Konferensen (2023)
27 oktober, 2023 7 kommentarer
Konferens med kollegorna. Kickoff med teambuilding. En heldag med kompetensutveckling och Ramlösa eller Loka. Hemlighetsmakeriet kring vilka lag och övningar det kommer att vara. Alla som varit iväg med jobbet på den här typen av övningar kommer garanterat att känna igen sig i Konferensen, filmatiseringen av Mats Strandbergs slasher-roman med samma namn.
Jag tycker det är hur roligt som helst att det nu börjar komma mer och mer av den här typen av svenska ”genrefilmer”. Förra året kom exempelvis UFO Sweden som jag tyckte mycket om. Konferensen är inte riktigt lika underhållande i mina ögon och det beror nog på att det är just en slasher-film. Det är inte min favoritgenre. En efter en av rollfigurerna går åt men jag har svårt att känna nåt för nån egentligen.
Det absolut bästa med Konferensen är att den är svensk och att den känns svensk. Det är svenska miljöer och svenska referenser (spöket Laban, Ida i flaggstången och ”We shall overcome” som två exempel). Filmmakarna har inte försökt göra den universell i nåt sorts försök att tilltala resten av världen. Nej, den är unikt svensk och det vet vi ju alla: ju mer personligt nånting är desto lättare är det för andra att relatera.
Själv hade jag gärna sett en dramakomedi med exakt samma handling som i Konferensen men där man tagit bort slasher-elementet. Det var relationerna mellan de olika personerna i ”teamwork makes the dream work”-teamet som var bäst och roligaste. Adam Lundgren är perfekt som slemmig stekare med karriärsdrömmar och Christoffer Nordenrot är även bra som hans sidekick som droppar egna versioner av amerikanska talesätt och modeord på löpande band.
Jag måste nämna två till skådisar som gör gedigna insatser. Först Claes Hartelius som den buttre men ändå mysiga skäggubben Torbjörn. Jag har haft en kollega som i princip är en kopia av Torbjörn. Slutligen är Marie Agerhäll irriterande bra som teambuilding-ledaren från helvetet.
Betyg? Ja, jag hamnar på en stark trea. När väl slasher-mördandet drog igång så tappade jag kanske lite av intresset. Det kändes lite som en nedräkning till slutet snarare än att det var underhållande. Ändå förekom det en del mer eller mindre lustiga dödsscener (men våldshumor kommer nog aldrig vara min grej fullt ut) plus att jag tyckte det var lite kul när det stod klart vilka som till slut klarade sig undan Sotis.
Jag skrev i slutet av min lilla text om 
Nu bär det av till Spanien för Steve och Rob. Det var lite intressant att inledningen av 
Den första 
I söndags handlade det om 
Under filmens första tio minuter hinner man vara så politiskt korrekt att det nästan blir löjligt. Vi hinner med skövling av regnskogen, båtflyktingar och tiggare. Det blir kanske inte övertydligt men för mycket på en gång. Jo, förresten, det blev övertydligt. 
Vad säger folk?