The Fabelmans (2022)

The Fabelmans är Steven Spielbergs självbiografiska skildring om sin uppväxt och hur han som barn blev besatt av filmmediet.

Jag fick lite vibbar från den härliga nostalgi-serien The Wonder Years (En härlig tid som den hette i Sverige). I The Fabelmans är det amerikanskt 50- och 60-tal. Men det är inte bara helylle. Det förekommer en del mörker då äktenskapet mellan makarna Fabelmans knakar i fogarna. Spielberg har väl snuddat vid den här typen av ämnen tidigare men här är det i fokus på ett mer direkt sätt (än i exempelvis Närkontakt av tredje graden).

Den unge Steven (eller Sammy som han kallas här) lever mer eller mindre med sin filmkamera. När han är ledsen lägger han sig i sängen och lyssnar på den surrande kameran som tröst. Han upptäcker också filmens manipulerande och avslöjande kraft

Det förekommer en del metagrepp, speciellt mot slutet, där filmen gör klart att den vet att den är en film.

Slutligen undrar jag om ett kontinuitetsfel som filmen gör var medvetet eller inte. Det måste nästan ha varit det eftersom det så uppenbart var fel. Scenen jag syftar på är när Sammy i slutet av filmen dricker te hemma hos sin pappa och hans slips plötsligt och magiskt ligger uppe på bordet. Var det bara jag som noterade detta tro?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Magic Tie

Babylon (2022)

Jag hoppas att Damien Chazelle får fortsätta göra filmer med en budget i klass med Babylon. Den blev tyvärr något av en flopp publikmässigt (och även hos kritiker?). Själv älskade jag Chazelles dekadenta och mustiga mästerverk om Hollywoods barndom. I fokus är en up and coming it girl (Margot Robbie), en mexikan (Diego Calva) som gör allt för att bli en del av filmindustrin, en avdankad stjärna i form av Brad Pitt plus en rad andra figurer som går in och ut ur handlingen. Vi får vara med på filminspelningar och fester (och då snackar vi partaj på riktigt!) under stumfilmseran, då industrin känns som en galen karnival eller cirkus. När ljudfilmen gör sitt intåg blir allt mer seriöst och för en del är det början på fallet efter uppgången. Babylon går all in från början och släpper aldrig taget. Det är en härlig blandning av de bra delarna från Mank och de paranoida delarna från Boogie Nights och jag satt mest hela tiden som i trans.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Triangle of Sadness (2022)

Jag har sett alla Ruben Östlunds filmer utom De ofrivilliga. Den borde jag definitivt beta av. Varför borde jag beta av den? Jo, förutom att jag då blir Östlund-komplett så har jag verkligen gillat alla Östlunds filmer hittills. Samtliga har fått 4/5 i betyg. Om jag ska utse en favorit så är det nog Play.

Triangle of Sadness såg jag inför att jag skulle lista mina favoriter från 2022 men den hamnade inte på topp-10 men väl på en plats som bubblare.

Östlund är expert på att få mig att leta efter skämskudden. Jag älskar middagsscenen i början om vem i influencer-paret som ska betala notan. En till synes liten grej som bara växer och växer, och som inte heller tar slut efter att middagen är över.

Under den del av filmen som utspelar sig på lyxjakten förekommer det nog endast en sån scen, och då tänker jag på när en av de välbärgade gästerna vill få en ung tjej i personalen att bada i poolen.

Jag tyckte Triangle of Sadness kändes mindre personlig än hans tidigare filmer. Eller personlig nog är fel ord. Men istället för att det handlar om socialt obekväma situationer blev det kanske mer av övertydlig satir. Well, övertydlig satir funkade ju (för mig!) i Don’t Look Up. Fast jag är nog ute efter nåt annat när jag ser en Ruben Östlund-film. Klart godkänt blir det ändå förstås.

Slutligen: filmens titel är dålig men jag lärde mig åtminstone ett nytt uttryck.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Northman (2022)

Robert Eggers kanske är snäppet för mycket för mig. Jag gillade verkligen The Witch. Den hade en underbar stämning. The Lighthouse var bara för mycket. Det blev nån sorts lyteskomik till slut där ute på den där ön med fyren.

I The Northman följer vi Alexander Skarsgårds viking Amleth på hans hämnarstråk. ”I will avenge you, Father! I will save you, Mother! I will kill you, Fjölnir!”.

Inledningen av filmen fann jag skrattretande. Vad är det här?! När den unge Amleth tillsammans med pappa kungen (Ethan Hawke) ska genomgå nån form av mandomsrit genom låtsas vara vargar undrade jag om jag skulle kunna ta mig igenom hela filmen.

Det blev som tur var bättre. Hantverksmässigt är det imponerande. En sekvens gjord i en tagning som involverade två vikingaskepp på en flod fick mig tillbaka in i filmen. Här använder man minsann inte några cgi-skepp som flyter fram på cgi-vatten. Och Alexander simmar bröstsim riktigt bra.

Bitvis fick jag fick lite vibbar av, eller kom i alla fall att tänka på, den gamla tv-serien Trälarna (som bygger på Sven Wernströms böcker). Klackarna i taket!

En detalj som störde en del var skådisarnas mer eller mindre lyckade försök till engelska med nån form av isländsk brytning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

🗿🗿🗿🗿🗿🗿🗿 Därmed tar Jojjenito påsklov och är tillbaka på onsdag fredag. 🗿🗿🗿🗿🗿🗿🗿

Shinypodden Special: 2022 års bästa filmer – del 2

Skrik och skratt från de inblandade i den (över)hajpade Oscars-vinnaren. Kommer den med på nån av våra listor?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2022! I det första avsnittet handlade det om the outliers, dvs filmer som bara fanns med på en av våra listor. Nu har vi kommit till konsensusvalen, dvs filmer som förekommer på två eller flera listor, inklusive våra topp-3. Dessutom utser vi årets film enligt Shinypodden. Vilken kan det bli?

Hos Shinypodden kan du lyssna på det andra avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Shinypodden Special: 2022 års bästa filmer – del 1

Skrik och skratt från de inblandade i den (över)hajpade Oscars-vinnaren. Kommer den med på nån av våra listor?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2022! Vi går igenom 2022 som filmår (bu eller bä?) och framförallt listar vi våra tio favoriter från året. I det första avsnittet handlar det om filmer som inte var med på så många listor, uteliggarna, the outliers. Kanske lite udda filmer som bara en av oss hade med på sin lista. Upplagt för att få trevliga filmtips med andra ord.

Del två kommer på onsdag och då kommer vi in på de verkliga toppfilmerna inklusive våra topp-3-filmer. Hos Shinypodden kan du lyssna på det första avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

The Banshees of Inisherin (2022)

The Banshees of Inisherin är lika rolig som den är sorglig. Wikipedia kallar den för en black tragicomedy och det stämmer rätt så bra. Den bjuder på en återförening av Brendan Gleeson och Colin Farrell som vi senast såg tillsammans i Martin McDonaghs ”semesteräventyr” In Bruges. Det var en film fylld med underbar dialog och absurt komiska scener och det är samma sak med The Banshees of Inisherin eftersom den är skriven och regisserad av samma person, nämligen Martin McDonagh. Farrell är perfekt som den snälle kompisen som bara vill ta en öl med sin lite äldre kompis spelad av Gleeson som plötsligt inte vill ta en öl. Jag har varit med om samma resa med några kompisar men inte på det extrema och absurda sätt som det framställs i filmen. Sen är frågan vilken sida av ölen jag har suttit men det är en annan historia.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Filmen var nominerad för nio Oscars, däribland skådisarna Colin Farrell, Brendan Gleeson, Kerry Condon och Barry Keoghan, men vann inte en enda! Vilket ju känns väldigt konstigt. DS.

Ash Is Purest White (2018)

Ash Is Purest White är en något märklig kinesisk film som jag såg för att den kanske skulle kunna placera sig på min årsbästalista för 2019. Ja, IMDb säger att den är från 2018 men det gör inte jag, i alla fall inte när det gäller årsbästalistor.

Varför märklig? Ja, kanske för att jag har svårt att förstå rollfigurernas agendor. Det handlar om Qiao som är ihop med gangstern Bin fram tills att hon på grund av orsaker åker in i finkan i fem år. Jag förstår inte varför Qiao ens är ihop med Bin från början och än mindre att hon vill vara det efter fängelsevistelsen. Han är ett svin i mina ögon.

Filmen hoppar i tiden en hel del och ofta handlar det om flera år. Jag vet inte, jag tappade liksom greppet om vilka Qiao och Bin egentligen var för personer efter varje tidshopp. Bäst med filmen var att få uppleva för mig ovanliga miljöer och en kultur som jag inte hade koll på. Hur saker och ting funkar annorlunda i samhället jämfört med Sverige. Det var även bra elektronisk musik plus att skådisen, Zhao Tao, som spelade Qiao var rätt så lik Zhang Ziyi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

10 i topp: Filmer 2021

Jag var med i Shinypodden och pratade om filmåret 2021 förra sommaren men jag har fortfarande inte publicerat min topp-10-lista här på bloggen. Nu är det dock dags!

Anledningen till att jag till slut fick ändan ur vagnen är att jag i helgen återigen var med i Shinypodden men den här gången avhandlade Henke, Niklas, Carl och jag filmåret 2022 (första avsnittet kommer på måndag!). Då kändes det helt enkelt som att det var dags att göra bokslut för 2021. Jag hade tänkt se ikapp en del 2021-filmer som jag missat innan jag spikade min lista på bloggen men… så mycket film, så lite tid och så vidare.

Jag har sett extremt få filmer från det här filmåret jämfört med hur det normalt brukar vara. Jag skyller på pandemin som ju ledde till att en hel filmer sköts upp plus att det bidrog till en viss apati rent personligen. Att en film som Eternals är med som en av fyra bubblare är väl ett tecken på att det inte var nåt toppenår.

Håll till godo!

14. Eternals – Underskattad MCU-rulle med ett kul koncept.
13. Parallella mödrar – En av Pedro Almodóvars bättre filmer på senare år.

12. King Richard – Will Smith knep Oscarn för den här tennisrullen efter The Slap.
11. Benedetta – Paul Verhoeven gör återigen en film som man kan undvika att se med föräldrarna.

10. No Time to Die
No Time to Die
För de grymma actionscenerna och för att det var en värdig avslutning för Daniel Craig som James Bond. Ani de Armas var en frisk fläkt men kanske ändå inte Guds gåva till mänskligheten. Snö på film är som vanligt bra. Då återstår frågan om vem som blir nästa Bond?

9. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings
Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings

Den här filmen passade mig som handen i handsken: en martial arts-film med sköna fajter och samtidigt ett sorts episkt fantasydrama med drakar och demoner. Fajterna för handlingen framåt och visar vilka rollfigurerna är. Vi har bl a kärleksfajten, bussfajten, utbildningsfajten och försoningsfajten.

8. Nightmare Alley
Nightmare Alley
Den imponerar inte oväntat rent visuellt. Jag älskar alla miljöerna, både på karnevalen (mystiskt och obehagligt) och i staden (art deco?!). Cate Blanchett är strålande sval som is, och har världens snyggaste kontor. Dessutom kan det vara första gången jag verkligen uppskattar Bradley Cooper.

7. Don’t Look Up
Don't Look Up
En härlig övertydlig satir som slog in öppna dörrar flera gånger om. Kanske funkade den för mig eftersom jag såg den under en kaotisk period på jobbet där folk betedde sig som man gör i filmen. Cate Blanchett är med igen och bra även här. Och så inleds filmen med att Jennifer Lawrence rappar med i Wu-Tang Clans ”Ain’t Nuthing ta F’ Wit!”. Bara en sån sak.

6. Licorice Pizza
Licorice Pizza

Det vilar ett varmt och mysigt 1970-tals-skimmer över hela flmen. En underbar hängfilm! Philip Seymour Hoffmans son Cooper spelar den unge Gary och gör honom till en person med rejält självförtroende men utan att framstå kaxig. Bradley Cooper är med igen och är riktigt bra som Barbra Streisands pojkvän.

5. The Matrix Resurrections
The Matrix Resurrections
The Matrix är en av mina absoluta favoritfilmer och den fjärde filmen i serien är klart bättre än åtminstone den tredje filmen. Jag gillade att följa Neo och Trin… Tiffany i den nya Matrix-världen. Fajtingscenerna är bra men förstås inte lika bra som i ettan. Dessutom är det metafilmernas metafilm och det var en njutning att snappa upp alla referenserna till de tre föregångarna.

4. Dune
Dune

Jag älskar den otroligt maffiga känslan i filmen och Hans Zimmers ljudbild bidrar kanske mest till den känslan. Allting känns på riktigt: rymdskeppen, byggnaderna, sanden. De går att ta på. Precis som The Voice! Vi har fina svenska bidrag i form av Stellan Skarsgård och Rebecca Ferguson. Ja, det är ”bara” del 1, men jag bryr mig inte alls. Tvåan är ju på g!

3. Pig
Pig

Jag älskar matprogram som t ex MasterChef. Det här var som en artsyfartsy variant av MasterChef och som gjord för mig. Nicolas Cage är suverän och perfekt i rollen. Filmen är som en perfekt stekt pilgrimsmussla. Den ger dig nästan för lite men absolut inte för mycket och är på gränsen till rå inuti.

2. Summer of Soul
Summer of Soul

Parliament-Funkadelic är mitt favoritband och jag känner igen så mycket av deras tidiga stil i den musik som vi får höra och se framföras här. Vi bjuds på blues, gospel, rock, soul, psychedelia och funk i en härlig blandning. Filmen är även en s.k. reaktionsvideo där vi får se medlemmarna i The 5th Dimension bli berörda av sitt eget framträdande där i Harlem sommaren 1969.

1. Drive My Car
Drive My Car
En mystisk och magisk film som har så många lager och detaljer att hålla reda på. Filmen hade kunnat pågå hur länge som helst för mig. Främlingar som möts och läker varandra. Det är fint. Efter titten snurrade filmen runt i huvudet i flera dagar.

 

Filmer som återstår att se: Massor!

 

Vilka andra har gjort en topplista över 2021 års bästa filmer? Här är några:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Fiffis filmtajm

I’m Thinking of Ending Things (2020)

Charlie Kaufman är en favorit, i alla fall som manusförfattare. Filmer som Being John Malkovich och Adaptation är filmer jag älskar. Jag uppskattar även Eternal Sunshine of the Spotless Mind om än inte lika mycket. När Kaufman själv regisserar sina manus har det en tendens att bli för mörkt, dystert och konstigt. Anomalisa är ett typexempel. Den är alltför apatisk, eller dess rollfigurer är det i alla fall. Debuten Synecdoche, New York är klart bättre och renderar en fyra i betyg. I’m Thinking of Ending Things tycker jag funkar. Här har vi en Lars Norén-middag, surrealism, David Lynch-stämning, Mother!, allt flyter ihop, barndom, ungdom, vuxenliv, en enda röra, en analys av A Woman Under the Influence, en nervig och skrattig Toni Collette och två väldigt bra Jess(i)es (Plemons och Buckley). I’m Thinking of Ending Things hamnade till slut på plats sju på min topplista över 2020 års bästa filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep