Kick-Ass


Titel: Kick-Ass
Regi: Matthew Vaughn
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Kick-Ass är superhjältefilmen som inte är nån superhjältefilm. Eller vänta, det kanske är en definitionsfråga. Serienördgrabbarna i filmen diskuterar vem som egentligen har rätt att kalla sig superhjälte. För att vara superhjälte bör man ju ha superkrafter kan man tycka. Men vänta, Lädderlappen han är ju bara en vanlig snubbe som är rädd för fladdermöss. Visst, han har en massa dyra gadgets och det är tydligen det som kvalificerar honom till att få kallas superhjälte.

Skolkillen Dave i filmen bestämmer sig plötsligt för att bli superhjälte. Han beställer en dräkt via nätet, går ut på stan för att slåss mot drägget, typ de lokala väskryckarna. Varför vill han bli superhjälte? Ja, förmodligen för att bli cool och få brudar. Som t ex Sofia skriver så känns Kick-Ass ibland som en skruvad version av American Pie och det var ganska tröttsamt.

Ungefär samtidigt som Dave blir Kick-Ass så träffar vi på far (Nicolas Cage) och dotter (Chloë Grace Moretz) Macready när dottern tränar sig på att bli skjuten i bröstet… med skyddsväst på är väl bäst att tillägga. Pappa Macready lär upp sin dotter om allt som har med vapen och våld att göra. Efter vilken agenda familjen Macready jobbar är till en början oklart men att det har nåt med gangstern Frank D’Amico (Mark Strong) att göra står klart. Dave/Kick-Ass kommer även han att trassla in sig med både far och son D’Amico.

Så här efteråt och framförallt efter all hajp som varit kring filmen så är det bara att konstatera att jag blev lite besviken. Vi tar det bästa först: Hit-Girl kickar gangsterstjärt så det står härliga till. Hon är en fruktansvärt grym och annorlunda karaktär. Ibland är det nästan så att det blir för mycket. Det är inte en barnfilm det här direkt. Eller inte alls snarare. Body counten är hög. Varken Hit-Girl eller Big Daddy tar några fångar. Om du är gangster så dör du. Jag vet inte, är det verkligen superhjältebeteende? Det känns snarare som The Punisher-beteende. Nej, den enda som möjligen försöker vara superhjälte är väl Kick-Ass. Hit-Girl och Big Daddy är snarare desperata hämnare.

Det är nåt med humorn i filmen som inte går hem hos mig. Jag har lite svårt för collegefilmshumorn som jag tycker förekommer. Nördiga grabbar som försöker få ihop det med snygga tjejer i skolan. Det känns väl så där spännande. Den intressanta historien är ju den med Big Daddy och Hit-Girl. Hela Dave-historien och hans krångel med sin tjejkompis Katie (Lyndsy Fonseca) är mest tröttsam.

Filmen är sevärd och snyggt gjord men jag tycker den är lite spretig och det är framförallt Dave-historien som är tråkig. Det känns nästan som två filmer: en skolfilm om Dave och sen en hämnarfilm om familjen Macready. Och så vet jag inte om jag kanske blivit blödig med åren men är det inte lite väl mycket våld. Visst, Hit-Girl är ju hur cool som helst men nånstans tycker jag nästan det går över styr.

3-/5

Hanna


Titel: Hanna
Regi: Joe Wright
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

För några år sen var jag i Berlin på en minisemester tillsammans med några kompisar. En av de som var med var uppväxt i gamla DDR. När muren föll så fick han chansen att komma ut i världen och han hamnade så småningom i Sverige och på samma jobb som jag. Nu skulle vi alltså tillbaka till Tyskland och Berlin och min vän var en sorts reseledare eftersom han var från Tyskland. En dag hade vi planerat in ett besök på en häftig nöjespark som min tyske vän kände till, en nöjespark som han hade besökt många gånger som barn. Den låg i gamla Östberlin och efter att åkt lite buss och lite tunnelbana och gått långt så närmade vi oss till slut. Till saken hör att jag hade brutit benet ett par månader innan och jag hade precis kastat kryckorna. Jag hoppades att den långa promenaden skulle visa sig väl värd eftersom jag haltade rätt rejält.

När vi ska gå in genom grindarna märker vi att det växer en hel del grönt på stängslet och vi får en öde känsla. Det borde ju vara fart och fläkt här. Vi inser att parken är nedlagd. Men jag tyckte ändå det var roligt eftersom alla attraktioner fanns kvar. Rostiga och överväxta av naturen står de kvar som monument av en svunnen tid. I gamla Östberlin gick det att hålla parken, Spreepark, öppen men när muren föll och kapitalismen strömmade in gick snart parken back och tvingades stänga några år innan vi besökte den.

Varför berättar jag det här? Jo, en stor del av slutscenerna i filmen Hanna är nämligen inspelade i den här övergivna gamla nöjesparken vilket passade väldigt bra då det är riktigt snygga och öde miljöer här.


Hanna är en ganska lustig film. Regissören Joe Wright är bra på yta, det är det inget snack om. Atonement var lite en sån film: otroligt snygg men lite trist. Hanna är en film som är over the top. Det är nästan serietidningsstil på det som händer. Filmen börjar i ett vintrigt Finland, lite i samma stil som Anton Corbijns misslyckade film The American. I Finland växer Hanna upp tillsammans med sin pappa Erik (Eric Bana). Hon drillas hårt i både språk och våldstekniker. Hon blir tränad att överleva och att döda för att göra det. Varför? Ja, det är lite av ett mysterium som vi får veta mer om ju längre filmen rullar. Redan från början står det klart att en viss rödhårig CIA-agent vid namn Marissa är ute efter Hanna och hennes pappa. Marissa överspelas av Cate Blanchett som verkar ha haft ganska roligt i sin roll.

Filmen är en sorts Bourne-film med Matt Damon utbytt mot en fräknig blekhyad Saoirse Ronan. Musiken av The Chemical brothers gör att jag tänker på en film som Spring Lola. Det förekommer ett gäng snygga springscener. Bästa scenen i filmen tror jag är när Eric Bana anländer med buss till Berlin och vi får följa honom i en lång tagning när han går ner i en tunnelbanenedgång. Där nere är det snygga oranga pelare. Bana finner sig snart omgiven av tre förföljare och en bra filmad fajt bryter ut. Inga snabba så långt ögat kan se. Han gillar långa tagningar, Joe Wright.

I början blir man lite fundersam på hur Hanna kan vara så rackarns duktig på att döda fullt tränade agenter eller SWAT-team-medlemmar. En rolig detalj är att Hanna ”Tom Cruise-springer” som en sån där robotmänniska med höga armlyft. Allt får emellertid sin förklaring efter hand.

Jag kan inte ta filmen på allvar. Bitvis är det nästan löjligt. Den är lite för spretig. Det är Bourne blandat med en sån där film där en person blir inkastad i ett modernt samhälle efter att ha levt borta från civilisationen under sin uppväxt. Samtidigt gillar jag många scener som t ex en jakt bland containrar i olika snygga färger. Man har verkligen tänkt på filmens yta. Och så tyckte jag det var kul att se Tom Hollander i roll som slemmig sadistmedhjälpare till Blanchetts ungefär lika sadistiska agent.

3/5

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet


Titel: Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet
Regi: Steven Spielberg
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

När jag var liten var Tintin en favorit. Jag läste både serierna och lyssnade på skivorna med Tomas Bolme som Tintin. När jag hörde talas om att Steven Spielberg och Peter Jackson skulle göra film om den unge barnlike reportern så blev jag inte så begeistrad. De bilder jag sett från filmen gav mig inte den där Tintin-känslan utan de kändes sterila. Dessutom är jag inte speciellt förtjust i mocap-tekniken så själva rörelseanimeringen var inget som lockade heller, även om det nu var ”mästaren” Andy Serkis som skulle göra Kapten Haddock. Nåväl, jag skulle väl ändå få ett trevligt matinéäventyr i alla fall.

Nu är det möjligt att det faktum att jag var bakis och hade flugit hem ifrån Amsterdam samma dag påverkade hur jag uppfattade filmen, haha… men jag tyckte faktiskt den var ganska tråkig. Nånstans när Tintin och Haddock var i öknen så började jag nicka till. Nu har inte historien en enda död punkt, det är action från start till mål, och kanske är det en av anledningarna till att den känns lite tråkig. Jag tyckte även skurken kändes blek. Var det Daniel Craig som gjorde hans röst? Inte speciellt bra om så var fallet.

Ett stort problem jag har med den här typen av animerade filmer där man gör eller försöker göra detaljerade ansikten är att människorna ser ut som själlösa robotkloner. Jag blir nästan rädd för dem och finner dem obehagliga, och det gäller inte minst Tintin själv. Han ser ut som en Haley Joel Osment-kopia som tagen ur Spielbergs egna rulle AI. Nä, då föredrar jag den betydligt mindre detaljerade stilen, då det gäller mänskliga varelser, som används i t ex anime.

2/5

PS. Och Snowy? Puh-leeze.

The Warrior’s Way

Titel: The Warrior’s Way
Regi: Sngmoo Lee
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

The Warrior’s Way är en äkta cgi-film. Inte ett enda ting i filmen är på riktigt. Alla miljöer är datorskapade och scenerna är filmade med bluescreen. Även om man lyckas med att skapa miljöerna hyfsat så ger det hela en viss kall känsla så långt från mustigheten i säg Crouching Tiger Hidden Dragon eller den första Indiana Jones-filmen. När man dessutom vid åtminstone två tillfällen misslyckas med att måla över den blå duken så ser det bara för taskigt ut. Om jag levde i nån sorts illusion att det hela inte var inspelat i en gigantisk blå studio så bröts den tvärt när det plötsligt dyker upp två blå stenar (eller vad det nu är) ute i öknen. Se bilderna efter betyget för bildbevis!

Geoffrey Rush är faktiskt med i den här usla rullen. Han spelar, på den lägsta tänkbara växeln, en alkad gammal prickskytt som tvingas gräva upp sina begravda gevär för att skydda den lilla cirkusstaden. Till staden har en kinesisk martial arts-krigare kommit, ja i själva verket är han den bästa svärdsvingaren i hela världen. Han jagas av sin egen klan efter att ha skonat ett barn från fiendeklanen. Han insåg plötsligt att det fanns bättre saker att göra i livet än hugga huvudet av folk.

I byn finns också snyggingen Kate Bosworth. Hon är så där fånigt smutssminkad där man ser att det förmodligen kostade en förmögenhet att få till de där smutsiga stråken i ansiktet. Nja, hela filmen ger en väldigt konstgjord och kall känsla. Den är inte bra helt enkelt.

En annan sak som jag snart inte har nåt tålamod kvar för är detta eviga cgi-blodet som ploppar fram när nån huggs eller skjuts ihjäl. I början av filmen är det en fullständig orgie i rött datoranimerat blod. Snälla, kan ni sluta med detta ofog. Jag är inte nån expert på mänsklig anatomi/biologi men jag har svårt att tro att det uppstår ett moln från en stor sprayflaska fylld med hallonsaft när man får ett svärdshugg. Det kanske funkade på Kurosawas tid men inte nu.

2-/5

Här har ni bildrutorna där jag upptäckte att man missat att måla över det blå. Klicka på bilderna för större versioner.

Finn ett blått fel

Finn ett blått fel till

Sanjuro


Titel: Sanjuro (Tsubaki Sanjûrô)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1962
IMDb
| Filmtipset

Till skillnad från Sofia så gillade jag faktiskt uppföljaren till Yojimbo mer än originalet.

I Sanjuro möter vi åter främlingen, samurajen, spelad av Toshirô Mifune. Denna gång råkar han lyssna på ett upphetsat samtal mellan nio unga krigare. De misstänker att det pågår korruption och har gått till byns Skattmästare för att få tillåtelse att ta till våld. Han har dock sagt nej till detta. Däremot verkade byns Intendent betydligt vettigare och nu sitter krigarna och väntar på att träffa honom. Den erfarne och luttrade Mifune har hört krigarna samtala och beslutar sig för att hjälpa dem. Till att börja med tipsar han dem om att även om Intendenten verkar vara en vettig karl, så kan skenet bedra.

Återigen dyker samurajfrämlingen upp i en by, rensar upp, och drar vidare. Sanjuro påminner alltså en hel del om Yojimbo, vilket ju inte är så konstigt. Den har dock lite mer humor tyckte jag och är lite av en actionkomedi. När jag läste en recension av Yojimbo så fick det mig att fundera lite över samurajens motiv. Han är nästan som en frälsare men i tysta. Det är kanske därför han vill framstå som butter, kaxig och lite hänsynslös, som om han inte bryr sig. Han vill liksom inte få nån credit för det han gör. Jag tycker Sanjuro är snäppet bättre än Yojimbo och betyget blir en stark trea.

3+/5

Spoiler

Var det nån annan, förutom mig, som har sett filmen och blev överraskad i slutet när Muroto tvingar Sanjuro till en duell. När Sanjuro spetsar Muroto på sitt svärd så sprutar blodet som i den värsta b-skräckisen. Det såg nästan ut som Muroto hade en jätteballong under armen samt en vattenslang som sprutade blod. Det blev nästan komiskt fast det kanske inte var tänkt så.

Spoiler slut

Scenen jag skriver om kan ni se här. Notera hur länge de två kombattanterna stirrar på varandra innan det händer något. Hmm, en briljant scen. Och nu när jag ser den igen så håller jag inte riktigt med mig själv om det som jag skriver om inom spoilertaggarna. Det överdrivna elementet i scenen bidrar snarare till dramatiken än mer, speciellt med tanke på den långa pausen innan det korta våldsutbrottet.

Yojimbo


Titel: Yojimbo (Yôjinbô, Yojimbo -livvakten)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1961
IMDb
| Filmtipset

Yojimbo är originalet till Sergio Leones A Fistful of Dollars (1964), då med Clintan som främlingen, men det visste ju ni redan. Det blir bara en kort recension av filmen men jag hänvisar som vanligt till Sofias matiga text.

Återigen ser vi Toshirô Mifune som här spelar en samuraj som kommer till en by där han låter sig anlitas av först den ena och sen den andra rivaliserande ligan. Hans egna mål är egentligen bara att tjäna så mycket pengar som möjligt även om han har ett samvete också. Detta är inte nån av mina favoriter av Kurosawa. Mifune är bra som vanligt men jag tyckte aldrig det blev spännande eller intressant. Jag kan inte komma med nån snillrik formulering (om jag nu nånsin kan det) som förklarar varför jag inte riktigt gillade den. Ibland är det så bara. Men, jag tycker ändå den är sevärd även om t ex Blodets tron och Ikiru är bra mycket bättre. Betyget blir en svag trea.

3-/5

The Hidden Fortress


Titel: The Hidden Fortress (Kakushi-toride no san-akunin)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1958
IMDb
| Filmtipset

Så var det då dags för filmen som sägs ha varit en inspirationskälla för George Lucas när han gjorde Star Wars på 70-talet. Här hittar ni Sofias recension.

Handlingen äger rum i 1500-talets Japan och vi möter två bönder som hamnat mitt i ett krig. De två, som munhuggs och smågnabbas ständigt och jämnt, försöker ta sig hem genom fiendeland till sina hemtrakter i Hayakawa. På vägen stöter de på prinsessan Yuki och general Makabe (Toshirô Mifune) som också de försöker ta sig till Hayakawa. De två bönderna är snikna och giriga typer (men ändå sympatiska och roliga) och övertalas av generalen att hjälpa prinsessan att fly med hopp om att få lite av det guld som också ska transporteras.

Det som jag känner igen från Stjärnornas krig är först de självklara kopplingarna: de två bönderna (robotarna R2-D2 and C-3PO) och prinsessan Yuki (Leia) på flykt. Men främst är det känslan i berättandet. Historien flyter lätt fram och scenbytena sker genom att en lodrät linje sveper över bilden precis som i Lucas filmer.

Det här är den hittills lättsammaste Kurosawa-filmen jag har sett. Det är ett actionäventyr med matinékänsla och en hel del humor där historien berättas genom de två böndernas ögon. Mifune är grym som den tuffe generalen (absolut ingen pajas!) och han visar sig på styva linan under en häftig jaktritt och i en lans(lasersvärd?)-fight med en fiendegeneral. Me like this film.

4/5

Sahara


Titel: Sahara
Regi: Breck Eisner
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Clive Cussler har skrivit romanen som filmen bygger på (jag har faktiskt jag har läst den). Dirk Pitt (en machobiffig Matthew McConaughey) är en äventyrare som, oftast under vatten, söker efter försvunna skatter och fartyg. Nu är han tillsammans med sin kompanjon, pajasen Al Giordino (Steve Zahn), på jakt efter ett krigsskepp som försvann i slutet av amerikanska inbördeskriget. Dirk har anledning att tro att det finns i Afrika, närmare bestämt nånstans längs floden Niger. Här stöter de ihop med doktor Eva Rojas (Penélope Cruz) som jobbar för WHO och misstänker att nån typ av smitta sprider sig i området. Det hela leder givetvis till att Dirk Pitt & Co får slåss både mot en genomond lokal krigsherre samt lika genomonda multinationella företag för att förhindra en katastrof av tsunamiska mått.

Trots sitt relativt seriösa tema — fattigdom, krig, globalisering, miljökatastrof — så är det här en fullkomligt oseriös film, och faktum är att det inte stör mig speciellt mycket. Det här är en film som redan från början visar var den lägger ribban. Det innebär att det är frågan om underhållning för stunden, och inget annat. Alla karaktärer är antingen genomonda eller godhjärtade. Vem som är skurken vet man efter han har varit i bild i en sekund. Dirk Pitt själv är en sorglös och colgateleende tvättbrädeshjälte som man vet ska rädda kungariket och dessutom få flickan i slutet.

Bitvis tyckte jag filmen påminde om The Island (som dock är bättre). Fotot är reklamfilmsvackert. En hel del maffiga scener får vi se men handlingen är ganska rutten. Det blir för enkelt och enkelspårigt och inget djup alls (och det är väl inte meningen heller). Cruz gör sig bättre när hon får prata sitt modersmål spanska. Det blir lite onaturligt när det ska pratas engelska. McConaughey är ok i sin Indiana Jones-roll. Zahn i sin pajasroll blir lite tröttsam i längden. Lite kul var att William H. Macy och Rainn Wilson (Arthur från Six Feet Under) dök upp i biroller.

Upplösningen blir tröttsam, fånig och ologisk — precis som det ska vara i en sån här typ av film. Jag tycker ändå att filmen på nåt sätt har glimten i ögat hela tiden. Det blir aldrig kalkon eftersom filmmakarna inte har några ambitioner annat än att underhålla och göra en snygg film. Det som stör mig lite är att det ibland blir för mycket av den där typen av skämt när det känns som om rollkaraktärerna vet att de är med i en film. Det blir liksom för uppenbart och genomskinligt (det är därför jag väldigt sällan gillar parodier på andra filmer). Nu är det ju detta en sån typ av film där det ska vara så och därför blir själva filmupplevelsen en godkänd upplevelse och därför blir betyget en svag trea. Dessutom passade den en vardagskväll under en galen jobbvecka.

3-/5

PS. Jag kom att tänka på en annan film med ett ganska liknande tema: Afrika, fattigdom, globalisering och ondskefulla multinationella företag. Som film är den dock helt annorlunda; den har en helt annan seriositet, vilket i och för sig inte automatiskt betyder att den är bättre, även om den var det i det här fallet. Vilken film tänker jag på? Jo, The Constant Gardener.

Mission: Impossible – Ghost Protocol


Titel: Mission: Impossible – Ghost Protocol
Regi: Brad Bird
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

När jag nyligen var i Montréal så gavs det två tillfällen för att kolla på bio. Första gången blev det Underworld: Awakening i AVX och 3D. Andra gången blev det inte helt oväntat den senaste Mission: Impossible-filmen — i IMAX-format. Om man ska ta sammanfatta de tidigare MI-filmerna så tycker jag den första är riktigt bra. Det var en klassisk agent/heist-histoira. Tvåan tyckte jag nästan var usel. Den var hur som helst inte godkänt. Jag tyckte här att John Woo förstörde agentkänslan fullständigt och det blev en smörig actionbalett av det hela istället. Trean var en ok thriller. Där tyckte jag man hade gått tillbaka till lite mer jordnära actionscener och inte den där överdådiga romantikactionen.

I den fjärde filmen (som jag inte alls var säker på att den skulle komma och än mindre att jag skulle se den) så finner sig Ethan Hunt i en ganska prekär situation. Agenter har dött till höger och vänster. Till slut är Ethan och hans team helt ensamma och avskurna. All kännedom om Ethan och hans team förnekas och they are on their own. Ok, detta är kanske inget nytt men skillnaden nu är att hela MI-organisationen är förbjuden att kontakta Ethan och de andra agenterna. Tidigare har de alltid kunnat lita på sina egna när det gäller utrustning och säkra platser att vistas på. Men nu är de alltså helt ensamma. Det är just detta som kallas för spökprotokollet.

Skurken som de har att kämpa emot är… wait for it… svensk. Han spelas av Michael Nyqvist och är en galen professor som tycker att Jordens undergång är det bästa som kan hända Jorden. Av nån anledning hade jag fått för mig att Nyqvist spelade en rysk galning men det visade sig att det var en svensk galning vilket var lite kul. När Nyqvist i några scener i början höll tal på svenska hade jag svårt att hålla mig för skratt. Det lät helt sjukt. Nu när jag tänker efter så tror jag att svenska skådisar kommer att ha en liten guldperiod några år framöver. Det finns nåt lockande med att vara lite annorlunda.

Ok, om vi ska skippa svenskkopplingen så konstaterar jag att det är en ganska vanlig actionthriller. Den innehåller helt enkelt de vanliga scenerna. Vi har relativt halsbrytande action med biljakter och klättring på skyskrapor i Dubai. Historien är densamma som i de tidigare filmerna. Skillnaden här ska vara att teamet är helt utlämnade men känslan är att det egentligen inte är nån skillnad.

Om man nu ska se det som en helt vanlig thriller så är det möjligt att den är aningen mer spektakulär men slutändan ändå inte. Ok, de olika miljöerna som filmen utspelas i är coola, det ska erkännas. I Dubai bjuds vi på cool skyskrapsklättring. Jag vet inte om det beror på Fiffis hajpning men jag blev ändå aningen besviken på dessa scener. Det fanns nåt fånigt över Ethans svarta grodfingervantar.

Det som var lite kul med just den här visningen var att den ägde rum i en gigantiskt IMAX-salong. De vanliga reklamfilmerna lyste med sin frånvaro. Istället visades vad jag trodde skulle vara en kort scen ur den kommande Batman-filmen. Det var bara det att det här lilla klippet  bara fortsatte. Och fortsatte. Och fortsatte. Efter ett tag undrade jag om det faktiskt var MI-filmen som hade börjat. Dessutom var det ett väldigt underhållande klipp. Men eftersom jag i början hade känt igen Gary Oldman som polischefen så visste jag att det var Batman det handlade om. Fast grejen var att det inte var en trailer utan en hel scen som visades.

Men till slut tog alltså den där Batman-scenen slutet och den riktiga filmen började. Varför var Batman-scenen så bra? Ja, jag kan väl säga att den innehöll en ganska cool kidnappning… av ett flygplan.

Mission: Impossible – Ghost Protocol får en helt vanlig trea.

3/5

Real Steel


Titel: Real Steel

Regi: Shawn Levy
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag satt på planet från London till Montréal med dryga sju timmars flygning framför mig. Maten hade serverats och jag hade läst en timme i Jan Guillous Tempelriddaren. I stolsryggen framför mig fanns det liten display med pekskärm där man kunde välja bland ett gäng filmer. Jag ville se en lättsam film med inte alltför avancerad handling, en film som jag kanske inte trodde skulle vara bra. Om jag ska se en bra film, eller en film som jag tror ska vara bra åtminstone, så vill jag helst se den i en bra miljö. Jag valde robotboxningsfilmen Real Steel!

Hugh Jackman (kanske lite överraskande) gör huvudrollen som avdankade f.d. boxaren Charlie. I den nära framtid som filmen utspelas i så har vanlig mänsklig boxning ersatts av robotboxning. Istället för människor som pucklar på varandra så är det stora stålmonster som svingar sina nävar fjärrstyrda av sina mänskliga ”förare”.

Charlie är en ganska misslyckad figur som försöker göra karriär i botboxningsbranschen. Men så faller plötsligt hans för honom själv okände 11-årige son ner i knät på honom. Motvilligt får sonen följa med när Charlie ska försöka vinna några matcher. Av mer eller mindre en slump så börjar Charlie och hans son att samarbeta. Sonen har spelat boxningsspel (datorspel alltså) och är klurig och Charlie… ja, han har ju boxats.

Oj, en ganska typisk Disneyproducerad snygg sörja var det här. Ja, eller det kanske inte var Disney som producerade men det känns så. Vi får en slemmig pappa-son-historia där Charlie först säljer sin son för pengar men som sen plötsligt inser att han nog gjorde fel. No shit, Sherlock. Förutom slemmigt sirapsdrama får vi den vanliga underdog-historien som är så populär inom främst amerikansk sportfilm. Men trots att det är gjort efter mall så är det ju svårt att låta sig ryckas med. Fast jag lyckades motså ganska bra, haha.

Vad vi även får är en film i stil med Transformers. Robotboxarna påminner inte lite om Transformers-light. Och riktigt corny, precis som ofta i Transformers, blir det när sonen liksom bondar med sin nya pappa… nej, jag menar inte Charlie utan roboten Atom som sonen hittar.

De onda i filmen representeras dels av sonens morföräldrar, där den ena parten spelas av Hope Davies av alla (jag tänker alltid på About Schmidt eller American Splendor när jag ser henne). De andra elakingarna i filmen är teamet bakom botboxaren Zeus. Här vi finner vi en japansk robotprogrammerare och en ryskbrytande supersnygg men iskall manager spelad av fotomodellryskan Olga… wait for it… Fonda. Efter som de är ifrån Ryssland respektive Japan så har de givetvis ingen kämpaglöd utan litar helt på sina fuskiga knep. Jag vet inte, sånt här funkade i Rocky IV men inte nu.

Nej, trots att i princip vilken film som helst borde liva upp en seg Atlantflygning så kraschar Real Steel ganska hårt.

2-/5

Andra filmbloggare som har sett Real Steel är Flmr som tyckte den var charmig, Fiffi som satte fingret på en sak: nämligen att den är skittråkig att skriva och läsa om… ah, jag tar tillbaka det där med att läsa om. Filmitch som fick en sirapsöverdos av filmen skrev nämligen en riktigt underhållande text om detta sötsliskiga sportactiondrama.

Och förresten, lite research visade att det var Disney som låg bakom filmen. Touchstone Pictures som är ett av Disneys fyra filmbolag producerar Real Steel.