The Boys from Brazil

12 februari, 2013 6 kommentarer

Gregory PeckTitel: The Boys from Brazil
Regi: Franklin J. Schaffner
År: 1978
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att Movies – Noir nyligen skrev om The Boys from Brazil kommer här min gamla recension av samma film som jag skrev i augusti 2009.

Nazi-doktor Mengele (Gregory Peck) bestämmer sig för att i ett ambitiöst projekt återupprätta Tredje Riket. En ung journalist (Steve Guttenberg!) får nys om det hela när han spionerar på gamla nazister som gömmer sig i Sydamerika. Han meddelar judiske nazijägaren Lieberman (Laurence Olivier) som dock först inte tror på det hela. När mystiska dödsfall börjar äga rum förstår dock Lieberman att nånting skumt är i görningen.

Jag gillar en hel del i filmen. Vi har en topptrio med skådisar i form av Peck, Olivier och James Mason (något av en personlig favorit). Peck är nog den jag gillar mest. Han är suverän som Mengele (som nästan är som ett barn om han inte får sin vilja igenom). Olivier kändes tyvärr lite väl virrig, utan pondus, även om det säkert var tänkt så. Jag vet inte, jag tog honom inte riktigt på allvar. (Olivier är klart bättre i samtida Marathon Man.) Sen dyker det även upp en del roliga skådisar i biroller, bl a Bruno Ganz och Prunella Scales (fru Basil Fawlty). Lite kul, och annorlunda, var att det inte var nån ung hotshot som var huvudhjälten. Nu var det tre gamla gubbar istället.

Sen är det ju alltid trevligt med konspirationsfilmer som utspelas på lite olika platser i Sydamerika, USA och Europa (Storlien t ex, haha). Det förekom några riktigt roliga Sverigereferenser, bl a nämns det lilla samhället Rasbo som ska ligga 15 km utanför Uppsala (vilket stämmer!). Nåt som inte stämmer är att det ska finnas en gigantisk kraftdamm i Storlien. Sett till hantverket så känns filmen ibland lite tv-mässig, t ex när det gäller vissa bildlösningar. Jag saknade även den där känslan av det faktiskt var en riktigt otäck konspiration på gång. Det hela kändes något långsökt. Som helhet är det dock en småcharmig film som mot slutet faktiskt blir ganska spännande.

3/5

PS. Som jag skrev ovan så var slutet faktiskt ganska spännande och även lite paradoxalt då

Spoiler
ju faktiskt ”Hitler” räddar livet på juden och nazijägaren genom att låta hundarna käka upp Mengele
Spoiler slut

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lincoln

10 februari, 2013 9 kommentarer

Daniel Day-LewisTitel: Lincoln
Regi: Stephen Spielberg
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Stephen Spielberg verkar prenumerera på Oscarsnomineringar. Förra året var det War Horse som fick en nick i kategorin Bästa film. Med Lincoln har även Spielberg blivit nominerad som regissör. Jag vet inte, jag tycker det är ganska länge sen jag blev riktigt omskakad eller imponerad av en Spielberg-film. Det kanske var när jag såg Super 8, haha.

Lincoln handlar egentligen inte om president Lincoln utan om hur det gick till när representanthuset röstade igenom det trettonde tillägget, upphävandet av slaveriet, till den amerikanska konstitutionen. Inbördeskriget rasar, Lincoln vill upphäva slaveriet, hans utrikesminister Seward (David Strathairn) tycker tillfället är fel valt och att man ska försöka få slut kriget istället. Utrikesministern påpekar dessutom att man inte har en chans att vinna omröstningen då de behöver även röster från rivalerna från det demokratiska partiet. Ett tjuv- och rackarspel sätter igång för vinna omröstningen.

Jag har svårt att bli indragen i själva handlingen. Nu i efterhand har jag läst på en del men jag har fortfarande inte riktigt greppat varför Lincoln tyckte det var så viktigt att få igenom tillägget just vid detta tillfälle. Det pratas, grälas, diskuteras, debatteras och mutas i filmen och jag har lite svårt att hålla reda på allt och alla. Det blir The West Wing fast som kostymdrama på 1860-talet.

Stora delar av filmen utspelas i representanthuset där vi får ta del av en del roliga debatter där slaverimotståndaren och medborgarrättskämpen Thaddeus Stevens (Tommy Lee Jones) visar prov på välsmort munläder. Men det blir lite tråkigt till slut. Det räcker liksom inte. Samtidigt slänger Spielberg in lite familjedrama i mixen också. Abraham och hans fru (Sally Field) grälar en del, främst om sonen Robert ska få delta i inbördeskriget. Just den delen av storyn, då Robert (Joseph Gordon-Levitt) dyker upp, kändes mest ditsatt bara för att. Kanske för att få nån sorts känslomässig bit när det gällde kriget.

Det positiva med filmen, och det är ett stort plus, det är inte oväntat Daniel Day-Lewis som Abraham Lincoln. Jag tror han har Oscarn som i en liten ask (ja, eller tillräckligt stor för att gubben ska få plats). Jag fattar inte hur karln gör. Han gör Lincoln nedtonad. Han har hittat vissa ticks, manér som han kör med hela tiden men han gör det inte överdrivet så att det nästan blir en karikatyr som det ju kan bli ibland (se recension som kommer på onsdag). Det känns inte som det är samma skådis som gjorde Bill The Butcher i Gangs of New York eller Daniel Plainview i There Will Be Blood. Lincoln framstår som en genuint trevlig person och inte skrämmande som DDL var i de två andra nämnda rollerna.

En sak jag undrade lite var var alla svarta som måste ha kämpat för sina rättigheter höll hus? Inte i den här filmen i alla fall, förutom som ”statister” eller i början av filmen som stolta soldater i en ganska smörig scen. Well, nu fokuserade ju filmen på själva omröstningen och vägen dit och då var det vita i huvudrollerna.

En intressant sak är att demokraterna framställs som ”skurkar” i filmen, vilket gjorde att jag blev intresserad av att läsa på om historien här, om hur började det hela med demokrater och republikaner osv, och då kanske filmen har lyckats med nånting i alla fall. Men det är inte tillräckligt för att ge mer än en tvåa.

2+/5

PS. Efter att läst på lite snabbt om amerikansk politisk historia visar det sig att demokrater och republikaner nästan bytt roller med varandra när det gäller åsikter om man tittar på 1800-talet jämfört med idag. Fast jag gjorde bara en snabb Wikipedia-skumning så ta mig inte på orden. Intressant i vilket fall.

Arkiverad under Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Historisk film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Zero Dark Thirty

7 februari, 2013 17 kommentarer

Zero Dark ThirtyTitel: Zero Dark Thirty
Regi: Kathryn Bigelow
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Oj, tyngden av den här filmen gjorde sitt till slut. När den sista delen (räden!) vevar igång är jag helt, totalt – fullkomligt – investerad i filmen, lika investerad som Jessica Chastains rollfigur Maya är i sitt jobb; sitt jobb att fånga in… eh, ja, eller döda Usama bin Ladin. (Ja, ”investerad” är förmodligen en ful direktöversättning från engelskan men så där är det ibland.)

Maya lever för sitt jobb och i över tio år har hon jobbat med att hitta bin Ladin. Vad ska hon göra sen? Jag vet inte om slutscenen är övertydlig eller perfekt, politisk eller mänsklig, men bra är den. Under filmens gång får vi endast en kort kort scen där Maya och hennes jobbarkompis Jessica (spelad av Jennifer Ehle) pratar i kanske en minut om nåt annat än jobbet. Om att varva ner och kanske flörta med nån av kollegorna. Sen smäller en bomb och de får annat att tänka på.

Jag lärde mig ett nytt (engelskt) ord när jag lyssnade på en podcast om filmen. Ordet är procedural. Zero Dark Thirty är en procedural. Bigelow har rakt upp och ner skildrat det ibland långtråkiga och tröstlösa jobbet med att hitta bin Ladin. Det är just det jag gillar. Den långsamma uppbyggnaden, det envisa nötandet ger en känsla av realism som samtidigt ger en känsla av spänning och nerv. Man känner tyngden.

En annan sak som jag tyckte var intressant var hur CIA-agenter är vanliga knegare som de flesta andra. Själv är jag programmerare och jag känner igen det där när man grottar ner sig i ett problem, en bugg som man inte kan släppa. Just idag har jag stångats med en sur jävla bugg som gjorde att jag fick ställa in det planerade biobesöket där Django Unchained skulle ses (gah!). Men, men, det får bli på söndag istället. Nåväl, jag grottar ner mig i buggar och åker ibland till Polen eller Kanada för ”fältverksamhet”. Ungefär som Maya alltså, fast med den skillnaden att CIA-agenterna riskerar livet med jämna mellanrum.

Zero Dark Thirty är en film som jag faktiskt känner för att se om. Det är en lång film full med detaljer, detaljer som är lätt att missa men som när man lägger märke till dem ger mer djup eller förklaringar till vissa saker. Filmen är också en film i princip helt utan de där mer känslosamma ögonblicken. Man tragglar på bara. Men det finns faktiskt ett nästan glatt eller ljust ögonblick i filmen, när faktiskt Maya spricker upp i ett leende. Ett riktigt leende, inte ett sånt där artigt när man hälsar på sin nya chef. Det är när Maya är tillsammans med insatsstyrkan på basen varifrån räden ska utgå ifrån. De skämtar med varandra och kastar nån variant av varpa fast med hästskor (det finns säkert nån som kan upplysa mig om vad den sporten kallas). Fasiken, de där killarna i insatsstyrkan skulle jag inte vilja bråka med.

Sista delen av filmen när man ska slå till mot huset där man tror bin Ladin befinner sig är olidligt spännande. Det är så bra gjort med tysta helikoptrar som rör sig in genom bergslandskapen. Det hela känns som det sker i realtid. Det är egentligen ingen musik förutom kanske nån dov musik som ger tung stämning. Sen när teamet är på plats sker allt utan några vanliga spektakulära Hollywood-inbrytningar. Nej, här jobbar man metodiskt och dödligt.

Sen var det alltså slutscenen. Den är omtalad och den sitter kvar. När jag såg filmen så uppfattade jag den som en rent personlig scen för Chastains karaktär men i efterhand inser jag ju också att man kan se den mer symboliskt.

Som avslutning konstaterar jag att regissör Bigelow har haft en hel del beslut att ta när det gäller hur man ska framställa vissa saker i filmen. Vad ska man visa, vad ska man inte visa? Hur ska man visa det man visar? Hon tar rätt beslut i, i princip, alla fall.

4/5

PS. Kul att Fares Fares är med så mycket som han är. Han verkar snäll även som CIA-agent.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Argo

31 januari, 2013 8 kommentarer

ArgoTitel: Argo
Regi: Ben Affleck
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Jag lyssnade nyligen på ett avsnitt av det svenska filmprogrammet Kino där man pratade om filmer som inte återger verkliga händelser korrekt. T ex har samtliga filmer som nominerats till en Oscar för bästa film i år kritiserats för detta. En annan Oscarsnominerad film som kritiseras för samma sak är Searching for Sugar Man där ju regissör Bendjellouls helt klart inte återger det som hände som det faktiskt hände. Åtminstone har en del av hela historien helt utelämnats. Just i fallet Searching for Sugar Man blir det på ett sätt värre då filmen är en dokumentär. Fast grejen är att jag inte ser den som en dokumentär, inte en vanlig dokumentär i alla fall. Det är en berättelse helt enkelt, och regissören har valt att berätta den på det sätt som ger mesta och bästa effekt. Om filmen hade varit en spelfilm hade folk inte alls klagat lika mycket. Då hade man sagt att den baseras ju bara på en sann historia. Nu är den gjord som en dokumentär och då blir kritiken skarpare.

Hur som helst, jag tycker det här ämnet är riktigt intressant. De filmer som Kino tog upp var Lincoln, Django Unchained och sist men inte minst – Argo som jag nu har sett.

Argo handlar om räddningsoperationen för att få hem sex amerikanska diplomater som flytt till den kanadensiska ambassadörens hem i Teheran efter att den amerikanska ambassaden stormats av iranska studenter. Ben Affleck spelar CIA-agenten som får uppdraget att rädda de sex. Flera förslag för hur det ska gå till presenteras (cykla till Turkiet t ex, tjena Göran Kropp!) men Affleck gillar inte nåt. Han väljer den minst sämsta idén: att låtsas vara ett filmteam som är på plats för hitta häftiga ställen att spela in sf-filmen Argo på. Sagt och gjort, Hollywood, i form av Alan Arkin och John Goodman, anlitas för att göra bluffen trovärdig. Man skriver filmmanus, har auditions och kick-off-party. Sen åker Affleck iväg till Teheran för att hämta hem sitt ”filmteam” där alla har sin roll färdigskriven för sig. Nån ska vara är filmfotografen och nån en annan ska föreställa regissören.

Kritiken mot Argo var bl a att man förenklar bilden av Iran (alla hatar amerikaner!) och förminskar Kanadas insats när det gäller räddningen av amerikanerna (det var Affleck som gjorde allt!). Haha, ja, så här i efterhand så… visst, kritiken är förmodligen berättigad. Men det är ju för fasiken en film (inte en dokumentär!) och då får man ju ta sig friheter, eller hur?!

Filmen är till en början inte speciellt spännande och är en lite annorlunda blandning av thriller och komedi. Det är en film om hur det funkar i Hollywood. Alan Arkin och John Goodman spelar sköna cyniska snubbar som vet hur man får igång lite buzz kring en film, och vad viktigare är, får in pengar. Jag vet inte riktigt vad filmen går ut på egentligen? Är det en film om de sex amerikanerna eller om filmindustrin eller bägge? Svaret är nog bägge. Även om filmen kanske inte är speciellt spännande till en början så är den välgjord och med bra skådisar. Det är en hel del skönt snack från politiker och agenter (både från filmbranschen och CIA). Det är underhållande.

Avsaknad av spänning var det. De kanske sista 25 minuterna gottgörs detta med råge. När Affleck är på plats och flyktförsöket planeras och sätts igång är det nervigt värre. Det hela stegras mer och mer och på flygplatsen är det på topp. Det är rena Hitchcock-upplägget. Gastkrammande. Och givetvis fullkomligt over the top och inte alls som det gick till i verkligheten (då man tydligen kom igenom säkerhetskontrollen och ombord på planet helt utan problem). Men jag är glad att man gick over the top för det var dessa nagelbitande sista minuterna av filmen som gjorde att den fick en svag fyra till slut.

En sista fråga: När har Argo premiär?

4-/5

PS. Kul att jag (till slut) kände igen Clea DuVall från den mycket bra men tyvärr efter två säsonger nedlagda serien Carnivàle som en av diplomattjejerna.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: På väg – The Straight Story

30 januari, 2013 22 kommentarer

Lost HigwayÅrets första filmspanartema blev PÅ VÄG. Min första tanke var road movies, den andra hurra! Tack för det, Rebecca! Road movies är en av mina favoritgenrer, och jag visste dessutom ganska direkt vilken film jag skulle se. Det skulle bli en omtitt av en gammal favoritfilm från en gammal favoritregissör. Road movies är för mig filmer som handlar om någon eller några som är på väg, både bokstavligt och bildligt talat, mot nånting nytt, mot en uppenbarelse, mot en insikt. Vi får vara med om en resa rent fysiskt men vad viktigare är oftast även mentalt.

Vad är det jag gillar med road movies? Mmm, det är nog känslan av att vara på väg, att inte veta vad som väntar bakom nästa krök. Det är nog därför jag gillar att resa också. Det är spännande samtidigt som det är avslappnande. Man tar dagen som den kommer. Det här var nåt jag upplevde när jag reste i Australien under några veckor för några år sen. Efter en vecka hade jag helt kommit in i road movie-mode. Man åkte från en stad till en annan med buss. Stannade en eller två nätter, upplevde saker, rullade vidare. Det var hur trevligt som helst… fram till att jag kraschade med en mountainbike, bröt nyckelbenet, fick skrubbsår över hela kroppen, och fick sy några stygn på knät, och såg The Matrix på flyget hem.

En sak jag insett är att det finns en subgenre inom road movies, eller kanske det är det en systergenre. Det jag syftar på är filmer som utspelas på en plats, oftast i en stad på natten eller kanske bara på en nattklubb. Det är filmer som After Hours, Into the Night eller 25th Hour. De brukar vara upplagda på ungefär samma sätt: huvudpersonen träffar på ett antal personer som påverkar hur hen ser på livet. Det är en road movie även om den fysiskt förblir mer eller mindre stationär.

Nu till den film jag valt att skriva mer om till detta tema!

****

The Straight StoryTitel: The Straight Story
Regi: David Lynch
År: 1999
IMDb | Filmtipset

The Straight Story såg jag på bio när den kom 1999 och jag gillade det jag såg då. Jag minns speciellt att musiken, fotot, stämningen, karaktärerna sög in mig i en skön mysig bubbla som ändå hade vemodiga svarta kanter. Men att det skulle vara en av de bästa filmerna jag har sett, det var väl att ta i. Samtidigt var det en film som jag brukade dra till med när jag fick frågan om vilken av David Lynchs filmer som jag tyckte var bäst. Jag svarade The Straight Story just för att den är så annorlunda jämfört med hans övriga filmer. Det är kanske denna och Elefantmannen som är de mest ”normala”. Om nån som inte var så bekant med Lynch så kändes The Straight Story som en bra film att börja med för att inte bli bortskrämd av alla konstigheter i filmer som Eraserhead, Blue Velvet, Lost Highway osv.

Samtidigt som jag ofta rekommenderade den till andra så kände jag själv att det inte var så hippt att själv gilla just den mest, vilket jag ansåg att jag inte gjorde. Då var Lost Highway eller Mulholland Drive snäppet bättre, tyckte jag nog. På den senaste filmspanarträffen var det två med i sällskapet som inte hade David Lynch som favorit. Nu minns jag inte exakt vad som sas men stilen i hans filmer ansågs jobbig och konstigt, inte tilltalande. Det kan även ha varit så att man egentligen inte hade sett några av Lynchs filmer. Jag sa då att ”kolla på The Straight Story och Elefantmannen i alla fall”.

När det sen bestämdes vilket filmspanartema det skulle bli så visste jag direkt att jag skulle se om The Straight Story, och jag hoppades att den inte skulle vara sämre den här gången. Det brukar ju ofta vara så, en film som man sett och gillat för länge sen bleknar och man tycker bara den är helt ok. Hur skulle det bli denna gång? Well, bleknat hade den iiiiinte gjort…

Filmen handlar Alvin Straight (Richard Farnsworth) som bor med sin vuxna dotter (Sissy Spacek) i en småstad i Iowa. En kväll får de ett telefonsamtal om att Alvins bror Lyle blivit sjuk, han fått en stroke. Lyle och Alvin har inte pratat på över tio år men nu bestämmer sig Alvin att det är dags att lägga gammalt groll åt sidan och besöka sin bror. Lyle bor många långa mil bort i en annan delstat. Det är en resa som Alvin bestämmer att han måste göra själv. Han vill inte få skjuts med bil och han vill inte åka buss. Men besöka sin bror ska han. Han bestämmer sig för att åka dit på sin gräsklippare.

Richard FarnsworthStämningen i den här filmen är helt underbar. Jag har svårt att sätta ord på allt jag gillar med filmen. Först och främst, Richard Farnsworth i huvudrollen är strålande. Han fångar Alvins envisa, snälla, kloka gubbe perfekt. På väg mot sitt mål träffar Alvin på ett antal personer som han pratar med, spenderar en liten stund med. På ett eller annat sätt så använder Alvin sina egna erfarenheter för att hjälpa dem han träffar och som han tycker kanske behöver lite hjälp, lite stöd, lite goda råd. Det handlar t ex om en ung tjej som rymt hemifrån eller en gammal veteran från andra världskriget som behöver prata ut.

Och att prata ut är nog inte så dåligt för Alvin själv. Han döljer en del mörka saker inom sig själv, saker som bara antyds i filmen. Trots att Alvin är en mysfarbror så finns det ett tydligt svart stråk i honom. Och det är ju typiskt Lynch, att det svarta blandas med det ljusa. Skillnaden i denna Disneyproducerade (!)  film är att det svarta som sagt bara antyds. Det tar inte överhanden.

En sak som slog mig är att de människorna som Alvin möter på sin väg mot sin bror är så sympatiska. Det är enkla människor. Människor som inte hetsar upp sig. Människor som inte tvekar att bjuda in en främling som behöver hjälp men som samtidigt inte är påträngande med alla möjliga frågor om ditt och datt. Är det såna människor man träffar på när man är på road trip i Iowa och Wisconsin låter det som en trevlig semester.

Filmen har även en lågmäld underfundig humor. Det är ganska små saker, inte några standardskämt och punchiga one-liners. Nej, det är lite udda karaktärer, lite udda situationer, lite udda repliker, och så sitter jag där med ett stort leende. Jag låter mig vaggas in i en stämning som bara fortsätter filmen igenom. Till det bidrar även musiken som förstås är skriven av Angelo Badalamenti. Inledningsstycket påminner en del om Laura’s Theme från Twin Peaks med skillnaden att det varken är lika läskigt och obehagligt eller supersentimentalt som Lauras sång blir. Med jämna mellanrum får vi även bilder på gula sädesfält och skördetröskor som ackompanjeras av en sugande skön fiolbluegrass. Titta bara på det här underbara klippet med sorgglad musik då Alvin påbörjar sin gräsklipparresa till gubbvännernas upprörda tillrop.

Jag undrar om det är så att David Lynch kanske är som bäst när han filmatiserar nån annans manus? Det måste förstås vara ett bra manus från början men att låta Lynchs stil blandas med en annan och kanske mer normal stil kanske är ett lyckokast. The Straight Story bygger ju som de flesta vet på en verklig händelse där faktiskt en man vid namn Alvin Straight åkte till sin bror Lyle på en gräsklippare. Manus till filmen har skrivits av Lycnhs fru och klippare Mary Sweeney och John E. Roach. David själv står förstås för regin, och jag står för betyget på filmen – och det blir det högsta. Hurra!


eller uttryckt i siffror 5/5

****

Vart är mina filmspanarkompisar på väg? Kolla in här:

Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Moving Landscapes
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Filmparadiset
Mode + Film
Addepladde
ExceptFear
Filmitch
Flmr

Arkiverad under Betyg 5, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Roadmovie Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Der Untergang

29 januari, 2013 10 kommentarer

Der UntergangTitel: Der Untergang
Regi: Oliver Hirschbiegel
År: 2004
IMDb | Filmtipset

När jag och Anders, en f.d. kollega till mig, upptäckte att vi delade ett filmintresse så införde vi en liten tradition. När det passade så körde vi en torsdagsbio efter jobbet. Den första filmen vi såg, om jag minns rätt, var den film som jag skriver om i det här inlägget. Den senaste vi såg var Searching for Sugar Man. Visst är det härligt med traditioner som hålls vid liv?! Hmm, jag undrar om nästa film kanske blir en sf-rulle, vad sägs om Cloud Atlas?

Äntligen har jag då fått ändan ur vagnen och gått och sett Undergången. Jag behöver väl inte gå in på handlingen i några detaljer men jag kan säga att vi får uppleva de sista dagarna i Hitlers bunker i Berlin, då ryssarna kommer allt närmare och undergången är nära. Vi får även, parallellt med kammarspelet i bunkern, följa vissa personer i kaoset ovan jord.

Ja, det är väl bara att erkänna: det är en stark och intensiv film där Bruno Ganz gör en läskig insats som Hitler, med darrande arm, växlande humör (vansinnesutbrott eller mjukhet mot vissa anställda), och yrande fantasier om arméer som inte finns. Handlingen i bunkern tyckte jag nog var den mest intressanta. Hur folk i Hitlers omgivning resonerade egentligen. Att Hitler var mer eller mindre galen mot slutet framgår i filmen, men de övriga? Hur kunde de låta karln få hålla på som han gjorde? Ja, det förklaras kanske inte direkt i filmen men rädslan för följderna, känslan av att livet efter kriget ändå är kört även om man överlever, verkar spela in.

Att många av Hitlers ”polare” även de var galna rådde ingen tvekan om efter att ha sett filmen. Paret Goebells (mycket bra gestaltade av Corinna Harfouch och Ulrich Matthes, burr) var riktigt obehagliga. Frågan är väl vem som skulle kunna behålla förståndet i en situation med anstormande ryssar och en helt väck chef, som drömmer om att i en gripklomanöver krossa allt motstånd, trots att inga arméer finns. Och om man försöker säga emot chefen var det stor risk att man blev avrättad utan vidare dröjsmål.

Jag tyckte faktiskt även det fanns en viss (liten) portion svart humor i filmen. Vad jag tänker på är vissa scener då samtalsämnet för dagen, för personalen i bunkern, är hur man på bästa sätt tar livet av sig, för att undvika att hamna i händerna på ryssen. En sak som höjde filmen för mig var de korta dokumentära inslagen med Hitlers personliga sekreterare (Traudl Junge). Här kände jag att ”va fan, det har var på riktigt!”. Sen fick jag även upp ögonen för att det var en fråga om två ganska olika motståndare som tyskarna hade. Amerikanarna (och de allierade) var nästan friheten, medan om man däremot hamnade i händerna på ryssarna betydde det sannolikt döden eller lång tid i fångläger. Efter att, i den blytunga Gå och se!, ha sett vad tyskarna gjorde i Vitryssland, kan jag förstå varför.

Historierna ovan jord bidrar till känslan av krigsfilm, och dessa scener är påkostade och välgjorda. Vid explosionerna vibrerade hela biosalongen på ett effektfullt sätt. Ändå kunde jag bitvis tycka att just dessa scener bidrog till att den klaustrofobiska, bisarra känslan från bunkern försvann. Ibland fick jag även lite malplacerade Hollywood-vibbar, med bl a stråkmusik och en hjältedoktor som ska ”rädda världen”. Jag antar att regissören, Oliver Hirschbiegel (Das Experiment), ville visa nåt sorts hopp i allt det galna och mörka. Det gjorde dock att den röda tråden försvann lite, tyckte jag.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Historisk film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Indian Runner

19 januari, 2013 4 kommentarer

Viggo Mortensen

Den här killen mår inte bra, det ser ni väl?

Titel: The Indian Runner
Regi: Sean Penn
År: 1991
IMDb | Filmtipset

Fiffi har precis skrivit om och gillat The Indian Runner så då tycker jag det passar bra med en gammal text om samma film. Själv såg jag den i augusti 2006.

Sean Penns regidebut är en film om två bröder som är helt olika. Joe (David Morse) är en lugn, stabil person som vill alla väl. Han är polis i en småstad där han bor med sin fru och en liten son. Den yngre brodern Frank (Viggo Mortensen) är rastlös, vild och har en själ som inte vill få ro. När Frank kommer hem från kriget i Vietnam så försöker Joe komma närmare sin bror för att få honom att inse att livet faktiskt är gott och värt att uppskatta.

Sean Penn är en regissör som fokuserar på det jobbiga och mörka i livet. Liksom i de efterföljande The Crossing Guard och The Pledge handlar The Indian Runner om personer som på ett eller annat sätt bär på mörka och jobbiga tankar och som inte kommer till rätta med sig själv. The Indian Runner är en sorglig, mörk och gripande film där både David Morse och Viggo Mortensen visar prov på personligt och utlämnande skådespel. Det förekommer ett antal gripande scener där det främst mot slutet blir riktigt intensivt med några avgörande scener på en bar, där för övrigt den obehaglige bartendern spelas av galenpannan Dennis Hopper.

Redan i filmens inledning känner man av stämningen. Filmen inleds i en vintrig och ödslig landsbygd som för tankarna till miljöerna i Coen-brödernas Fargo. Men till skillnad från Fargo så förekommer här ingen humor utan det mesta är kolsvart. Det är väl det som på nåt sätt är filmens problem enligt mig. Stämningen blir bitvis en aning enahanda och gör att filmen en stund i mitten känns lite seg. Men filmen växer hela tiden och mot slutet hoppas man verkligen att Frank ska kunna ta sig samman och våga vara god, mot andra men främst mot sig själv. Det är på gränsen till att jag ger filmen en fyra men som helhet blev det too little, too late.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

State and Main

18 januari, 2013 12 kommentarer

State and MainTitel: State and Main
Regi: David Mamet
År: 2000
IMDb | Filmtipset

Ett filmteam intar en amerikansk småstad för att spela in filmen The Old Mill. Mill betyder ju kvarn och i stan ska det finnas en gammal kvarn. Perfekt inspelningsplats. Tyvärr upptäcker man att den påstådda kvarnen brann ner för flera år sen. Vad göra? Jo, skriv om manuset förstås. Regissören (William H. Macy) instruerar manusförfattaren (Philip Seymour Hoffman) som motvilligt försöker sig på en rewrite för att ta bort den viktiga kvarnen ur handlingen, allt medan filmens två stjärnor vill ha mer betalt för en nakenscen (Sarah Jessica Parker) eller försöker (inte) hålla fingrarna borta från stans unga tjejer (Alec Baldwin).

Det här lät som en perfekt mysig rolig liten film med både Macy och Hoffman. Det kunde väl inte gå fel? Jag var ganska säker på en trevlig stund och en film som kanske skulle likna den underbara Living in Oblivion. Det enda som oroade var att David Mamet var regissör och även om jag inte ogillat de filmer som jag har sett så har jag inte heller dansat jenka efter att jag sett dem.

Åh, nej! Fy fan vad tråkigt det här var. Vad är det med Mamet?! I hans filmer så är det som att skådisarna är som robotar. Är det så han vill ha det? Tydligen är det det. Och tydligen, har jag förstått, så det bara ett fåtal skådisar som klarar av att leverera hans märkligt stela dialog med rätt känsla. Baldwin ska vara en dem. Ja, Baldwin är nog bra på det men i vilket fall så blir det inte filmer som jag gillar. Åtminstone inte den här filmen. Den enda rollfiguren som jag kände nånting för var nog Hoffmans. Hans kärleksintresse (Rebecca Pidgeon, fru Mamet) däremot känns som en android utan känslochip. Det blir en massa snack men det leder ingenstans. Jag som hade trott på en trevlig indiekomedi. Det finns en hel del smarta detaljer i den smarta handlingen men det ger ingenting i slutändan förutom att det är smart. Bu!

Nu undrar jag bara om och när jag ska se hyllade Glengarry Glen Ross? Jag undrar också om mitt problem med Mamet är kopplat till att han i grunden är pjäsförfattare?

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Stalker

13 januari, 2013 6 kommentarer

StalkerTitel: Stalker (Сталкер)
Regi: Andrej Tarkovskij
År: 1979
IMDb | Filmtipset

Andrej Tarkovskij är en regissör som för mig är det perfekta sömnpillret. Faktum är att jag inte har sett en enda Tarkovskij-film utan att somna vare sig det är på bio eller om jag ser den hemma utvilad och efter tre koppar kaffe. Jag. Somnar. Med det sagt så är jag ändå fascinerad av hans filmer, av stämningen, av fotot, av det låååångsamma tepot. Stalker såg jag och skrev om senast i januari 2005. Kanske dags att se igen om jag får sömnproblem?

En mystisk Zon har uppstått efter ett meteoritnedslag eller kanske ett besök av rymdvarelser. Människor försvinner när de besöker Zonen och det går rykten om ett Rum som uppfyller ens innersta önskningar om man träder in i det. Myndigheter har spärrat av Zonen, och vägen dit är inte lätt. Man måste få hjälp av en vägvisare, en stalker, som kan ledsaga en dit. Vi får följa en sån vägvisare, en professor och en författare på väg genom Zonen till Rummet.

Jag somnade bara en gång kan jag säga till att börja med, och till skillnad från när jag såg den på bio så kunde jag nu stoppa filmen och slumra till ett tag. Men bara en gång alltså. Fast jag tror jag ändå gillade den bättre när jag såg den på bio. Hur som helst, det här är Tarkovskij, det är ingen tvekan om det. Jag känner igen stilen från både Solaris och Andrej Rubljov. Det är snuskigt välgjort. Direkt från början så gillade jag musiken. Den gav helt rätt mystisk, ödesmättad stämning. Fotot är till en början nästan svartvitt men med en smutsig brun ton. Färg blir det när vi kommer in i Zonen. Snyggt gjort.

Vissa scener är väldigt maffiga. Finns några sekvenser då kameran sakta sveper på nära håll över ett vattentäckt golv där det ligger rester från vad man kan anta är tidigare expeditioner in i Zonen. Mycket märkligt men ändå effektfullt. Säkert mängder av symbolik här, då vi får se skjutvapen och religiösa bilder svepa förbi. Tarkovskij verkar smått besatt av vatten och regn. Jag gillade även kamerapanoreringen som följer jeepen i början (ni som sett filmen vet kanske vilken jag menar). Den kom överraskande och var snygg.

Sen har vi problemen med filmen, och det finns en hel del. De tre snubbarna envisas med att diskutera filosofiska frågor ovanför mitt huvud eller så säger de ingenting utan lägger sig och sover i stället… och absolut inget händer. Jo, förresten det dök upp en hund efter en kvarts dvala. Haha, nä, det här är helt enkelt för tungt. Totalt sett är det bättre än sömnpillret Andrej Rubljov i alla fall.

Nu när den ryska filmen Återkomsten är aktuell är det ju kul att notera att regissören Zvyagintsev jämförs med mästaren Tarkovskij. Det är väl svårt att undvika antar jag. Det påminner om det svenska Bergman-oket (som väl i och för sig är borta nu, vilket är bra). Hur som helst, så tycker jag det bara är löjligt att jämföra de två ryssarna: Zvyagintsev är nämligen två klasser bättre! Det blir dock knappt godkänt till Stalker.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , ,

En blondins kärleksaffär

12 januari, 2013 3 kommentarer

Inte blondinerTitel: En blondins kärleksaffär
Regi: Milos Forman
År: 1965
IMDb | Filmtipset

Oj, jag hittade en gammal recension och det som är lite speciellt är att filmen är en komedi och den har fått en fyra i betyg. Det är inte helt vanligt för mig. Det är inte många komedier som jag ger riktigt högt betyg. Den här Milos Forman-filmen känner jag för att se om eftersom jag såg och skrev om den i januari 2005.

I en småstad på den tjeckiska landsbygden kan man räkna 16 tjejer på varje kille. De flesta tjejerna bor på ett flickhem och jobbar på en klädesfabrik. Chefen för fabriken (en riktig mysfarbror) får snilleblixten att placera ett militärförband där och samtidigt ordna dans i ”folkets hus”. Koppleriverksamhet med andra ord.

Detta var en film som demonregissören Milos Forman gjorde hemma i Tjeckoslovakien och det är en riktigt liten komedipärla. Militärförbandet visar sig vara en skock repgubbar och när de kliver av tåget är besvikelsen stor, haha. Scenerna under den där dansen som ändå anordnas (förstås!) är hur roliga som helst. Forman hittar perfekt känsla här och det blir riktigt bra. Det var länge sen jag skrattade så mycket av en film. Humorn är modern men tidlös på nåt sätt.

Jag gillade gubben som spelar fabrikschef/borgmästare/mysfarbror (eller vad han nu var). Han var riktigt rolig och jag smålog så fort han visade sig. Filmen klarar sig bra även när denna filur inte är med. Den börjar dock lite segt de första minuterna (i och för sig var just själva anslaget annorlunda) och då förstod jag inte riktigt vilken typ av film det egentligen var.

Filmen hade ett litet svagt parti i mitten tyckte jag, innan tjejen som är huvudperson kommer till Prag dit hon har åkt på vinst och förlust för att träffa en ung pianist som spelade på danstillställningen. Här uppstår stor komik när vi får träffa snubbens familj med en ruggigt jobbig mamma, men en hur skön pappa som helst. Scenerna i sängen med hela familjen är klassiska (skulle jag tro). Jag kom nu också på att filmen var ganska annorlunda klippt. Det var snabba hopp i handlingen ibland och det hela utspelade sig liksom i ett antal episoder. Okidoki, det är inte ofta jag ger fyror till komedier men den här är värd det.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →