Batman Returns (1992)

22 oktober, 2021 2 kommentarer

Dags för den fjärde filmen i minitemat om Tim Burton och den här gången handlar det om uppföljaren till Batman som kom tre år efter den första filmen. Min prebloggtext om Batman Returns skrevs i augusti 2004.

Batman är tillbaka i batmobilen och Tim Burton är tillbaka i regissörsstolen. Denna gång slåss Batman (Michael ”Ingvar Carlsson” Keaton) mot företagsmogulen Max Schreck (Christopher Walken) och den utstötte Pingvinen (Danny De Vito). Det blir även lite catfight mot Catwoman (Michelle Pfeiffer).

Som vanligt är miljöerna imponerande eftersom det är en Burton-film. Men som vanligt så tycker jag den där spänningen och intensiteten saknas. Det blir lite för mycket saga och lite för barnsligt. Jag tror inte det har med serietidningsursprunget att göra utan det är Burtons stil helt enkelt. Jag tycker exempelvis de båda X-Men-filmerna (liksom den första Spider-Man) är bättre än Burtons båda filmer om Lädderlappen. I Batman – återkomsten saknar jag en riktig skurk. Nu ska det delas mellan Schreck och Pingvinen men jag tycker inte någon av dem axlar Jack Nicholsons fallna Joker-mantel. Sen är ju som sagt Keaton ganska tråkig, både när han är Bruce Wayne och när han är Batman. Jag kan väl tillägga det positiva att Danny Elfman skapat en ganska bra stämning med sin musik i bägge filmerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Eastern Promises (2007)

19 oktober, 2021 4 kommentarer

David Cronenberg! Ja, det är dags för ytterligare ett omdöme om en film från Brandons pappa. Idag handlar det om Eastern Promises. När jag tittar in på filmens IMDb-sida noterar jag att den har fått genrerna ”action” och ”crime”. Nja, jag vet inte om jag håller med. Jag skulle snarare kalla det en dramathriller, precis som Wikipedia gör. Ja , svenska Wikipedia alltså. Engelska Wikipedia kallar den en gangsterfilm. Ja, gangsterdramathriller, det känns rätt. Min preblogg-text skrevs i januari 2008.

Jag gillade Cronenbergs förra film A History of Violence. Den kändes äkta på något sätt. I hans nya thriller som utspelas bland ryska maffian i London gör Viggo Mortensen en sån där insats där en skådis dominerar duken så fort hen är med. Just Mortensens insats är tyvärr det bästa och kanske det enda som är på toppnivå i filmen. Hela historien med Naomi Watts barnmorska som börjar gräva i en ung rysk flickas förflutna känns lite märklig. Varför agerar hon som hon gör? Cronenberg ger en del förklaringar men det räcker inte. Watts rollfigur känns helt enkelt inte trovärdig. Fast ok, samspelet mellan Watts och Mortensen är intressant, speciellt med tanke på Mortensens egen roll i dramat. Den sanslösa bastuscenen gör nästan att filmen får en fyra men där A History of Violence kändes skarp och levande känns Eastern Promises (aningen) platt och trött. Det blir ”bara” en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller, Våld Tagged with , , , , , , , , , , ,

Batman (1989)

15 oktober, 2021 4 kommentarer

Dags för den tredje filmen i minitemat om Tim Burton och den här gången handlar det om Batman från ’89. Jag minns att det var en hel del hajp kring filmen när den skulle ha premiär. Prince gjorde musiken, Jack Nicholson var Jokern, och det var en massa reklam för filmen överallt. Jag såg den dock inte på bio; jag gick väldigt sällan på bio på den här tiden (ja, det kanske låter konstigt men så var det). Min prebloggtext om filmen skrevs i augusti 2004.

Eftersom min Tim Burton-retro stannat upp lite grann så passade det bra att SVT visar några Batman-filmer, varav de två första är regisserad av Burton. Nu har jag sett den första från 1989 med Michael Keaton, Jack Nicholson och Kim Basinger.

Jaha, det här var väl en sevärd lite småmysig film som i slutändan ändå inte gav mig så mycket. Det är snygga, lite mörka typiska Burton-miljöer men det är något som saknas, nån sorts spännning. Ett problem är nog Keaton som är för tråkig helt enkelt. Han matchar varken Basinger eller Nicholson (som dominerar när han är med i bild). Burton är skicklig på att skapa fantasifulla och snygga miljöer men däremot är han sämre på personregi och att få ihop helheten. Nicholson regisserar sig själv förstås, men det räcker ändå inte till mer än ett medelbetyg till filmen som helhet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Månaden med männen (2000)

13 oktober, 2021 Lämna en kommentar

Månaden med männen (Maussim al-rijal eller La saison des hommes på arabiska respektive franska) är ytterligare en sån där finkulturell film som jag såg på SVT när det begav sig. Min preblogg-text om filmen skrevs i juni 2007.

Månaden med männen är en film från en annan kultur, nämligen den tunisiska. Den handlar om en familj där mamman och två döttrar bor isolerat på ön Djerba i Medelhavet medan pappan jobbar 11 månader om året i Tunis. En månad om året är det smekmånad då papporna kommer tillbaks från Tunis till sina familjer på ön. De övriga 11 månaderna är ett ganska tråkigt liv för mamman och döttrarna som måste lyda sin stränga svärmor. Efter att mamman har fött en son får dock mamman och döttrarna flytta till pappan och bo i Tunis. Efter några år kommer de dock tillbaka till Djerba för att få lugn eftersom sonen har psykiska problem.

Ofta gillar jag filmer från andra kulturer än den västerländska (eller kanske filmer som visar hur det var förr i tiden i vår kultur). Det kan vara intressant att få en inblick i ett liv som man inte känner till själv. Månaden med männen en hyfsad skildring av en hierarkisk familj där mannen och svärmor bestämmer. Familjehierarkin är dock på väg att rämna när fru och döttrar vill välja själv vad de ska göra med sina liv. Konflikter uppstår. Lite kul är att mannen framstår som nåt av en tönt. Han har liksom ingen aning hur han ska hantera sin frus fria vilja. Filmen blir kanske aldrig riktigt gripande och intensiv men den puttrar på relativt bra och får betyget tre av mig. Bra var bl a att vi genom tillbakablickar med snygga övergångar mellan dåtid och nutid får förklaringar till rollfigurernas sätt att vara.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Night Moves (1975)

10 oktober, 2021 2 kommentarer

Night Moves har en skön inledning i typiskt 70-talstempo. Saker bara sker i långsam takt till tonerna av groovy jazz. Gene Hackman spelar en tillbakalutad lirare, Harry, en privatdetektiv.

”What brings you across the tracks?” får Harry höra. En replik som säger en del. Harry jobbar nämligen oftast på ”fel” sida spåren medan hans fru, som han har ett något ansträngt förhållande till, bor på rätt sida.

Harry må vara tillbakalutad men nöjd med livet är han nog inte. Han utreder andras liv istället för att reda ut sitt eget. Han träffar en gammal filmstjärna (därav är han på rätt sida spåren) vars dotter har försvunnit. Hans utredning för honom från L.A. till bl a Florida.

En del kända skådisar som unga dyker upp. James Woods som en young punk. Och så Melanie Griffith! Och så skurken i Familjen Macahan! Är det Ed Lauter han heter? Den där jobbiga typen som var efter Luke hela tiden.

Filmen är lite udda klippt. Vi hoppar ofta direkt in i en ny scen helt utan andrum. Men i själva scenerna är det lugnt och stilla men just hoppet där vi gick från en scen till en annan stack ut. Det är så mycket som är annorlunda jämfört med dagens filmer. Det är så mycket enklare allting men samtidigt mer komplext. Folk är som folk. Sex är mer naturligt.

Jag undrar om inte filmens titel är en schackreferens: knight moves (springare flyttar sig), night moves (nattliga rörelser).

Jag får lite Hajen-vibbar. Inte så konstigt kanske då de kom ut samma år. Jag syftar på filmernas känsla, hur de är gjorda, inte på den konkreta handlingen. Om man ska jämföra med en mer nutida film kommer jag att tänka på Cassandra’s Dream. Jag funderar på vilken genre filmen tillhör. Är det ett drama eller en neo-noir kanske? Wikipedia låter meddela att det är en neo-noir. Men då så!

Som jag nämnde är det skön musik. Kan den vara av Quincy Jones månntro? Svar: nej, den är av Michael Small som gjort ljudspår till flera andra kända 70-talsfilmer, bl a The Parallax View, Klute och Marathon Man.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Förtexter till mysig musik och lugna bilder à la 70-tal

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Musik, Neo Noir, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

For the Love of Spock (2016)

29 september, 2021 3 kommentarer

I samband med att Netflix i Sverige började visa den nya (och ganska dåliga Star Trek-serien Discovery) så la man även upp ett antal ST-dokumentärer. Två har jag redan skrivit om, nämligen The Captains och The Truth Is in The Stars. Idag handlar det om den tredje som har fått titeln For the Love of Spock. Som titeln antyder är det berättelsen om den kanske mest kända ST-karaktären Mr Spock men på samma gång en biopic om Leonard Nimoy som gjorde rollfiguren till en ikon.

Inledningen är en enda lång hyllning till både Nimoy och Spock. Det blev kanske lite tradigt och övertydligt smörigt. Men så regisserades ju filmen av Leonards son Adam, som emellertid inte alls alltid stod på god fot med sin far, snarare tvärtom låter dokumentären berätta.

Jag drar en parallell till dokumentären Dick Johnson Is Dead som jag i och för sig inte har sett men känner till en del om. Jag tänker på hur det är att spela in en dokumentär om sin far när dennes liv lider mot sitt slut. Det är nog både jobbigt men samtidigt tillfredsställande. Under inspelningen av For the Love of Spock så dör Leonard men Adam har hunnit spela in en hel del material. Bl a agerar Leonard berättarröst vilket gav en extra känsla. Det märks att dokumentärens fokus har ändrats något efter Leonards bortgång. Det blir mer fokus på Leonard och hans liv, inte bara på Spock.

En sak som är bra med dokumentärer är att man kan lära sig nåt nytt. Vad lärde jag mig under titten på For the Love of Spock? Ja, t ex att Leonard sysslade med så mycket annat än att spela Spock. Han har sålt akvarier, varit glassförsäljare, salufört godisautomater, kört taxi… och spelat in ett musikalbum där bl a sången The Ballad of Bilbo Baggins förekommer.

En vetskap som överraskade mig en aning var hur pass mycket av Spocks olika egenskaper, agerande och manér var sånt som Leonard själv kom på. Det gäller t ex så vitala detaljer som the Vulcan nerve pinch, the mind meld och den klassiska handhälsningen 🖖 följt av ”Live long and prosper”.

For the Love of Spock är en helt ok dokumentär, speciellt om man är intresserad Star Trek i allmänhet och Spock/Nimoy i synnerhet. Jag uppskattar också att det är en ärlig dokumentär som inte skyr undan från vare sig Leonards problem med alkohol, Adams drogproblem eller hur det skar sig mellan far och son. Då blir ju försoningen mer värd när den väl kommer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Leonard Nimoy sjunger om Bilbo Baggins

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,

Hej Tereska (2001)

19 september, 2021 2 kommentarer

Vilka filmer jag såg i början av 2000-talet! Nuförtiden så är det endast på filmfestivaler eller filmdagar som jag ser den här typen av smalare film. Det känns som att man kan beskriva Hej Tereska som en blandning av Vi barn från Bahnhof Zoo och Lilja 4-ever. Muntert värre. Dessutom kommer jag att tänka på den blytungt mörka och isländska Let Me Fall. Min text om Hej Tereska skrevs i april 2004

Tereska är 15 år och bor i en betongförort till Warszawa med sin mamma, yngre syster och alkoholiserade pappa. Tereska drömmer om att bli modedesigner och har även talang för det. Hon kommer in på skola för sömmerskor och träffar den betydligt mer erfarna Renata som leder in Tereska i en annan värld med sprit och killar. Drömmen om att bli modedesigner bleknar mer och mer…

Det här är en av de åtta filmer som SVT visar från de nya EU-länderna. Just denna är alltså från Polen. Det är en ganska sorglig historia om en tjej som kommer fel. Vi har väl sett såna här historier förr: en ganska blyg och ordentlig tjej som hamnar i ”fel” sällskap, känner av kompistrycket, och liksom dras in i en dålig tillvaro. Just den här filmen gestaltar det rätt så bra. Det finns en sorts frustration i filmen. Vad Tereska än gör så blir det fel. Det handlar väl i slutändan om att växa upp och komma ur det hela med livet och förnuftet i behåll.

Tereskas pappa får under ett alkoholrus ett utbrott och börjar hota grannarna med yxa och avslutar det hela med att pissa i hissen. Det var lite tragikomiskt, nästan (min kommentar: skönt att jag la till ”nästan” där). Tereska har en märklig relation med en rullstolsbunden man (förlamad i benen). (Min kommenar: ”förlamad i benen”? Varför behövdes det förtydligandet?) Om han får en kyss av henne så får hon fimpa en cigarett på hans ben eller slå honom på benen med en järnstång. Njaha, det kändes lite omotiverat i filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

The Last of Sheila (1973)

15 september, 2021 Lämna en kommentar

När jag läser min gamla preblogg-text om The Last of Sheila kommer jag osökt att tänka på en mycket bättre film i samma genre. Nämligen Rian Johnsons Knives Out som sågs på en underbar visning på Stockholm Filmfestival 2019. 2019… det är två år sen, gurgel. Min text skrevs i oktober 2003.

Döden går ombord är en 70-talsdeckare med Agatha Christie-känsla. Jaha, inget speciellt faktiskt men den blir ju bättre efter hand. Det är ändå ett klurigt pussel som det är kul att försöka lösa. Det är en sån här film där det gäller att vara vaken i början då det händer till synes oviktiga saker men som i efterhand visade sig vara viktiga för att lösa gåtan om vem som har gjort vad och varför. Agatha Christie-känsla var det som sagt. Jag tänkte på Döden på Nilen och det kändes ibland som om Hercule Poirot skulle kliva in i handlingen vilken sekund som helst. Jag gillar James Coburns smil. James Mason var bra. Han är en liten favorit. Men som helhet var det faktiskt till slut ganska ointressant tyckte jag. Det kändes liksom inte på riktigt och det är väl kanske inte den typen av film heller, där det ska kännas på riktigt. Det blev ändå lite spännande mot slutet men betyget blir inte bättre än 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Hair (1979)

10 september, 2021 10 kommentarer

Som jag nämner i texten är jag absolut ingen musikalman. Det finns dock några som har funkat. Singin’ in the Rain bl a och så Hair som det handlar om idag. Min preblogg-text om filmen skrevs i september 2003.

Milos Formans filmversion av en 60-tals-musikal. Claude (John Savage) från Ohio kommer till New York och ska turista några dagar innan han ska rycka in i armén för att åka till Vietnam. Det blir dock inte så mycket turistande för Claudes del eftersom han träffar på ett hippiegäng ledda av George (Treat Williams). Han blir kär i Shiela (Beverly D’Angelo), en rik överklasstjej, och upptäcker drogernas ”underbara” värld. Sen är det roliga slut och Claude åker till militärbas i Nevada för att tränas upp och vänta på transport till Vietnam. Hippiegänget tillsammans med Sheila åker dock dit för att träffa Claude vilket får märkliga följder.

Musikaler är inte min grej men i det här fallet funkar det. Musiken och stämningen är skön. Första (”Aquarius”) och sista (”Let The Sunshine In”) låten är bäst. Däremellan blir det lite för mycket sångnummer för min smak. Det hinner knappt gå en minut efter en sång förrän nästa börjar. Man ska väl se på musikalfilmer på ett lite annat sätt antar jag men handlingen blir för upphackad och jag tycker det blir jobbigt till slut. Men det funkar ändå i den här filmen. Savage har ett speciellt utseende (snett ansikte) och sätt prata (sluddrigt) som passar när Claude får en LSD-tripp (lite väl mycket drogglorifiering här dock).

Vad jag gillar bäst och det som räddar filmen är ju slutet. Kanske orealistiskt men ändå bra och oväntat. Betyget blir 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Slutet

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musikal, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Forbidden Planet (1956)

5 september, 2021 8 kommentarer

Att se Forbidden Planet på stor duk platsade på min topp-10-lista över favoritupplevelser på Cinemateket. Även om filmen i sig inte är ett mästerverk så var det en mysig upplevelse. Min text om Forbidden Planet, som tydligen löst bygger på William Shakespeares pjäs The Tempest (Stormen), skrevs i september 2003.

Förbjuden värld är en science fiction-rulle med Leslie Nielsen som kapten på ett rymdskepp som får i uppdrag att landa på en planet där flera år tidigare en annan expedition från jorden landat. Nu ska de ta reda på vad som har hänt eftersom man inte har hört något från expeditionen. På väg in till landning får de kontakt med en av medlemmarna på den förra expeditionen, Dr Morbius, som dock beordrar dem att inte landa. Givetvis gör de det ändå. Det visar sig att Morbius är den enda överlevande från expeditionen förutom hans nu 20-åriga dotter som fötts på planeten. Övriga medlemmar har dödats av en mystiskt och okänd kraft. Snart börjar konstiga saker hända även med de nyanlända.

Jag gillade själva historien. Den påminner om Star Trek-avsnitt där ofta Kirk & Co kommer till en okänd planet där nån till synes god person lever men nånting är skumt. Sen gillade jag också att planeten var bebodd av en högteknologisk men nu för länge sen utdöd civilisation. Rester finns dock kvar i form av gigantiska maskinhallar under jorden. Specialeffekterna är mycket bra för att vara på den tiden. Bl a förekommer ett animerat monster som interagerar med verkliga skådisar på ett väldigt bra sätt med tanke på den tidens teknik.

Bristerna i filmen ligger i skådespelarna, främst Leslie Nielsen och resten av de nyanlända, som är oerhört träiga och tråkiga. Men det var förmodligen så det skulle vara i 50-talets USA. Vissa delar av manuset är töntigt och löjligt, bl a dialogerna mellan rymdskeppets besättning och den unga dottern. Det kändes bara gammaldags. Tyvärr blir inte betyget bättre än 3/5. Den hade kunnat varit bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →