tyckte jag var ganska tråkiga. Bäst var utseendet på Nick Stahls karaktär efter att han blivit gul, det var som taget ur en installation av Paul McCarthy. Småkul var också Elijah Woods mystiska och för honom kanske lite annorlunda rollfigur. Jag uppskattade förstås också det uppenbart snygga och serietidningsrätta bildspråket, men det räcker inte till godkänt betyg i min bok.

2+/5

PS. Nick Stahls karaktär och de figurer som Paul McCarthy skapar i sina installationer platsar i Lika som bär-kategorin.