3 x Woody Allen

18 maj, 2012 12 kommentarer

Då kör vi tre snabba Woody Allen-rullar på en gång. Även dessa recensioner skrevs under 2003 och efter succén med Annie Hall och i viss mån Zelig förväntade jag mig stordåd från klarinettisten. Men nja, som så ofta när man har förväntningar…

Titel: Manhattan
Regi: Woody Allen
År: 1979
IMDb | Filmtipset

Woody Allen spelar manusförfattare till tv-shower, är ihop med 17-årig skoltjej och hans ex-fru ska ge ut en bok om deras skilsmässa. Han är även tillsammans med en kvinna, spelad av Diane Keaton, som hans gifta kompis vänstrat med. Jag gillade inte alls den här filmen. Den gjorde mig besviken eftersom de två första Allen-filmerna som jag sett, Annie Hall (vilken höjdare!) och Zelig (sjukt rolig fejkdokumentär), var mycket bra. Jag tyckte historien var ointressant, det blev ej heller speciellt roligt. Enda gången det var lite roligt var när Allen och Keaton gick på konsert med Allens kompis och hans fru. Keaton, Allen och kompisen visste ju alla att kompisen hade vänstrat med Keaton. En rolig scen när de sitter och skruvar på sig och försöker låtsas som det regnar. Men, på det hela en lång transportsträcka mot slutet.

2/5

Titel: Radio Days
Regi: Woody Allen
År: 1987
IMDb | Filmtipset

Radions stjärnor hyllas av Allen genom en judisk (nähä!) familj i 40-talets USA då radion var underhållningen i hemmet, innan TV:n tog över. Vi får se hur människorna bakom rösterna i radion såg ut. Mmm, det här var ett steg upp jämfört med Manhattan. En sevärd och bitvis rolig film där det inte finns nån egentlig historia utan det hela berättas genom korta episoder. Den röda tråden är radion. Allen är inte med eftersom Allen själv i den här filmen är en liten pojke och då kan faktiskt inte Allen spela den rollen. Lite skönt faktiskt. Kul att få se hur Marge i The Simpsons ser ut. Och hon låter precis som i The Simpsons. Det tog kanske 10 minuter innan jag hade placerat rösten i och för sig. Jag fick lite Fellini-känsla, t ex Fellinis Roma. Radio Days är berättad på ett liknande sätt, med korta episoder istället för en rak historia. Radio Days får godkänt, men det är ändå ingen höjdare.

3/5

Titel: Shadows and Fog
Regi: Woody Allen
År: 1991
IMDb | Filmtipset

Filmen utspelas i en okänd stad där en mördare härjar. Allen väcks mitt i natten av ett medborgargarde som vill att han ska hjälpa till att fånga mördaren. En cirkus har anlänt till staden. Svärdslukerskan (Mia Farrow) grälar med sin pojkvän clownen (John Malkovich) och ger sig av in mot staden och hamnar på en bordell. Tråkigt och helt meningslöst tyckte jag. Jag förstår ingenting av historien. Den ger ingenting. Allen springer förvirrad runt hela natten utan att få nånting gjort förutom att själv bli misstänkt som mördaren. Jaha. Och? Kanske skulle det vara en bild av hans eget liv vid den här tiden. Vad vet jag. Allvarligt slöseri med skådespelartalanger: John Malkovich, Kathy Bates, John Cusack, Jodie Foster, William H Macy, Lily Tomlin bl a. Nä, inte bra Allen. Du gör mig besviken. Annie Hall var ju så rolig, fantasifull och skarp. Det här var ju blaha blaha. Snudd på etta, men det blir ändå en tvåa.

2-/5

Arkiverad under Betyg 2, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Good Shepherd

12 maj, 2012 5 kommentarer

Titel: The Good Shepherd (Den innersta kretsen)
Regi: Robert De Niro
År: 2006
IMDb | Filmtipset

The Good Shepard är en film som inte väcker speciellt stor uppmärksamhet. Tydligen gick den på bio i Sverige men det kan inte ha varit under speciellt lång tid. Jag har inget som helst minne av att jag minns den. Ungefär lika anonym som filmen är, är Matt Damon i huvudrollen som Edward Wilson som under sin universitetstid blir värvad till det nystartade CIA. Damon har en speciell förmåga att inte göra nåt väsen av sig men ändå passa perfekt i sina roller. Det är så det funkar i Bourne-filmerna. Han gör inget intryck och därför gör han intryck.

En lustig detalj är att det under förtexterna aldrig skrivs ut att det är Robert De Niro som är regissör. De vanliga texterna om filmfotografer och annat visas men regissören förblir hemlig fram till eftertexterna, om man nu inte som jag förstås visste vem som faktiskt hade regisserat rullen.

Tillbaka till Matt Damon. Han spelar alltså en ung kille, Edward Wilson, som under andra världskriget får i uppgift att skydda USA spionvägen om man säger så. Efter kriget övergår den här krigsverksamheten i det som sen blev CIA. Wilson blir en höjdare inom CIA. Priset han får betala för det är ganska högt. Han lever i ett kärlekslöst äktenskap med Clover Russell (Angelina Jolie). Han tar sitt jobb på yttersta allvar. Han är en god herde som har lovat att skydda USA mot ondska, t ex ondska i form av kommunisterna på Kuba.

Filmen har två parallella handlingar. Dels får vi se Wilson som ung agent och när han får ihop det med Clover (Jolie alltså). Han träffar även en annan tjej som egentligen är den som han vill leva ihop med. Men det var liksom inte meningen, vilket är något som nog stör Wilson genom livet. Wilson har även en alienerad son som han aldrig kommer nära. Filmens andra handling fokuserar på det amerikanska fiaskot vid Grisbukten när USA försökte invadera Kuba. Man misstänker att orsaken till misslyckandet är att man har läcka inom CIA.

Om ni har gott om tid (det är nämligen en ganska lång film) och är sugna på en ganska mysig men nedtonad film som inte gör så mycket väsen av sig så kan jag verkligen rekommendera The Good Shepherd. Den är spännande och välgjord men är väldigt lågmäld. Jag tror det har med Matt Damons karaktär att göra. Den är så blek så att den nästan är genomskinlig men det kanske är bra när man är spion.

3+/5

Steffo på Flmr skrev förresten om The Good Shepherd för ett tag sen.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pans labyrint

9 maj, 2012 12 kommentarer

Titel: Pans labyrint (El laberinto del fauno)
Regi: Guillermo del Toro
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Anledningen till den här lilla Guillermo del Toro-festivalen var att Henke postade en hyllning av Pans labyrint och nu har vi kommit till just den filmen och därmed avslutas del Toro-temat.

Oj, detta var något av en överraskning med sin mörka obehagliga sagostämning och explicita våldsscener. Filmen utspelar sig 1944 i Spanien där inbördeskriget (1936-1939) är slut och Franco och fascisterna har makten. Uppe i bergen finns dock fortfarande spridda gerillagrupper kvar. Hit kommer flickan Ofelia (Ivana Baquero) med sin gravida mamma (Ariadna Gil) för att bo hos mammans nya man, kapten Vidal (en otäckt bra Sergi López, som jag kände igen från En erotisk affär där han gör en heeelt annan roll).

Det som gör filmen bra är den stämning som regissören Guillermo del Toro lyckas skapa med ett mörkt bildspråk och en nervig ljudbild. Fantasi och otäck verklighet blandas. När Ofelia flyr in i sitt fantasiland så sveps även jag in i den världen och in i filmen. Den underjordiska världen, påhittad eller ej låter jag vara osagt, där Ofelia träffar den märklige faunen är mörk, påträngande och obehaglig. Här får Ofelia tre uppdrag hon måste klara innan månen är full om tre dagar. Det första går ut på att hitta en nyckel i magen på en jättelik padda. Hoho, den där paddan var en riktigt ruggig figur.

Samtidigt, ovan jord så att säga, fortskrider jakten på rebellerna. Kapten Vidal är, liksom paddan, en ruggig figur. Totalt hänsynslös. Det är liksom inget snack om vem som är skurk. Precis som det ska vara alltså. Filmen fortsätter att väva ihop fantasi och verklighet på ett skickligt sätt. Båda världarna påverkar varandra och hänger ihop. Mot slutet blir det mörkt, spännande och sorgligt. Ivana Baquero som Ofelia är mycket bra: utsatt men tuff och inte lillgammal. Historien i sig är egentligen inte så speciell men bilderna, ljudet, scenografin… stämningen lyfter filmen till en fyra (kanske en svag fyra egentligen men nu såg jag den på bio vilket gör upplevelsen bättre).

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Fantasy, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

El espinazo del diablo

6 maj, 2012 9 kommentarer

Titel: El espinazo del diablo (The Devil’s Backbone)
Regi: Guillermo del Toro
År: 2001
IMDb | Filmtipset

Efter att ha utlovat recensioner av Guillermo del Toro-filmer till höger och vänster så kommer det en kvartett med några gamla omdömen på mexikanens filmer. Vi börjar med El espinazo del diablo och fortsätter med Hellboy-filmerna och sen avslutar vi med hans största stund än så länge, Pans labyrint.

El espinazo del diablo är ett mediokert spökdrama om en pojke som anländer till ett barnhem på spanska landsbygden under spanska inbördeskriget. Nja, det finns många fel i filmen, främst att den delvis försöker vara en läskig film men inte är det för fem öre. Den har möjlighet att vara lite mystisk men det sjabblas bort omedelbart då man i princip avslöjar allt som skulle kunna vara mystiskt redan i inledningen.

Vissa delar i historien är intressanta men filmen hittar inte fokus och känns luddig. Filmen känns som ett typexempel på en film som inte riktigt vet vad den ska vara. De dramadelar som finns med funkar bra, men om man ska vara en skräckis måste man ta ut svängarna för att ha nån möjlighet att vara läskig. Nu blir det bara blaha blaha med det. Rent hantverksmässigt är det väl inget större fel med snygga bilder och miljöer och så. Därför blir det ändå godkänt, men det är knappt.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

Good Night, and Good Luck.

3 maj, 2012 7 kommentarer

Titel: Good Night, and Good Luck.
Regi: George Clooney
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Under 50-talet så fick en senator i USA vid namn Joe McCarthy kommunistjägarfeber. Allt och alla kunde vara misstänkta hot mot landets säkerhet. Den populäre radio- och tv-mannen Ed Murrow och hans kollegor på CBS gör en serie reportage där man ifrågasätter McCarthys metoder och de hamnar då i konflikt med inte bara kommunistjägarsenatorn själv utan också den amerikanska militären och sina egna chefer.

Det är bara att konstatera att George Clooney är en ytterst kompetent regissör. Nu har jag i och för sig bara sett just den här filmen. Får ta och kolla in hans debut, Confessions of a Dangerous Mind, också (den är väl ganska annorlunda känns det som). Good Night, and Good Luck. är hur som helst riktigt välgjord och har en lugn (och på nåt sätt mysig) stämning över sig. Det här är så långt man kan komma ifrån Armageddon eller liknande sörja som Hollywood spyr ur sig (tillsammans med en del bra sörja).

Det visade sig vara en smart film som inte är publikfriande på nåt sätt och den tar ej heller till brösttoner i sin kritik av vissa element i det amerikanska samhället. Kritiken blir inte mindre aktuell idag bara för att filmen utspelar sig på 50-talet. Snarare tvärtom, med tanke på att man borde lära sig av historien. Jag ser filmen som stark och direkt kritik av Bushadminstrationens agerande men ändå smakfullt utförd kritik.

Samtliga skådespelare (inklusive McCarthy själv, haha) håller hög klass. Clooney själv har tagit en tillbakadragen roll och låter David Strathairn briljera som Murrow, som pratar med en kallt intensiv och mässande stämma som man inte kan låta bli att lyssna på. Bra bra. Det finns två sidohistorier i filmen som kanske inte är riktigt lika intressanta som huvudspåret, och kanske sjunker mitt intresse en aning då. Men sevärt är det hela tiden.

Fotot är stilrent svartvitt och cigarettrök blir oftast snyggt på film (det röktes en hel del på 50-talet och därmed i den här filmen). Angående McCarthy så kan man notera att det alltså bara användes autentiska nyhetsklipp på McCarthy när han var med i filmen. Jag läste nånstans att vissa testpubliker tydligen kommenterat just McCarthy och tyckte att skådisen som gestaltade honom spelade över. Hehe, ja, det var tydligen så han var alltså.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Downloading Nancy

1 maj, 2012 2 kommentarer

Titel: Downloading Nancy
Regi: Johan Renck
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Det finns en svensk tv-kanal som heter Silver. Det enda jag egentligen känner till om kanalen är att det förr om åren varit reklam för den på Stockholm Filmfestival. De filmer som det har visats klipp ur har varit riktigt sköna amerikanska indie-filmer och typ 4 av 5 brukade jag ha sett. Ett speciellt klipp som jag minns är när Ellen Burstyn säger ”silver!” i Requiem for a Dream. För ett tag sen dök det upp ett paket från Silver med reklam för deras American Independent Week (pågår 30/4-6/5). En film som fanns med i paketet var Downloading Nancy av svenske Johan Renck. Jag beslutade mig för att se filmen.

Johan Renck, Johan Renck, Johan Renck. Jag trodde du var Stakka Bo? Stakka Bo med Here we go, en riktig partylåt från början av 90-talet med E-Types hovsångerska Nana Hedin i refrängen. Downloading Nancy är typ så långt ifrån Here we go man kan komma. Det finns ett engelskt ord som beskriver filmen bra. Ordet är bleak. Det betyder dyster men bleak känns mer rätt. Blek och bleak och dyster. Maria Bello gör rollen som Nancy, en kvinna som fullständigt tappat lusten att leva. Hon lever ihop med en man som istället för att be sin fru om saltet vid middagsbordet reser sig upp, går runt bordet, hämtar saltet, saltar sina ärtor och smackande och fundersamt kommer fram till att det var rätt mängd salt. ”Jaha, frugan, sitter du där också?” Förutom det säljer han hemmagolfsystem. Nancy söker sig ut på nätet för att hitta nån lösning, nån utväg.

Oj, Downloading Nancy var en jobbig film som slår mig i magen. Jag minns när den kom att jag av nån anledning valde bort den. Jag minns inte riktigt varför, kanske var det att den inte fick så bra kritik. Jag hade fått för mig att det var en lite halvskön melankolisk film om en kvinna som nätdejtar. Det var ju Stakka Bo liksom. Hmmm, njae, inte riktigt. Donwloading Nancy är film som är skitig, ful och jobbig. Ni vet sån där riktigt äcklig kebablysrörsbelysning. Sån ljussättning och såna färgskalor är det under hela den här filmen. Ingen skådis ser snygg ut, vilket på ett märkligt sätt känns befriande.

Maria Bello gör nog en av sina jobbigaste roller, A History of Violence känns som en promenad i parken i jämförelse. Hon gör den dessutom helt rätt och med klockren tonsäkerhet. Jag trodde kanske att det var på väg att bli lite väl mycket misär och att filmen inte skulle leda nån vart, att inte komma fram till nåt under den skitiga jobbiga ytan. Och det gjorde den kanske inte, förmodligen gjorde den inte det. Jag kan ändå inte låta bli att ge filmen en svag fyra. Det är så dystert det kan bli och jag kan inte låta bli att gilla dess kompromisslöshet trots meningslösheten.

4-/5

Filmen finns att se på Silver under veckan tillsammans med ett gäng andra indie-filmer av vilka jag kan rekommendera The Station Agent, Secretary, American Splendor, Me and You and Everyone We Know och Pi bl a. En varning bara angående Dowloading Nancy: inte många verkar gilla filmen. Många delar ut lägsta betyg, vilket är förståeligt. Filmen är deprimerande, en feel-bad-film som är på gränsen till outhärdlig och på gränsen till att bara vara tråkig istället för berörande. Den bästa filmen att se efter Downloading Nancy för att må bra är definitivt The Station Agent! Eller så kan man se The Station Agent direkt och må bra direkt! 🙂

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

All That Heaven Allows

3 april, 2012 2 kommentarer


Titel: All That Heaven Allows (Morgondagen är vår)
Regi: Douglas Sirk
År: 1955
IMDb | Filmtipset

Movies – Noir har Douglas Sirk-tema denna vecka och här skrivit om All That Heaven Allows. Här kommer min recension av den filmen.

Falcon Crest-elakingen Jane Wyman spelar huvudrollen i denna 50-talsförlaga till Far From Heaven. Douglas Sirk regisserar och allas vår Rock Hudson spelar Wymans kärleksintresse. Wyman är änka i en typisk amerikansk 50-talsförort och blir kär i sin trädgårdsmästare (fel val). I Far From Heaven var han svart, men det behövdes inte här. Det räcker med att han är yngre och ovanligt levnadsglad för att skvallret ska vara igång. Ska hon våga gifta sig?

Det här var en helt bisarr film. Allt är uppskruvat flera varv när det gäller karaktärernas egna fördomar och rädsla för andras fördomar. Men, samtidigt som jag inte kunde låta bli att skratta flera gånger, när det bara blir för mycket av 50-talsfärger, studiokulisser och klichéer, så kände jag ändå en stor sympati med Wymans karaktär. Hon spelar riktigt bra här dessutom. Jag hade aldrig en tråkig stund under filmen, det fanns alltid något att fascineras över, antingen smått bisarra scener eller gripande scener med bra skådespel (ok, Hudson är lite väl träig kanske). Jag kan inte låta bli att ge filmen en fyra.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Melodram, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Ran

31 mars, 2012 8 kommentarer


Titel: Ran
Regi: Akira Kurosawa
År: 1985
IMDb | Filmtipset

Det här blir den sista Kurosawa-rullen som jag skriver om på ett tag. Av de filmer som Rörliga bilder har avhandlat under mars månad (dvs alla Kurosawas filmer!) så känner jag att jag vill kolla in Kagemusha men det får bli senare. Om just Ran tyckte Sofia bra, mycket bra.

Ran bygger på Shakespeares tragedi King Lear och handlar alltså om en härskare som på ålderns höst tänker sig att lämna ifrån sig makten och låta sina tre söner ta över och dela upp riket mellan sig. De två äldsta av sönerna tycker det är en bra idé, medan den yngsta förbannar det hela och blir avvisad av sin far. I efterhand visar det sig att den yngsta sonen kanske hade rätt ändå. Det går nämligen inte riktigt som den gamle härskaren tänkt (eller snarare inte alls!).

Ran påminde en hel del om en tidigare Kurosawa-film, nämligen Blodets tron (1957). Och det kanske inte är så konstigt eftersom även den bygger på ett Shakespeare-stycke (Macbeth). Liksom i den så domineras Ran av avundsjuka, paranoia, maktbegär och intriger. Liksom i den så finns det en intrigerande och väldigt läskig kvinna bakom det som sker. Fotot i Ran är mycket bra och det känns väldigt bra att den är i färg. Samurajerna (och kvinnorna) med sina sina vackra kläder är gjorda för färg. Verkligen bra att Kurosawa fick göra några färgfilmer på slutet (även Dodes’ka-den utnyttjar färgerna bra).

Det vilar en ödesmättad, lite otäck stämning över Ran och man känner på sig att det inte kommer att gå bra. Filmen innehåller också en hel del stora stridsscener med hästar och stora arméer. Bl a en uppmärksammad sekvens när man får se grymheter under en batalj med ett stycke klassisk musik som enda ackompanjemang. Effektfullt.

4/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Himmel och helvete

30 mars, 2012 4 kommentarer


Titel: Himmel och helvete (Tengoku to jigoku)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1963
IMDb | Filmtipset

Jag upptäckte precis att jag missat att posta en recension av en de Kurosawa-filmer som avhandlats av Rörliga bilder. Det handlar om deckardramat Himmel och helvete och Sofia själv tyckte att det var en fullpoängare. Jag är inte lika positiv men jag förstår att man gillar filmen.

Många Kurosawa-rullar utspelas ju i samurajmiljö. Det finns några undantag: Dersu Uzala, Revolvern, Ikiru… ja, kanske en hel del när jag tänker efter. Himmel och helvete (som bygger på en bok av Ed McBain!) är en film som Kurosawa låter ta den tid det tar. Inget stressas fram. Början är ett sorts kammarspel som till största delen utspelas i ett rum, i affärsmannen Gondos (Toshirô Mifune) rum när en kidnappare utpressar Gondo. Av misstag har fel barn rövats bort vilket gör historien ganska intressant då Gondo faktiskt hade pengarna men behövde dem för att rädda sin egen karriär. Scenerna känns annorlunda då det är väldigt många personer i ett rum: poliser, Gondo med fru, pojkens pappa, etc. Ofta är det bara tyst när de väntar på att kidnapparen ska ringa. Här tycker jag Kurosawa lyckas skapa en bra stämning med små medel.

Filmen består av två delar: först utpressningsdelen som i princip utspelas i Gondos hem (högt uppe på en kulle, himlen) och sen en lite längre del med en polisutredning (bl a i fattiga slumkvarter, helvetet). Fokus skiftar då från Gondo till poliserna som sköter utredningen. Lugnt och metodiskt tar Kurosawa oss igenom utredningen och man kommer allt närmare förövaren. En rolig detalj var att filmen var i svartvitt men vissa detaljer var faktiskt i färg, t ex den röda röken från väskor med pengar eftersom polisen lagt i en manick som skulle ryka om man brände väskorna. Det förekommer en relativt spännande sekvens på ett tåg. Det blir alltid en lite speciell känsla på tåg. Just det där med lugnt och metodiskt gör väl kanske att tempot är aningen för lågt och filmen känns lite långdragen.

Jag gillar ändå helheten. Det är alltid kul att se gamla filmer som beskriver samhället som det var då, och då menar jag inte ”då” i betydelsen ”flera hundra år sen” utan gamla filmer som skildrar sin samtid. Det är t ex sak som jag gillar med film noir: man får sig till livs lite socialrealism från förr. Eller kultur från förr. Även så här. Jag gillar t ex en sekvens på en klubb som poliserna besöker där det förekommer lite samtida skön musik. Det är väldigt, väldigt nära fyran, men inte riktigt. Medan jag såg filmen kom jag att tänka på den amerikanska noiren The Naked City av Jules Dassin, som också handlar om en polisutredning. Om nån tänker sig att se några fler Kurosawa-filmer så kan Himmel och helvete vara ett tips. Eller vad säger du, Sofia? 😉

3+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dersu Uzala

29 mars, 2012 2 kommentarer


Titel: Dersu Uzala (Vägvisaren)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1975
IMDb | Filmtipset

Vägvisaren såg jag innan Dodes’ka-den och då var det den mest annorlunda Kurosawa-filmen jag hade sett. Förutom att den var i färg var det en japansk/sovjetisk produktion och skådisarna snackade ryska och det hela utspelades i Sibirien. Sofia tyckte den hade naturskönt foto men var lite för händelsefattig.

Handlingen äger rum i början av 1900-talet (innan den ryska revolutionen) och handlar om en rysk militär, Arseniev, som har i uppdrag att kartlägga områden i det folktomma Sibirien. Mitt i skogen stöter forskningsgruppen på en gammal jägare, Dersu Uzala, som de erbjuder att bli deras vägvisare. Dersu Uzala räddar livet på Arseniev vid ett tillfälle när de båda går vilse en stormig natt på en sjö mitt i vintern. Några år senare är Arseniev i skogarna för att utforska ännu en gång och träffar då återigen sin gamle vän Dersu.

Filmen börjar lite segt och det tog lite för lång tid innan jag liksom förstod vad den gick ut på. Efter ett tag blir den lite intressant då forskningsgruppen råkar ut för en del äventyr, banditer, osv. Den här jägaren Dersu Uzala är skön karaktär. Han är en riktig liten krutgubbe. Han lever ett med naturen och lär forskningsgruppen hur det är att leva i naturen, att ha respekt för allt levande osv. Vänskapen mellan Arseniev är varm och enkel, skildrad på ett typiskt Kurosawa-vis. Där kände jag igen mig från andra filmer. Jag gillar filmen men den är nog allt lite händelsefattig.

3+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →