Prometheus

PrometheusTitel: Prometheus
Regi: Ridley Scott
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Ok, jag börjar med att ta handlingen i korthet om det finns några som läser detta som inte har hört talas om filmen tidigare. 😉 Jag kan väl säga att jag själv varit i det närmaste asketisk när det gäller att kolla på trailers/teasers eller läsa om filmen. Så jag visste faktiskt inte speciellt mycket om handlingen när jag till slut lyckades se filmen. En grupp arkeologer hittar grottmålningar i Skottland som får dem att tro att svaret på gåtan om människans skapelse finns nånstans ute i universum, nånstans hos the cosmic lords. Ett rymdskepp, Prometheus, skickas iväg för för att försöka hitta källan till detta mänskliga liv. Med på skeppet finns bl a Elisabeth Shaw (Noomi Rapace) och hennes partner Charlie Holloway (Logan Marshall-Green). Under den långa resan så är besättningen försatt i kryosömn och skeppet sköts av androiden David (Michael Fassbender).

Om ni fortsätter läsa nu så får ni räkna med rejäla spoilers bara så ni vet.

Början av filmen får mig inte hookad direkt. Jag vet inte, men jag gillade inte direkt de inledande helikopterbilderna från Island till toner av en ganska pompös och smörig musik. När det sen dök upp en datoranimerad jättealbino som äter nåt olämpligt och faller ner i en forsande älv så kände jag att filmen inte var på väg i rätt riktning. Efter den obegripliga (innan man sett hela filmen alltså) inledningen så börjar dock filmen på riktigt. Ganska snabbt är vi ombord på Prometheus där roboten David sköter ruljansen samtidigt som han spelar basket och kollar på Lawrence av Arabien.

Fassbender gör en strålande insats som konstgjord människa. Jag har läst att Fassbender medvetet inte tittat på Alien från 1979, där Ian Holm gör en obehagligt bra gestaltning av roboten Ash, för att inte låta sig bli påverkad. Istället har han tittat på Ridleys Scotts Blade Runner där tydligen Sean Young inspirerade honom. Nåväl, jag tycker faktiskt påminner en del om Ian Holm. Båda har samma upprätta och korrekta stil.

En sak som inledningsvis störde mig lite var designen på Prometheus, främst innandömet. I Alien är skeppet Nostromo ett skitigt och slitet fraktskepp. Ombord på Prometheus är det rent och snyggt à la Star Trek. Det kändes inte speciellt spännande men efter ett tag släppte jag det och tyckte bara det var snyggt. Nåt jag älskade direkt är designen av miljöerna på den måne, LV-223 (alltså inte LV-426 som ju Nostromo så olyckligt landar på), som Prometheus har som mål. Jag älskar Alien-världen och H.R. Gigers design av den. Ingenjörernas rymdskepp är en vacker skapelse. När man är inne i skeppet är känslan att vara inne i magen på en gigantisk larv. Ingenjörerna (the Engineers på engelska) är vad Shaw och Holloway kallar de utomjordiska varelserna som möjligen är upphov till Jordens mänskliga liv.

Hur sköter sig Noomi? Helt ok eller t.o.m. bättre än så skulle jag säga. I början kunde jag störa mig, eller känna att jag satt och lyssnade, på hennes svenska brytning. Detta speciellt eftersom Shaw som barn pratade med en extrem brittisk engelska vilket vi får se i en flashback-scen. Men efter ett tag så hade både jag och Noomi helt gått in i rollen och från och med det tycker jag hon gjorde ett superjobb. Speciellt under de obehagliga självoperationsscenerna. Burr. Noomi blir alltså bättre ju längre filmen fortskrider. När hon får spela fysiskt och desperat är hon grym. Språket är fortfarande ett litet problem. Hennes engelska är inte tillräckligt bra, så är det bara.

Manusmässigt som en film för sig så håller nog inte Prometheus toppklass, men Alien-kopplingen gör att jag älskar den ändå. Storyn är och balanserar på gränsen till det flummiga med sitt ”människans ursprung kommer från rymden”-tema. Jag kommer att tänka på filmer som Mission to Mars och Nicolas Cage-flumfilmen Knowing. Men jag tycker nog Scott och hans manusförfattare håller sig på rätta sida av flumgränsen. För övrigt ser jag filmen som en ren prequel till Alien. Scott får säga vad han vill om att det är en film som står helt för sig själv och bara har samma DNA som Alien. Anledningen till att jag får gåshud (se nedan) är att just kopplingen till Alien.

Vissa av karaktärerna känns inte klockrena. Jag tycker att Vickers (Charlize Therons) inte känns genomarbetad och twisten med att Peter Weyland visar sig vara hennes far rinner bara ut i sanden. Dessutom är ju just det den scenen där Vickers ”överraskande” säger ”…father” med den vanliga konstpausen överanvänd i filmvärlden.

Jag är inte heller helt hemma med Shaws backstory, vad är det som driver henne? Jag tycker inte hennes ”tro” räcker på nåt sätt. Vi får se en kort scen med hennes far som känns onödig trots att den försöker förklara vad som format Shaw. Holloway? Ja, han känns lite blek som karaktär. Han framstår mest som en pajas med sin attityd och sina flip-flops.

Om man är en Alien-fan som jag och precis har sett om framförallt ettan så får man en riktigt härlig belöning främst i slutet av Prometheus. Jag talar om stolen Space Jockey sitter i och när skeppet lyfter i slutet. Här fick jag gåshud. Så jävla coolt och dessutom är det nagelbitarspänning när Noomi och Charlize kämpar för sina liv efter att kapten Janek (Idris ”Stringer Bell” Elba från The Wire, yay!) beslutat sig för att offra sig genom att kamikaza Ingenjörens skepp.

Andra blinkningar till Alien är t ex uppvaknandet efter kryosömnen och den efterföljande frukosten runt ett runt bord i början av filmen. När man utforskar de gigantiska byggnaderna på månen så stöter även en av forskarna på lite gröngult slem som han fingrar på. Hmm, undrar vad det där slemmet kommer ifrån? Det finns även en scen där slangar och kablar hänger ner från taket i Vickers rum (efter att rummet som visade sig vara en livbåt kraschat på månen) och det påminner väldigt mycket om en scen från Aliens när man utforskar kolonin på LV-426. Dessutom så blir ju David halshuggen i slutet och det har vi ju sett både i Alien och Aliens/Alien³ där Ash respektive Bishop agerar utan kropp.

En sak som jag uppskattar med filmen är att Scott valt att inte använda så mycket CGI och rena green screen-scener. Visst, det förekommer mycket datoranimeringar men det allra mesta är inspelat i riktiga studiomiljöer eller riktiga utomhusmiljöer. Jag ställer mig dock aningen tveksam till Ingenjörerna. Jag tyckte inte de var speciellt intressanta som figurer och jag gillade inte heller att de var helt datoranimerade. Och varför fick den där Ingenjören som man väckte från kryosömnen fnatt och började döda alla han såg? Hmm, kanske det hade att göra med att Ingenjörerna nu vill ta kål på människan trots att de skapade dem (oss) från början. Å andra sidan så kanske vi kan se fram emot att få veta mer om dessa varelser i uppföljaren till Prometheus som ju troligen (?) kommer att komma.

Jag har några frågor om själva handlingen. Varför fick Charlie den där lilla svarta saken av David? Han dog och Shaw blev gravid med en Alien-sak. Förmodligen var det ett försök att få med sig hem en Alien-varelse? Vad i helvete hände i början av filmen? Jag antar att det var en Ingenjör på Jorden och att han gav upphov till livet på Jorden, och offrade sig själv på köpet.

När det gäller själva visningen så valde jag denna gång att se den i 2D och det kändes som helt rätt val. Jag ogillar verkligen de där 3D-glasögonen och 3D-upplevelsen ger inte mig nåt mervärde. 3D är bara irriterande och en gimmick. Så är det bara. Dessutom var det härligt tomt och gott om plats i salongen som i och för sig var inte var jättestor men den dög alldeles utmärkt.

En av de sista scenerna i filmen med Ingenjören vars bröst sprängs (och en ny Alien tittar fram) tycker jag hade kunnat komma som en trevlig efter eftertexterna-scen och belöning till oss som faktiskt sitter kvar hela eftertexterna. En ganska irriterande detalj var att medan jag satt kvar helt ensam i salongen så var personalen inne och tände men såg att jag satt kvar och så fick de släcka igen. Detta hände dessutom två gånger. Gah.

4/5

PS. Just det, en liten rolig grej är att jag visste att Guy Pearce skulle vara med i filmen, och jag såg hans namn under förtexterna. Men när filmen var slut så kom jag på att jag inte hade sett Pearce. Vilken roll gjorde Pearce? Sen insåg jag att det förstås var den gamle företagsledaren Peter Weyland gammelsminkad/cgi:ad till oigenkännlighet. Dessutom fick jag för mig att Weyland hade gjort David till en avbild av sig själv och det alltså var Fassbender som spelade Weyland. Det var ju så det var i Alien-filmerna där Bishop var en kopia av sin skapare.

Inför Prometheus: Alien: Resurrection

Titel: Alien: Resurrection
Regi: Jean-Pierre Jeunet
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Innan jag börjar skriva om Jean-Pierre Jeunet Alien-film så vill jag passa på att gratulera två filmbloggarkollegor som precis har blivit nominerade till LAMB (the Large Association of Movie Blogs) Awards. Det är Jessica på The Velvet Café och Joel på Deny Everything. Grattis, and keep up the good work! Listan på alla nominerade hittas hos Duke & The Movies.

Så! Då har vi alltså kommit till den sista (än så länge) ”riktiga” Alien-filmen som kom 1997. Vän av ordning påpekar då förstås att det kommit två Alien vs. Predator-filmer men jag hinner helt enkelt inte med dem nu, och ska jag vara helt ärlig så tror jag inte det finns några direkta kopplingar till Prometheus (förutom att jag läst om att Space Jockey ska skymta förbi i nån av filmerna). Faktum är att jag såg AvP på bio när den kom — och jag blev ganska besviken. Så vi skippar dessa filmer!

Joss Whedon (ja, Joss Whedon!) har skrivit manus till Alien: Resurrection. Detta var nyheter för mig. När jag nu ser filmen igen så känns det inte så konstigt. Jag blir påmind om Serenity (nej, jag har inte sett tv-serien Firefly) där precis som här man har en besättning på ett rymdskepp som inte sysslar med helt legala affärer. Besättningen är som en liten familj. Vi hittar ett kärlekspar. De gnabbas med varandra med glimten i ögat. Det är faktiskt en hel del Whedon över manuset, och jag ser det speciellt tydligt efter att ha sett The Avengers.

Handlingen i korthet. Ripley och Alien-drottningen dog i Alien³. Trodde ni att FIRMAN skulle ge upp? Nej, givetvis inte. De lyckas med hjälp av Ripleys blod klona Ripley och på köpet får de även en Ripley med en liten bebis-Alien i magen som de hjälper att födas.  Till slut har FIRMAN på en rymdstation en liten djurpark med ett gäng Alien-monster. En av chefsforskarna, som spelas av en obehagligt bra Brad Dourif, beslutar att man även ska behålla Ripley vid liv eftersom hon nu ändå överlevde Alien-monstrets födelse.

Till rymdstationen anländer skeppet Betty där besättningen bl a består av Call (favvon Winona Ryder) och Johner (favvon Ron Perlman). Efter diverse inledningsscener som ändå är ganska bra så träffar till slut skiten fläkten precis som vi vet att den ska göra: Alien-monstren rymmer givetvis och börjar löpa amok. Det blir upp till den klonade Ripley och besättningen på Betty att rädda rymdsstationen… eller snarare rädda Jorden eftersom det är dit som stationens nödsystemet är inprogrammerat att ta sig om det skiter sig.

”My mommy always said there were no monsters. No real ones. But there are.”

En nyhet i Alien³ var att Ripley inte attackerades av monstret. I Ressurection har man tagit det till en nivå till. Eftersom Ripley i den här filmen är en klonad blandning av sig själv och monstret så får vi en ny karaktär. Hon minns vad som har hänt i de tidigare filmerna men samtidigt är hon inte samma Ripley. Hon är urstark och har frätande blod. Hon har en telepatisk länk med monstren. Jag tycker nog man vridit manus så mycket som man kan här.

Jag har redan skrivit om hur man märker Whedons touch på filmen. Hur märker man att Jean-Pierre Jeunet har regisserat? Mja, inte så himla mycket. Kanske en del miljöer på rymdstationen känns lite Jeunetiska, och så har vi ju Dominique Pinon som ju är med i de flesta (japp — alla! — kollade precis upp det) Jeunets filmer. Men man kan inte säga att Jeunets stämpel direkt syns på filmen.

En sak jag gillar är Sigourney Weavers prestation som Ripley och hur Ripley framställs i filmen. Hon är en bad ass girl helt enkelt. Ron Perlmans karaktär Johner som tycker han är hur cool som helst är chanslös och han kan inte annat än beundra henne. Kul också att läsa om att Weaver vägrade cgi:a basketbollsscenen. Hon skulle helt enkelt sätta sitt bakom ryggen-kast — vilket hon gjorde på sjätte tagningen. Enligt uppgift tittade då Perlman in i kameran och utbrast ”Oh my god!!, vilket givetvis klipptes bort.

Mina absoluta favoritscener i filmen utspelas under vatten. Det handlar om en lång sekvens när man efter att stationen blivit vattenfylld tvingas simma en lång sträcka under vatten. Det är riktigt snyggt filmat och med en bra spänning. Dessutom är det tydligen så att stackars Winona Ryder lider av vattenskräck vilket gör hennes insats mer imponerande.

I Alien: Resurrection får vi även se ett nytt monster, förutom en ny Ripley, födas. Vi kan kalla det Ripley och Alien-monstrets kärleksbarn. Hmm, speciellt gulligt var det inte men inte läskigt heller. Här har filmmakarna helt enkelt misslyckats. Man har väl velat införa nån sorts sympatikänsla för det här monstret men det fallerar helt tyvärr. Det blir mest fånigt… men jag kan ändå inte låta bli att gilla det lite grann. Slutet av filmen påminner faktiskt om både ettan och tvåan i serien även om det går lite långsammare och Ripley inte längre tänker ”dö! dö! dö! dö!”.

3/5

Och ja om ni undrar så har vi givetvis en android i den här filmen också. Det har ju blivit lite av standard i Alien-filmerna… och möjligen i Prometheus om man trots försök att motstå lyckats få reda på saker om filmen.

Inför Prometheus: Alien³

Titel: Alien³
Regi: David Fincher
År: 1992
IMDb
| Filmtipset

Obs! Som vanligt när jag skriver om en Alien-film så förekommer det spoilers, bara så ni vet.

Om ni ser del två i Alien-serien, alltså Aliens från 1986, så ska ni se till att kolla igenom hela eftertexterna. I slutet av den version jag såg så förekommer precis i slutet av eftertexterna när musiken har tystnat ett ljud. Det är ett ljud som man känner igen. Det är ljudet av ett Alien-ägg som öppnar sig. När jag hörde det, och det var första gången jag hörde det nu när jag såg Aliens, så blev jag ganska exalterad. Det kändes som om jag hade avslöjat en hemlighet, fått en förklaring till det som sen händer i Alien³. Just den känslan är ett tecken på att det var en bra post-credits scene. Jag tror inte det var första gången, men det var också lite ovanligt med en scen efter eftertexterna som bara består av ljud.

Nåväl, då lämnar vi Aliens och går över till David Finchers försök att göra de tidigare filmerna i serien rättvisa. Eftersom jag hade sett, eller snarare hört, den där ”efter eftertexterna”-scenen så visste jag att någon eller några av personerna ombord på räddningskapseln som kraschlandar på fängelseplaneten Fiorina 161 förmodligen hade blivit infekterade med en liten bebis-Alien i sina bröst. Dessutom såg jag den förlängde versionen av Alien 3 där vi faktiskt under förtexterna får se en spindel-Alien krossa glaset på Ripleys kryokammare för att sätta sig på hennes ansikte.

Kapseln kraschar alltså på en fängelseplanet som endast bebos av män. Den enda som överlever kraschen är Ripley och hon tas om hand av läkaren Clemens, spelad av en personlig favorit i form av Charles Dance. Dance är som en blandning av Anthony Hopkins och Ben Kingsley. Eller så är han bara britt, helt enkelt. Hur som helst, jag gillar hans sätt att prata. På den isolerade planeten har det uppsått en religiös rörelse ledd av Dillon (Charles S. Dutton). Att hänge sig till en tro kan väl vara ett sätt att hålla sig vid liv i sådana jobbiga förhållanden, rent mentalt, som männen lever i. Läkaren och vetenskapliga Clemens är förstås skeptisk men låter (också förstås) de troende hållas.

Den tredje dominerande personen på planeten är fängelsedirektören Andrews (Brian Glover). Han är en ganska ointressant karatär. Han vill inget annat än att hålla ordning. Ripley som ju till skillnand från alla männen på planeten är kvinna måste helt enkelt hålla sig på sitt rum tills det anländer ett skepp som kan hämta henne. Annars kan ju våldtäktsmännen och mördarna få idéer.

”Given the nature of our indigenous population, I would suggest clothes. None of them have seen a woman in years… Neither have I, for that matter”

Hur skulle Fincher nu tackla det hela? Skulle det bli vapen och monster i kubik (ehe)? Nej, Fincher går tillbaka till ettan i serien i viss mening. Vi får inte se speciellt mycket av monstren eller snarare monstret i singularis. På planeten finns inga vapen. Det hela är egentligen ett sorts kammarspel i ett fängelse. Och jag tycker det funkar. Fincher har fått till en ganska bra lite klaustrofobisk stämning. Dessutom finns det en ny vinkling då Ripley dels vet att hennes tid i livet är räknad samtidigt som hon inte kan attackeras av monstret eftersom hon bär på dess avkomma.

Den version jag såg nu var den förlängda versionen, kallad Assembly Cut. Tidigare har jag bara sett bioversionen. Det finns några skillnader, t ex räddas Ripley av Clemens efter att ha spolats i land från havet (i bioversionen räddas hon från den kraschade kapseln). I den förlängda versionen känns hennes förhållande till Clemens därmed lite starkare. Det finns flera skillnader. I bioversionen så är det en hund som råkar ut för en spindel-Alien och blir värd för ett monster som sen föds ur hunden. I Assembly Cut är det istället en oxe. För övrigt är just dessa scener riktigt bra. Fincher klipper mellan monstrets födelse och begravningen av de som omkom i kraschen med räddningskapseln.

En sak som slog mig när jag såg slutet i Assembly Cut är att bioversionen är så himla mycket bättre just här. I bioversionen så faller Ripley ner i den brinnande smältugnen precis när monsterdrottningen föds och hon håller kvar monstret för att se till att hon verkligen förintas tillsammans med henne i lågorna. Effektfullt. I Assembly Cut — så faller hon bara ner i lågorna. Just det här var en av mina favoritscener i filmen när jag såg den första gången och att den var ändrad till det sämre i den förlängda versionen kändes skumt. Hmm, inte bra. Jag tycker nog generellt att Assembly Cut känns lite segare, lite sämre.

Nu skulle jag gärna höra vad Henke har att säga när det gäller skillnader mellan bioversonen och Assembly Cut. Han påstår nämligen att a: i traditionell västerländsk film har man två vändpunkter och b: i bioversionen av Alien³ är den andra vändpunkten bortklippt vilket sänker filmen. Henke får jättegärna upplysa mig och andra intresserade vad det var för händelse som var den andra vändpunkten i Assembly Cut.

Nu återstår bara betyget… och en recension av Alien: Resurrection och sen är vi redo för Prometheus, förhoppningsvis i två dimensioner. 2D-biljetterna släpps imorgon onsdag enligt uppgift.

3/5

Inför Prometheus: Aliens

Titel: Aliens
Regi: James Cameron
År: 1986
IMDb
| Filmtipset

Nu vet jag inte hur mycket Ridley Scotts kommande film Prometheus är sammankopplad med resten av Alien-filmerna. Det spelar ingen roll, jag har tänkt se och skriva om alla ändå, precis som Sofia gjorde för ett tag sen. Hur skulle nu Alien från 1979 följas upp? Jag har ingen aning om historiken kring uppföljaren, om det förekom många namn när det gällde vem som skulle regissera, var Scott själv intresserad? Slutsatsen jag drar är ändå att det blev rätt person för jobbet och dessutom att filmen kom ganska så rätt i tiden.

Varför tycker jag att James Cameron är rätt person och varför var 1986 ett lämpligt tillfälle att släppa en uppföljare? Jo, att det väntades till 1986 tyder på att filmbolag och andra i branschen har haft en stor respekt för Scotts banbrytande rymdskäckis. Man ville inte stressa fram en uppföljare och kanske har man tänkt några varv extra. I James Cameron hittade man i mitt tycke den perfekta kandidaten som regissör till uppföljaren. Cameron känns lite mer bombastisk än Scott även om 1982 års ”lågbudget-sf-actionthriller” The Terminator kanske inte är så bombastisk. Men han är annorlunda än Scott, det är min poäng. Och i det här fallet är annorlunda bra eftersom vi inte vill ha samma film en gång till fast lite sämre.

Jag har aldrig recenserat Aliens tidigare men jag vet att jag har gett filmen en fyra på Filmtipset. Dessutom har jag ett trevligt minne från början av 2000-talet från en visning på Cinemateket där Aliens visades ute på Filmhuset vid Gärdet i en 70 mm kopia. Det var maffigt vill jag säga och den filmupplevelsen är fortfarande en fyra. Vad tyckte jag då den här gången? Ja, som ni kanske förstått är jag lite besviken. Aliens är inte en dålig film på något sätt men det är bara en helt ok actionrulle som utspelas i rymden. Magin från 1979 års Alien är borta, tyvärr.

Sigourney Weavers Ripley är i Aliens den uttalade huvudpersonen vilket känns helt rätt. Den här gången får även det stora företaget, FIRMAN, ett ansikte i form av Paul Reiser som gör den slemmige företagsrepresentanten Burke. Förutom dessa två är huvudpersonerna marinsoldater, en android och så Alien-monstren. Efter att ha återvänt till Jorden lockas Ripley med till planeten LV-426 för att slutligen göra slut på monstren. Till Ripleys stora förskräckelse har planeten koloniserats och nu har man tappat kontakten med sina ”terraformers”. Ripley följer bara med om uppdraget är att en gång för alla ta kål på de monster som hon drömmer mardrömmer om. Givetvis är det så, ”That’s the plan”, säger Burke (yeah, sure säger vi andra).

Varför är magin borta? Ja, för det första, Aliens är bara en actionrulle i mängden. Den har inget speciellt. Det speciella fanns i Alien. Där fanns mystiken, rädslan och spänningen. Aliens är fylld med fler efffekter. Tyvärr är det effekter som inte riktigt håller måttet. Exempelvis ser inflygningen mot LV-426 inte speciellt bra ut. I Alien var effekterna nedtonade och det var stämningen som gjorde spänningen så att säga. Här har vi ett gäng snackiga marines med Bill Paxtons Hudson i spetsen och det blir mer av spex än spänning av det hela. Nu ska det sägas att jag inte stör mig specifikt på just Paxtons toköverspel. Det jag stör mig på är jargongen bland soldaterna som känns fånig. Nu är väl Paxton mest fånig av alla i och för sig…

”Well that’s great, that’s just fuckin’ great, man. Now what the fuck are we supposed to do? We’re in some real pretty shit now man…”

En förklaring till Paxtons rollfigur kan vara att man ville ha en kontrast till Michael Biehns karaktär Hicks som efter ett tag bondar med Ripley (om än inte fysiskt, till det finns ingen tid). Tyvärr så hjälper inte denna förklaring. Paxton är irriterande fast mest för de andra rollfigurerna i filmen, kanske inte så mycket för mig. Jag har i och för sig svårt att förstå är hur en person som är så instabil och nervös som Hudson ens från början kunnat få tjänsten som marinsoldat. Kul också hur han hånar den nye oerfarna löjtnanten Gorman (William Hope) när han själv skiter på sig så fort det börjar hetta till. Nu säger jag inte Gorman skötte sig mer stabilt för det gjorde han inte förrän fram till hans sista scen.

En detalj som gjorde mig lite besviken var att jag mindes Lance Henriksens roll som större. Nu visade det sig att han inte är med speciellt mycket även om man faktiskt är med till slutet. Här hade man kunnat utforska lite mer när det gäller skillnaderna mellan Ash i Alien som är farlig för människor och Bishop i Aliens som har inprogrammerat att inte skada människor. Nu är det egentligen bara en scen där ämnet berörs. Men, men, nu är Aliens ju en actionrulle så då får man kanske släppa såna här saker.

Det jag gillar bäst i filmen är vissa over the top-scener som förekommer som t ex när Ripley ska rädda flickan Newt precis innan allt ska explodera. Hon börjar likt Rambo göra i ordning sina vapen, hon förvandlas till en mean killing and saving Newt machine, hon åker ner i hissen och kliver ur, redo för strid. Coolt. Eller när Ripley klivit in i den där robotlyftaren (i skönt motljus) för att möta Alien-honan i slutet. Här har man gjort en snygg plantering också då Ripley visar upp sina lyftarskills i början av filmen. Jag gillade även Bishop. Hmm, det är nåt med androider som jag gillar. En av favoriterna från Star Trek-världen är Data, den konstgjorda människan som strävar efter att bli mänsklig.

I slutändan är Aliens ändå bara ett reguljärt actionflyg med lite för mycket skjuta skjuta, lite för mycket monster och lite för lite stämning för att det ska bli ett riktigt högt betyg. En stark trea är filmen ändå värd denna gång. Min filmupplevelse när jag såg Aliens på Cinemateket är emellertid fortfarande värd en fyra.

3+/5

Snakes on a Plane

Titel: Snakes on a Plane
Regi: David R. Ellis
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Plötsligt en kväll var jag sugen på lätt underhållning i form av en actionrulle. På Headweb stötte jag på Snakes on a Plane, en film som både hade hajpats och hånats enormt när det kom. Då, 2006, så blev det aldrig av att jag såg den. Skulle den leva upp till hajpen och hur bra skulle Samuel L. Jackson vara när han säger ”I have had it with these motherfucking snakes on this motherfucking plane!”?

Mja, det visade sig vara en sån där hajp som är en hajp för hajpens skull och inte för att det var en bra film. Och som jag minns det så var det nog mest snack om Sam Jackson och hans replik och om att filmens titel var så dålig att den blev bra. Hur är då filmen? Ganska dålig skulle jag säga. Jackson spelar en FBI-agent som får i uppgift att flyga hem ett vittne, Sean Jones (Nathan Phillips), från Hawaii till Los Angeles. Sean har bevittnat ett mord begått av gangstern Eddie Kim (Byron Lawson). Jackson och hans vittne kommer ombord på planet och är på väg mot L.A., så det borde vara lugnt. Vad kan hända liksom?

Haha, ja, det är faktiskt en dålig film. Humorn är trött, skräckeffekterna är trötta, de flesta rollfigurerna är trötta. Men tröttast är nog ormarna, the snakes. Den enda som imponerar är Julianna Margulies som flygvärdinna. Men ormarna var det, ja. Innan de visar sina kluvna tungor på planet så är faktiskt filmen hyfsad. Det finns fåniga karaktärer förstås, som t ex en irriterande svart sångare/artist som man mest vill kasta ut utan fallskärm. Men ändå, utan ormar är det mer spännande.

Sen väller ormarna fram, både äkta ormar men mest datoranimerade slingrande saker som biter både här och där. Ett av de första offret är på besök på flygplanets lilla toalett… ja, ni kan ju gissa vad ormen bestämmer sig för att sluta sina käftar om. Som sagt, ganska trött humor. Det som lite räddar filmen är att det ändå blir hyfsat spännande ombord på planet. Det blir en speciell känsla i katastroffilmer på flygplan. Men allt hade blivit bättre utan ormarna. Så om filmen hade hetat On a Plane så kanske det hade blivit bättre betyg.

2/5

Ironclad

Titel: Ironclad
Regi: Jonathan English
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Ironclad är filmen om vad som hände efter att Magna Charta hade tagits fram och skrivits på av Kung John av England. Åtminstone är det det som filmens berättarröst påstår. Kung John? Jo, just det, det är alltså den elake prins John från Robin Hood och Ivanhoe. I Ironclad är han också elak och filmens skurk. Vad var då Magna Charta? Själv trodde jag det var nånting i stil med en föregångare till Englands konstitution. Av filmen fick jag veta att det var ett avtal mellan Kung John och Englands adel och präster. Vad ville adeln och kyrkan? Jo, de ville ha mer makt förstås och Magna Charta gav dem det. Uppenbarligen var England i uppror under den här tiden (början av 1200-talet) och Kung John kunde inte styra sitt rike.

Nu ändrade tydligen inte Magna Charta egentligen nånting. Kung John (här spelad Paul Giamatti i helt galen frisyr) började helt enkelt avrätta de baroner som hade skrivit på fördraget. Dessutom har han lierat sig med danskar (?) som kommit till England med båt. Baronerna med William d’Aubigny (här kallad Albany och spelad av Brian Cox) anar vad som håller på att hända. De samlar ihop en handfull män, däribland korsriddaren Marshal (James Purefoy), tar med sig Magna Charta och tillskansar sig i det strategiskt viktiga slottet vid Rochester. Om de kan hålla stånd mot Kung John styrkor tills hjälp i form av franska styrkor kommer så kanske de har en chans.

He, det här är en film fylld till bredden med klichéer. Det tog bara nån minut innan man hörde det första krigsvrålet ”Gaaaaahhaaah”. Strider med svärd, järnklubbor och stridsyxor och det numera standardmässiga cgi-blodet avlöser varandra. Däremellan får vi lite slottsliv à la Ivanhoe. När stridsscenerna visas utan ljud och bara en klosterkör som ackompanjemang blir det för mycket. Jag gillade inte heller den fåniga storyn med den unga slottsfrun av Rochester som har en med tråkig man och givetvis på tre sekunder blir kär i tempelriddaren Marshal. Så fort hon är tillsammans med Marshal visas hon i motljus och vi får höra änglakörer. Nej, det kan inte bli godkänt.

Det mest intressanta med Ironclad är den historiska biten, Magna Charta, Kung John, fick han verkligen hjälp av danskar osv. Är det hela korrekt beskrivet rent historiskt? Efter vad jag googlat och wikipediat fram så är det inte så mycket som stämmer. Men, men överlag kanske det är nästan rätt. Och vad hände sen efter att filmen tar slut? Lite kul är också att jag precis läser sista delen i Jan Guillous tempelriddarböcker. Historien i filmen påminner mycket om Arn-böckerna med en tempelriddare som återvänder hem efter strider i Det Heliga Landet och sen gör en insats för att grunda ett nytt rike i sitt land.

2/5

Filmen finns att se på Voddler om ni nu är sugna på vapenskrammel och pekoral. 😉

Gillar ni historiska actionäventyr kan jag tipsa om dessa tre filmer som jag skrivit om tidigare. Klicka på bilderna för att komma till mina recensioner.

   

Hellboy II: The Golden Army

Titel: Hellboy II: The Golden Army
Regi: Guillermo del Toro
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Jaha, då tänkte jag att vi tar ett litet hopp här direkt till den andra Hellboy-filmen som det bara blir ett kort omdöme om. Imorgon kör vi en längre text om Pans labyrint.

Guillermo del Toros pussellbitar föll fullständigt på plats när han gjorde Pans labyrint. Det var en magisk men ändå smärtsamt verklig film. Hellboy II: The Golden Army är en otrolig röra med idéer, miljöer och figurer. Om del Toro hade lagt in lite andrum, tagit fasta på 20% av sina idéer, fokuserat på dem och huvudhistorien, så hade det kunnat bli riktigt bra. Nu blir det inte mer än underhållande. Inget sjunker in, allt känns platt, men ändå är det underhållande. Hellboy är en skön figur som görs bra av Ron Perlman men filmen som helhet sätter sig aldrig. Det blir för mycket av allt. Det är ett för slarvigt manus helt enkelt. Betyget blir till slut en svag trea.

3-/5

Hellboy

Titel: Hellboy
Regi: Guillermo del Toro
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Då fortsätter vi Guillermo del Toro-festivalen med den första Hellboy-filmen.

Ytterligare en i raden av serietidningsfilmer men inte Marvel utan denna gång är det Dark Horse Comics som står för förlagan (information för kalenderbitarna). Hellboy (Ron Perlman) är den något annorlunda hjälten som föds i slutet av andra världskriget när han, hjälpt av nazister som vill förgöra jorden, anländer till vår värld från en annan dimension. I stället för att hamna i händerna på nazisterna tas han om hand av en viss Professor Broom (John Hurt) och växer upp till att bli demonjägare inom en hemlig avdelning på FBI. Nu är nazisterna tillbaka igen, återigen ledda av ingen annan än den mytomspunna munken Rasputin, för att öppna portalen till demonvärlden för att släppa lös de onda monster som där vilar. Muhahaha.

Haha, vilken soppa! Och det är inte en soppa på en spik utan snarare en handfull. Vad har vi? Jo, vi har en hjälte som är en röd halvdjävul som slipar ner sina horn för att passa in, en filosofisk, tankeläsande korsning mellan fisk och människa, en odöd nazistzombie med gasmask som dessutom är en rackare på knivfäktning, en rysk galen präst/mystiker vid namn Rasputin, samt en tjej (som dessutom Hellboy är olyckligt förälskad i) med förmåga att förvandla sig till en mänsklig majbrasa på beställning. Kan det misslyckas? Nä, faktiskt inte. Jag kan inte låta bli att bli underhållen. Dessutom är Hellboy själv en ganska sympatisk och bångstyrig hjälte som droppar enradare i en fart som jag inte hört på länge.

Filmen passade perfekt en kväll när jag var lite seg i huvudet efter en lång arbetsdag. Jag kände inte för förmodligen bättre filmer som t ex The Machinist eller Maria Full of Grace (andra filmer som var aktuella vid den här tiden, min kommentar) som jag funtade på att hyra. Nä, det fick bli Hellboy i stället.

Nu fanns det ju saker som var sämre i filmen. Efter ett tag började det som var bra i filmen tryckas undan av ganska tråkiga datoranimerade actionsekvenser. Jag tyckte t ex de där helveteshundarna var ganska tråkiga. Sen hade vi den helt onödiga karaktären John Myers (ung FBI-agent som blir Hellboys ”assistent”) spelad av en urtråkig tönt helt utan karisma (Rupert Evans). Han tillförde nada. Trots att filmen stack ut en del, så kändes den ändå bitvis som ett actionspektakel av den vanliga förutsägbara sorten — men den är ändå hästlängder bättre än t ex den genomusla Van Helsing. Om jag hade sett filmen vid ett annat tillfälle hade den kanske fått underkänt, men nu tyckte jag fördelarna övervägde.

3-/5

PS. Har jag fel eller hade Hellboy sumobrottarfrisyr?

The Avengers

Titel: The Avengers
Regi: Joss Whedon
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Jag stod uppe på scenen på nyinvigda Rigoletto och jag hade fått en fråga av tjejen som presenterade filmen och som skulle dela ut en presentpåse till mig. ”Vilken är din favoritsuperhjälte?” Hon och drygt 700 andra, inklusive en grupp Filmspanare (som troligen var de som låg bakom att jag vann utlottningen ;)), väntade på mitt svar. Jag blev helt blank och jag kunde plötsligt inte komma på en enda superhjälte. Till slut, efter vad som kändes som en evighet, dök nåt grönt upp i hjärnan och svaret kunde bara bli ett. Hulken är min favoritsuperhjälte, helt enkelt för att det var han som kom till undsättning när jag som mest behövde det. Med tanke på filmen The Avengers så visade det sig att jag hade mer rätt än jag kunde ana men det återkommer jag till senare.

Mina förväntningar på den nya Marvel-filmen var inte speciellt höga. De tidigare filmerna har inte varit dåliga men att säga de var mer än underhållning för stunden vore att överdriva. Å andra sidan är underhållning för stunden aldrig fel. The Avengers inleds med att elake asaguden Loke dyker upp igen efter att inte ha dött i slutet av filmen om Tor. Loke har slutit avtal med onda varelser från en annan värld och därmed har han fått ett kraftfullt vapen till sitt förfogande. Vapnet är en stav som antingen kan användas som en bazooka eller som en övertalningsstav. Loke dyker upp på en forskningslokal där forskaren Erik Selvig (Stellan Skarsgård) i S.H.I.E.L.D.:s regi försöker tämja energin från en mystisk kub kallad tesserakten. Loke stjäl tesserakten som han ämnar ge i gåva till sina onda bundsförvanter i utbyte mot att de anfaller Jorden. En Jord som han sen själv tänker sig att styra. Vad kan gå fel i den planen? Ja, kanske att Nick Fury samlar ihop sin hämnarstyrka kallad The Avengers.

The Avengers består av följande sex superhjältar/hjältinnor:

Steve Rogers / Captain America (Chris Evans)
Patriotisk torrboll som gillar att gnabbas med Tony Stark. Vetenskapligt modifierad till att bli supersoldat. Innehavare av en superhård metallsköld.

Tony Stark / Iron Man (Robert Downey, Jr.)
Självgod humorist som bara tänker på sig själv men som givetvis har ett gott hjärta. Älskar att gnabbas med Steve Rogers. Inte superstark men supersmart och ägare till en superdräkt med stor vapenarsenal.

Natasha Romanoff / Black Widow (Scarlett Johansson)
Skönhet klädd i tajt svart dräkt. Smart och manipulerande och kan få vem som helst att avslöja vad som helst i vilken situation som helst. Duktig på kampsport. Står i skuld till Hawkeye.

Clint Barton / Hawkeye (Jeremy Renner)
Precis som Natasha är han en S.H.I.E.L.D.-agent. Skarpsynt pilbågsskytt. Hävdar att han ser saker bättre på avstånd. Min känsla är att han har en crush på Black Widow.

Dr. Bruce Banner / Hulk (Mark Ruffalo)
Duktig forskare som kan väldigt mycket om gammastrålning (och gissa vad den stulna tesserakten utstrålar?). Lite blyg och ganska lugn i normaltillståndet men den andra gröna killen är superstark och supergrön.

Tor (Chris Hemsworth)
Son till Oden och bror till den onde Loke. Gillade att kriga när han var ung men mognade i sin egen film. Ägare till Mjölner, en kraftfull hammare som bara Tor kan lyfta (inte ens Hulk klarar det trots att han tog i så han blev grön).

Filmens främsta egenskaper är att den är maffig vad gäller specialeffekterna och att Joss Whedon fått till en bra humor och ett bra samspel mellan karaktärerna. Steve Rogers och Tony Stark kontrasterar varandra perfekt. I Captain America blev det på gränsen till för torrt och pompöst medan jag kan tycka att Tony Stark blir jobbigt snackig i Iron Man-filmerna. Här möts de båda och kemi uppstår. Men allra bäst i filmen är… ja, ni gissade rätt: Hulk. Grönt är skönt. Hulks okontrollerade hjärna är inte utan humor tydligen. Hans förnedring av Loke och kompisknuff av Tor gav applåder från publiken på Rigoletto. Det var även skönt att slippa det överdriva studsandet från Ang Lees Hulk.

En liten notering om 3D. Det är skräp, åtminstone den här gången. Det tillför ingenting förutom att texten blir dubbel och suddig plus att man tycker det är jätteskönt att ta av sig de där jätteglasögonen när filmen är slut.

Betyget till filmen The Avengers (med eller utan 3D) blir 3½ starka och gröna filmspanarikoner. Halvan bidrar givetvis Hulk till men även att gamle hjälten Harry Dean Stanton dök upp i en kul cameo.

Läs nu vad mina filmspanarkompisar som jag såg filmen med tyckte: Fiffi, Sofia, Jessica och Henke. Och här är en bonuspodcast från Har du inte sett den? som inte såg filmen samtidigt men anslöt senare under kvällen. Uppdatering: Nu har även Joel kollat in filmen och skrivit om den på Deny Everything.

2 x Iron Man

Som förberedelse inför helgen då det blir The Avengers på bio så tänkte jag det kunde passa med recensioner på de filmer som ingår Marvels filmiska universum. Sen tidigare kan ni läsa om The Incredible Hulk och Thor och nu är det dags för två kortrecensioner av filmerna om mannen av järn och imorgon kommer en recension av Captain America: The First Avenger.



Titel: Iron Man
Regi: Jon Favreau
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Iron Man är actionfilm med Robert Downey Jr. som den cyniske vapenmiljardären Tony Stark som efter att ha blivit tillfångatagen av terrorister blir omvänd och plötsligt vill rädda världen, med hjälp av vapen förstås men på rätt sätt. Filmen är underhållande och perfekt när man är sugen på en actionfilm och vill sega lite i soffan efter jobbet. Det var kul att se Jeff Bridges i en skurkroll. Nej, det är ingen spoiler att Bridges är skurk, det är uppenbart från första rutan. Trots den kala frisyren såg jag ändå The Dude framför mig, haha. Downey Jr. har en lätthet i sitt spel och sina repliker. Det bara flyter lätt ur honom med precis rätt touch av cynism. Historien är lite osammanhängande. Scener staplas lite på varandra utan tanke ibland. Slutet är aningen segt, med långdragen och obligatorisk slutstrid mellan hjälte och skurk.

3/5


Titel: Iron Man 2
Regi: Jon Favreau
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Nä, tyvärr. Det här var en dussinfilm från filmfabriken i Hollywood. Eller ja, kanske är den lite annorlunda eftersom den känns aningen mer seriös än andra filmer i samma genre. I vilket fall så är den stentråkig. Tony Stark (Robert Downey Jr.) och Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) gnabbas med varandra i scener som tycks pågå i en evighet men som inte kommer nån vart. Stark snackar en väldig massa och är ibland coolt cynisk men handlingen som helhet är fantastiskt förvirrad (för mig). Det finns ingen riktig grundstory. Vad handlar filmen egentligen om? Allt tramsas ihop till en enda förvirrad röra. Den enda karaktär som är riktigt bra är den som görs av Mickey Rourke. Det är konstigt, efter att ha sett The Wrestler så framkallar Rourke varje gång jag ser honom samma känslor som när jag såg Aronofskys film om den avdankade wrestlern: en sorg över den tid som varit och som aldrig kommer igen. Det är nåt med Rourkes ansikte som gör detta. Fascinerande. Sam Rockwell är underhållande. Scarlett Johansson är alltid trevlig att se (på).

2/5

PS. Kul med musik av Beastie Boys när Stark sitter i jättemunken. Eftersom jag är ett långtida fan så noterade jag direkt att det var Beastie när låten började.