Jojjenito – om film…

Sauls son (2015)

Nu så här några veckor efter att jag såg Sauls son (en titel som inte ligger bra i munnen) under Stockholm Filmdagar så vet jag inte riktigt hur jag ska gripa mig an filmen. Det finns en hel del med filmen jag beundrar, som jag imponeras över. Envisheten t ex. Att ha en vision och sen så skoningslöst följa den. Filmen är skoningslös. Av de filmer som jag såg under filmdagarna så är det nog den som i slutändan poppat upp mest i huvudet. Kanske tänker jag så eftersom jag inte visste vad jag skulle skriva om den, och funderade mer på den.

Jag får nog lov att varna för spoilers om filmen från och med nu. Så, då var det gjort.

Vad är det då för film? Ja, den handlar om en man, Saul, som letar efter sin son. Den utspelar sig under slutet av andra världskriget i ett koncentrations/förintelseläger och Saul, som är ungersk jude, jobbar där som hjälpreda, i ett s.k. Sonderkommando, åt nazisterna med att döda judar. Sauls jobb går ut på att samla ihop de nyanlända, klä av dem, fösa in dem i gaskamrarna, samla ihop deras kläder och efteråt samla ihop de döda kropparna. En av kropparna kan vara hans son.

Fasiken, nu när jag skriver det här så känner jag att jag blir lätt illamående, vilket var precis vad jag blev i inledningen av visningen. Det jag fick se i filmen var så fullkomligt vidrig att jag ett tag undrade om jag skulle kunna sitta kvar. Men det gjorde jag.

Det som är speciellt med Sauls son är att den är filmad helt ur Sauls perspektiv. Antingen får vi hans ansikte i närbild och allt annat i princip ur fokus. Eller så får man se det som Saul ser liksom över Sauls axel. Allt är klaustrofobiskt filmat och ger en instängd känsla, utan överblick. Hela tiden hör man slammer och oljud, metall mot metall, ugnar som stängs, folk som skriker. Av nån anledning minns jag även tydligt ljudet som uppstod när Saul och hans medarbetare rafsade ihop kläderna som lämnats kvar av judarna i ”omklädningsrummet”.

På Twitter efter filmen skrev jag ”Sauls son = Hell on earth”, och precis så kändes det. Det här var en helvetisk film. Jag skrev även att filmen är som om Gaspar Noé hade regisserat Roberto Benignis Livet är underbart. Då förstår ni kanske lite av känslan.

Ett avsnitt, ett riktigt helvetesavsnitt, fick mig att tänka på en sekvens från Apocalypse Now när Willard och hans män anländer till The Do Lung Bridge. Totalt kaos, explosioner, skrik. I Apocalypse Now fanns en psykedelisk skönhet. I Sauls son är det bara jobbigt och desperation i kubik.

Känslan var det. Vilken känsla gav filmen mig? Hur mycket jag än ville gilla (om det nu är rätt ord i sammanhanget) filmen så gjorde jag inte det. Jag ville bli berörd, gripen, sorgsen, nånting. Nu blev jag bara illamående. Var fanns hoppet? Nån annan som sett filmen kanske kan förklara?

Så hur mycket jag än beundrar vad filmmakarna har gjort så kan jag inte dela ut mer än en tvåa till Sauls son. Men det är en splittrad tvåa.

Uppdatering: Nu har det gått en dag efter att jag skrev min text och jag har läst några andra recensioner. Där framgår det att det hoppfulla i filmen är att Saul har kvar så pass mycket mänsklighet att han inte ger upp tanken på att hitta en rabbin som kan begrava den döde pojken. Ja, så kan man ju se det. En sorts symbolhandling. Nu gick det ju inte så bra med den begravningen i slutändan men det är väl tanken som räknas i ett sånt här fall. Men just för mig så fick jag inte tillräckligt med hopp av det faktum att Saul ville begrava pojken. Det kändes ju på ett sätt mest idiotiskt i den situation som rådde.

En annan detalj som det pekas på är att Saul ler i slutet i ladan. Han har alltså inte förlorat allt. Ja, men sen gick det ju ändå som det gick.

Många säger också att detta är en oerhört viktig film. Det kan jag väl hålla med om. Det som hänt ska aldrig glömmas eller upprepas och så vidare. Samtidigt kan jag inte tänka mig att den här typen av barbari inträffar bara för att vissa människor inte har sett en film som denna. Om det inträffar igen (vilket det förstås gjort ett flertal gånger) så är det nåt som finns inbyggt i oss människor (vilket är en hemsk tanke) oavsett.

Det som det skulle göras film om, tycker jag, är kanske inte det här slutstadiet där helvetet är ett faktum utan istället om vad som gör att vi hamnar där. Hur börjar det? Vad är det för mekanismer som spelar in? Vilka varningssignaler ska vi leta efter för att mota Olle i grind. För mig gav därför inte Sauls son nån vidare insikt eftersom det som skildrades redan var hell on earth.

Nej, nu tror jag att slutar fundera på det här. Jag blir mörkrädd. Men betyget står kvar.

Sauls son har premiär nu på fredag och om ni är redo för den så se den gärna och återkom här och förklara varför den eventuellt ska ha ett högre betyg.

Andra filmspanaråsikter om filmen. Nån som såg det där hoppet som jag inte såg?

Har du inte sett den? (Carl)
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord