Söndagar med Bergman: Efter repetitionen (1984)
28 april, 2019 Lämna en kommentar
Efter repetitionen är en konstig liten film som gjordes ganska kort efter Bergmans magnum opus Fanny och Alexander. Enligt Bergman själv gjordes Efter repetitionen enbart för tv, men observera att filmfotograf ändå är Bergmans parhäst Sven Nykvist. Man var ett litet team, enbart tre skådisar, spelade in på 16 mm i en studio på Filmhuset. När filmen sen släpptes till utländska distributörer så var de dock snabba med att visa den på bio. Detta faktum gjorde Bergman rasande. Det var ju den magnifika Fanny och Alexander som skulle vara hans sista riktiga biofilm. Haha, ja, man får inte alltid som man vill.
Erland Josephson spelar en version av Ingmar Bergman själv, det är alldeles uppenbart. Henrik Vogler (Vogler, givetvis), som han heter här, är en gammal regissör som ska sätta upp Strindbergs Drömspelet för femte gången. Bergman själv satte upp pjäsen fyra gånger, varav en gång för televisionen i en uppsättning som jag själv sett som en del av detta galna Bergman-projekt. Man märker när man genomför såna här retrospektiv att det är samma saker som återkommer gång på gång på gång. På gång.
Lena Olin (dotter till Bergman-skådisen Stig Olin!) spelar den unga skådespelerskan Anna Egerman (Egerman, förstås; då är det bara Vergerus som saknas) som ska göra Indras dotter. En eftermiddag efter repetitionen dyker hon upp på scenen för att ”leta efter sitt armband” som hon har ”tappat”. Regissören har sin vana trogen dröjt sig kvar för att vila och filosofera över dagens arbete. De inleder ett samtal om teatern, skådespeleri och de roller vi kanske alltid spelar. Preeeetto. Ja, kanske, lite.
Nja, det här var inget vidare. Det är Bergmans kärleksförklaring till teatern, skådespelare och arbetet på teatern med dessa skådisar. Det är ett rent kammarspel där två personer rakt upp och ner pratar med varandra. Eller snarare framför skrivna repliker till varandra. Det kan bli lite tradigt till slut, trots att filmen bara är 70 minuter lång. Det ska dock sägas att både Josephson och Olin är helt ok. Josephson har en fascinerande och samtidigt behaglig röst. Den är rogivande att lyssna på. När Josephson pratar är det som att han ibland förlorar sig själv i sina repliker och glömmer bort var han är, ungefär som i den här underbara scenen från Fanny och Alexander.
Jag vet inte om jag ska ta upp det faktum att den här tv-filmen aldrig hade gjorts idag, i alla fall inte på detta vis. Här har vi en ung kvinnlig, oerfaren, beundrande skådis och en äldre regissör och kulturman. Att det skiljer typ 40 år mellan de båda är inget som betraktas som nåt konstigt. Ja, de inleder nämligen ett typ av förhållande under filmens gång. Fast jag måste ändå säga att det hela tar en vändning som kändes lite annorlunda då de i slutet spelar upp en sorts teaterscener för varandra där de återger hur de tror att deras förhållande kommer bli framöver. De bollar tankar och idéer på ett jämlikt sätt då.
Det som livade upp filmen var när Ingrid Thulins rollfigur, Rakel Egerman, gör entré i en återblicksscen. Den utspelar sig tio år tidigare på samma teaterscen, men Olins rollfigur är kvar i bild, först som Olin själv men sen plötsligt som en yngre skådis som gestaltar henne som barn. Jag tyckte det blev en helt annan dynamik och nerv när Thulin dök upp. Hon är som ett yrväder som gråter, skrattar, är grov i mun, pratar snusk och är sårbar om vartannat. Om ni inte förstått det så är Rakel alltså Henriks gamla älskare och dessutom Annas mor. Jo, ehe.
Slutligen en liten notis om hur verkligheten ibland imiterar konsten. Anledningen till att Olins rollfigur Anna låtsas ha glömt sitt armband är för att hon vill berätta för Henrik att hon är gravid och kanske inte kan vara med i pjäsen. Två år efter filmen Efter repetitionen kom så satte Bergman, i verkligheten, upp en pjäs på Dramaten där just Olin spelade huvudrollen. Under repetitionerna visade det sig att Olin var gravid (gissa vem som var far till barnet? <Örjan Ramberg/> av alla) och att hon kanske inte skulle kunna vara med under alla föreställningar. Vilken pjäs handlade det om? Jo, givetvis Strindbergs Ett drömspel som Bergman då satte upp för fjärde och sista gången. Olin spelade Indras dotter gravid med sin son. Ridå!
Jag minns 
Noomi Rapace. ”Vad har vi på henne?”, som pojkarna i 
Det allmänna intrycket om Ingmar Bergman hos fôlk är väl att han gör ångestfyllda filmer renons på nån som helst glimt i ögat eller humor. För egen del så delar jag inte riktigt den uppfattningen. Tidigt i karriären gjorde Bergman ganska vanliga filmer där han blandade dramer med touch av film noir med romantiska komedier. Sen, ju mer framgångsrik han blev, när han fick fria händer så hände det visst att han gjorde kompromisslösa 
I lördags såg jag och resten av filmspanarna 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?