SFF13: Mig äger ingen

Mig äger ingensff_logoTitel: Mig äger ingen
Regi: Kjell-Åke Andersson
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Avslutningsfilmen på Malmö Filmdagar var en filmatisering av Åsa Linderborgs självbiografiska uppväxtskildring Mig äger ingen. Filmen har premiär imorgon fredag. Av nån anledning så har Stockholm Filmfestival valt att ha med filmen i sitt program, vilket, om jag ska vara ärlig, känns ganska meningslöst. Fast det finns ett litet mervärde. På den sista visningen ikväll hålls ett Face2Face men jag vet inte med vem. Kanske regissören Andersson? Varför uppges inte detta i programmet på hemsidan?!

Mikael Persbrandt (vem annars?) spelar huvudrollen som den alkoholiserade pappan som blir lämnad av sin fru när hon träffar en annan. Kvar lämnade frun dottern Lisa eftersom hon, som hon själv uttryckte det, ”inte hade hjärta att ta det finaste han hade från pappan”. Det blir ingen lätt uppväxt för Lisa. Pappans pengar från jobbet som metallarbetare går till sprit. De lever knapert och ibland är det upp till dottern att städa upp efter att pappan har fyllesvinat, somnat i trappuppgången eller spytt i vardagsrummet. Misär med andra ord. Fast det saknas ändå inte kärlek från pappan och han är aldrig våldsam, bara ”glad”.

Ja, vad har jag att säga om filmen? Ungefär lika mycket som den sa till mig. Ganska litet. Misär är inget kul, typ. Jag vet inte riktigt vad filmen försöker berätta. Lisa är ett maskrosbarn som älskar sin pappa, men samtidigt skäms för sin pappa, som får städa upp efter sin pappa, som inte bjuder in sin pappa när hon som 30-åring har sin disputationsmiddag. Ett kluvet förhållande kan man säga. Det finns väl nåt i den skildringen som är hyfsat rörande men när jag ser filmen så blir jag aldrig berörd eller indragen.

Jag känner att jag inte riktigt kan förklara vad det är som är ointressant. Jag tror det kan ha att göra med filmhantverket kanske. Det är en mellanmjölksfilm som inte sticker ut alls. Om jag tittar på regissören Kjell-Åke Anderssons tidigare alster så ser jag några titlar som jag känner igen men inte sett (Min store tjocke far, Vi hade i alla fall tur med vädret igen!), nån som jag sett och ogillat (Wallander – Innan frosten som jag faktiskt såg på bio) och några helt okända. Jag får känslan av att Andersson är Sveriges motsvarighet till Ron Howard, en vaniljregissör som aldrig gör nåt farligt, nåt udda, nåt som sticker ut. Då blir det ointressant.

Apropå att sticka ut. Det fanns faktiskt två saker som stack ut i filmen. Först är en märkligt påträngande och dominerande gitarrmusik som ska sätta nån sorts stämning. Jag kände att den mest störde eller åtminstone tog för mycket fokus. Det andra som stack ut var att skådespelerskan som spelade Lisa som vuxen, Ida Engvoll, var kusligt lik Helena Bergström, faktiskt till den grad att jag ett tag trodde att det vi såg var en ung-cgi:ad Helena à la Jeff Bridges i Tron: Legacy.

Jag ger inte Mig äger ingen godkänt som film. Jag har inte läst boken så kan inte uttala mig om den men jag får en känsla av att den är bra mycket bättre, i alla fall när jag nu läser några recensioner. Att Mig äger ingen som film får mellanmjölksstämpel av mig kan också bero på att den är en kopia av en annan svensk film med ganska så exakt samma tema, Svinalängorna från 2010. Själv tyckte jag Svinalängorna var snäppet bättre än Mig äger ingen.

Jo, förresten en sista sak, det finns en scen jag gillade. Efter att pappa fullständigt supit ner sig och lägenheten är en svinstia har dottern en egen privat fest där hon dricker sprit och dansar till musik från stereon. Det fanns nåt befriande i scenen som ändå logiskt nog slutar med en spya på toaletten. Som tur var fick hon inte smak för sprit efter det. Det hade nog blivit för mycket misär då.

2/5

Malmö FilmdagarVill ni ha fler åsikter om Mig äger ingen? Klicka på länkarna nedan. Ägde filmen?

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Wallander – Innan frosten

Innan frostenTitel: Wallander – Innan frosten
Regi: Kjell-Åke Andersson
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Nu på torsdag kommer min recension av Stockholm Filmfestival-filmen Mig äger ingen. I somras när jag såg den under Malmö Filmdagar blev jag fundersam över varför namnet på filmens regissör var helt okänt för mig. Jag gjorde lite research och upptäckte att jag faktiskt sett en film tidigare av mannen med det generiska namnet Kjell-Åke Andersson. Jag såg filmen på bio (!) 2005 och skrev då också min recension. Frågan är väl nu om jag gillade Mig äger ingen bättre än Innan frosten.

Det här en av de filmer som ger svensk film sitt dåliga rykte. Denna filmatisering av Mankells sista (?) Wallander-deckare blir sämre och sämre ju längre den pågår. I början är den väl ok. Krister Henriksson är en ny bekantskap som Wallander, lite intressant att se hur han tacklar det hela jämfört med klippan Rolf Lassgård. Samspelet mellan Henriksson och Johanna Sällström (vif) som spelar Wallanders dotter, och nyblivna polis, Linda är lite småkul. I övrigt är skådisinsatserna tafatta och känns som tagna ur en riktig dålig tv-deckare. Poliskommissarierna försöker visa nån sorts pondus, men det blir bara löjligt och känns helt off.

Sen när själva historien och brottsutredningen kommer igång blir det riktigt dåligt. Det är tänkt att det ska kännas läskigt och obehagligt med en sekt som försöker rensa Sverige (eller åtminstone Skåne) från otrogna, men bitvis blir det skrattretande fånigt när sektledaren ska framstå som ondskefull. Det känns mest som en skolfilm som några högstadieelever har gjort på sina fria aktiviteter. Sista kvarten när ”dramat” närmar sig sin upplösning är bland det sämsta jag har sett. Poliserna beter sig så ologiskt och orealistisk att det bara blir för mycket. Hur dumma får man vara? Det känns som krystade grepp för att få till spänning. Det funkar inte. Jag skrattade bitvis över hur dumt det var.

Nä, det här var inte bra. Strax efter jag sett Innan frosten såg jag av en slump en lösryckt kvart av den svenska tv-deckaren Graven och konstaterar att det som jag såg under den kvarten var många klasser bättre. Här fanns mer intensitet, spänning och originalitet än vad som finns i Innan frosten-regissörens ena lillfinger. Nyligen såg jag också kusin-filmen Steget efter med Rolf Lassgård som Wallander, och den filmen var minst två klasser bättre än soppan som går under namnet Innan frosten. Dessutom väntar tydligen ytterligare 12 (!) filmer med samma ensemble. Riktigt tråkigt att det satsas på sån här helt ooriginell och bakåtsträvande smörja. 190 miljoner ska det tydligen kosta. Huva!

(Min kommentar: Oj, det var ord och inga visor. Samtidigt är jag förvånad över att jag inte ger filmen en etta vilket texten antyder. Men jag har nog blivit hårdare när det gäller betyg med åren.)

2-/5

%d bloggare gillar detta: