UFO Sweden (2022)

20 september, 2023 4 kommentarer

Yay! En svensk genrefilm som levererar. Jag tog mig äntligen tid att se Crazy Pictures uppföljare till Den blomstertid nu kommer. Jag måste medge att jag var orolig med tanke på att Den blomstertid nu kommer inte alls höll för hajpen (min hajp är väl bäst att säga). Den var välgjord rent tekniskt men skådisar och manus var INTE bra. Dessutom var den så pass gravallvarlig att det nästan blev humoristiskt (på fel sätt).

UFO Sweden är däremot ett fartigt science fiction-äventyr om en tilltufsad grupp UFO-fältundersökare som får den mystiska myndigheten SMHI efter sig. I fokus står den unga tjejen Denise (Inez Dahl Torhaug) som misstänker att hennes försvunna pappa har kidnappats av utomjordningar. Hon tar hjälp av den lokala UFO-föreningen som hennes pappa tidigare var medlem i. Mysteriet med pappan tar gruppen runt om i Sverige och av nån anledning är en SMHI-anställd dem hack i hälarna. Dessutom håller gruppen på att slitas sönder av inre stridigheter.

Som sagt, det här var en fartig film och en rolig film med glimten i ögat. Den lilla gruppen vi får följa är ihopsatt av en udda skara figurer, den ena nördigare än den andra. Det gnabbas och pikas mest hela tiden. Jag gillar nästan alltid filmer som handlar om människor som bildar en egen liten familj, found family films kallas det väl? Vänner är det bästa som finns; det blir vi mot världen. När även skådisarna håller måttet och effekter (förutom kanske just i slutet) och action är minst lika bra som i Den blomstertid nu kommer så är det svårt att misslyckas.

Det förekommer en ganska meningslös kvinnlig polis som jag inte förstår poängen med. Men jag väljer att hellre fria än fälla och delar hastigt och lustigt ut en fyra till UFO Sweden. Yay!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Film, Found family, Komedi, Recension, Science fiction, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Barbie (2023)

27 augusti, 2023 2 kommentarer

”Kiss me here, touch me there, hanky panky”.

Well, så mycket hanky panky kanske det inte blir i filmen om Barbie men däremot en hel del party, sång och dans vilket gjorde mig lite orolig under filmens inledning. Är det här en musikal? Vad har jag gett mig in på? Hmm, skulle jag ha sett Oppenheimer istället? Det har jag inget svar på men ångrar jag att jag såg Barbie? Nej! Jag hade hur kul som helst under visningen i en välfylld salong vid lunchtid en söndag på Sergel-biografen. Och publiken skötte sig också! Vad är det som händer?!

Det enda som störde var bristen på kaffe på biografen, vilket förstås är under all kritik. Men nu har jag i alla fall lärt mig: det är smuggelkaffe som gäller.

Sång- och dansnumren som förekommer är roliga och gjorda med glimten i ögat och därför funkar dem för mig. Margot Robbie och Ryan Gosling är perfekta i sina roller som Barbie och Ken.

Det jag gillade mest med filmen är dess metagrepp. Det finns ett Barbieland där alla Barbies, Kens och några andra dockor lever och så finns det en verklighet där barn leker. Det som händer i Barbieland har sitt ursprung i vår verklighet. Barbieland är plastigt och festligt men verkligheten kan ändå tränga sig på.

Hur tränger sig verkligheten på? Ja, vi har t ex Weird Barbie med klippt hår och benen i spagat. En bit in i filmen så får Stereotypical Barbie konstiga tankar i sitt huvud och kan plötsligt inte stå på tå längre. Läskigt! Enda sättet att bota Barbies ”depression” är att ta sig till verkligheten och söka upp barnet som leker med henne och ta reda på vad som är fel. Ken tar också chansen att haka på och gör en för honom revolutionerande upptäckt.

Väl på plats i verkligheten får Barbie reda på vad som är orsaken till de problem hon har och jag tyckte det var en fin twist filmmakarna fick till där.

Barbie är den perfekta blandningen mellan Toy Story och The Lego Movie och dessutom Greta Gerwigs bästa film som regissör.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Underkänt, Filmstaden!

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Metafilm, Musikal, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Bagdad Café (1987)

7 augusti, 2023 Lämna en kommentar

Bagdad Café (aka Out of Rosenheim) är väl vad man skulle kunna kalla en kultfilm. Jag har alltid, i alla fall efter 1987, känt till dess existens men jag kan inte påminna mig att jag har sett den. I mitt huvud bor den på samma hotell som filmer som Paris, Texas (det har väl med öknen att göra antar jag) och Betty Blue (europeisk ”konstfilm” från samma era). Bagdad Cafés färgstarka bildspråk får även tankarna att gå till Spike Lees filmer från 80-talet. Det är inte subtilt direkt men ofta vackert och med kulörer som poppar.

Filmen inleds fullkomligt galet och jag förstod inte mycket av vad som hände. Det visuella berättandet är inte… subtilt. Alls. Det är holländska vinklar på ett så extremt sätt som jag aldrig sett förut. Vad är det här tänker jag!? Så här kan det ju inte hålla på!? Det är ju en Åsa-Nisse-fars. Och nej, regissören Percy Adlon lugnar ner sig efter ett tag när vi anländer till titelns ökencafé.

Där träffar vi dock ägarinnan Brenda, spelad av CCH Pounder (vilket namn!), som är allt annat än lugn. Men så där kan hon ju inte hålla på!? Och nej, även hon lugnar sig när den tyska kvinnan och Jesusfiguren Jasmin (namnet kanske inte är en slump?) kommer till caféet och agerar frälserska för både ägarna och stammisarna.

Under de första kanske 30 minuterna var filmen ganska jobbig. Så fort Brenda skrek på sin, enligt henne själv, oduga till man eller på andra så fick jag huvudvärk. Och hon skrek högt och ofta. Efter hand så börjar dock folket runt Jasmin (Marianne Sägebrecht) mjukna inför hennes nästan nollställda men snälla stil.

Det mest kända på förhand med Bagdad Café för min del var låten ”Calling You” (skriven av Bob Telson) med den otroliga sångerskan Jevetta Steele. När jag läser på om filmen så ser jag att låten gick upp topp-10-listan i två länder: Frankrike och… Sverige, och där har vi väl svaret på varför den där låten var så välkänd för mig.

Filmen går för övrigt att se på SVT Play fram till 28 augusti. Passa på!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”Calling You” med Jevetta Steele. När jag nu lyssnar på låten (och framförallt texten) så inser jag att den i princip berättar filmens handling och jag tolkar det som att den ”sjungs” av Brenda som utan att veta det inombords ropar ut i desperation efter Jasmin när män inte lyssnar, bebisar skriker och kaffemaskiner behöver lagas. Steele sjunger ju bl a gospel så det känns ju logiskt. En sorts gospelsång som inte är direkt religiös (även om det förstås går att tolka det så). Fint.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Trip to Greece (2020)

2 juni, 2023 2 kommentarer

Jag skrev i slutet av min lilla text om The Trip to Spain att det kändes som den sista filmen i serien, att det skulle bli en trilogi. Men efter att ha varit på hemmaplan i England och sen besökt matländerna Italien och Spanien så kunde man tydligen inte låta bli att resa till ett annat gastronomiskt lockande land. Grekland. Mja, nu känns det väl som att man har mjölkat ur det man kan ur den här serien. Inget nytt under solen i The Trip to Greece. Steve och Rob går omkring och filosoferar bland antika ruiner. Jag får lite vibbar av Rick Steins reseprogram där det handlar både om mat, historia och kultur. I övrigt sitter Steve och Rob på lyxiga restauranger och försöker övertrumfa varandra i sina imitationer. Som sagt, formatet är inte nytt. Det är snarare antikt. Det var ändå lagom mysigt och vi bjuds en radda underhållande scener. Roligast är när nån får den andra att börja skratta på ett vad som verkar naturligt sätt. Small Man Trapped in a Box gör comeback.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Trip to Spain (2017)

31 maj, 2023 Lämna en kommentar

Nu bär det av till Spanien för Steve och Rob. Det var lite intressant att inledningen av The Trip to Spain var inverterad jämfört med den förra filmen. Då var det Rob som var populär och hade fått ett materese-gig och ringde upp Steve. Nu är rollerna ombytta då Steve stigit i graderna efter framgångarna med Philomena. Steve avslutar telefonsamtalet med: ”My people will contact… well, you”. Jag gillar deras relation; hur de pikar varandra (med glimten i ögat) eller stör sig på den andres olika manér. Som vanligt, förutom de sedvanliga improvisationerna, handlar det om åldrande, berömmelse, att bli farfar och tycka att man är gammal. Scenerna när Rob och Steve sitter på en restaurang och bjuds på bl a musslor i morotssaft samtidigt som vi bjuds på imporovisationer där de försöker reta varandra till skratt är njutningsbara (lång mening). Jag gillar även avslutning av  när Steve är ensam i Afrika och Rob träffar sin familj. Då känns det som ett avslut, att det inte kommer en del fyra…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Trip to Italy (2014)

28 maj, 2023 Lämna en kommentar

Den första The Trip-filmen har jag gillat och skrivit om på bloggen tidigare. Nu är det dags för uppföljaren The Trip to Italy. Precis som den första filmen så bygger det hela på en BBC-serie som man klippt ner till långfilmsformat. Vi rullar igång i ett snabbt tempo. Efter en minut och tio sekunder är vi redan i Italien och imitationerna kan dra igång. Steve och Rob betar av Michael Caine, Al Pacino, Tom Hardy (Bane) och Christian Bale (Batman). Filmen igenom växlar vi dock mellan humor och djupaste allvar. Det handlar om livet och döden. Ett citat: ”En dag kommer du ligga naken på en bår med en namnbricka runt din stortå”. Happy times. En bit in får killar… gubbarna sällskap av två tjejer och då går de ju givetvis helt bananas i sin iver att överträffa varandra i sina imitationskonster. Nu bjuds vi på klassiker som Marlon Brando och Robert de Niro. Italien-resan är inte lika bra som The Trip men värd en titt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Peter Rabbit (2018)

26 maj, 2023 4 kommentarer

Efter att ha skrivit om Paddington och Paddington 2 fortsätter jag på det inslagna spåret och tar mig an Peter Rabbit medelst tankeströmsrecension.

Filmen inleds oroväckande och jag tänker att det här kommer jag inte klara av. Det är ju en musikal! God damn it! Fast filmen lurades bara. Vilken tur. Därefter introduceras vi i ett rasande tempo till alla rollfigurer: kaniner, harar, andra djur och Bea (Rose Byrne).

Haha, Domnhall Gleeson är ju perfekt i rollen som kaninernas fiende Thomas. Gleeson spelar på samma sätt som i Star Wars: The Force Awakens. Skillnaden är att det passar in i Peter Rabbit. Han är inte elak, mest besatt.

Det är lite jobbigt med all musik hela tiden. Det är som att det är en musikal trots allt.

Det förekommer mycket anakronistisk humor. Djuren har bl a ett frat party (korridorsfest?). Kanske gillar jag ändå när man slänger in lite vuxen humor mitt i alla det barnsliga. Men det är lite för högt tempo. Det hinner aldrig bli mysigt.

Jag gillar tuppen som upptäcker att det är en ny dag varje morgon.

Jag gillar Rose Byrne. Hon är perfekt i rollen, precis som hon var i Juliet, Naked.

Jag gillar hur djuren pratar med varandra men människor hör inte/förstår inte deras prat (fram tills att Thomas hör dem i slutet).

Mm, det är ganska bitsk humor. Klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Barnfilm, Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Paddington 2 (2017)

24 maj, 2023 2 kommentarer

I söndags handlade det om den första Paddington-filmen och nu är det följaktligen dags för uppföljaren med den fantasifulla titeln Paddington 2. Vår favoritbjörn bor kvar hos den snälla familjen Brown, vill köpa en present till sin tant Lucy, och skaffar därför en radda jobb. Precis som i första filmen är det lite för snällt och politiskt korrekt med ett multikulturellt kvarter men där vi har en ond rasistisk person. Han är OND. Men det är ju en barnfilm, jag glömmer det hela tiden. Främst går filmen ut på att Paddington trasslar till det i form av visuella gags och hamnar till slut i fängelse. I finkan?! Really?! Lite The Grand Budapest Hotel-vibbar här (för övrigt Wes Andersons enda riktigt bra film). Alla fångar är snälla tjuvar, klädda i samma färgglada och randiga fångdräkter. Film nummer två är snäppet bättre än ettan. Det är mer karaktärsdrivet och inte lika många övertydliga poänger. Och ja, det blev dammigt i rummet när tant Lucy kom till London (spoiler!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Barnfilm, Betyg 2, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Paddington (2014)

21 maj, 2023 4 kommentarer

Under filmens första tio minuter hinner man vara så politiskt korrekt att det nästan blir löjligt. Vi hinner med skövling av regnskogen, båtflyktingar och tiggare. Det blir kanske inte övertydligt men för mycket på en gång. Jo, förresten, det blev övertydligt. Paddington var för mycket av ren barnfilm för min smak. Det bjuds på en radda visuella gags snarare än en historia. ”Katten på råttan, råttan på repet”-humor kan man kalla det. Jag blir påmind om Pee-wee’s Big Adventure, Wallace and Gromit och Wes Anderson. Där tror jag att jag fångar känslan rätt bra, och det är inte riktigt min stil (även om delar är det). Nicole Kidman spelar en typisk barnfilmsskurk som påminner om Magica de Hex. Ja, jag förstår, det är en barnfilm men när Paddington under en del av filmen är uteliggare och får mat av en vakt vid Buckingham Palace samtidigt som ”Rule, Britannia!” spelas… Ja, jag är nog snäll när jag delar ut betyget 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Barnfilm, Betyg 2, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Hallåhallå (2014)

17 maj, 2023 Lämna en kommentar

Jag gillar Maria Bloms filmer. Det handlar om ganska enkla filmer som ändå inte blir simpla. Masjävlar och Nina Frisk har det handlat om tidigare på bloggen. Idag blir det lite kort om Hallåhallå. Som vanligt handlar det om en person som liksom fastnat i livet, eller åtminstone inte känner sig helt nöjd med tillvaron. Maria Sid spelar finlandssvenska sjuksyrran Disa som bor i Falun. Hon är skild från en man som hittat en ny kärlek medan hon själv tragglar hon på. Jag tyckte Hallåhallå var mysig, varm, vemodig, rolig och lagom tänkvärd. Anledning till att den funkar stavas nog främst Maria Sid. Precis som i Nina Frisk har vi en rolig och jobbig mamma och hon spelas precis som där av Gunilla Nyroos. Även Ann Petrén som Disas frispråkiga kollega bjuder på en del komiska små pärlor. Jag skulle kunna kalla Maria Blom för Sveriges Nicole Holofcener även om jag bara sett en Holofcener-film. Nåväl, nog sagt om Hallåhallå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →