Filmspanar-tema: Western – Silverado (1985)

15 april, 2015 8 kommentarer

The Searchersfilmspanarna_kvadratMånadens filmspanartema är alltså en genre. För mig är western-genren något av en blind fläck, så om jag hade haft tid och lust så hade det passat bra att köra en liten maraton och beta av några klassiker och slutligen sätta ihop en topp-10-lista. Så blev det inte.

Min första tanke var att återbesöka en klassiker som jag såg i början av 2000-talet och då fann usel, genomrutten. Det handlar om John Fords allmänt hyllade The Searchers med John Wayne. Några citat från min gamla recension: ”skådisarna (t.o.m. John Wayne) hör hemma i nån buskisrevy med Stefan & Krister (kräk)”, ”full med fördomar/rasism och förlegad kvinnosyn” och så nådastöten ”helt och absolut ospännande”.

Haha, ja, det hade varit intressant att se om jag vid en omtitt skulle se storheten, att se förbi det daterade och tidstypiska. Men, jag vet inte, av nån anledning så drog jag mig för att ta mig an filmen igen. Jag kanske skulle gillade den! 🙂

Nej, istället slog det mig att detta var ett perfekt tillfälle att kolla in en film som nyligen hamnade på plats nummer ett på en av filmspanarnas årsbästalistor för ett tag sen. Japp, den gode Flmr-Steffo håller denna film högt, väldigt högt. Dessutom hade Filmitch-Johan den på plats sju och ett antal andra hade den som bubblare. Låt oss ge oss av till…

 

Silverado (1985)

…Silveraaaaaado! Eller kommer vi nånsin dit? Det uppstår en del hinder på vägen nämligen. Hur som helst, filmen inleds med att vi får träffa Scott Glenn som badass. Det är inte varje dag. Förresten, är det bara jag som ibland förväxlar Scott Glenn och Sam Shepard? Glenn är på väg till staden Silverado. På vägen dit ska han hämta upp en person (Kevin Costner) i en annan stad. Innan dess träffar han på Kevin Kline ute i öknen och blir även kompis med Danny Glover (som är ett relativt dödligt vapen i den här filmen). De tre slår sig samman och tillsammans med Costner tar de strid mot filmens skurk som spelas av den underbare Brian Dennehy.

Silveraaaaaaaado! Hehe, det är lustigt, filmens titel känns riktigt ostig och får mig att tänka på Steve Martin-rullen Tre amigos. Jag sitter hela tiden och väntar på att Kevin Costner eller Kline ska brista ut i sång… Silveraaaaaaaaado! Det händer inte, vilket känns helt rätt.

Det första som slår mig är att det här är en 80-talsfilm och att det känns. Den har en mysig matinékänsla och är helt befriad från dagens sterila cgi.

Det andra som slår mig är att jag påminns om en parodifilm som A Million Ways to Die in the West. Det kryllar med andra ord av westernklyschor i Silverado. This town ain’t big enough for both of us. Uppgörelse på den dammiga main street – vanligt folk tar skydd och stänger dörrar och fönsterluckor. En vit träkyrka. En saloon med whiskey och kortspel. Ett uppbåd. En skurkaktig sheriff. En rosa sparkdräkt med öppning där bak som underkläder.

Silverado

Silverado är lättsam underhållning i stil med Indiana Jones eller Star Wars. Det är hyfsat roligt mest hela tiden, utan att det bränner till på riktigt allvar.

Jag kände ganska direkt att det här aldrig kan bli en film som kan få nåt annat betyg än en klockren trea, varken mer eller mindre. Jag har aldrig tråkigt. Det puttrar på. Jag gillar det men jag älskar det inte. Själva handlingen går väl ut på att göra rätt, att göra det som är rätt för sin familj, för sin häst – eller för sin hund.

En karaktär jag inte gillade: Kevin Costners jobbiga clown som av nån anledning utövade armgång i gallertaket i finkan.

En karaktär jag gillade: 1.45 meter långa Linda Hunt som skön saloonägarinna.

En karaktär som inte riktigt passade in: John Cleese! Vad gjorde han där?

Två saker jag inte förstod: varför Rosanna Arquette och Jeff Goldblum var med i filmen. Totalt bortkastade!

En lustighet i westernfilmer: vädret, eller snarare klimatet, kan skifta från scen till scen. Ena stunden har vi gassande sol i en öken. Efter en kvart på hästryggen har vi hastigt och lustigt kommit till kallt snörusk uppe i bergen.

Jag gillar: att Silverado är en äkta film och att den bygger på karismatiska skådisar (förutom Costner då) som vet hur man levererar en replik.

    

Kolla nu in hur de andra filmspanarna har tagit sig an westerngenren. Yee-haa!

Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Filmmedia
Absurd Cinema

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kikujiros sommar (1999)

27 mars, 2015 4 kommentarer

decadesKikujiros sommar, som är decennietemats gemensamma film den här fredagen, såg jag för över tio år sen. Jag skrev även en kort recension av den då. Nu var det alltså dags för en omtitt. Först tar vi en titt på min gamla text (i kursiv stil). Vad tyckte jag om filmen då?

Pojken Masao bor hos sin mormor. När alla andra skolkamrater drar iväg med sina föräldrar på sommarlovet får Masao stanna hemma. Men Masao drömmer om att träffa sin mamma, som av nån anledning jobbar på annan ort, och ger sig därför av. Innan han riktigt kommit iväg får han dock sällskap av en lite butter och vresig granne, spelad av regissören Takeshi Kitano själv. Masao får ett spännande sommarlov, trots allt.

Av Takeshi Kitano har jag tidigare sett Sonatine och Hana-bi. Detta har varit poetiska men samtidigt våldsamma filmer. De känns ganska annorlunda jämfört med andra filmer. Speciellt Sonatine hade en barnslig humor också mitt i allt våldsamma. I Kikujiros sommar är våldet helt borta. Återstår gör alltså humorn och poesin. Och det räcker ganska långt. Det hela är en road movie där det udda paret träffar på en del lustiga och och en del mindre lustiga figurer. På nåt sätt känns den ganska typisk (japansk?) eftersom det liksom inte finns nån egentlig story. När det gäller anime-filmer brukar man ju snacka om att de är karaktärsdrivna. Jag gillade de drömsekvenser som återkommer med jämna mellanrum. En skön film som är lite för… tunn. Som vita lakan som fladdrar i vinden, vackra men svåra att greppa… för att vara poetisk.

Ja, i mångt och mycket så håller jag med mig själv. Men jag tycker även at jag missar en hel del i det jag skriver. Våldet är ju INTE helt borta. Det finns under ytan hela tiden och är t.o.m. med i bild även om det är filmat på avstånd alternativt att vi bara får se följderna av våldet. Psykiskt våld förekommer definitivt.

När jag började kolla in sydkoreanska filmer så kändes det bitvis som att filmmakarna nästan var från en annan planet. De vanliga reglerna för hur storyn skulle berättas saknades. Lite så kändes det nu också. Musiken var konstigt smörig. Rollfiguren som Takeshi Kitano gör har man inte riktigt koll på. Jag känner igen mig från en del anime-filmer. Ingen är riktigt god eller riktigt ond.

En sekvens som jag inte alls gillade från inledningen var när Kitano och pojken var på cykelarenan och spelade. Det blev bara långdraget och krystat, och Kitano framstod som orimligt dum och fånig.

Och sen dyker det upp en pedofilgubbe i en park. Här hade filmen en märklig ton. Barn på sommarlovsäventyr… pedofili… Hmmm. Jag undrar också vad Kitano egentligen gjorde med gubben förutom att slå honom sönder och samman, men det fick man ju inte se.

Hade Kitano varit gangster tidigare i sitt liv? Jag misstänker det. Han är som ett barn som tror att han ska få det han pekar på genom att hota och bara säga ”jag vill ha”.

Sen, plötsligt, dyker det upp en magisk drömsekvens då pojken drömmer en mardröm om sin mamma och peddogubben. Läskigt och som taget ur en film som är en mix av David Lynch och The Cell. Ja, filmen är en märklig blandning av allvarligt drama och buskiskomedi. Mot slutet får väl Kitanos rollfigur sig en tankeställare och det visar sig att inte bara pojken letar efter sin mamma. Fast jag tycker ändå att jag saknar någon form av avslut, både för Kikujiro och pojken. Men det var väl by design antar jag.

Förresten, lite udda att filmen heter Kikujiros sommar (det är även den japanska titeln). Man luras ju att tro att det är pojken som är Kikujiro och att det hans sommar det handlar om…

Det förekommer en hel del snygga bilder i filmen och här bjuder jag på några av dessa som avslutning.

Kikujiro 1

Kikujiro 2

Kikujiro 3

Kikujiro 4

Kikujiro 5

Kikujiro 6

Kikujiro 7

Betyg 2004:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu in vad decennie-spanarna Henke och Christian tyckte om den här sommarfilmen. Blev det en sommarflirt eller var det mest mulet och regn?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Asiatiskt, Drama, Film, Komedi, Recension, Roadmovie Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Relatos salvajes (2014)

18 mars, 2015 6 kommentarer

filmspanarna_kvadratEfter en skön skidvecka i Dolomiterna så landade jag i lördags på Arlanda sent på kvällen, vilket gjorde att jag missade mars månads filmspanarträff och jag kunde följdaktligen inte heller se den av Sofia utvalda filmen (som pga av SF-idioti inte blev Chappie). 14 timmar senare stegade jag dock in på salong två på biografen Grand för att kolla in den, vad jag har förstått, ganska uppmärksammade argentinska episodfilmen Relatos salvajes (vilda historier ungefär). I salongen fanns förutom jag själv endast en (!) till besökare, en kulturtant två rader bakom mig.

Filmen är alltså en antologifilm där vi får se sex korta historier som inte har någon direkt koppling. Egentligen är det helt enkelt en samling med kortfilmer som satts ihop till en långfilm. Den hade funkat som ett pass under Uppsalas kortfilmfestival.

Titeln antyder att det som knyter ihop historierna är att det är VILDA historier allihop. Även förtexterna efter den inledande prologen verkar vilja säga att det handlar om människans vilda och djuriska sidor då vi får se bilder på vilda djur. Och mycket riktigt, i filmerna får vi se barbariska reptilhjärnehandlingar utföras av huvudpersonerna. Det handlar om hämnd, om våld, om sex, om skuld. Men det som skiljer människan från djuren är väl att människan nog är ensam om att känna skuld, ilska eller en lust att ta hämnd. Nu kan man väl påstå att vissa handlingar i filmen kan ses som djuriska men det finns en skillnad här.

Det kan vara litet vanskligt med den här typen av epsiodfilmer där vi inte följer en handling från stort A till stort Ö, utan snarare en massa små a till ö. Risken finns att man tappar intresset när en kort historia tar slut och en ny tar vid. Så var inte fallet här, tyckte jag. Historierna är fyllda med en både dråplig och svart humor. Det är rejält twistade historier, nästan på gränsen, eller över den, till att bli serietidningsaktiga. Det är inte realistiskt utan det mesta är tillskruvat flera varv extra. Jag kände nästan att det var lite Twilight Zone över historierna – på ett bra sätt. Jag visste aldrig riktigt vart de skulle ta vägen. Både jag och kulturtanten satt och småskrattade under filmens gång åt de galna händelserna.

Relatos salvajes

För att komma fram till ett slutbetyg går jag igenom de sex filmerna var för sig med betyg.

Pasternak
Passagerarna på ett flygplan upptäcker att de har något gemensamt. Jag gillade denna. Den var mystisk och hade den där Twilight Zone-känslan. Jag fick dessutom nästan lite Langoljärerna-känsla.
3,5/5

Las ratas
En servitris får en gäst som rör upp tragiska minnen från hennes förflutna. Det här var den klart svagaste filmen av de sex. Som tur var så var den ganska kort. Jag förstod aldrig riktigt vad den ville ha sagt.
2/5

El más fuerte
Denna kortis var en sorts brutalare variant av Steven Spielbergs tv-film Duel. Två män möts i en grym batalj ute på en landsväg. Det här var nog favoriten tror jag. Våldsam och galen, och det är inte ofta man får se nummer två på vita duken.
4/5

Bombita
En man, spelad av Ricardo Darín från Hemligheten i deras ögon, som jobbar med att demolera byggnader genom att spränga sönder dem har en helvetesdag i stan då han efter jobbet försöker ta sig hem till sin dotters födelsedag. Jag kunde inte låta bli att tänka på Michael Douglas i Falling Down. Man kan verkligen säga att Ricardo goes Falling Down. Slutet blev dock lite… konstigt och väl osannolikt.
3/5

La propuesta
En son i en välbärgad familj klantar till det och hamnar i en rejäl knipa. Hans mor och framförallt far tvekar inte att ta till alla korrupta medel som finns för att sonen ska klara sig. Mörkt och farsartat på samma gång om ett dilemma, om pengar som kan köpa det mesta, om stolthet. Jag tyckte kanske slutet inte blev hopknutet så bra som jag hade velat men fram tills dess var den fylld med en svart njutbar humor.
3/5

Hasta que la muerte nos separe
Om ett bröllop som flippar ur – fullständigt. En bra avslutning på filmen som helhet. Huvudpersonerna går igenom de flesta känslor som finns under bröllopsfesten. Kanske blir den lite väl fantastisk och osannolik mot slutet (hmm, samma klagomål igen) men jag tyckte den var rolig mest hela tiden.
3/5

Helhetsbetyget till Relatos salvajes får bli en stark trea.

    

Kolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om dessa vilda historier. Tilltalade den hjärtat, hjärnan eller möjligtvis reptilhjärnan?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Har du inte sett den?

Arkiverad under Antologifilm, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Proof (1991)

13 mars, 2015 4 kommentarer

decadesEn positiv sak med Henkes och Christians deceinnieprojekt är att det inte är jag som väljer de gemensamma fredagsfilmerna. Nej, det sköter de båda själva, efter intrikata och långa diskussioner har jag förstått. För mig är det lite som en present att få en film tilldelad till mig som jag ska se och skriva om. Det är som en filmutmaning i miniformat varje fredag. Det allra bästa är när det är en film som jag inte ens visste existerade. Då får jag den där mysiga känslan av att gå på filmfestival. Du kliver in i salongen och i princip det enda du vet om filmen är titeln och kanske några av skådisarna. Vad väntar? Bu eller bä? Precis så var det med den australiensiska filmen Proof från 1991.

Proof. Jag hade aldrig hört talas om rullen. Det enda jag visste var att Hugo Weaving och Russell Crowe skulle vara med. Jag visste inte om det var ett drama, en komedi, en thriller. Det var faktiskt riktigt spännande att slå sig ner i filmsoffan och låta filmen rulla igång.

Det visade sig att Hugo Weaving spelar Martin, en blind man som går omkring med en kamera och fotograferar sin vardag. Att ta bilder är för Martin ett sätt att se den verklighet han inte kan se. Han tar sina bilder och sen ber han personer i sin närhet (de få som finns) att beskriva dem. Det här har Martin sysslat med ända sedan han fick en kamera som barn.

Proof

Martin har en anställd hushållerska, Celia (Geneviève Picot). De har ett komplicerat förhållande och det pågår hela tiden ett maktspel mellan de båda. Martin avskyr henne men samtidigt låtar han henne vara kvar. Jag ska inte gå in mer på varför deras relation var som den var men det var i alla fall mycket intressant. Celia är oftast den som beskriver Martins bilder för honom. Men inga tjänster är gratis…

En dag träffar Martin av en slump på Andy (en ung och smal Russell Crowe). Andy är en happy-go-lucky-snubbe som jobbar på en restaurang. De två blir vänner och ett triangeldrama mellan Martin, Andy och Celia tar sin början.

Haha, vilken positiv överraskning det här var! Så rackarns roligt. Filmen inleds som en mysig indiekomedi. Hugo Weaving har en underbar skön torr stil och hans samspel med Crowe gör filmen till en sorts buddy-film. Sekvensen med Andy och Martin på drive-in-bio var helt underbar. Ja, det är klart man kan gå på bio även om man är blind. Jag skrattade högt, helt oväntat. Jag fick en mysig The Station Agent-känsla. Skönt. Lustigt också att Martin skrattar precis på samma sätt som Agent Smith från The Matrix.

Efter en inledning som går i ”må bra”-stil så blir filmen sen även gripande och tänkvärd när vi får veta mer om Martins bakgrund och hans relation till sin mor. Varför är det så viktigt för Martin att ta sina bilder och få dem beskrivna för sig på ett sanningsenligt sätt?

Ja, det här var verkligen en positiv överraskning. Proof är en rolig, intressant och bitvis rörande film om tillit, brist på tillit, sadism och maktförhållanden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in vad decennie-spanarna Henke och Christian tyckte om Proof. Blind kärlek?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Secretary (2002)

21 februari, 2015 10 kommentarer

SecretaryMed anledning av den nu aktuella snackisfilmen Fifty Shades of Grey kommer här en gammal kortrecension av den romantiska BDSM-dramakomedin Secretary.

En annorlunda indie-rulle där Maggie Gyllenhaal spelar en tjej som har haft problem pga att hon gör sig själv illa genom att t ex skära sig själv. Nu har hon just blivit ”utsläppt” från psykvården och försöker hitta ett jobb. Det hittar hon, som sekreterare åt en advokat spelad av James Spader. Det visar sig att de båda har sadomasochistiska egenskaper som matchar varandra ganska bra.

Mmm, en ganska mysig och varm film som liksom inte gör en så stor affär av själva temat. I slutändan handlar det om två människor som försöker hitta sin plats, och kanske varandra, i livet. Kul att se Spader i sin roll då jag vanligtvis inte brukar gilla honom; jag vet inte, han har nåt slemmigt över sig. Men här känns han sympatisk på nåt sätt. Maggie Gyllenhaal känns som gjord för rollen. Betyget blir en stark trea till denna romantiska komedi som det faktiskt är.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Lego Movie (2014)

10 februari, 2015 4 kommentarer

Ni som känner mig eller åtminstone känner till min filmsmak vet att jag har svårt för filmer som refererar till andra filmer. När en film är en enda lång rad med filmreferenser så faller den för mig. Jag vill filmer som står på egna ben, i så mån det nu är möjligt. Att låta sig inspireras av tidigare verk är en sak men att bygga en stor del av sin film på callbacks till andra filmer… nja, det är inte min grej helt enkelt. Nu finns det säkert exempel på just sådana filmer där jag ändå tycker att det funkar pga det faktiskt finns en bra berättelse i grunden.

När jag satte mig ner för att kolla in den universellt hyllade The Lego Movie så borde jag ha insett att det skulle bli en referensfest utan dess like. Det är ju till viss del inbyggt i legot självt, åtminstone om man tänker på det faktum att det finns en mängd lego-modeller som är hämtade från filmens värld, som Star Wars och Harry Potter. Nåväl, det kanske blir bra trots allt. Alla andra verkar ju tokgilla den så…

Det var inte så länge sen jag såg The Lego Movie men nu när jag skriva om den så har jag svårt att komma på vad jag ska skriva om den, förutom just detta med att det i mångt och mycket är en referensfest. Det börjar direkt i prologen med att vi får träffa ”Gandalf” och sen fortsätter det så i ganska täta skurar.

Release the kragle!

”Release the kragle!”

Jag gillar ändå grundstoryn. Ska man leva sitt liv efter strikta regler och göra som alla andra eller ska man vara mer rebellisk och kreativ? I slutändan kanske filmen säger att man ska vara sig själv men man ska vara det tillsammans med andra, och det tycker jag är ett fint budskap.

En anledning till att jag verkar ha glömt mycket av filmen är jag blev fullkomligt översköljd av skämt, karaktärer, händelser, repliker i ett (everything is) awesome tempo. Om filmen bara hade lugnat ner sig en aning så hade jag troligen hamnat på en ganska stabil trea i betyg. Nu blev det för mycket för mig.

Filmreferenserna då? Fanns där inget jag uppskattade? Jo. Givetvis var det kul att Star Trek: The Motion Picture fick sig en trevlig nickning. V’GER!

Skämten i filmen funkade oftast men de kom i en så strid ström att jag just nu inte minns ett enda. Nästan.

Jag gillade hur Trini…eh Wyldstyle skakade på håret när hon träffade vår hjälte Ne.. eh Emmet.

Jag gillade hur den där 80-tals-astronautfiguren hade en trasig hjälm.

Slutligen gillade jag när systern kom ner i källaren på slutet och via sina figurer lät meddela ”…and we are here to destroy you”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Betyg 2, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pride (2014)

27 januari, 2015 5 kommentarer

Varje jul bestämmer jag vilken film som familjen ska se på Annandagen som är vår julbiodag. Förra julen – fast det blev på nyårsdagen efter hjärnsläpp och biljettstrul från min sida – blev det (givetvis!) Hundraåringen. Den här gången hade jag några alternativ som jag bollade med. En stark kandidat var konstnärsporträttet Mr. Turner men när jag såg att den var hela 2,5 timmar lång så vågade jag inte chansa. Nej, det fick istället bli en brittisk må-bra-film i form av det gayiga gruvarbetarstrejkdramat Pride.

Jag kände inte till något alls om historien bakom, den om homosexuella aktivister från London som beslutar sig för att samla in pengar för att stödja strejkande gruvarbetare på 80-talet i Storbritannien. Gruppen som leds av Mark (Ben Schnetzer) har problem att få gehör från gruvarbetarna. Den nationella fackföreningen vill förstås ha hjälp men inte från vilka som helst. Till slut får Mark & Co ändå napp när de ringer runt direkt till små samhällen, och de ger sig av till en liten stad Wales. De får ett blandat mottagande.

Pride

Hipsters?

Mmm, det här var en sån film som jag skulle placera i kategorin ”en film med ett budskap som är bättre än filmen i sig”. Pride är en varm historia om att hjälpa varandra. Om du visar god vilja mot din medmänniska så får du förr eller senare något tillbaka. Just så gick det till här. Vad hade egentligen Lesbians and Gays Support the Miners, som gruppen kallades, att tjäna på detta? Inget kan tyckas. Men faktum är att efter deras stöd till gruvarbetarna så fick de själva stöd under åren framöver, när det gällde lagförslag för homosexuellas rättigheter.

I filmen bjuds vi på en riktigt bra skådespelarensamble med veteranerna Imelda Staunton och Bill Nighy i spetsen. Förutom dessa rävar har vi även en lustiger Dominic West som syslöjdskunnig och dansant bög i nån sorts blonderad och krusig hockeyfrilla. Skådespelarna är det inget fel på och det är väl inte förvånande då det alltså är den brittiska skådespelareliten det handlar om. Bara en sak om Bill Nighy. Jag trodde han överdrev sitt uttal när spelade pirat med bläckfiskansikte i Pirates of the Caribbean. Det gjorde han inte. Han pratar nämligen så även här. Lustigt.

Apropå lustigt, eller märkligt. I Sverige är detta må-bra-drama tillåtet från sju år, i USA och England blev det R-rating (under 17 kräver sällskap av förälder) respektive 15-årsgräns. Och så har vi ju även tilltaget med att ändra på den amerikanska dvd-utgåvans omslag så att det ser ut som det bara är ett gäng random London-hipsters som stöder gruvarbetarna.

Filmens brister, eller snarare manusets brister, lyser tyvärr igenom trots skådisarna. Det är lite för många huvudpersoner. Det blir aldrig nåt riktigt fokus på nån. Saker och ting bara händer utan att det riktigt gås på djupet. Det förekommer konflikter och problem men många av dessa är plötsligt bara lösta utan att vi som tittare riktigt förstod hur det gick till. Synd på så rara ärtor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Turist (2014)

23 januari, 2015 14 kommentarer

Turist

Är du vaken, Lars? Har du borstat tänderna?

Jag gillade Turist. Jag tyckte inte Turist var trist. Jag tyckte Turist var en rolig film. Ibland pinsamt rolig, ibland roligt pinsam. Jag tyckte inte den var full med ångest. Jag såg den mer som en svart komedi. Om jag jämför med de andra av Ruben Östlunds filmer som jag har sett (Play och Gitarrmongot) så är det här den mest lättsamma, mest lättillgängliga. Mellan scenerna med dialog så förekommer ganska långa avsnitt med märklig musik och snyggt foto av Fredrik Wenzel. Vi får se skidpister och liftar. Musiken påminde mig om den i den svenska filmen Darling. Turist påminde mig även om Jessica Hausners märkliga film Hotel. En sak som inte riktigt funkade var scenen på discot med det skrikande killgänget. Slut på meddelandet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Ladykillers (2004)

4 januari, 2015 10 kommentarer

The LadykillersDet finns major Coen och minor Coen. The Ladykillers är minor minor Coen. Det är en märklig mix. Är det en hyllning? Men i såna fall till vad? Scary Movie? Buskis? Svenska pilsnerfilmer? Filmens humor fungerar inte. Det team som leds av Tom Hanks rollfigur har ingen vidare kemi. Humorn skaver och känns krystad. Tom Hanks utspökad med fult skägg som om han vore en sydstatsgeneral passar inte i rollen. Hans sydstatssläpande brytning var mest jobbig. Trots brister så finns det ändå saker jag gillar. Det finns en film noir-aktig känsla, en grotesk sådan. Filmen är förstås rent tekniskt väldigt välgjord vilket ger en märklig kontrast mot humorn, som inte kan bli lägre. Slutbetyget blir: snäppet bättre än Burn After Reading.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Bröderna Coen, Brott, Film, Komedi, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Fandango (1985)

26 december, 2014 13 kommentarer

decadesNej. Fandango är inte en bra film. Tyvärr. Det jag är mest nyfiken på så här efter att ha sett den är om Fiffi kommer att ge den etta och därmed fullborda sitt facit på fyra 1/5-betyg av fyra möjliga till decennie-filmerna under december månad. Själv har jag varit litet snällare med betygen: 1/5 (Where the Buffalo Roam), 4/5 (My Dinner with Andre) och 3/5 (Fitzcarraldo). Fandango stapplar väldigt nära gräsen till det sämsta betyget…

Inledningen är fullkomligt horribel och innehåller mycket av det som jag inte gillar med amerikansk 80-talsfilm. College-humor, fulla eller höga frat boys som visar stjärten, en intern humor som gör att jag känner distans istället för att bli indragen i filmen.

Fandango är en 80-talsversion av Baksmällan fast här får vi se händelserna rakt upp och ner från början till slut. Istället för Bradley Cooper får vi en hyfsat ung Kevin Kostner (även om han känns för gammal för college). Jag tycker inte det är speciellt roligt.

Filmen verkar tycka att den är hur cool som helst. En bit in i filmen får vi ett collage där vårt coola college-gäng (The Groovers?) åker till Mexiko för att gräva upp Dom (?). Bilder på deras crazy bilfärd varvas med klipp på olika djur som passerar landsvägen (fåglar, ödlor, sköldpaddor, spindlar, bältdjur). Syftet med att visa djuren är oklart. Jag tror inte det finns något syfte förutom att filmmakarna trodde det var coolt.

Fandango

Visst är Judd Nelson just i den här filmen väldigt lik Charlie Sheen? Apropå Nelson så såg jag precis nu på hans Wikipedia-sida att han 1990 spelade mot Max von Sydow i andra världskriget-tvdramat Hiroshima: Out of the Ashes. Max von Sydow och andra världskriget-dramer är väl kanske inte det första man tänker på efter att ha sett Fandango…

Vad är då Fandango? Är det en film om Vietnamkriget (filmen utspelas 1971), om livet, om att växa upp och gå vidare efter plugget, att bli vuxen, att våga ta beslut om sitt liv? Ja. Problemet är att dessa intressanta frågor mest slarvas bort i form av låg college-humor. Bröl.

Men – någonstans finns det ändå en kärna av allvar. Det är en sista natten med gänget-känsla. Jag kommer även att tänka på bröllopsinledningen av The Deer Hunter. En sista fandango innan allvaret i Vietnam. En detalj jag noterade var att de tre huvudpersonerna (Judd Nelson, Sam Robards och Kevin Costner) är i tre skilda stadier i livet. Nelson har eller kommer precis att börjat smaka på livet. Robards har tjejproblem. Costner har lämnat tjejen bakom sig (?).

En sak som slog mig är hur mycket pengar man verkar ha fått tillgång till för att göra filmen. Budgeten måste ha varit riktigt stor. Tyvärr har man lagt pengarna på coola scener med helikopterflygningar och fallskärmshoppning och missat det här med manus. Obra eller manus? Hmm.

Förresten, såg jag fel eller flög man verkligen med ett plan under en motorvägsbro?!?!

Åh, vilken ojämn och spretig film. Jag vet inte varför men den får en tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till de andra decenniespanarna för denna den sista fredagsfilmen från 80-talet. Dansar de i neon eller en dödsdans?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm (kommer under dagen)

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →