Transsiberian (2008)

24 oktober, 2018 4 kommentarer

Stockholm Filmfestival äger i år rum 7-18 november. För tio år sen besökte jag festivalen som vanligt och då såg jag hela tolv filmer. Ja, det är väl inte så jättemånga kanske. Jag såg ju lika många filmer under tre dagar nere i Malmö i år. Men det är en annan grej när man är hemma i Stockholm och jobbar som vanligt. Vi får se hur många det blir i år. En av filmerna jag såg under 2008 års festival var Transsiberian. Så här tyckte jag om den efter visningen.

Brad Andersons förra film The Machinist var en helt ok paranoid mysteriethriller. I hans nya film möter vi Woody Harrelson och Emily Mortimer som efter att ha hjälparbetat i Kina bestämmer sig för att ta transsibiriska järnvägen till Moskva på sin väg hem till USA. En bit in på resan får de sällskap av ett ungt och lite halvskumt par, spelade av Kate Mara och Eduardo Noriega.

Mmm, filmen är godkänd ganska länge. Harrelson gör en lustig karaktär som både är naiv och kul. Mortimer funkar inledningsvis som hans fru men det ändras efter hand. Många av miljöerna är också riktigt snygga. Bl a en fantastiskt snygg ortodox kyrka i vintermiljö (nån som vet om den finns på riktigt?).

Tyvärr tar filmen mot slutet en vändning mot kalkonens rike. Saker och ting händer som man inte kan undvika att skratta åt trots att det ska vara spännande. Ett problem är att Mortimer inte är trovärdig i sin roll då hon ska förställa en f.d. bad girl som haft problem med droger men som nu gift sig med den kristna Harrelson. Ett annat problem är att handlingen mot slutet är så förvirrad och ologisk att man bara häpnar. Många scener är helt ok och spännande men handlingen och logiken som fört filmen fram till dessa scener är skrattretande. Tyvärr.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Brad Anderson var på plats och tyckte att Stockholms vinterväder passade som inramning av filmen. Sen skulle filmen börja. Det vara bara det att man startade fel film. Leonera gick igång till publikens protester. Vissa lät dock höra ”det är bara en förfilm!”. Efter fem-tio minuter började till slut rätt film.

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , , , ,

A Simple Favor (2018)

27 september, 2018 8 kommentarer

Jag tror inte jag har sett enda film av regissören Paul Feig. Detta faktum framkallar viss förvåning bland mina filmintresserade vänner. ”Har du inte sett Bridesmaids?!” utbrister de häpet och börjar citera repliker och jag känner mig utanför.

Anledningen till att jag inte lockats till hans filmer? Jag vet inte, men det är nåt med en viss typ av stiliserad och överdriven amerikansk komedi som jag aldrig känner nåt sug av att se. Jag har inte sett Bridesmaids, The Heat, Spy, Wedding Crashers, Trainwreck, Knocked Up eller Pitch Perfect. Det kanske jag borde. Jag kanske gillar dem!?

Nu har jag i alla fall sett en film av Paul Feig. Fast grejen är att A Simple Favor skulle vara en thriller (Hitchcock-inspirerad sas det), så jag kanske skulle få helt fel bild av Feig som regissör. Det tror jag inte jag fick. För mig känns det som att A Simple Favor nog är hyfsat lik hans andra filmer (säger jag som inte sett enda av dem!). Det är bara det att Feig visar en lite annan sida av sig själv och väljer att låta filmen gå åt thriller-hållet. För mig känns den ändå nästan mer som en komedi.

Allas älskling Anna Kendrick spelar Stephanie, den duktiga mamman som vloggar om fläckborttagning och kakdeg och som är raka motsatsen till Emily (Blake Lively). Istället för att prata om bullbak på YouTube så inleder Emily eftermiddagen med en Gin och tonic. Av nån anledning blir de vänner, kanske för att Stephanie hela tiden ställer upp och hämtar Emilys son på skolan. Well, och sen får väl även Emily Stephanie att släppa loss och bli lite vildare.

En dag försvinner Emily spårlöst och Stephanie blir besatt av att hitta sin ”bästa vän”, något som hon också rapporterar om på sin vlogg.

Filmens värld är nån form av förhöjd verklighet, det är tydligt. Så är det väl ofta i filmer och jag brukar inte ha nåt problem med det. Här gjorde det dock att jag kände en distans och det ledde till att hela filmen blev kall för mig.

Kendrick och Lively har inledningsvis ett ganska roligt samspel. Två kontraster möts och det uppstår en del kul situationer. Dessutom älskade jag Livelys kläder, mest i form av snygga kostymer. Men sen försvinner Emily och det samspelet försvann ju då också.

Det förekom en poliskommissarie som hade en del roliga scener. Han var en skön typ som såg igenom alla han pratade med (eller förhörde snarare), inklusive Stephanie.

Jag ska även ge filmen att den var ganska klurig att förutse. Vilken väg ska den ta? Vilken rollfigur är det egentligen som är the bad guy? Det svängde lite fram och tillbaka.

Problemet var bara att jag inte kände nåt för nån i filmen. Jag tyckte heller aldrig att den var tillräckligt rolig eller spännande för att lyfta sig själv till några högre nivåer. Jag tror helt enkelt det inte var min typ av film. Jag ser hantverket men filmen går mig lite förbi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioA Simple Favor har premiär imorgon fredag och jag tror faktiskt jag rekommenderar ett biobesök. I det här fallet misstänker jag det är mig det är fel på, snarare än filmen, och många kommer nog uppskatta den och tycka att det är ett roligt, skarpt och stilfullt litet thrillermysterium.

Fler som skriver om A Simple Favor:

Har du inte sett den? (Carl)
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Komedi, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Into the Wild: Shoot to Kill (1988)

1 augusti, 2018 6 kommentarer

Att Shoot to Kill, eller Deadly Pursuit som den fick heta utanför USA, skulle bli ett trevligt återseende, det var jag helt säker på. Den hade en del att leva upp till då den hamnade så pass högt som på plats tre på min topplista över 1988 års bästa filmer. Skulle den hålla måttet vid den här omtitten?

Sidney Poitier spelar här FBI-agenten Stantin som jagar en synnerligen brutal, hänsynslös och slug juveltjuv. Det hela inleds med ett gisslandrama med tragisk utgång där vår brottsling slinker mellan polisens fingrar. Jakten tar oss tittare och Stantin upp i bergen, nära gränsen till Kanada, där skurken har infiltrerat en liten turistgrupp ute på hajk med guiden Sarah, spelad av Kirstie Alley.

Stantin paras ihop med Sarahs pojkvän, den vrånge bergsmannen Knox (Tom Berenger). Knox låter motvilligt, efter övertalning, Stantin att haka på när han ger sig av för att försöka rädda sin Sarah. Det blir inte en promenad i parken för stadsmannen Stantin. Knox tycker att Stantin sinkar honom och hoppas inget annat än att han ska ge upp. Men skam den som ger sig.

Bland det första jag tänker på är musiken som spelas under förtexterna. Den för direkt tankarna till smörig 80-talsmusik. Hehe, inte så konstigt då filmen är från 1988. Det är stråkar och ostig saxofon och så ett speciellt trumljud som David Sandberg återanvände i Kung Fury.

En lustig detalj är att jag inte mindes ett jota av filmens första 25 minuter som utspelar i San Francisco innan Stantin ger sig ut i vildmarken tillsammans med Know. Det beror ganska säkert på att inledningen är lite tråkig och bara en transportsträcka fram till att filmen kickar igång ordentligt. Detsamma gäller för övrigt avslutningen som jag inte heller kom ihåg mycket av. Fast Poitier är ändå sevärd hela tiden. Vilken pondus, grace och intensitet han har och, inte att förglömma, en bra komisk timing.

Filmens största behållning är helt klart samspelet mellan Poitier och Berenger. Faktum är att jag skulle nästan klassa Shoot to Kill som en buddy-komedi. Knox är vrång och vresig och försöker bli av med Stantin mest hela tiden. Stantin är tafatt där uppe i bergen men han gör ändå det han måste för att inte bli avhängd. Envis som en åsna. Givetvis växer det hos båda fram en beundran för varandra.

”Do you mountainmen do this kind of shit a lot?”
”Every damn day!”

”You FBI guys do this kind of shit a lot?”
”Every damn day.”

Upplägget med en okänd skurk i en mindre grupp är smart. Filmen försöker hela tiden luras och få oss att tro att det är fel man som är skurken. Om man sett filmen tidigare eller känner till skådisen som spelar den rollen så är det ju inte så svårt att räkna ut vem det är. I vilket fall så tycker jag det är ett smart upplägg. Och som jag skrev tidigare så är skurken verkligen hänsynslös och brutal.

Sidney Poitier är bäst i filmen och jag gillar att man inte gör nån stor grej av att han är svart. Det förekommer en redneck som har svårt att tro att han verkligen är en ”G-Man” och så skämtar man vid ett tillfälle om att en förvirrad björn nog aldrig sett en svart man förut. Men that’s it.

Jag gillar verkligen Shoot to Kill. Vi får härliga bergsmiljöer, action, buddy-komedi, vildmark, äventyr och en matinéstämning som är på topp. Kanske sjönk filmen ett halvt snäpp vid omtitten (några av de komiska inslagen kändes aningen fåniga den här gången) men en stark trea ska den ha.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En mördare och juveltjuv ska fly till Kanada och gömmer sig i turistgrupp som ger sig ut på hajk i vildmarken.
Miljö: Riktigt trevliga miljöer i form av skog, berg, forsande älvar, raviner, linbanor, raststugor i trä och så en liten snöstorm.
Djurattacker: Japp, en björnattack plus en stirrande älg.
MacGyver: Inte så mycket men vi får uppleva klättring medelst rep över en ravin och även gammal hederlig bergsklättring. Inte så mycket MacGyver alltså.

 

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Brott, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Into the Wild: The Hunted (2003)

25 juli, 2018 2 kommentarer

The Hunted kanske inte riktigt passar in i ”Överleva i vildmarken”-mallen likt de flesta andra filmerna i temat. Det handlar förstås om att överleva men den främsta motståndaren är en annan människa snarare än den vilda naturen. Ja, det är t.o.m. så att vildmarken är huvudpersonernas vän, och då syftar jag både på filmens titelfigur och den som jagar honom. Men jag kände ändå att den passade in i det avseendet att det handlar om att vara helt utlämnad och utnyttja de små medel man har till hands för att överleva.

I rollen som Den Jagade ser vi Benicio Del Toro som spelar Aaron Hallam, en dödsmaskin skapad av den amerikanska armén. Det har blivit fel i hjärnan på Hallam och istället för att lönnmörda ondskefulla serbiska krigsherrar i Kosovo så massakrerar Hallam harmlösa och oskyldiga hjortjägare i skogarna i nordvästra USA.

Den ärrade veteranen Tommy Lee Jones spelar L.T. Bonham a.k.a Jägaren a.k.a Mannen Som Talar Med Vargar. L.T. är mannen ansvarig för att ha skapat Hallam då han ledde utbildningen av militärens hemliga lönnmördare. Egentligen är han, eller tror han är, en natursjäl som värnar djurens rätt. Vad som gör honom intressant för militären är dock att han innehar kunskapen om hur man dödar en människa på det mest effektiva sättet med en kniv. Och dessutom vet han hur man tillverkar en sån kniv med det som naturen erbjuder.

L.T. får (förstås) i uppdrag av FBI, med Connie Nielsens agent i spetsen, att fånga in sin forne elev. Jakten kan börja.

Jag kan väl börja direkt med att säga att det här känns som en uppenbar homage till PTSD-filmernas PTSD-film, nämligen den första filmen om Vietnamveteranen John Rambo, First Blood, som vi för övrigt hittar på plats fyra på min topplista över 1982 års bästa filmer. Skillnaden här och det som gör The Hunted till en film där det är svårare att sympatisera med huvudpersonen är att Hallam dödar jägare för att de jagar hjort med avancerade gevär med kikarsikten istället för med kniv. Rambo, han ville ju bara lämnas ifred.

En lustig detalj är att när jag såg The Hunted för flera år sen, då jag försökte gå iland med det här vildmarkstemat första gången, så förstod jag inte Bonhams motivation till att vilja jaga Hallam. Hallam, som jag tyckte bara ville vara just ifred, precis som Rambo. What? Ja, Bonham kanske vill vara ifred men han dödar ju oskyldiga på löpande band för att de jagar djur på fel sätt. Dessutom har ju Bonham varit med och skapat Hallam.

Om jag ska gnälla på nåt så är det kanske att jag ville ha haft mer miljöer ute i vildmarken, ute i de där fina och gröna Oregon-skogarna. Här är allt mossigt och fuktigt och träden är beslöjade med härlig grågrön skägglav. Men samtidigt tyckte jag att det var lite kul att filmen blandade jakter som utspelade sig i skogen med tafatt i den urbana miljön i Portland. Det går tydligen att använda sig av samma typ av spårknep som ute i skogen, i alla fall om man jagar varandra genom stadsparker och fontäner.

Det filmen kokar ner till är väl konflikten inuti Tommy Lee Jones rollfigur. Hallam är ganska ointressant. Han har blivit galen helt enkelt. Bonham däremot: han ogillar pistoler, blir flygsjuk när han åker helikopter, har aldrig dödat någon MEN han utbildar militärer i konsten att döda. Ska han själv kunna döda någon om han verkligen är tvungen?

Slutligen är det väl dags att nämna filmens regissör: William f*cking Friedkin. Mannen bakom filmer som To Live and Die in L.A. och Killer Joe. Ja, och så The French Connection och The Exorcist också. Och alltså The Hunted.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En militär blir galen börjar döda folk. Hans lärare, och i viss mån hans mentor, måste fånga in honom.
Miljö: Det är lite blandat. Vi bjuds på fina skogsmiljöer, både under vintertid med snö och under sommaren/hösten (se nedan). Detta blandas upp med urbana miljöer där en del av jakterna äger rum. Det förekommer mycket vatten i form av både naturliga vattenfall och fontäner.
Djurattacker: Inga alls faktiskt. Ja, det är i själva verket så att Bonham hjälper en stackars varg som fastnat i en snara.
MacGyver: Ett antal smarta fällor. Man gör knivar av både rostiga metallbalkar och flinta. Metallkniven tillverkas ute i naturen där man agerar smed efter att ha gjort upp eld (givetvis helt utan artificiella medel som t ex tändstickor). Obs! MacGyver hade ju förstås aldrig gjort ett vapen…

 

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Public Enemies (2009)

25 maj, 2018 4 kommentarer

Michael Man, vad har vi på honom? Ja, en hel del bra filmer skulle jag säga. Heat, Collateral, Thief, Manhunter och The Insider är ju toppfilmer allihop. Sen har vi kanske några bottennapp. Jag tänker främst på Miami Vice som jag inte gillade alls. Public Enemies, som väl hamnar väl nånstans mittemellan, skrev jag om i augusti 2009. Ali, Blackhat och Den siste mohikanen återstår för mig att se.

Michael Mann är en riktigt bra regissör som sällan gör dåliga filmer. Ja, jag tror nog inte jag har sett en dålig film av honom, även om jag långt ifrån har sett allt. Public Enemies var länge mycket bra. Det var bra stämning, snyggt och fantastiskt bra musik (som påminde mig lite om suveräna dokumentären Searching for the Wrong-Eyed Jesus). Skådisarna är duktiga, även om jag börjar tycka att det finns något stelt över Christian Bale. Jag gillade Marion Cotillard som Dillingers flickvän Billie Frechette. Hon tillförde något extra (förmodligen lite kvinnlighet, haha) till filmen även om hon inte var med så mycket.

Efter ett tag kände jag att det mesta är bra men att nånting saknades. Först trodde jag skådespelarinsatserna var platta men det är nog så att det är karaktärerna i sig som är platta. Spänningen saknades helt enkelt. Det blev lite segt nånstans i mitten: Dillinger i fängelse, Dillinger rånar bank, Dillinger i fängelse, Dillinger rånar bank, osv. En scen som jag dock kommer ihåg så här i efterhand var när Dillinger ger Frechette en päls i present. De tittar varandra i ögonen och Depps ögon ser väldigt sorgliga ut. Som om han vet att det kommer att ta slut, förmodligen genom att han dör. Han kan helt enkelt inte undvika att det kommer hända. Han kanske kan men vill inte.

En fråga angående fotot: Var det digitalt hela tiden? Jag tyckte t ex scenerna från galoppbanan såg mer ut som vanlig gammal hederlig film. Å andra sidan så brukar det vara i dunkla scener som det digitala syns. En detalj som jag tyckte var lite fånig var att Dillinger framställdes som nån sorts gentlemannatjuv medan Baby Face Nelson skulle var en jättebebis och idiot. Det är möjligt att det var så det var men det kändes överdrivet. Mann är en jäkel på att få till en speciell (kanske melankolisk) stämning i sina filmer. Här tyckte jag dock att Mann visar snygga bilder till sorgligt soundtrack och sen ska vi direkt tycka ”åh, vad synd det är om Dillinger”. Snubben rånade banker. Han får väl stå sitt kast. Å andra sidan så är det precis samma tema i Heat, och den filmen är suveränt bra. Hur som helst, det kan inte bli mer än en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Det är alltid kul att spotta skådisar från The Wire. Två stycken den här gången: Domenick Lombardozzi och Peter Gerety.

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Mystery Train (1989)

1 april, 2018 Lämna en kommentar

Imorgon är en annan dag. Ja, det är ju faktiskt Annandag påsk imorgon. Jag delar ut ett litet Jarmusch-påskägg i form av en kort gammal text från augusti 2008 om Mystery Train, där jag förutom att tycka till om filmen även rör ihop begreppen antologifilm och hyperlänkfilm.

Det handlar om ytterligare en Jim Jarmusch-film för min del. Mystery Train är en episodfilm i tre avsnitt där vi får träffa olika personer i Memphis, Tennessee. Först ut är ett ungt japanskt par som anländer med tåg för att kolla på Sun Studios och Elvis Graceland. I den sista delen spelar Steve Buscemi en nervös frisör som hamnar på nattliga äventyr efter att hans kompis (Joe Strummer från The Clash) blivit dumpad av sin flickvän och sen supit sig full. En sorts huvudroll spelar även ett hotell i stan där alla inblandade tar in.

Bitvis håller filmen samma klass som Down by Law men den känns litet splittrad, förmodligen för att det är tre olika historier som berättas (även om de förstås har vissa beröringspunkter som sig bör). Om man sett fler filmer av Jarmusch känner man igen hans avslappnade, sköna stil. I den sista delen med Buscemi i högform får jag Pulp Fiction-vibbar. Det känns också som att Jarmusch här blåste (nytt?) liv i genren med flera parallella historier och människoöden som löst vävs samman.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Faktaruta: Filmer med fler mer eller mindre sammanlänkade historier kallar Wikipedia för kompositfilm, antologifilm eller portmanteau-film. Tänk Short Cuts, Magnolia, Crash, Lantana, etc. Jag hittade en lista där en dvd-sajt samlat några av sina favoriter. Jag håller inte med om alla men Pulp Fiction, Magnolia och Amores Perros som alla är med på listan är ju grymma.

Min kommentar: Nja, här får jag nog rätta mig själv. Mina exempel (Short Cuts, Magnolia, Crash, Lantana) är ju snarare vad jag kallar hyperlänkfilmer, alltså filmer där flera parallella historier berättas samtidigt och vävs samman. I antologifilmer berättas en historia i taget, men historierna har oftast gemensamt tema och/eller gemensamma rollfigurer. Om man sen börjar blanda in begrepp som kompositfilm så börjar definitionerna nog flyta ihop… Och den där listan som refereras den har tyvärr försvunnit nånstans i cyberrymden.

Arkiverad under Antologifilm, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Down by Law (1986)

30 mars, 2018 2 kommentarer

Nu har vi kommit till den första riktigt bra filmen av Jim Jarmusch. Ja, förutom Broken Flowers och andra som kom senare. Men Down by Law är i vilket fall den första av Jarmuschs 80-talsfilmer som jag verkligen gillar, vilket känns som en paradox då en viss italiensk skådis är med… Texten skrevs i augusti 2008.

När jag läser min recension av Jarmuschs Stranger Than Paradise så stämmer en hel del in på Down by Law. Skillnaden är att jag gillar Down by Law skarpt redan från början. Fotot, svartvitt förstås, är en njutning. Bara det räckte i princip för att jag skulle gilla filmen. Den något händelsefattiga och melankoliska handlingen känns bara helt rätt här. Jag tror det kan bero på att Tom Waits och John Luries rollfigurer här får en motpart i form av en levnadsglad/galen Roberto Benigni. De tre möts i en fängelsecell där de hamnat efter att på olika sätt blivit lurade.

I vanliga fall är jag allergisk mot Benigni. Jag står ut med honom i ungefär tre sekunder. Nu har jag i och för sig nog bara sett honom i hans egna Livet är underbart och i Jarmuschs Night on Earth, men i dessa filmer upplevde jag honom som ytterst jobbig. I Down by Law passar han dock perfekt. Anledningen är nog att Benigni här har några andra att irritera (istället för mig!). Nämligen Waits och Luries rollfigurer. Kanske är han även en aning nedtonad. Bl a berättar han en rörande och rolig historia om sin mamma och en kanin.

Efter att ha sett några filmer så framstår Jarmusch mer och mer som värsta stilisten. Filmerna känns väldigt genomtänkta formmässigt. Ofta använder Jarmusch en stillastående kamera. Det är inte lika extremt som hos vår egen Roy Andersson men det är ändå ett tydligt grepp. Jag tycker Jarmusch i Down by Law har fått till den perfekta independent-stämningen: tillbakalutat men samtidigt snyggt, genomarbetat och med en lågmäld humor (ja, trots Benigni). Det är möjligt att filmen bara är värd en svag fyra men jag njöt så mycket av fotot att det blir en ren fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , ,

Zatôichi (2003)

7 mars, 2018 Lämna en kommentar

Jag skulle inte säga att Takeshi Kitano är nån favorit men jag gillar honom, både som regissör och skådis. Han har en något udda stil den mannen. Några exempel på filmer som jag sett är Sonatine, Hana-Bi, Kikujiros sommar (tre som han regisserat) och så Battle Royale förstås (där han enbart bidrar som skådis). Texten om Zatôichi skrevs i februari 2009.

Takeshi Kitano både regisserar och spelar huvudrollen i den här filmen om Ichi, den blinde massören, tärningsspelaren och vandringsmannen. I sin vandringsstav döljer Ichi ett svärd som han dessutom är grym på att använda. Nu har jag har inte sett nån enda av de gamla japanska filmerna om Zatôichi men det känns som Kitano har gjort något eget av historien. Det finns en udda humor som jag tror är Kitanos egen. Kitano själv är skön som Zatôichi själv. Han spelar med en lite loj naiv stil. När det väl behövs är han är superskarp med sitt svärd.

En sak som jag för ovanlighetens skull noterar är att jag gillar musiken. Zatôichi är en sån där film där musiken är bra och sticker ut men ändå inte stör. Det är en sorts synth-electronica med lite 80-talskänsla kanske. Ja, och sen blir det lite japansk steppmusik på slutet, haha. Det finns några scener (som jag gillade) då man låtit ljudet av olika typer av arbete bilda en del av ljudspåret. Det förekommer även en del humor vid lite oväntade tillfällen, som vanligt i asiatiska filmer skulle jag vilja säga) Ta t ex slutet med dansscenen som jag inte kunde låta bli att skratta åt och njuta av. Zatôichi är en ganska udda mix av våld (snyggt blod), humor och lite spänning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Det var också kul att se Tadanobu Asano från mästerverket Universums sista dagar. DS

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Brott, Film, Komedi, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Catch Me If You Can (2002)

2 mars, 2018 4 kommentarer

Natten mot söndag kan Steven Spielbergs The Post vinna en guldstatyett för bästa film då ju Oscarsgalan går av stapeln. Nu är det väl osannolikt att The Post skulle avgå med segern men konstigare saker har ju hänt. Här kommer ett gammalt preblogg-omdöme om en Spielberg-rulle från förr. Nämligen Catch Me If You Can från 2002 och texten skrevs i maj 2003.

Spielberg har spottat ur sig filmer på senaste tiden. AI tyckte jag var dålig, Minority Report helt ok och den senaste Catch Me If You Can får godkänt. Den är rätt fascinerande eftersom den bygger på verkliga händelser… ja, i början står det att filmen inspirerats av verkliga händelser. Men ändå.

Egentligen handlar det om en ung kille på jakt efter sig själv och nån sorts ordning i sitt liv. Det hela börjar när den 16-åriga Franks föräldrar skiljer sig och Frank (Leo DiCaprio) rymmer hemifrån. Hans pappa (Christopher Walken) är en sorts fifflare och har problem med skattemyndigheten, och familjen har tvingats flytta från sin villa till en trång lägenhet. Frank vill ställa allt till rätta, dvs fixa pengar till pappan och därigenom få mamman att komma tillbaks till pappan igen. Frank börjar förfalska checkar, utger sig för att vara pilot och flyger runt jorden. Det hela eskalerar och det är bara en tidsfråga innan verkligheten, i form av FBI-agenten (Tom Hanks) kommer ifatt Frank.

Det är i grunden en rätt så sorglig historia även om Franks lurendrejeri är roligt. Jag gillar 60-talskänslan som Spielberg fångat på ett bra sätt. Leo passar i sin roll tycker jag. Hanks känns lite för snäll som FBI-agent men han kanske var så i verkligheten. Walken är förstås bra men är med för lite. Filmen funkar som underhållning för stunden men liksom i andra filmer (AI!) har Spielberg en förmåga att dra ut slutet och det blir lite för långt och utan knorr. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, BOATS, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Chrysalis (2007)

16 januari, 2018 Lämna en kommentar

Fransmännen har känsla för stil, det får man ge dem. Chrysalis är en riktigt snygg actionthriller som utspelar sig i ett stålgrått Paris med skurkar som inte visar nån som helst hänsyn utan dödar för att de kan. I fokus hittar vi en manlig deppig polis (hmm, nytänk!) som får en ny kollega i form av en ung kvinna. Precis som den förra filmen jag skrev om, Before I Go to Sleep, så handlar det även här om en människas minnen, och manipulation av dessa. Vi får bekanta oss med en obehaglig hjärntvätt-klinik som för tankarna till Gattaca då miljöerna är ungefär lika rena och kalla som i den filmen. Det förekommer en hel del sköna scener, bl a en intensiv martial arts-fajt i ett badrum och en scen i en hiss på väg upp mot den där kliniken till tonerna av suggestiv syntmusik. Mot slutet av filmen blir nog allt det kalla och grå för mycket för mig och jag blir trött. Sista kvarten tog 40 minuter för mig att ta mig igenom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →