The Mother (2003)

När det hösten 2005 annonserades att Daniel Craig skulle bli näste Bond gjorde jag följande uttalande:

”Craig har jag sett i Road to Perdition och The Mother och där är han bra. Om han passar som Bond? Ja, jag tror faktiskt det eftersom han är en duktig skådis och nog kan anpassa sig men ändå göra sin egen Bond. Bryr jag mig? Nja. Bond-fenomenet känns tröttare än Bingolotto.”

Haha, ja, jag gav inte mycket för Bond vid den här tiden. Det är väl bara att konstatera att Craigs Bond-filmer var ett klart lyft för min del jämfört med Brosnan-eran. Apropå The Mother så såg jag den på Göteborgs Filmfestival 2004 och här kommer min korta preblogg-text om den. Obs! Daniel Craig spelar alltså en skäggig och ofta skjortlöss snickare för den som är intresserad.

Regissören till Notting Hill, Roger Michell (som för övrigt presenterade filmen), har gjort en ganska så annorlunda film om relationer jämfört med Hughs och Julias film. Jag vill inte kalla det en kärlekshistoria för det handlar inte om två människor som blir kära. Det handlar om en 60-årig kvinna som blir änka och försöker hitta nån mening med livet igen. Hon flyttar hem till sin dotter och det visar sig att de båda har en del att reda ut. Låter det inte kul? Faktum är att det faktiskt är lite småkul ibland. Det är bra skådisar och en rätt ok story. Det kändes inte riktigt som min typ av film dock. Jag vet inte, jag kunde inte riktigt ta den till mig men jag ger den ändå precis godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Bourne Ultimatum (2007)

Jag har dragit igång ytterligare ett litet tema då det är dags för Bourne-filmerna med Matt Damon som agenten som tappat minnet. Visst satte den första filmen, och även den andra i serien från 2004, tonen för hur man skulle göra den här typen av mer gritty actionfilm. 2006 kom Bond-filmen Casino Royale som nog lånade en hel del från Bourne-filmerna vad gäller stil och känsla. Min text om The Bourne Ultimatum skrevs i oktober 2008 och det framgår att jag var rätt säker på att det här var den sista filmen i serien. Men 2012 kom The Bourne Legacy och 2016 den självbetitlade Jason Bourne. Vi återkommer till dessa filmer som avslutar (?) the Bourne Cinematic Universe.

Jag har äntligen sett den sista delen i Bourne-trilogin där Matt Damon spelar en CIA-agent som har tappat minnet. Filmen tar vid precis efter tvåan The Bourne Supremacy, en film som jag gillade mycket. Bourne försöker komma underfund med vem han är. Samtidigt försöker CIA… ja, helt enkelt döda honom. Först måste jag säga att Matt Damon överraskar positivt genom hela den här filmserien. Samtidigt som han känns som killen i lägenheten bredvid så gestaltar han perfekt den person han förvandlas till när han blir fullfjädrad och dödlig agent. Det är som om han är två personer, vilket ju i princip är det han är i filmen.

Paul Greengrass måste vara den handhållna kamerans mästare. Jag misstänker att det är otroligt svårt att undvika att allt bara blir skakigt och jobbigt, och i stället hitta den där närvarokänslan och intensiteten. Greengrass har lyckats i de filmer jag har sett av honom (Bloody Sunday och United 93). Exempelvis så är fajtscenerna och jaktscenerna (till fots eller hjul) små mästerverk av detaljer. Klippningen och tempot är bra i filmen. De fysiskt intensiva avsnittet blandas med mer mentalt intensiva scener där skådisarna får chansen att gestalta sina rollfigurer. Förutom Damon dominerar även Joan Allen och David Strathairn som båda spelar CIA-anställda på jakt efter Bourne även fast de har lite olika agenda.

En sista positiv sak är att jag i den här delen gillade Julia Stiles rollfigur. I del ett och två har jag undrat litet över hennes roll. Hon fyllde liksom ingen funktion förutom att kanske tillfredsställa filmbolaget som (möjligen) propsat på att hon skulle vara med. Här hintas det litet mer om hennes inblandning i Bournes förflutna vilket gör att Stiles får mer att spela med. Nu till det negativa. Filmen bleknade litet väl snabbt efter att jag sett den. Jag fick en känsla av snygg och intensiv yta men inget djup överhuvudtaget. Och så kan jag tycka att slutet är aningen publikfriande. Slutbetyget blir därför en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Solaris (2002)

2002 gjorde Steven Soderbergh en remake av Andrej Tarkovskijs Solaris med George Clooney i huvudrollen. Det pratas väl inte speciellt mycket om den remaken nuförtiden. Jag såg filmen med min Nätrullarna-poddkompis Daniel på en förhandsvisning på Skandia i Stockholm. Det förmodligen mest minnesvärda från visningen var att filmen gick av (sic!) efter ungefär halva tiden. Filmrullen fastnade och sen brändes celluloiden upp à la Persona. Det blev en paus på nån timme där de fick tejpa ihop filmen igen och sen fortsatte det hela. Min korta preblogg-text skrevs i februari 2003.

I tisdags såg jag Solaris, alltså Steven Soderberghs version av Stanislaw Lems roman som ju även Tarkovskij gjorde film av på 70-talet. Den nya versionen är inte lika lång och långsam som Tarkovskijs men den är ändå så långt från en sci-fi-action-film man kan komma, vilket är bra i detta fall. Jag var rädd att man efter tre fjärdedelar av filmen skulle lägga in ett mer actionbetonat slut med aliens och så vidare (min kommentar: som man t ex gör i (och därmed förstör) Event Horizon och Sunshine). Det hade inte riktigt passat in såsom filmen såg ut i övrigt. Filmen får godkänt men det är inget mästerverk. Det är dock genomgående bra insatser av skådespelarna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Förresten är Soderberghs film en remake av Tarkovskijs film eller är det en nyfilmatisering av Stanislav Lems roman?

Voices of a Distant Star (2002)

För några dagar sen kom jag på att jag saknade den japanske anime-regissören Satoshi Kon väldigt mycket. Kon gjorde intressanta och mystiska filmer som hade en sorts David Lynch-vibbar över sig. Den första filmen jag såg var Perfect Blue som en del av ett anime-tema som SVT hade för länge sen. Efter det så träffade jag dessutom Kon själv när han besökte Stockholm och Filmhuset i ett event ordnat av Cinemateket. Tyvärr gick Kon bort bara några år efter Sverige-besöket.

Och apropå det där SVT-temat så visades även kortfilmen Voices of a Distant Star (som dock inte regisserades av Kon) och min preblogg-text om den skrevs i september 2007.

Voices of a Disant Star är en kortfilm, 25 minuter lång, om en tjej som blir pilot i rymdarmén och färdas allt längre och längre bort samtidigt som pojkvännen är kvar på jorden och får vänta allt längre – flera år till slut – på hennes sms. Det här var en ganska vacker och sorglig historia som är snyggt tecknat. Eftersom den är ganska kort och inte så påkostad ger den dock ett litet blekt intryck. Men jag gillar tecknarstilen och själva historien är melankolisk och bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Det visar sig att Voices of a Distant Star gjordes av en viss Makoto Shinkai som nu gått vidare till storfilmer som Your Name och Weathering with You. Precis då som nu så fokuserar Shinkai på romantik, melankoli, sorgsenhet och långdistansförhållanden.

Conte d’automne (1998)

Nu blir det fransk snackfilm i form av ett nytt regissörstema. Éric Rohmer, eller Maurice Schérer som han föddes som, var en av fronfigurerna inom den franska nya vågen. Han var under flera år chefredaktör för det klassiska franska filmmagasinet Cahiers du Cinéma där han träffade ”kändisar” som Jean-Luc Godard, François Truffaut och Claude Chabrol. På 60-talet började han göra egna filmer och fortsatte med det resten av livet. På 90-talet gjorde han sina årstidsfilmer, helt naturligt fyra till antalet, och det är dem det kommer handla om i detta tema. Fjärde och sista filmen är Conte d’automne med den svenska titeln En höstsaga och min preblogg-text om den skrevs i juli 2004.

Okidoki, äntligen har jag sett klart den där franske tråkmånsen Rohmers filmserie som av nån anledning kallas årstidsfilmerna (ja, ja, de utspelas under respektive årstid men än sen då?). Denna handlar om inte fullt så löjliga personer. Huvudperson är den runt 40-åriga vinodlerskan Magali som har utflugna barn och ingen man. Hennes sons flickvän och hennes kompis försöker båda fixa en ny man till henne på sina egna sätt. Kompisen använder tricket att sätta in en kontaktannons och sen spela Magali själv. Det är upplagt för förvecklingar.

Hmm, jag blev faktiskt positivt överraskad av denna. Jag trodde till en början att det skulle vara samma gamla visa igen, dvs ointressanta personer som gör ointressanta saker men filmen hade, efter ett tag i alla fall, en viss charm. Personerna var betydligt mer sympatiska och kändes lite mer mänskliga och normala. Romansen mellan snubben som nappade på den där kontaktannonsen och Magali är skildrad på ett ganska skönt sätt. Filmen är ingen höjdare men den får i alla fall godkänt. Men det blir inga mer filmer av Éric Rohmer för min del, det kan jag lova (min kommentar: och nej, det har det inte blivit).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Bourne Identity (2002)

Den här fredagen drar jag igång ytterligare ett nytt litet tema då det är dags för Bourne-filmerna med Matt Damon som agenten som tappat minnet. Visst satte den första filmen, och även den andra i serien från 2004, tonen för hur man skulle göra den här typen av mer gritty actionfilm. 2006 kom Bond-filmen Casino Royale som nog lånade en hel del från Bourne-filmerna vad gäller stil och känsla. Min text om The Bourne Identity skrevs i oktober 2004.

The Bourne Identity är en agenthistoria där Matt Damon tappar minnet, blir snäll, träffar Franka Potente i Paris och jagas av sin egen agentbyrå. Mmmm, jag tyckte den var välgjord och med bra skådisinsatser från de flesta håll. Potente är lite av en favorit efter att ha sett henne i två Tom Tykwer-filmer (Spring Lola och Prinsessan + krigaren). Damon funkar bra och bäst tycker jag filmen är när Damon råkar i knipa och då börjar reagera instinktivt som den agent han är och kallt tar hand om situationen. Ibland blev det lite tröttsamt (och förutsägbart) med klippen mellan Damon ”ute på fältet” och agentbyråns kontor där slipsnissar hackade på datorer. Men precis som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) så gillar jag amerikanska filmer (thrillers) som utspelas i Europa. Det ger en speciell känsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Death Wish (1974)

Dags för en kortis om Death Wish. Nej, jag pratar inte om remaken med Bruce Willis från 2017 utan originalet med Charles Bronson från ’74.

Det här var en annorlunda film som inte riktigt var som jag förväntade mig. Det är väl 70-talet det handlar om kanske. Man gjorde inte filmer på samma sätt då. Genrefilmer var mer av vanliga filmer då. Det var inte lika stor uppdelning mellan ”vanliga” filmer och genrefilmer känns det som. Jag kanske har fel men min känsla är att det var så.

Vad är det som är annorlunda med Death Wish? Ja, jag vet inte varför men jag förvånades över att den var så pass välgjord. Bilderna på ett slitet New York är hur snygga som helst och stilen på fotot påminde mig om filmer som Prisoners och Blood Simple.

Tunnelbanan är givetvis fullkomligt nedklottrad. Allt känns äkta, genuint, autentiskt (har vi några fler synonymer?). Det förekommer en begravning i filmen som är inspelad i ett riktigt snöfall vilket bidrog till känslan av att det var just på riktigt.

Charles Bronsons vigilante lever i en sorts egen westervärld och är som en lugn grizzlybjörn, och han dricker mjölk precis som Fantomen. En ung Jeff Goldblum är med som en slemmig typ. När jag kollar på IMDb så visar det sig att det var Goldblums första roll och han listas som ”Freak #1”.

Musiken! Herbie Hancock! Riktigt bra och jazzigt funkig precis som det ska vara. Det kändes även lite experimentell och satte en speciell stämning, precis på samma sätt som Hancocks musik gjorde i den svenska filmen Pojken i trädet (med Tomas ”Tintin” Bolme i titelrollen).

Rättelse: musiken i Pojken i trädet gjordes av en ung Quincy Jones.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Death Wish hamnade för övrigt på plats 6 på min lista över 1974 års bästa filmer.

Ljus i skymningen (2006)

”Happy days!” eller ”Vi har roligt på dejten”

För fyra veckor sen drog jag igång ett nytt litet regissörstema. Det handlar om finländaren Aki Kaurismäki och det blir fem filmer som ingår i temat. Idag avslutas temat med Ljus i skymningen från 2006. Som jag skriver i nedan så ingår den i Kaurismäkis Finlandstrilogi där de andra filmerna är Moln på drift och Mannen utan minne. Min text om Ljus i skymningen (Laitakaupungin valo) skrevs i juni 2009.

Ljus i skymningen är sista delen i den s.k. Finlandstrilogin där Aki Kaurismäki berättar om den lilla människan som är vilse i det hårda (finska) samhället. Här handlar det om nattvakten Koistinen som (nästan) inte ses av någon. Han försöker så smått bli kompis med sina kollegor men han blir mest ett mobboffer. Stum går han och tar en koskenkorva på den lokala baren och försöker säga hej till en tjej. Det går så där. Plötsligt dyker en vacker blondin upp i Koistinens liv och han kan ju inte annat än släppa in henne. Tyvärr visar det sig att hon jobbar för några gangsters som vill utnyttja Koistinen för att stjäla juveler.

Jag hade hört att den här delen skulle vara mörkare än de två övriga (Moln på drift och Mannen utan minne). Men jag vet inte, jag tycker den var ganska lika och dessutom finns det som sagt ljus även när det börjar skymma. Stilen känns igen. Det är stramt och enkelt. Vissa scener är fantastiskt snygga. Scenografin är så enkel och ”tråkig” att den blir snygg. Filmen är nästan som en parodi på sig själv. Det känns som en surrealistisk bild av Finland där Kaurismäki har skruvat allt ett eller två varv extra. Men jag gillar det! Koistinen är en karaktär som man gillar. Han är naiv, gör inget väsen av sig men ändå envis. Och kanske kommer allt gå bra trots allt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Som vanligt är även den finska filmtiteln underbar… Laitakaupungin valot.

Truck Turner (1974)

Idag blir det en kortis om en film som hamnade på min topplista över 1974 års bästa filmer.

Oj, oj, det här var en ovanligt gritty blaxploitation-rulle med Black Moses himself Isaac Hayes i titelrollen som prisjägaren Truck Turner som ska fånga in en galen hallick.

Det förekommer mängder med klassiska bilder där Truck står i skjutställning med en gigantisk revolver. ”Dodge this!” som Trinity skulle ha sagt, och säger.

Totalt oväntat var att se den i Star Trek så städade löjtnanten Uhura (Nichelle Nichols) som en stenhård och grovmunnad bordellmamma. Underbar insats! Musiken av Hayes själv är (förstås!) helt underbar (funky!) och snäppet bättre än den i Pam Grier-rullen Foxy Brown. Truck Turner släpptes för övrigt ursprungligen som en double feature ihop med just Foxy Brown.

Istället för att skriva så mycket mer så hänvisar jag till ett underhållande inlägg med roliga bilder och kommentarer hos bloggen Udda film. Hoppa över dit och roas, vettja!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

”He’s out to get before he’s got!”


Nichelle Nichols dominerar som bordellmamma

Moln på drift (1996)

”Happy days!” eller ”Vi har roligt på jobbet”

För tre veckor sen drog jag igång ett nytt litet regissörstema. Det handlar om finländaren Aki Kaurismäki och det blir fem filmer som ingår i temat. Idag fortsätter jag med hans film från 1996 med titeln Moln på drift. Som jag skriver i nedan så ingår den i Kaurismäkis Finlandstrilogi där de andra filmerna är Mannen utan minne och Ljus i skymningen. Min text om Moln på drift (Kauas pilvet karkaavat) skrevs i maj 2009.

SVT visade nyligen Aki Kaurismäkis s.k. Finlandstrilogi och nu har jag sett den första av den här trojkan med filmer om den lilla människan vilse i det stora anonyma samhället. I Moln på drift möter vi ett vad det verkar ganska lyckligt par där hon är hovmästare på en gammaldags dansrestaurang och han är spårvagnsförare. De har inte mycket pengar men hankar sig ändå fram. Ända fram tills att båda blir av med jobben vill säga. Då börjar det gå utför. Men kanske finns det ljus i tunneln.

För några år sen såg jag en rad Kaurismäki-filmer. Nu kände jag direkt igen stilen, främst från Flickan från tändsticksfabriken. Kaurismäki har en ganska egen avskalad och enkel stil. Ofta handlar det om den enkla människan i hopplös kamp mot samhället. I Moln på drift får vi även en hel del lågmäld humor. Skådespeleriet är ett sorts icke-skådespeleri. Det är lite åt Roy Andersson-hållet fast inte lika extremt. Stora känslor förmedlade med små medel. Musiken är cool och sentimental och ger rätt stämning.

Vissa dialoger är helt underbara. T ex när paret diskuterar möblemanget (som är köpt på avbetalning) i vardagsrummet och mannen säger ”Nu kan vi köpa böcker till bokhyllan om fyra år”. Eller när kvinnan söker jobb som servitris och följande dialog utspelar sig:

”Du är väl lite gammal för att vara servitris”
”Jag är 38”
”Precis, du kan dö när som helst”

Slutomdömet är att det är en snygg, stilren, rolig och sentimental rulle. Nackdelen med allt avskalat är att det kan bli lite väl torrt men Moln på drift får nästan en fyra av mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep