Lord of War (2005)

Lord of War får mig att tänka på filmer som Three Kings, Charlie Wilson’s War och War Dogs. Vad är det för genre? Satiriska filmer om krig kanske? Just Lord of War är kanske den film som jag gillar mest av dessa och min preblogg-text om den skrevs i maj 2010.

Lord of War är en supercynisk film. Den är slick och snygg. Det är på gränsen till satir. Ja, det är i princip en satir. Nicolas Cage är riktigt bra, även fast han ser så där bajsnödig ut (min kommentar: what?) som han brukar göra. Jag tycker ibland den blir för övertydlig och slår in öppna dörrar. Den låter inte en tänka själv riktigt. Ibland är det supercyniskt och sen ska man plötsligt tänka mer mänskligt och det håller inte riktigt ihop. Det blir liksom för ytligt. Den är kritisk mot USA, kritisk mot hur världen funkar eller snarare inte funkar. Det hade kanske varit skönt med nåt sorts hopp ändå. Allt kan inte vara cyniskt. Det blir liksom för mycket. Jag gillar när Orlov (Cage) upprepade gånger agerar språkpolis då Liberias diktator säger fel (härifrån är ju även filmens titel hämtad). Jag gillar filmen just för att den är så satirisk, trots allt. Problem uppstår dock när den ska mjuka till det hela. Fast då motsäger jag samtidigt mig själv eftersom jag efterlyste hopp.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Irishman (2019)

The Irishman är både mysig och otäck på samma gång. Det mysiga är den där filmfilm-känslan som Martin Scorsese får till. Som tittare dras jag in i den värld som skildras och jag vill stanna där – ja, i alla fall fram tills att Joe Pesci gör sallad och säger till Robert De Niro: ”Don’t call him”. Då blev det ruggigt.

The Irishman är en episk och i slutändan sorglig gangsterhistoria om irländaren Frank Sheeran (De Niro) som blir hitman åt den italienska maffian i Philadelphia och så småningom även personlig livvakt åt ingen mindre än Jimmy Hoffa (Al Pacino).

Fasiken, vad jag gillade den här filmen. Som jag skrev inledningsvis så är den för himla mysig. Joe Pesci spelar exempelvis en helt annan rollfigur än han normalt spelar. Pescis gangsterhöjdare Russ är inte en skrikande bullterrier med kort stubin. Nej, Russ är en tystlåten och eftertänksam man. Mysig kan man säga. Efter ett tag inser dock vi tittare att han även är hänsynslöst otäck också, och hans lugna sätt gör det hela ännu kyligare.

The Irisman är en våldsam film. Våldet är realistiskt och vardagligt. Det Frank Sheeran sysslar med är allt annat än Tarantino-coolt. Och Frank får även betala ett pris mot slutet av sitt långa och våldsamma liv.

Med jämna mellanrum fryser Scorsese bilden på en ”cool” gangster och upp kommer en text som talar om vem det är vi tittar på och hur han dog. Det kan stå: ”Allen Dorfman – skjuten i huvudet på en parkering i Chicago, 1979”. Nice. Här har våldet verkliga följder.

Det är alltså en episk film som spänner över flera decennier, från 40-talet fram till 00-talet. Om ni missat det (nej, det kan ni inte ha gjort) så har Scorsese använt samma skådisar och gjort dem yngre med datorns hjälp. Funkar det? Ja. Men det kan kännas lite konstigt ibland när det liksom inte är en ung Robert De Niro utan snarare en gammal Robert De Niro fast med ett helt slätt ansikte. Som helhet och när man vant sig så funkar det lika bra som cgi:n i en random MCU-film.

Filmens absoluta höjdpunkt är en sekvens på runt 20 minuter som inleds med att Joe Pesci gör sallad och avslutas med att Pesci ger De Niro hans solglasögon. Oj, oj, oj, vilken sekvens. Det kan vara de bästa 20 minuter jag har sett på film i år. Ruggigt spännande utan att filmen försöker för mycket att vara spännande. En sakta uppbyggnad fram till det enda slutet.

Mot slutet av filmen så blev det faktiskt lite dammigt i rummet när ålderdom och den sorgliga verkligheten tränger sig på för ”stackars” Frank. Detta hade jag inte riktigt väntat mig. Jo, det var nog äkta cinema det här. ”It’s what it is”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dolemite Is My Name (2019)

Dolemite Is My Name var rena lyckopillret för mig. Snällare film får man leta efter. Dolemite Is My Name är lika fylld med mys som Rudy Ray Moores texter är fyllda med vulgariteter och ”under bältet”-humor. Filmen har ett härligt flow och ett soundtrack (fuuunkeee!) som svänger som Daytona 500.

Ett annat sätt att uttrycka det är: Eddie Murphy är tillbaka! Och han är tillbaka i en biopic om komikern Rudy Ray Moore som till slut når framgång efter att oförtrutet ha kämpat i flera år utan att ge upp. Framgången kommer till slut med filmen Dolemite, Moores humoristiska hyllning till blaxploitation-genren.

Mysig och snäll frågar ni er? Trots att filmen är fylld med grova sexskämt, strippklubbar, uteliggare och knarkarkvartar? Japp, mysig! Ja, det kan hända att miljöerna och Moores egen historia är skönmålade men det svalde jag. I grunden är det en film om att inte ge upp, att kämpa vidare trots att andra kanske inte tror på dig. Gör din grej, med andra ord.

En viktig detalj som filmen har på plussidan är att det känns som att hela skådespelarensemblen har haft roligt när de spelat in den. Här kommer jag osökt att tänka på Knives Out där det verkar som att skådisarna också har haft fun on set.

En som verkar ha haft extra roligt under inspelning av Dolemite Is My Name är Wesley Snipes. Den, i mina ögon, seriöse Snipes är helt underbar som skådisen (och även regissör av filmen i filmen) med det underbara namnet D’Urville Martin. Tydligen har Snipes en stark komisk ådra som jag inte upptäckt tidigare.

Vill ni titta på den bästa filmen om att göra film sedan The Disaster Artist så rekommenderar jag Dolemite Is My Name starkt, och den finns på Netflix. Put your weight on it!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004)

Charlie Kaufman är en udda figur i filmvärlden. Hans manus ligger bakom några av de senaste 20 årens mest vrickade filmer som Being John Malkovich och Adaptation, filmer som jag verkligen gillar. Min preblogg-text om Eternal Sunshine of the Spotless Mind skrevs i september 2004.

När Joel (Jim Carrey) upptäcker att hans vilda flickvän Clementine (Kate Winslet) genom en ny metod har raderat minnet av honom bestämmer han sig för att göra samma sak för att komma över henne. Mitt under raderingsproceduren ångrar han sig dock.

Jaha, jag hade sett fram emot den här filmen ganska länge eftersom jag gillat både I huvudet på John Malkovich och framförallt Adaptation. Det som gjorde att jag sänkte förväntningarna något var att jag inte alls gillade manussnickaren Kaufmans förra samarbete med regissören Michel Gondry, Human Nature.

Så vad tyckte jag då? Nja, det var lite både och. Filmen är klart bättre än Human Nature men inte i klass med Adaptation tycker jag. Carrey är behagligt nedtonad (som man brukar säga). Winslet är skön och om hon kanske hade varit lite lugnare hade jag velat ta en fika med henne. På nåt sätt växte filmen i efterhand. Jag hade inte direkt tråkigt när jag såg den men fick aldrig den där häftiga aha-upplevelsen som när jag såg Adaptation.

Jag gillar stämningen i filmen och bäst är på nåt sätt att över hälften av filmen är en visualisering av Joels minne och hans försök att fly undan minnesraderarna. Övergångar mellan olika scener och miljöer är snyggt gjorda. Här använder sig Gondry av modern datorteknik på ett smart och snyggt sätt, utan att det egentligen syns. Sämst tyckte jag den där sidohistorien med Kirsten Dunst, Mark Ruffalo och Elijah Wood var. Jag gillade varken Ruffalos eller Woods karaktärer. Det sänker betyget en del, men det blir ändå en svag fyra till Det fläckfria sinnets eviga solsken, som kan vara värd att se en gång till.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Bride of Frankenstein (1935)

För några år sen såg jag biografi-filmen Gods and Monsters med Ian McKellan som Frankenstein-regissören James Whale. I samband med det la jag även upp texter om tre av hans filmer på bloggen. Trodde jag. Det visade sig nämligen att jag glömde bort att publicera min gamla text om Bride of Frankenstein så därför så kommer den nu. Bättre sent än aldrig.

Sista filmen i min trio med James Whale-filmer är Frankensteins brud, som den heter på svenska. Frankenstein och hans monster är tillbaka. Ingredienserna är i princip de samma fast med några extra kryddor. Exempelvis gör Ernest Thesiger nog den ultimata rollen som Galen Vetenskapsman här. Vithårig, vilt stirrande blick och ett otäckt anlete förstärkt av det uttrycksfulla fotot. Och sen ska ju monstret få sin Eva också. Jag gillade den här uppföljaren mer än den första filmen om Frankenstein. Handlingen har lite mer humor, främst när Den Galne Vetenskapsmannen är i farten. Det blir dock aningen fånigt ibland. Jag gillade verkligen hur det kvinnliga monstret såg ut, även om hon är med för lite. Riktigt snygg design på henne. Fotot i uppföljaren är också aningen vassare än i ettan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En sak som jag glömde skriva när det gällde den första Frankenstein-filmen var att Colin Clive är riktigt bra som den besatte Henry Frankenstein som drömmer om att skapa liv av död. Bäst i alla de tre filmer jag sett av Whale är nog ögonblicket när Frankenstein ser att hans monster rör på sig och är vid liv och då vrålar som bortom besatt ”It’s alive! It’s alive! It’s alive! It’s alive!”.

Sammanfattningsvis när det gäller de tre Whale-filmerna ser det ut så här:

Frankenstein (1931) 3-/5
Den osynlige mannen (1933) 3/5
Frankensteins brud (1935) 3/5

Leva livet (2001)

Mikael Håfström, vad har vi på honom? Ja, en hel del väl? Ondskan är väl den film som kanske först dyker upp hos mig. Efter denna bar det av till Hollywood för Håfström och filmer som 1408 och The Rite (nej, det är inte en remake på Bergmans Riten). Nu senaste var Håfström på ett enligt mig lyckat Sverige-besök i och med Quick. Min text om Leva livet (nu ska jaaaag leva livet…) skrevs i juli 2007. Jag skriver att det är Håfströms debutfilm, vilket är felaktigt då han redan 1995 gjorde Hamilton-rullen Vendetta med Stefan Sauk.

I debutrullen av 1408-regissören Mikael Håfström får vi ta del av livet för ett gäng hyresgäster i ett hyreshus och även lära känna en dammsugarförsäljare som besöker dem. Jag skulle kanske kalla filmen för en sorts Magnolia light men helt utan samma nerv och med färre personer inblandade. Nja, en hyfsad rulle får man väl ändå säga. Kjell Bergkvist är sig lik, dvs bra, som en av hyresgästerna. Han gör ett charmigt och lite sorgligt försök att stöta på hårfrisörskan Eva Röse. Filmen börjar bra med ganska mycket fokus på Bergkvist. Så fort han inte är med är det lite sämre. Jag gillade inte scenerna med paret där kvinnan spelades av Lia Boysen. Krystat. Efter ett tag ballar filmen ur en aning och blir nån sorts buskis med tokrolig humor som inte funkar (för mig). Detta blandas med nån sorts svärta som Håfström inte riktigt får ihop. Jag fick ibland Aki Kaurismäki-vibbar när dammsugarförsäljaren var med. Jag ger knappt godkänt till Leva livet. För spretig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Only the Brave (2017)

En BOATS som överraskade mig en hel del är brandmansfilmen Only the Brave. Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig men inte att jag skulle vara i princip rörd till tårar i slutet.

Inledningsvis var det det gamla vanliga med macho-män som säger hej då till fru och barn. Det spelas rockmusik i bilen på väg ut mot skogen. Det grabbsnackas under pauserna mellan släckningsarbete. Macho.

Miles Teller spelar en slarver och är urtypen av en figur som ska skärpa till sig, växa upp, klippa sig, skaffa sig ett jobb, och ta hand om sin familj under filmens gång.

Så det är kanske inte så mycket nytt under solen och ingenting speciellt upphetsande. Det är som sagt macho så det förslår och filmen är superamerikansk. Americana! Och det är kanske just därför jag gillar den, just att den känns ärlig. Under titten satt jag och funderade på om jag hade gillat den lika mycket om huvudpersonerna hade varit soldater. Det är mycket möjligt att det inte hade funkat då, som i Lone Survivor. Det är nåt med soldater som dör ärofyllt i slow motion som bara inte funkar för mig.

En liten detalj som stack ut med Only the Brave var dess klippning. Det är ett grepp som man ser då och då i filmer, nämligen att man klipper över till nästa scen innan den pågående scenen kommit till ett normalt avslut. Jag gillade det eftersom det gav ett bra tempo till filmen.

Det visade sig även som tur var att handlingen innehöll mer än brandmän som släcker bränder och fruar och barn som väntar hemma. Fruarna är riktiga människor som får andra scener än såna där de väntar vid telefonen.

Mot slutet får jag en tryckande känsla av en kommande katastrof, och när slutet väl kom var jag helt oförberedd eftersom jag inte hade koll på den verkliga historien. Det var mycket rörande. Den enda lilla plumpen var att man envisades med att veva bilder på de verkliga personerna under eftertexterna. För mig blir det bara lök på laxen, tårta på tårta, och övertydligt smetigt. Det hade räckt med bilden med trädet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Greppet att visa de verkliga personer funkade dock givetvis utmärkt i Chernobyl. Där kändes det helt berättigat.

Song Without a Name (2019)

Sista söndagen på Stockholm Filmfestival har jag som tradition att bjuda in min bror från Uppsala för en dag på festivalen då vi ser två eller tre filmer. I år blev den första filmen Taika Waititis nazisatir och publikprisvinnare Jojo Rabbit. Efter en del funderande så blev den andra och sista filmen… Vinnnarfilmen!

Japp, festivalen brukar alltid ha med en extra visning av den film som vinner Bronshästen och varför inte välja den när det visade sig att jag inte hade sett den tidigare under festivalen. Jag menar, om den nu vann, hur dålig kan den vara?

Song Without a Name eller Canción sin nombre är en peruansk poetisk misärfilm som förde mina tankar till Alfonso Cuaróns Roma. Den utspelar sig i Peru istället för Mexiko men är en svartvit film med ett långsamt berättande om en fattig kvinna som mister sitt barn och har en pojkvän som går med i en rebellgrupp.

Skillnaden med Roma är att huvudpersonen Georgina föder sitt barn på en bluffklinik där personalen sedan stjäl hennes bebis för att sälja den vidare för adoption utomlands. Just detta var en vidrig och Kafka-liknande sekvens där Georgina skickas hem utan sitt barn. Kom tillbaka imorgon säger man. När hon kommer tillbaka nästa dag är det igenbommat och tomt. Här var desperationen massiv. När hon går till polisen och andra myndigheter får hon ingen som helst respons. Till slut går hon till en tidning där hon får kontakt med en journalist som börjar gräva i fallet.

Jag tyckte det här trots sitt ämne var en skön film att se (och sova lite till, ehe). Den är vackert fotad med lugna och långa tagningar i cinéma vérité-stil à la H:r Landshövding (yay!). När journalisten kom i handlingen blev den lite mer intressant och jag trodde ett tag att det skulle bli en sorts konspirationsthriller. Nu blev det aldrig riktigt det. Istället är det en film som liksom händer i mellanrummen mellan det som normalt sätt lyfts fram som avgörande scener. Det hela ger en känsla av nåt saknas, fast inte på ett negativt sätt. Filmen slutar också helt abrupt mitt i vad som jag trodde skulle vara en längre avslutande sekvens.

Jag delar ut en trea till Song Without a Name och avslutar därmed rapporteringen från festivalen för den här gången. Vad tyckte min bror om Song Without a Name? 4,5/5! Bra filmval av mig. 🙂

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jojo Rabbit (2019)

Det är för mig nu uppenbart att jag tycker olika jämfört med majoriteten när det gäller Taika Waititis filmer. Innan Jojo Rabbit hade jag sett tre av dem: Boy (2/5), Hunt for the Wilderpeople (2,5/5) och Thor: Ragnarok (2,5/5) och. Inga toppbetyg direkt.

Under visningen av hans senaste alster så rullade skratten runt i salongen på Park. Själv skrattade jag inte en enda gång förutom ett litet skrock vid ett tillfälle. Henke nämnde efter visningen att inledningen påminde lite om Wes Anderson och jag kan hålla med. Det är stiliserat och snyggt. En sorts konstruerad värld som ger mig en känsla av att den inte innehåller riktiga människor.

Det är nåt med Waititis stil som inte riktigt funkar för mig. Frågan är vad? Kan det vara så att just den typen av satir som Waititi använder inte funkar för mig? Är problemet att han ofta har barn i huvudrollerna? De populärkulturella referenserna kanske? Dessa referenser lyser i och för sig för det mesta med sin frånvaro i just Jojo Rabbit. I slutändan är det nog helt enkelt så att Waititis humor inte är min stil. Jag gillar intern meta, Waititi extern meta. Waititi tycker si, jag tycker så. Humor.

När jag kollade upp mina texter om hans tidigare filmer såg jag att jag nämnde ovan nämnde Wes Anderson. När jag såg Hunt for the Wilderpeople tyckte jag mig nämligen känna av vissa quirky Wes Anderson-vibbar. Så, ja, Henke, Wes Anderson har nog haft ett inflytande på Waititi.

Det fanns saker med Jojo Rabbit som jag uppskattade. Sam Rockwell var nog bäst i filmen och som vanligt sevärd och rolig. Scarlett Johansson var bra men jag fick aldrig en känsla för vem hon egentligen var så när en viss sak skedde kände jag inget speciellt, och tonskiftet skavde snarare än berörde. Stephen Merchant som Gestapo-agent var underbar (och lång!) och scenerna med honom och hans kompanjoner var bra. ”Heroes” med David Bowie och tillhörande dans var fin.

Men som helhet blir det inte mer än så där lite lagom godkänt till Jojo Rabbit.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lille-skutta nu över till Fripps filmrevyer, Movies – Noir, SoF-podden, Rörliga bilder och tryckta ord och Filmitch för att kolla in vad de tyckte om Jojo Rabbit.

Grâce à Dieu (2018)

Grâce à Dieu är en sorts fransk Spotlight. Om jag skulle skriva en kort beskrivning av filmen i en festivaltidning så skulle jag i alla fall referera till Spotlight, och mycket riktigt gör Stockhohlm Filmfestival just det. Det handlar alltså om den katolska kyrkan och dess pedofilpräster som fick fortsätta jobba med barn trots att ansvariga inom kyrkan hade kännedom om vad som pågick.

I Spotlight var det journalister i Boston som nystade i härvan. I Grâce à Dieu är det istället vissa av offren själva som i Lyon bildar en sorts arbetsgrupp och tar sig an sina egna och andras fall. I många fall har preskriptionstiden gått ut så det går inte att väcka åtal. Men den lilla men envisa arbetsgruppen letar idogt efter flera fall, och viktigast av allt försöker man se till att pedofilprästerna åtminstone blir avstängda.

Det är intressant att jämföra de bägge filmerna. Båda är procedurfilmer som är upplagda på liknande sätt. Känslan i Grâce à Dieu är ändå ganska annorlunda. Det är trots allt i grunden en fransk snackfilm. Det förekommer med andra ord en hel del rödvinspimplande och snackelisnack vid middagsbordet.

Grâce à Dieu är även intressant när det gäller sättet fokus skiftar från person till person under filmens gång. Detta gjorde den en aning oförutsägbar, men även kanske en aning för lång. Vi träffar först Alexandre (Melvil Poupaud), ett offer som har fru och barn och lever ett till synes stabilt liv. Just därför kanske han har kraft och vilja att ta upp striden med kyrkan. Sen försvinner Alexandre plötsligt ur handlingen och vi hoppar vidare till nästa offer och får ta del av hans liv. Slutligen träffar vi ett tredje offer och så småningom går trådarna ihop och och de tre huvudpersonerna möts.

En störande detalj som inte har med filmen som sådan att göra är den svenska titeln. I Guds namn fick den heta i Sverige. Detta är en direkt felaktig titel. Grâce à Dieu betyder (Med) Guds försyn och har en direkt koppling till nåt som sägs i filmen i en avgörande scen. Med Guds försyn, I Guds namn, det kan tyckas spela mindre roll men när originaltiteln syftar på en replik som faktiskt sägs så känns det galet att ändra betydelsen. På engelska heter filmen mycket riktigt By the Grace of God.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg Grâce à Dieu ihop med Carl (tack för att du höll en plats åt mig!). Kolla in hans Letterboxd-recension för att se vad han tyckte.