The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy (2005)

31 mars, 2017 Lämna en kommentar

Jag skickar ut ännu en preblogg-recension. Som jag nämner i texten så hade jag väldigt svårt för boken som filmen är baserad på och jag har faktiskt aldrig lyckats läsa klart den. Jag tror det är för studentikos humor för min smak. Texten skrevs i september 2005.

Mjaha, The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy var ju ganska ok. Jag tycker den börjar ganska bra. Martin Freeman är skön som förvirrad jordbo och Mos Def funkar inledningsvis som utomjordingen som tar med sig sin jordvän på en tur runt galaxen.

Snart träffar vi även på en galet överspelande Sam Rockwell som galaxens president. Jag tyckte faktiskt (oväntat måhända) att han var rolig. Problemet är att den typ av humor som (för vissa) funkar i bokform inte riktigt går hem på vita duken. Boken (som för övrigt är den enda boken som jag inte lyckats ta mig igenom) är väl mest ett enda långt kåseri med underfundiga utsvävningar och lustigheter. Det funkar helt enkelt inte på film. Det finns ingen röd tråd. Allt kan hända och det gör att det aldrig blir riktigt spännande. Jag är väl i och för sig inte rätt målgrupp eftersom jag inte gillade boken. Mos Def försvinner in i anonymiteten efter ett tag och man märker knappt att han är med. Man har slängt in en liten kärlekshistoria mitt i allt och den känns faktiskt uppfriskande äkta.

Jag tyckte vissa bitar var roliga (t ex vogonerna med sin poesi och byråkrati) och smålog då och då. En sak som jag gillade var konceptet med företaget som designade planeter och när vi fick följa med på en rundtur av Jorden och se hur version 2.0 av denna vår planet kom till. Jag gillade även skådisen, Bill Nighy, som spelade ”chefsdesignern” Slartibartfast. Och så var slutet ändå rätt skönt och jag gillade också på nåt sätt hela upplägget med människorna som laboratoriemöss som medel för att komma fram till den slutgiltiga frågan.

Hmmm, jag är lite kluven. Det känns som man inte riktigt kunnat bestämma sig för vilken film man vill göra. Jag gillar vissa delar av filmen, men som helhet känns den ändå blek och lämnade inget vidare avtryck… vad jag minns.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Man on Fire (2004)

24 mars, 2017 6 kommentarer

Medan jag är i Alperna på skidresa så passar jag på att publicera några gamla och korta preblogg-omdömen och här kommer det tredje om Man on Fire. Texten skrevs i september 2005. När jag läser min text så kan jag ju inte låta bli att dra paralleller till den senaste (sista?) Wolverine-filmen Logan. Det finns nåt i grunden rörande med bittra gamla hjältemän som motvilligt och grymtande tvingas ansvara för en ung flickas liv.

Det här var en positiv överraskning. Denzel är riktigt bra som desillusionerad CIA-agent/yrkesmilitär/yrkesmördare som blir livvakt åt Dakota Fanning i Mexico City. Det är en uppfriskande mörk film där en bitter och nere Denzel ändå finner livet värt att leva… genom att döda Fannings kidnappare. Nä, skämt åsido, det är en bra, stark film där Denzel har levt sig in sin roll och samspelet med Fanning är faktiskt ganska charmigt. Det finns vissa detaljer i handlingen som jag kan klaga på, bl a själva upplösningen som man kan se komma på flera mils avstånd fastän filmmakarna verkar tro att man ska bli överraskad. Likaså använder regissören Tony Scott lite väl mycket av samma ryckiga konstnärliga foto. Det upprepas lite för mycket och tillför inget till slut. Det är bra ibland men det blir för mycket. Dock klart godkänt till Man on Fire. Sen har jag också varit i Mexico City så det var kul att känna igen miljöerna; det är en häftig stad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Manchurian Candidate (2004)

21 mars, 2017 2 kommentarer

Medan jag är i Alperna på skidresa så passar jag på att publicera några gamla och korta preblogg-omdömen och här kommer det andra om The Manchurian Candidate. Texten skrevs i september 2005 på den tiden som Filmkrönikan existerade och leddes av Orvar Säfström (som hade väldigt svårt för Denzel Washington).

I denna konspirationsthriller spelar allas vår (och speciellt Filmkrönike-Orvars) Denzel Washington soldaten som kommer hem från Gulfkriget med ett något suddigt minne av vad som egentligen hände där. Mmm, något skumt är i görningen helt klart. Jag gillade den här filmen ganska mycket. Den är välgjord och Denzel spelar en ganska annorlunda roll, liksom lite nedtonad, och ingen klassisk hjälte alls. Han är förvirrad och deprimerad mest hela filmen. Jag tycker även Liev Schreiber var riktigt bra som vicepresidentkandidat. Han har en lite obehaglig slemmig stil, ungefär som Ian Holms android Ash i Alien (jag vet inte varför jag gör den kopplingen). Originalet, eller snarare den första filmatiseringen av Richard Condons roman, Hjärntvättad (som den heter på svenska) med Frank Sinatra har jag sett och ger ungefär samma betyg (kanske snäppet högre).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hidden Figures (2016)

24 februari, 2017 9 kommentarer

hidden-figuresJag är en sucker för filmer om utforskandet av rymden. Jag är en sucker för filmer om kampen för de svartas rättigheter i USA. Hidden Figures kombinerar dessa två ämnen och lägger dessutom till matematik, datorteknik och ingenjörsvetenskap. Det kan ju egentligen inte gå fel och det gör det heller inte.

Här får vi följa tre svarta kvinnor som jobbar på NASA med att skicka upp astronauten John Glenn i en omloppsbana runt jorden. Och det är bråttom. Amerikanarna kan ju hamna efter ryssarna i rymdracet.

En viktig del i arbetet är att utföra beräkningar för att förstå fysiken bakom. Vilken hastighet behövs för att lämna jorden. Hur ska man göra för att hamna i en omloppsbana istället för att åka iväg bort från jorden ut i oändligheten.

De människor som jobbar med detta kallades på engelska computers, vilket är en helt logisk titel. Det som inte var lika logiskt var att svarta (enbart kvinnor vad det verkade?) kallades colored computers. Helt bisarrt men så var det.

Kvinnan i fokus är mattegeniet Katherine Johnson (Taraji P. Henson) som jag aldrig hört talas om tidigare. Hidden Figures är en riktigt bra historielektion.

Filmen bygger på verkliga händelser man jag har en känsla av att man tagit sig en del friheter när det gäller detaljer. Det spelar mindre roll. Filmen är ändå äkta även om den inte är sann i detaljerna.

Det förekommer egentligen ingen spektakulär rasism med lynchningar och våld. Men rasismen var en helt naturlig del av samhället på den här tiden (början av 60-talet). Allt var segregerat. Toaletter, bussar och kaffekannor. Från det stora till det lilla (kan tyckas). Men det lilla blir ju nästan mer påtagligt. Inte ens kaffe kan man dricka ur samma kanna.

Kanske blev det lite för mycket med tre huvudpersoner. Katherine är ju viktigast. Men Henson har ett bra samspel med sina medsystrar som görs av Octavia Spencer och Janelle Monáe.

Man har även lagt till en romantisk historia mellan Henson och Mahershala Ali, som jag kanske lite förvånande föll pladask för. Det blev t.o.m. lite dammigt i salongen vid ett tillfälle.

White savior brukar man prata om. Är det ett problem här? Förekommer det en white savior här? John Glenn? Kevin Kostners rollfigur? Är det inte bra att en vit person står upp för rättvisan? Ett klagomål är att det då blir det fokus på den personen istället för att man får se det hela ur de drabbades synvinkel. Här tycker jag man hittar rätt balans eftersom det är de tre damerna som dominerar. Dock har Kostner en aningen ostig scen som involverar en viss skylt.

Hidden Figures får tre starka omloppsbanor runt jorden, lika många som Glenn gjorde för övrigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioHidden Figures (Dolda tillgångar) har premiär idag och det är bara att ta sig biografen tycker jag. Samtidigt som den är en historielektion så är det även en riktigt härlig må-bra-film.

Andra åsikter om filmen.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rum 213 (2017)

23 februari, 2017 4 kommentarer

rum-213Rum 237, eller vänta, Rum 213 heter filmen, är nåt så ovanligt som en skräckis för barn. Dessutom är den svensk!

Det hela utspelar sig under en sån där härlig äventyrssommar som i Stand By Me, som för övrigt är 1986 års bästa film. Här är handlingen förlagd till ett svenskt kollo istället för amerikanska järnvägsspår. Inledningsvis är det dock inte så härligt för vår huvudperson Elvira (Wilma Lundgren). Samma dag som det ska bära av till kollot så visar det sig att bästa kompisen har blivit sjuk och inte kan hänga med. Vem ska hon nu dela rum med?! Den oförstående mamman kvittrar bara ”men du kommer träffa jättemånga nya kompisar!”. Jo, visst, säger du, ja.

Faktum är ändå att mamman ju har rätt. Elvira hamnar i samma rum som Meja (Ella Fogelström) och Bea (Elena Hovsepyan) och efter lite inledande nervositet från Elviras sida så är allt frid och fröjd. Fast frid och fröjd kanske är fel att säga. Efter att det blivit översvämning i deras rum tvingas de flytta till det mystiska rum 213 som stått tomt i 60 år.

Rykten går på kollot att det spökar i rummet och redan första natten börjar konstiga saker hända. Bea har mardrömmar, de hör märkliga ljud och saker försvinner oförklarligt. Tjejerna beslutar sig för att ta reda på vad som händer. Spåren leder till stuga i närheten av kollot där en äldre kvinna bor. Muahahaha…

Vad jag tycker filmen lyckas med är att få till den där känslan av äventyr och mysterium. Det är en klassisk spökhistoria där tjejerna leker detektiver för att ta reda på vad som händer. Jag drogs in i det där mysteriet vilket förvånade mig en aning. Under filmens gång kom jag att tänka på Maria Gripes roman/radioföljetong Tordyveln flyger i skymningen. Visst har filmen lite av samma känsla?

Själva skräckkänslan var faktiskt helt ok. Stämningsmusiken (eller frånvaron av den när det passade) och klippningen fungerar. Problemet, för mig, är ju att när det är på väg att bli läskigt så går man inte hela vägen ut. Men jag antar att det har att göra med just det faktum att det är en film som riktar sig till barn. Det vore ju dumt skrämma de små liven från vettet.

Om man bortser från själva spökhistorien är resten filmen gullig med fokus på vänskap, killproblem och intriger på kollot.

Jag tycker det är intressant och lite vågat att man satsar på en sån här film. Det är en ganska smal film får jag för mig. Den riktar sig specifikt till åldersspannet 8-14 år eller nåt sånt. Den känns inte riktigt som en sån där barnfilm där hela familjen går och ser den på bio, som den senaste Pixar-filmen. Kudos!

Jag tycker Rum 213 är en välgjord och, som sagt, gullig film som nog är alldeles lagom skrämmande för barn.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioRum 213 har premiär imorgon fredag och jag rekommenderar ett biobesök. Skräck ska för bästa effekt givetvis ses på bio! Det är sen gammalt.

Även Fiffis filmtajm har tyckt till om filmen.

Arkiverad under Äventyr, Barnfilm, Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Skräck, Svensk film, Ungdomsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Den okända flickan (2016)

22 februari, 2017 4 kommentarer

den-okanda-flickanDe belgiska bröderna Dardenne är tillbaka med ännu en glad romantisk komedi som du lämpligen avnjuter en varm sommarkväll tillsammans med en fruktig Hoegaarden.

Nej, givetvis inte. Det är bröderna Dardenne vi pratar om. Så ett dystert februari och en plastmugg med automatkaffe passar bättre.

Jag gillar bröderna Dardenne. De har sin stil som de kör stenhårt med. Det är vardag i kubik samtidigt som det är ungefär lika episkt som det är vardagligt. Deras filmer maler allt som oftast ner mitt initiala motstånd.

I Den okända flickan (originaltitel: La fille inconnue) får vi träffa den unga läkaren Jenny (Adèle Haenel) som jobbar på en sorts öppen mottagning där oftast fattiga människor kommer för att få vård. Hon gör hembesök där hon lägger om sår, tar en kaffe med äldre människor och blir favoritläkare för en ung kille som fått cancer.

Nu ska hon sluta på mottagningen eftersom hon fått en mer prestigefylld tjänst på ett sjukhus med betydligt mer resurser.

Under hennes sista dag på mottagningen så händer dock något som skakar om hennes tillvaro. En kvinna ringer på ringklockan efter stängning och Jenny väljer att inte öppna. Nästa dag hittas kvinnan död i närheten. Jenny kan inte släppa vad som hänt utan blir besatt av att ta reda på vem den okända kvinnan är och vad hon råkat ut för.

Under filmens gång kom jag mer och mer att fundera på Jennys liv. Vad har hon egentligen för liv? Hon mer eller mindre bor på mottagningen och verkar inte ha nåt övrigt socialt liv alls. När hon inte jobbar så röker hon. Hon står antingen hemma eller på mottagningen med öppet fönster och röker. Varför var det så många scener med just det? För att visa på hennes trista tillvaro? Jag antar att det var just den tillvaron hon ville ändra på genom att byta upp sig jobbmässigt.

Sen var det den där mottagningen. Även om Jenny inledningsvis har en praktikant (en läkarstudent som ska lära upp sig) så jobbar hon annars där helt själv. Om hon är mitt uppe i att undersöka en patient och det ringer på dörren får hon släppa allt för att ta emot den besökande. Jag skulle föreslå att den belgiska staden Liège investerar i att anställa en receptionist?

Det var lite svårt att få grepp om Jenny. Det som står klart är att hon alltid agerar med bestämdhet och mänsklighet, och så är hon är envis. I slutändan kunde jag inte låta bli att gilla henne.

Filmen kändes lite upprepande, precis som Dardennes förra film Deux jours, une nuit. Där var det Marion Cotillard som åkte runt och gjorde hembesök av ett annat slag. Men jag tycker nog Den okända flickan var snäppet bättre.

Som jag skrev tidigare så är det väldigt enkelt, eller vardagligt kanske, men samtidigt episkt när det gäller bröderna Dardenne. Insatserna är höga även om det kan tyckas att det är tvärtom. Men här tar Jenny faktiskt beslut och livsbeslut som påverkar inte bara henne själv utan även andra i hennes omgivning, som t ex den där läkarstudenten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioDen okända flickan har premiär nu på fredag och givetvis visas den på biografen Zita i Stockholm. Var annars liksom? Jag vet inte om jag rekommenderar ett biobesök egentligen. Rent visuellt har den inte så mycket att bjuda på. Å andra sidan kan det vara bra att se den här typen av inte så spektakulär film just på bio för att ge den bästa möjliga förutsättning i form av fokus (förutsatt att du inte hamnar bredvid en mobilmarodör vill säga).

Arkiverad under Betyg 3, Bröderna Dardenne, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

A Single Man (2009)

18 februari, 2017 2 kommentarer

a-single-manPå måndag publicerar jag min recension av Tom Fords senaste film Nocturnal Animals. Men först blir det en preblogg-text om Fords debutfilm A Single Man, som väl gav Colin Firth en Oscar… snominering. Texten skrevs i maj 2010.

A Single Man är en väldigt elegant film, och konstigt vore väl annars eftersom filmens regissör, Tom Ford, är en hyllad modeskapare. Allt genomsyras av en smart snygg känsla men min slutkänsla är att filmen är i blekaste laget. Oscarsnominerade Colin Firth är riktigt bra. Han känns helt annorlunda jämfört med andra roller jag har sett honom i. Nu kan jag i och för sig bara påminna mig om att jag har sett honom i Bridget Jones’s Diary. Jag gillar Firths ansiktsuttryck i A Single Man. Han har liksom gett upp men tar det ändå med ro. Men det är klart, ibland är han mest ledsen.

Julianne Moore, som spelar Firths bästa vän i filmen, har ett sätt att ibland bli helt hysterisk. Det finns en scen i Magnolia där hon blir på det sättet i en drugstore när hon ska köpa medicin. Det fanns tendenser till det även här. Jag vet aldrig riktigt om jag tycker hon går över gränsen. Här gjorde hon det nog inte.

Kläder, bilar, arkitektur, valet av skådisar, allt är perfekt designat i den här filmen, men slutintrycket är ändå lite ljummet. För perfekt?

Slutligen: trots att A Single Man som film betraktat är en bra film så föredrar jag ändå trailern. En bra trailer för en gångs skull, inte en sån där jobbig minifilm som berättar för mycket. Istället har man kokat ner filmen och fått fram essensen ur den (om man bortser från de fåniga recensionscitaten om skådisarnas eventuella Oscarschanser förstås).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Last King of Scotland (2006)

11 februari, 2017 2 kommentarer

the-last-king-of-scotlandJames McAvoy är ju aktuell just nu som multipel personlighets-monster i M. Night Shyamalans Split. Under 2006 års Stockholm Filmfestival kollade in en av hans tidigare filmer, The Last King of Scotland, som gav Forest Whitaker en Oscar. Den här korta texten skrevs i november 2006. Ingen Om visningen-text den här gången heller.

Forest Whitaker spelar Ugandas diktator Idi Amin läskigt bra. Han känns paranoid på ett obehagligt sätt som förmodligen stämmer rätt bra med verkligheten. Till Uganda kommer nyblivne och naive läkaren Nicholas (James McAvoy) som blir Amins privatläkare och han är till en början blind inför vad som egentligen pågår i landet. Väldigt bra skådespelarprestationer från de flesta i den här filmen. Även McAvoy som den unge läkaren känns helt rätt.

Filmen som helhet ger mig inte så himla mycket dock. Jag är lite trött på historier då nåt tragiskt i Afrika ska skildras genom en vits ögon. Nu var just den här vite mannen i och för sig en ganska viktig del i historien men ändå…. Klart sevärd och välgjord, men om man måste välja så känns en film som Hotell Rwanda betydligt mer angelägen och bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Ja just det, bra afrofunk var det också i filmen! DS.

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, BOATS, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2006, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bubble (2005)

6 februari, 2017 2 kommentarer

bubbleFör några år sen gick Steven Soderbergh ut med nyheten att han var trött på filmbranschen och att han skulle göra en film till (Behind the Candelabra) men att det sen fick räcka. Han skulle börja måla istället. Jag tror inte ens han själv trodde på det. Och mycket riktigt: på IMDb kan man se att Soderbergh nu har två filmer under produktion varav heistfilmen Logan Lucky ska komma ut i år.

En av Soderberghs minst kända filmer är nog Bubble och den här preblogg-recensionen skrevs i november 2005 efter att jag sett filmen på Stockholm Filmfestival.

Jag måste säga att jag gillar Soderbergh. Han blandar filmer som Ocean’s Eleven, Erin Brockovich och Solaris med t ex The Limey och nu Bubble, som är en lågbudgetfilm med enbart amatörer i rollerna. Den utspelas i en småstad i ingenstans i Ohio så långt från glitter och glamour man kan komma. I fokus står Martha som, när hon inte är hemma och sköter om sin gamla pappa, jobbar på en fabrik som tillverkar dockor. På dockfabriken jobbar även unge Kyle som bor med sin mamma och har några andra jobb för att kanske tjäna ihop pengar för att kanske köpa en bil. De två är vänner och Kyle får skjuts med Martha i hennes bil när han behöver. Martha framstår som en rejäl, enkel och rättfram kvinna. In i bilden kommer nu den unga Rose som blir anställd på fabriken eftersom man precis fått in en stor beställning på dockor.

Mmm, jag gillade känslan i den här filmen. Jag måste direkt säga att det inte är frågan om nån sorts dogma-film med skakig handkamera osv. Av nån anledning hade jag fått för mig det. Det enda som sticker ut är väl att det just är amatörskådisar. Efter vad jag har förstått så spelar de i princip sig själva i sina egna hemmiljöer. Det hela känns i alla fall väldigt äkta och realistiskt (på ett bra, inte tråkigt, sätt). Sen var filmen som sagt inte alls fotad dogma-stylie utan det var ett smakfullt, enkelt och rent foto och till det ett skönt melankoliskt ljudspår med akustisk gitarr. I bilderna vi får se finns en stor dos ångest och en sorts hopplöshet. Jag gillade bilderna på fabriksmiljöerna mycket. Här fångar Soderbergh verkligen känslan som finns på såna här små orter ute i obygden. Mmm, gillar den melankolin.

Ja, hela filmen är fylld med en (o)skön white trash-känsla och filmer som Boys Don’t Cry och Bully dyker upp i skallen om jag ska jämföra med andra filmer. Apropå white trash så måste jag ta och se den skumma Gummo (japp, och nu är den sedd!). Ja, Bubble är faktiskt en annorlunda film och dessutom är det en kort film. Alltså inte en kortfilm utan en kort långfilm, bara 73 minuter (klura på det, ni särskrivare). Amatörskådisarna känns som sagt äkta och vissa scener är riktigt roliga, främst när Martha visar prov på sin white trashighet. Hmmm, jag märker att jag har vissa fördomar när det gäller fattiga vita amerikaner på landsbygden; det är bara det att Soderbergh förstärker dem. I slutändan är detta ett ganska rörande drama om en snäll och kämpande kvinna som till slut får nog av att utnyttjas av andra människor utan att få nåt tillbaka, vilket slutar i en tragedi. Filmen (som nästan kändes som en alldeles äkta dokumentär) får en stark trea, på gränsen till en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Tyvärr skrevs den här texten innan jag hade börjat skriva små anekdoter om visningen så ni får försöka inbilla er en harang här, om värdelösa volontärer, lusig logistik och panikframkallande publik. 😉

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2005 Tagged with , , , , , , , ,

The Founder (2016)

3 februari, 2017 10 kommentarer

the-founderI Kista Galleria finns det två hamburgerrestauranger, McDonald’s och Max. Eftersom jag jobbar precis intill så händer det då och då att jag tar en snabblunch i gallerian, speciellt om jag är själv. Jag väljer alltid Max, främst för att de burgare som serveras är mer lik burgarna på de bilder som man som kund exponeras för.

På McDonald’s känns det som att man har tagit burgarna på den fina bilden, slagit in dem i papper, förvarat dem i en handväska i en bastu i en halvtimme, och sen serverat dem.

Gav BOATS-filmen The Founder ge mig en förklaring till varför det är så? Ja, det skulle jag kanske kunna säga. Dessutom fick den mig att dra paralleller till en viss nyvald president i ett visst nordamerikanskt land.

The Founder handlar alltså om McDonald’s grundare Ray Kroc… eller vänta, var det inte två bröder som hette McDonald i efternamn som grundade företaget? Ja och nej. Bröderna Richard and Maurice McDonald (Nick Offerman och John Carroll Lynch) startade mycket riktigt de första McDonald’s-restaurangerna men det var Ray Kroc (Michael Keaton) som skapade det McDonald’s som vi känner idag.

Detta är alltså historien om hur det gick till, och det är inte en speciellt hoppfull eller upplyftande historia. Eller så är det just det. Det beror lite på hur man ser på det här med framgång och vilka medel som man använder för att nå den.

Ray Kroc är en misslyckad kringresande försäljare av en hel radda saker. Allt från pappersmuggar, hopvikbara bord och milkshake-mixrar försöker han prångla. Det går inte så bra.

Sen får han en beställning på sex milkshake-mixrar från ett och samma snabbmatställe. Varför skulle ett enda litet ställe beställa så många mixrar undrar Ray, och bilar hela vägen från Illinois till Kalifornien för att få svaret. Det han får se älskar han och han inser samtidigt ett det här finns en enorm affärsmässig potential.

Det kan tyckas som ett tråkigt upplägg som film. Hur ett företag skapas. Men jag fann filmen väldigt intressant. Den påminde på ett sätt om The Social Network. Nånting skapas, personer samarbetar, bildar nåt som är större än summan av sina delar. Sen börjar viljor gå åt olika håll. Fast dessa viljor har egentligen gått åt olika håll redan från starten men det är först efter ett tag som det märks.

I filmen framställs Ray Kroc som ett egoistiskt svin som förnedrar de snälla bröderna McDonald’s genom att mer eller mindre stjäla företaget från dem. Jag vet inte hur det gick till i verkligheten och hur mycket man har vinklat det i filmen, men jag kände i alla fall en hel del sympati med bröderna. När Kroc införde pulverbaserad milkshake istället för shake gjord på riktig glass eller mjölk, ja, då var måttet rågat, i alla fall för Dick McDonald. (Idag har McDonald’s återgått till att använda glass/mjölk i sin milkshake.)

För Ray Kroc handlar allt om att vinna, inte om att ge bra service och servera god mat. Nej, det handlar om att vinna, möjligen om att vinna genom att ge bra service och servera god mat. Men det är vinna som är nummer ett, och gärna på bekostnad av nån som förlorar som man då kan förnedra. Make America Great Again…

Slutligen måste jag säga att Nick Offerman och John Carroll Lynch som spelar bröderna McDonald gör detta på ett njutbart sätt. De hade ett skönt samspel. Speciellt John Carroll Lynch är en favorit, som jag kände igen från ett avsnitt av The Walking Dead och sektthrillern The Invitation.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioThe Founder har premiär idag fredag och jag rekommenderar ett biobesök, i alla fall om ni är nyfikna på ett stycke amerikansk företagshistoria och den smutsiga sanningen (?) bakom.

Uppdatering: Obs! Filmens premiärdatum har flyttats till fredag 7 april.

Andra åsikter om The Founder hittar ni nedan.

Movies – Noir
Flmr

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →