Söndagar med Bergman: Efter repetitionen (1984)

Efter repetitionen är en konstig liten film som gjordes ganska kort efter Bergmans magnum opus Fanny och Alexander. Enligt Bergman själv gjordes Efter repetitionen enbart för tv, men observera att filmfotograf ändå är Bergmans parhäst Sven Nykvist. Man var ett litet team, enbart tre skådisar, spelade in på 16 mm i en studio på Filmhuset. När filmen sen släpptes till utländska distributörer så var de dock snabba med att visa den på bio. Detta faktum gjorde Bergman rasande. Det var ju den magnifika Fanny och Alexander som skulle vara hans sista riktiga biofilm. Haha, ja, man får inte alltid som man vill.

Erland Josephson spelar en version av Ingmar Bergman själv, det är alldeles uppenbart. Henrik Vogler (Vogler, givetvis), som han heter här, är en gammal regissör som ska sätta upp Strindbergs Drömspelet för femte gången. Bergman själv satte upp pjäsen fyra gånger, varav en gång för televisionen i en uppsättning som jag själv sett som en del av detta galna Bergman-projekt. Man märker när man genomför såna här retrospektiv att det är samma saker som återkommer gång på gång på gång. På gång.

Lena Olin (dotter till Bergman-skådisen Stig Olin!) spelar den unga skådespelerskan Anna Egerman (Egerman, förstås; då är det bara Vergerus som saknas) som ska göra Indras dotter. En eftermiddag efter repetitionen dyker hon upp på scenen för att ”leta efter sitt armband” som hon har ”tappat”. Regissören har sin vana trogen dröjt sig kvar för att vila och filosofera över dagens arbete. De inleder ett samtal om teatern, skådespeleri och de roller vi kanske alltid spelar. Preeeetto. Ja, kanske, lite.

Nja, det här var inget vidare. Det är Bergmans kärleksförklaring till teatern, skådespelare och arbetet på teatern med dessa skådisar. Det är ett rent kammarspel där två personer rakt upp och ner pratar med varandra. Eller snarare framför skrivna repliker till varandra. Det kan bli lite tradigt till slut, trots att filmen bara är 70 minuter lång. Det ska dock sägas att både Josephson och Olin är helt ok. Josephson har en fascinerande och samtidigt behaglig röst. Den är rogivande att lyssna på. När Josephson pratar är det som att han ibland förlorar sig själv i sina repliker och glömmer bort var han är, ungefär som i den här underbara scenen från Fanny och Alexander.

Jag vet inte om jag ska ta upp det faktum att den här tv-filmen aldrig hade gjorts idag, i alla fall inte på detta vis. Här har vi en ung kvinnlig, oerfaren, beundrande skådis och en äldre regissör och kulturman. Att det skiljer typ 40 år mellan de båda är inget som betraktas som nåt konstigt. Ja, de inleder nämligen ett typ av förhållande under filmens gång. Fast jag måste ändå säga att det hela tar en vändning som kändes lite annorlunda då de i slutet spelar upp en sorts teaterscener för varandra där de återger hur de tror att deras förhållande kommer bli framöver. De bollar tankar och idéer på ett jämlikt sätt då.

Det som livade upp filmen var när Ingrid Thulins rollfigur, Rakel Egerman, gör entré i en återblicksscen. Den utspelar sig tio år tidigare på samma teaterscen, men Olins rollfigur är kvar i bild, först som Olin själv men sen plötsligt som en yngre skådis som gestaltar henne som barn. Jag tyckte det blev en helt annan dynamik och nerv när Thulin dök upp. Hon är som ett yrväder som gråter, skrattar, är grov i mun, pratar snusk och är sårbar om vartannat. Om ni inte förstått det så är Rakel alltså Henriks gamla älskare och dessutom Annas mor. Jo, ehe.

Slutligen en liten notis om hur verkligheten ibland imiterar konsten. Anledningen till att Olins rollfigur Anna låtsas ha glömt sitt armband är för att hon vill berätta för Henrik att hon är gravid och kanske inte kan vara med i pjäsen. Två år efter filmen Efter repetitionen kom så satte Bergman, i verkligheten, upp en pjäs på Dramaten där just Olin spelade huvudrollen. Under repetitionerna visade det sig att Olin var gravid (gissa vem som var far till barnet? <Örjan Ramberg/> av alla) och att hon kanske inte skulle kunna vara med under alla föreställningar. Vilken pjäs handlade det om? Jo, givetvis Strindbergs Ett drömspel som Bergman då satte upp för fjärde och sista gången. Olin spelade Indras dotter gravid med sin son. Ridå!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Borat (2006)

Jag minns Borat (eller Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan som den fullständiga titeln lyder) som en väldigt hajpad film, en film som gick hem hos både publik och kritiker. Upplagt för fenomenet för högt ställda förväntningar som inte infrias med andra ord. En sak jag noterade nu är att filmen på sin Wikipedia-sida beskrivs som en mockumentär. Jag vet inte, är det egentligen en mockumentär? Jag skulle nästan kalla den för en vanlig dokumentär då ju reaktionerna hos de personer som Borat möter är genuina, och det är just det som filmen går ut på. Min korta text om Borat skrevs i november 2006.

Hmmm, Borat blev något av en besvikelse. Men Manetheren (min kommentar: en gammal forumkompis från Filmsnack.se) behöver egentligen inte oroa sig när det gäller det här med att driva med ”vanliga” personer som det möjligtvis görs i scenerna i ”Kazakstan”. 90% av filmen utspelar sig i USA och bilden av USA blir allt annat än smickrande. (Min kommentar: jag antar att jag menar att de personer som det drivs med inte är hyvens utan idioter och att de är värda att drivas med.) Så här i efterhand känns filmen nästan inte som en komedi. Snarare en skräckfilm. En del scener är obehagligt roliga men på nåt sätt så fastnar skrattet i halsen även fast det är sjukt roligt (gäller t ex middagsbjudningen och nationalsången). Vissa skämt och hela karaktären Borat tröttnar jag kanske på efter ett tag. Filmen känns lite lång. Dock är den underhållande, och det blir en trea. Men det där med att man skulle skratta så man får kramp förstår jag inte. Jag småskrattar några gånger men det var allt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Close (2019)

Noomi Rapace. ”Vad har vi på henne?”, som pojkarna i Intresseklubben Antecknar brukar säga. I mitt huvud dyker några saker upp. Först och främst är det Millennium-filmerna där Noomi spelar hackern Lisbeth Salander, nåt som hon gör väldigt bra i mina ögon. Här pratar hon givetvis svenska.

Sen kom Sherlock Holmes: A Game of Shadows och Prometheus där hon ska prata engelska och då blev det genast svårare. I Game of Shadows spelar hon en romsk sierska så där ska hon ha nån form av brytning, även om den inte ska vara svensk.

I Prometheus heter hennes rollfigur Elisabeth Shaw och är brittiska men Noomi låter som en svensk som försöker prata som drottning Elisabeth. Det funkar inte. Faktum är det inte funkar i Game of Shadows heller. Noomi känns osäker och jag tror språket har en stor betydelse.

De scener som funkar i Prometheus är de när hon får agera helt fysiskt och utan dialog, som t ex den nerviga operationsscenen där Shaw själv opererar bort ett baby-monster från sin egen mage. Mycket bra.

Efter dessa två engelskspråkiga filmer, som kom ut 2011-2012, var det som att Noomi försvann lite. Eller? Hon gjorde säkert en hel del filmer under åren som följde men jag har inte sett dem, och inte speciellt många andra har sett dem heller om jag får gissa.

Nu tror jag att Noomi har hittat sig själv och de roller som passar henne i Hollywood-maskineriet. Dessutom verkar det som att hon har blivit mer bekväm med sig själv och sitt (engelska) språk. För inte så länge sen såg jag att hon skulle vara med i Graham Nortons talkshow; en show jag brukar titta på eftersom det är nog den bästa pratbaserade showen som finns just nu. Men Noomi gjorde mig tveksam. Det kändes som att jag bara skulle störa mig på att hon var nervös och pratade med svensk brytning.

Jag tittade dock till slut – och det visade sig att Noomi funkade riktigt bra hos den gode Graham. Som jag sa så har hon liksom släppt sargen och hon pratade på och betedde sig utan att tänka så mycket hur det lät. Just denna känsla tror jag Noomi även har lyckats förmedla i de filmer hon är med i nu. Som t ex Netflix-filmen Close som jag såg för ett tag sen.

I Close spelar hon en badass-livvakt som får i uppdrag att beskydda Sarah, en trulig tonårstjej, vars rike pappa precis har dött. Alla vill ha en del av Sarahs arvspaj och som lök på laxen är pappans företag, som nu styrs av Sarahs styvmor Rima (Indira Varma), mitt uppe i en viktig och känslig affär.

Jag tycker att Close utnyttjar Noomis egenskaper perfekt och hon själv ger dessutom allt i filmen. Språket, hennes brytning, spelar liksom ingen roll. Jag tänker nästan inte på om hon har ”fel” brytning eller ej, så det har definitivt blivit bättre rent språkmässigt. Och om hon nu har en brytning så skuggas den helt ut av Noomis fysiska närvaro.

Jag gillar av filmen vilar ibland. Istället för hetsig dialog och action så stannar filmen upp och fokuserar på Noomis uttrycksfulla ansikte som säger allt som behöver sägas. Just detta är ett prov på att filmmakarna har förstått hur man använder Noomi på bästa sätt. För hon är nämligen en bra skådis, på sitt sätt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Ansikte mot ansikte (1976)

Det allmänna intrycket om Ingmar Bergman hos fôlk är väl att han gör ångestfyllda filmer renons på nån som helst glimt i ögat eller humor. För egen del så delar jag inte riktigt den uppfattningen. Tidigt i karriären gjorde Bergman ganska vanliga filmer där han blandade dramer med touch av film noir med romantiska komedier. Sen, ju mer framgångsrik han blev, när han fick fria händer så hände det visst att han gjorde kompromisslösa dramer om tvivlande präster. Men en film som Det sjunde inseglet är ju inte alls dyster. Den är fylld av humor, glädje, glimt i ögat. Och död. En perfekt blandning.

Med det sagt så är dagens film en film som ganska så perfekt uppfyller den där fördomen om Bergman. Ansikte mot ansikte är nämligen ett stenseriöst drama om en kvinnas handlösa fall in i en psykos. Det är en närgången, och nästan för intim, skildring av psykologen Jenny (Liv Ullman) och hur hon brottas med traumatiska barndomsupplevelser och även upplevelser i nutid.

Det första namnet som dök upp under förtexterna var Dino De Laurentiis. Ja, just det, vid den här tiden gjorde Bergman en del filmer producerade med amerikanska pengar, som t ex Beröringen (1971). Misstaget Bergman gjorde med Beröringen var att låta en stor del av filmen vara engelskspråkig pga att en av huvudrollerna spelades av Elliot Gould. I Ansikte mot ansikte är vi tillbaka med den gamla vanliga ligan som Ullman och Erland Josephson.

Hur funkade nu det dystra och seriösa? Jo, faktiskt riktigt bra. Liv Ullman gör en grym insats och lämnar ut sig själv totalt. Bitvis var det en jobbig film att se beroende på att den, som jag nämnde ovan, nästan kändes för intim. Det var som att man tittade på nåt som man egentligen inte skulle få se.

Förutom scenerna mot slutet när Jenny är fullkomligt psykotisk förekom det även andra scener som var intima på ett annat finare sätt. I väntan på en ny bostad bor Jenny hemma hos sina morföräldrar och en natt när hon kommer hem sent ser hon hur mormodern tröstar sin förvirrade och på gränsen till demente man. Jenny betraktar dem i smyg, precis som vi tittare. Det var en fin scen, kanske filmens bästa.

En styrka som Bergman återigen visar prov på Ansikte mot ansikte är hans förmåga att skapa en skräckfylld stämning. Bergman – skräckmästaren! Det förekommer en rad surrealistiska drömsekvenser som gjorde att jag uppriktigt kände ett obehag. Som vanligt är det döden som spökar. Det återkommer t ex en kvinna med ett helsvart öga som gav mig rysningar.

Ansikte mot ansikte är en skräckfilm om en psykos. Om den hade gjorts idag hade man stämplat epitetet elevated horror på filmen. Jag stämplar betyget tre svarta ögon av fem möjliga på Ansikte mot ansikte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Klassisk Bergman-bild

”Hej, trevligt att träffas”

”Ehe, jag tror jag ska gå nu”

Captain Marvel (2019)

Jag tog mig till slut i kragen och cyklade till Mall of Scandinavia i helgen för att se den senaste MCU-filmen Captain Marvel.

Mitt intresse för, och min pepp inför, MCU-filmerna peakade nog kring Captain America: The Winter Soldier. Åtminstone så är The Winter Soldier den i mina ögon klart bästa filmen av de alla. Vid det här laget har mitt intresse svalnat rejält, även om t ex Spider-Man: Homecoming var en trevlig bioupplevelse under sommaren 2017.

Jag har upptäckt att de filmer som jag gillar mest i Marvels filmiska universum är de som fokuserar sitt intresse på ett fåtal huvudpersoner och inte de stora ensemblefilmerna. Även de filmer som på ett eller annat sätt sticker ut jämfört med resten brukar jag gilla mer. Origin stories brukar funka bra också. Spontant så är mina favoriter The Winter Soldier, Iron Man 3 (som växte från 2/5 till 3,5/5 efter en omtitt), Thor, Ant-Man och Spider-Man: Homecoming.

Obs! Spoilers för Captain Marvel från och med nu!

I Captain Marvel får vi ytterligare en origin story i form av berättelsen om flygaresset Carol Danvers (Brie Larson) som efter en olycka transformeras till en supermänniska, blir av med minnet och hamnar hos folket Kree på planeten Hala.

Det filmen går ut på är att Vers (lite V’ger-varning på det), som hon kallas hos Kree, ska få tillbaka sitt minne, inse vad hon har blivit och hitta sitt nya superjag. Vägen till självinsikt går via C-53, Krees benämning på jorden, där Vers hamnar av misstag under ett uppdrag. Vem träffar hon på där om inte en ung Nick Fury (spelad av en datorföryngrad Samuel L. Jackson).

Ja, jo, men det här var ju ganska trevligt. Inte epokgörande på något sätt men underhållande för stunden och jag hade en mysig stund på bion. Roligast var kanske att se en ung Nick Fury (plus katt-flerken!). Föryngringen av Jackson var utmärkt gjord och jag fick aldrig nån känsla av att det såg fel ut. Om man t ex jämför med hur Jeff Bridges såg ut i TRON: Legacy så är det ju en milsvid skillnad.

Jag gillade Vers första tid på jorden när hon fortfarande tror att hon är en Kree. Här fick jag lite Thor-vibbar då Vers går på i ullstrumporna utan att ta hänsyn till vad diverse myndighetspersoner säger. Jag tyckte även samspelet mellan Larson och Jackson funkade bra. Delar av filmen är en buddy-komedi med Vers och Fury som den gnabbande duon.

En brist med filmen är att den inte är speciellt spännande. Själva mysteriet om vem Vers egentligen är vet alla, inklusive vi som tittar, redan svaret på. Vi vet redan på förhand, eller räknar direkt ut, att hon är från jorden, råkade ut för en olycka och hamnade hos Kree. Mysteriet är inget mysterium. Men jag får väl ”ta filmen för vad den är”, dvs en mental resa för Vers själv.

När Vers förvandlades till ett glödande tomtebloss som kunde flyga och förgöra en stjärnkryssare på fem sekunder så var det inte heller speciellt spännande. Men så är det ju alltid under slutstriden i MCU-filmern så det var väntat.

Betyget blir det normala till en MCU-film, dvs mellanmjölk. Gott till kaffet liksom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

When Worlds Collide (1951)

Nån gång under början av 2000-talet blev jag besatt av att kolla på så många klassiska sf-filmer som möjligt. Dels körde Cinemateket ett tema där jag såg bl a Forbidden Planet och Westworld på vita duken, och dels köpte jag på mig ett gäng plastbitar med filmer. En av dessa s.k. dvd-filmer handlar det om idag och min korta text skrevs i november 2006.

When Worlds Collide (Flykten från jorden) är charmig sci-fi från 50-talet om en stjärna (och tillhörande planet) som är på kollisionskurs mot jorden. Forskarna varnar men nästan inga lyssnar (min kommentar: hehe, ingen lyssnar, vad oväntat). Dock får man ihop pengar för att bygga en rymdraket för att några utvalda ska kunna fly från den fördömda Jorden. Som sagt, charmig var ordet. Ändå är filmen bitvis realistisk i sitt tema och de frågeställningar som tas upp. Vissa saker i filmen känns daterade och förlegade, som t ex 50-talets ganska skeva könsroller. Men det är intressant hur som helst. Ganska oväntat så visar filmen upp specialeffekter som faktiskt inte känns så himla daterade. I scenerna där New York dränks av en väldig flodvåg så gick tankarna direkt till The Day After Tomorrow. Haha, ja, det är sant. Godkänt blir betyget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Trollflöjten (1975)

En Hagegård-hobbit med panflöjt

Jag vet inte varför jag kände mig ganska peppad och hade en del förväntningar på Ingmar Bergmans tv-version av Mozarts opera Trollflöjten. Kanske berodde det på att jag har hört en hel del gott om den samt att jag faktiskt sett en uppsättning av Trollflöjten (på Dalhalla av alla ställen), en föreställning som jag gillade ganska mycket om jag minns rätt.

Om jag ska välja ett ord som sammanfattar min upplevelse av Bergmans Trollflöjten så väljer jag… PLÅGA. Ja, det var en riktigt jobbig hemläxa som jag var tvungen att dela upp i två sittningar. Det som jag hade förträngt var att jag i grunden avskyr opera. Jag tror det är så enkelt. Speciellt har jag oerhört svårt för de kvinnliga sångarna (männen går an). Mina öron håller på att sprängas när sopranerna tar i från diafragman och skriker som stuckna grisar. Hur tekniskt skickliga sångerskorna i den här uppsättningen än var så var det så långt från örongodis man kan komma för mig. Nu finns det säkert undantag som jag antingen inte minns nu eller inte lyssnat på (än).

Förutom själva ljudet som kommer ur sångerskornas strupar så är framförandet och agerandet teatralt och plågsamt pompöst. Teatralt, verkligen? De är ju på en teater! Vad hade du förväntat dig, din idiot?! Ja, jo, så är det ju. Tv-filmen är inspelad på Drottningholms slottsteater… eller faktiskt inte. Bergman byggde nämligen upp en fullskalig kopia av scenen på Filmhuset, och det hela blev den dyraste tv-produktionen nånsin i Sverige.

Åter till det här med det teatrala. Jag har egentligen inget problem med det teatrala sätt som Bergmans skådisar har i hans filmer. Det är en del av stilen, och jag gillar det. Bara man accepterar att hoppa upp en nivå från nån sorts tänkt realism så funkar det. Problemet med opera, och musikaler, är att man här hoppar upp ytterligare ett steg i och med att man lägger på sången. Jag kan bara inte med det utan tappar intresset för vad som händer nästan omedelbart.

Om det var nåt jag gillade med Trollflöjten så var det scenografin, kostymerna, maskerna och en del filmiska grepp som Bergman och fotografen Sven Nykvist använde. Exempelvis gillade jag visualiseringen av Tamino och Paminas helevetesvandring. När det gäller stilen på scenografin och kostymerna så gick mina tankar till Sagan om ringen eller kanske Mio, min Mio. Snyggt gjort, helt klart, och pengarna som östes in i produktionen märks i slutresultatet.

Jag tycker även att filmen inleddes lovande. Ouvertyren är fin med bra musik och jag slapp den vedervärdiga sången. Bergman använder sig av metagrepp som så ofta förr. Vi får se publiken, eller i alla fall en tänkt publik, sitta och lyssna på musiken. Mängder av människor av alla möjliga raser och åldrar flimrar förbi. Klippningen är snygg, perfekt i takt med musiken. Jag antar att Bergman vill säga att konst, och opera i synnerhet, är för alla, unga som gamla och var du än kommer ifrån. Speciellt stannar vi med en ung flicka som intresserat ser på föreställningen. Hon återkommer då och då även senare och vi får se hur hon reagerar på det som händer på scenen. Metatilltagen fortsätter förresten då vi får se sångarna vänta bakom scenen under pausen. Papageno spelar schack medan Nattens drottning tar en cigg.

Håkan Hagegårds insats som fågelfångaren Papageno som söker en käresta ger en välbehövlig lättnad från det pompösa. Det är på gränsen till buskis och det förekommer en del sexistiska inslag där Papageno är väldigt intresserad av kvinnobröst. Scener som inte hade gjorts eller gått hem idag. Men i slutändan så var det ändå Hagegårds scener som gjorde att jag till slut tog mig igenom hela föreställningen med sinnet i någorlunda behåll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Get Out (2017)

I lördags såg jag och resten av filmspanarna Us, Jordan Peeles uppföljare till debuten Get Out, så det är kanske dags att lägga upp i alla fall nånting om just Get Out. Jag såg den ganska sent och hajpen hade varit enorm. Skulle filmen hålla för hajpen. Givetvis inte. Men den är, precis som Us, väldigt välgjord i vissa avseenden. Bildmässigt t ex. Jag gillar även tonen inledningsvis, humorn, hur man är som svart respektive vit, fördomarna. Stämningen byggs upp allt eftersom. Nånting är fel och det känner Daniel Kaluuya av, men han är ju bara på besök hos sin flickväns föräldrar. De är ju vita förstås men det ska väl inte vara nåt farligt med det. Det är ju ändå 2017.

Filmen håller mig på halster på ett bra sätt. Sen när väl avslöjandet kommer så tappar den istället mig, precis på samma sätt som skedde med Us. Det är ett för osannolikt och onödigt komplicerat upplägg för att jag ska köpa det fullt ut. Det känns som att Peele är som bäst under en films två inledande akter. Då får han till en bra och nervig stämning samtidigt som han balanserar det på ett bra sätt med humor. När det sen ska slås på den stora avslöjande-trumman så ekar det lite tomt. Eller kanske inte tomt, men i alla fall fel på nåt sätt. Ändå måste jag säga att Peele känns som en frisk fläkt i filmvärlden och hans två filmer är både roliga att se och att diskutera.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Us (2019)

Ser du kaninen?

Obs! Jag varnar för spoilers för Us redan från början så läs vidare på egen risk!

Jordan Peeles debutfilm Get Out var en sån där typisk film som hajpas nåt oerhört men som jag såg för sent och med lite väl stora förväntningar. Den var bra, missförstå mig rätt, men jag svalde den inte med hull och hår. Kanske det krävs att man bor i USA för att uppskatta den fullt ut.

När jag läser igenom mina anteckningar om Get Out ser jag att jag tyckte att den var både genomtänkt och välgjord men att jag inte fick ihop slutet. Jag begrep aldrig riktigt vad som egentligen pågick hemma hos Daniel Kaluuyas flickväns föräldrar och varför. Det kändes helt enkelt för osannolikt och out there.

Jag har samma problem med Us men kanske i ännu högre grad. De två första tredjedelarna av Us tyckte jag funkade utmärkt. Jag var helt med på resan och gillade att hänga med filmen och dess rollfigurer. Lupita Nyong’o och Winston Duke är perfekta i sina roller och jag gillade som sagt att hänga med dem. Jag uppskattade speciellt Dukes mjukispappa. Och till och med barnen funkade. Det var mysigt och bitvis även roligt. En hel del skratt hördes i salongen. När vi även bjuds ett soundtrack med bl a Luniz och N.W.A så finns det inte mycket att klaga på.

Elisabeth Moss och Tim Heidecker dyker upp i hyfsat stora roller och är roliga och sevärda som de rika vita vännerna. ”I think it’s vodka o’clock”.

Hela tiden finns dock en något obehaglig stämning i bakgrunden. Nåt nervigt som inte vill släppa. Lupitas rollfigur råkade ut för nåt traumatiskt som barn och känner sig hotad, speciellt när familjen besöker stranden vid Santa Cruz. Sen dyker hotet upp på deras uppfart, bokstavligen, och filmen övergår till att vara en home invasion-film, en riktigt bra sådan också, som för tankarna till en klassiker i genren som Funny Games. Burr.

Nåt som skrämmer mig mer än ovälkomna besökare i hemmet är att träffa sin egen kopia. Jag tycker det är oerhört obehagligt. Ungefär lika läskigt som att höra sin egen inspelade röst. Burr. När Lupita som barn möter sin egen kopia fick jag rysningar, nästan i paritet med Enemy-rysningarna. I Us kombinerar Peele detta ruggiga klonkoncept med home invasion-temat. Lupita och hennes familj blir attackerad av sig själva. Mycket effektivt och skräckbarometern gick i topp.

När filmens stora avslöjande kommer den sista tredjedelen stannar filmen tyvärr totalt för mig. Det är som en stor lastbil som saktar in med gnisslande bromsar för att sen stanna helt på landsvägen. Tut-tut! Kör vidare då! Men, nej, orsaken till varför klonerna finns ska förklaras i detalj och det blir tradigt och ointressant. Dessutom så gör de där detaljerna att bristerna i logiken sticker ut. Om de, klonerna alltså, bara mystiskt hade varit där utan förklaring hade jag inte tänkt närmare på hur de fått tag i de där röda overallerna, saxarna och golfhandskarna. Det gjorde jag nu.

Filmens budskap är tydligt. Det handlar om vi mot dem. Fattiga mot rika. Ovansidan mot undersidan. De som är innanför muren och de som är utanför. När sluttwisten kommer (dvs att Lupitas rollfigur, mamman i familjen, egentligen var en underjordiskt fjättrad klon från början) vill filmen säga att det inte är nån skillnad på vi och dem. Om du bara ges rätt förutsättningar så kommer du bli en lyckad och normal människa och inte det djuriska monster som du blir om du växer upp fjättrad under förtryck. Ja, jo, det var kanske lite intressant.

I slutet av filmen har klonerna, de fjättrade, gjort uppror, dödat sina normala kopior och genomför sen en manifestation kallad Hands Across America, en upprepning av en verklig händelse som ägde rum 1986 och som lilla Lupita såg på tv som barn. Här tycker jag filmens budskap är en sak men vad de fjättrade vill säga med denna manifestation kändes oklart. Det är som att filmens och Peeles budskap inte matchar budskapet från de som är med i filmen. Det blir luddigt och övertydligt på samma gång.

Jag avslutar med nåt positivt. Jag gillade både filmens soundtrack och score. Snygg musik som funkade både som stämningsskapare och även när man använde sig av ”riktiga” låtar. I slutuppgörelsen mellan de båda Lupitorna använder man sig t ex av Luniz ”I Got 5 on It” på ett briljant sätt i form av en orkesterversion av låten i skräckfilmstappning. Dope och mycket snyggt. Såna här små detaljer lyfter ju helt klart filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Us var årets första filmspanarfilm och här hittar ni de andras tankar:

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmitch
The Nerd Bird
Har du inte sett den?-Carl

”I Got 5 On It (Tethered Mix)”

Söndagar med Bergman: Avstämning och vila inför slutspurten!

Nu kan det vara så att jag börjar bli lite mätt på Ingmar Bergman och hans dämoner. I juli förra året startade jag det här projektet som gick ut på att dels bocka av alla de Bergman-filmer som jag fortfarande inte hade sett och dels lägga upp texter på bloggen om filmer som jag hade skrivit om tidigare men inte publicerat på bloggen. Nu börjar det ta emot en aning. I början gick det ganska lätt. Jag hade sett de flesta filmerna så det var bara att lägga upp preblogg-text och kanske lägga till nån liten anekdot som jag läste om på IngmarBergman.se. Jag tog filmerna i kronologisk ordning och då och då dök upp filmer som jag inte hade sett men det var inte speciellt betungande.

När projektet började hade jag sett 33 av Bergmans filmer och då återstår det en 30-40 verk att se. Hur många det handlar om beror lite på hur man räknar. Ska man ta med tv-filmer, tv-serier och kort-filmer. Enligt IMDb har Bergman 70 verk som regissör men då är allt med, alla möjliga korta tv-dokumentärer, making of-filmer och andra kortfilmer. Jag kommer nog inte se allt i slutändan, och det är nog svårt då vissa saker är svåra att få tag i. Men en 60 filmer kommer jag nog upp i. På Filmtipset listar man 65 verk och jag har nu sett 44. Så jag börjar närma mig.

Mot slutet har jag kommit in på filmer som jag inte har sett och då har det genast blivit jobbigare att hinna/orka med, speciellt om det handlar om saker som en filmad uppsättning av Molières Misantropen – otextad på danska från Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Andra saker som skidresor till Alperna och fokus på att få till en årsbästalista för 2018 (hittas här!) har pockat på uppmärksamheten. Så därför vilar jag mig i form den här söndagen för att inte spränga mig och gå in Bergman-väggen.

Men av det tidigare osedda som jag nu har sett, vilket har varit roligast? Mmm, jo, som vanligt för mig är det kul att se äldre filmer från 40- och 50-talet. Det är just det vardagliga som är intressant som tidsdokument. Hur folk betedde sig, klädde sig, vad som upprörde vuxna, vad ungdomar höll på med. Det är olika och samtidigt lika jämfört med idag. Här tänker jag på filmer som Kris, Till glädje och Kvinnors väntan. Nåt som inte var lika roligt, men kanske nästan ändå, var att se Bergmans två rejäla bottennapp i form av dels spionthrillern Sånt händer inte här (en film som Bergman själv förbjöd för att han tyckte den var så dålig) och dels kalkonkomedin För att inte tala om alla dessa kvinnor (Bergmans första färgfilm).

Roligast av allt, än så länge, var att se Bergmans dokumentärer om Fårö och dess befolkning. Första filmen kom 1970 och den andra 1979. Filmerna är härliga tidsdokument och förde mina tankar till en film som Jan Troells Sagolandet.

Vad återstår nu som jag fortfarande inte har sett? Ja, främst är det väl Trollflöjten, Ansikte mot ansikte och tv-serien Scener ur ett äktenskap som jag ska ge mig på. Plus att det finns ett gäng tv-teater-filmer från 80- och 90-talet men där får vi se hur mycket jag mäktar med. En omtitt av Fanny och Alexander kanske? Givetvis tv-versionen på fem timmar.

Over and out.