If…. (1968)

11 september, 2017 4 kommentarer

Medan jag är nere i Malmö och njuter av Filmdagarna så passar jag på att skicka ut några gamla preblogg-recensioner och det kommer handla om tre filmer med satirisk touch om det brittiska samhället, den s.k. Mick Travis-trilogin. Först ut är If…. från 1968. Texten skrevs i februari 2004.

If…. ingår i en serie av tre filmer av regissören Lindsay Anderson där vi får följa rollfiguren Mick Travis i olika perioder av hans liv. Travis spelas i alla tre filmer av Malcolm McDowell (A Clockwork Orange). De två övriga filmerna är O Lucky Man! (1973) och Brittiska sjukan (Britannia Hospital, 1982). I den här första delen är det det engelska utbildningssystemet som avhandlas och vi möter Mick Travis som student på en internatskola för pojkar. Här förekommer inte bara pennalism utan den är organiserad in i minsta detalj. Travis och några till är ganska less på det hela.

Det som jag tycker utmärker If…. är de smått surrealistiska inslagen som ger filmen en märklig overklighetskänsla. Just dessa inslag tycker jag är de bästa. Det finns bl a några sköna scener där Travis och en studentpolare lämnar skolan, stjäl en motorcykel, åker ut på landet och hamnar slutligen på ett kafé där de träffar en tjej som också vill åka lite motorcykel. Kanske inte surrealism direkt men en annorlunda sekvens som stack ut. Precis som Czechflash (min kommentar: aka Movies – Noir!) la jag märke till att själva upproret i slutet avhandlades väldigt snabbt. Det var nog inte tänkt att vara spännande på ett vanligt thrillersätt. Det kändes nästan som parodi à la Monty Python tyckte jag.

När det gäller Ondskan (min kommentar: jämförelser gjordes mellan filmerna eftersom Ondskan var aktuell när texten skrevs) så vet jag inte om den filmen lånat så mycket från just If….. Ok, temat är ju likartat men filmen Ondskan bygger ju på Jan Guillous självbiografiska roman (som alla vet förstås). Pennalism är en universell företeelse.

<spoiler>
En scen som jag skrattade åt var när prästen plötsligt dök upp ur den stora ”byrålådan” inne hos rektorn för att pojkarna skulle be om ursäkt för det som hände under krigsövningen.

Jag noterade att man nästan inte fick se nån som blev träffad och dog under striden i slutet (ja, förutom rektorn som blev träffad mitt i pannan förstås). Undrar vad det berodde på. Det sköts en massa, men inga blev liksom träffade.
</spoiler>

Innan jag läste på om filmen så trodde jag att Lindsay Anderson var en kvinna. Nu kom jag på en annan man med det förnamnet. Nämligen Lindsay Buckingham från Fleetwood Mac. Hur som helst, If…. är en klart sevärd film som jag ändå inte tyckte var en fullträff. Det hände oväntat lite, speciellt jämfört med den mer bisarra O Lucky Man!. Jag måste även säga att Malcom McDowell har en helt egen skådespelarstil. I de tre filmer jag nu har sett med honom så är det nåt lite, jag vet inte, lite obehagligt över honom på nåt sätt. Svårt att förklara, men han har en egen stil helt klart. Nån sorts blandning mellan fjant och rebell.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Satir Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Coherence (2013)

8 september, 2017 6 kommentarer

Coherence. Hmm, en ganska dålig titel. Den säger ju ingenting. Jag antar att det ska låta lite skumt och mystiskt kanske. Men för mig låter det mer som en film om mobbade pojkar på en internatskola, och inte som den sf-mysterie-film det är.

Coherence är ett mysteriekammarspel som hämtar drag från filmer som Primer, Melancholia, Sliding Doors, The Thing och Invasion of the Body Snatchers. Det låter ju kanon, och inledningsvis gillar jag den en hel del.

En grupp vänner som inte sett varandra på länge träffas för en middag ihop. Under kvällen passerar en komet jorden och märkliga saker börjar hända, och det är ju alltid intressant att försöka klura ut vad som egentligen händer. Rent temamässigt tar filmen upp ämnen som Internet, mobil-beroende och hur människor beter sig i extrema situationer.

För att en sån här lågbudgetrulle ska bli riktigt bra behövs dock ett bra manus och bra skådisar som kan dra in oss tittare i filmen. Jag tycker tyvärr det saknas. Ett problem är att det känns som att det är ett gäng främlingar som möts för första gången snarare än att det skulle vara frågan om gamla vänner. Dessutom tyckte jag mot slutet att det mest blev en massa prat hit och dit och att rollfigurerna kändes ganska jobbiga och irriterande.

Sen är det som att filmen känns lite för liten. Kanske är det orättvist att peka på det då det är en film med en liten budget inspelad på en enda plats. Men det går inte att komma ifrån att det ibland kändes som att jag kunde behöva en paus i form av ett miljöombyte.

Slutligen så var en av mina första insikter: ”Vänta, vad?! Är det där Xander från Buffy?!”. Jajamän, allas vår Xander är en av gästerna på middagen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Film, Mysterium, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Stargate (1994)

5 september, 2017 4 kommentarer

Stargate SG-1 var en sån där tv-serie som jag såg på vardagkvällar (på Kanal 5 var det säkert) precis när jag kommit hem från jobbet, på den tiden man faktiskt såg tv live. Det var en perfekt blandning av sf, fantasy, action och äventyr och med precis lagom gnabb mellan huvudpersonerna.

Handlingen går i korthet ut på att man på jorden, i Egypten på tidigt 1900-tal, hittar en uråldrig cirkelformat konstruktion. Det visar sig vara en portal som, om den ”programmeras” rätt (vilket sker i nutid), kan transportera föremål och människor via maskhål till andra planeter i vårt universum.

Fram till för ett tag sen hade jag aldrig sett originalfilmen som serien faktiskt bygger på. Det var uppenbart att det behövde åtgärdas, så när filmen dök upp på Netflix var det inte mycket att tveka över.

Jag kan säga direkt att tv-serien slår filmen på fingrarna i de flesta avseendena. Filmen kom alltså 1994 och serien startade 1997 men ingen av skådisarna från originalet är med i serien, och lika bra var det. Fast nu ska jag inte skylla allt på skådisarna. I filmen har man liksom en chans att hitta rätt när det gäller hur rollfigurerna ska utformas. I en serie har man oftast några säsonger.

De två huvudfigurerna (i både filmen och serien) är militären överste Jack O’Neill och arkeologen (tillika språkgeniet) Dr Daniel Jackson. Jag kan bara konstatera att serien har fått till sina rollfigurer så mycket bättre. Här har man hittat rätt ton. I filmen är översten en totalt sinnesslö militärrobot som verkar vara drogad och hjärntvättad. Kurt Russell får inte till det alls. Då är MacGyver himself, alltså Richard Dean Anderson, så mycket bättre i serien med lite mer glimt i ögat och vett i skallen.

Likaså är James Spader som Dr Jackson överdriven åt andra hållet i filmen. Han är för mycket av en mjukis och bjuder utomjordingar på Snickers när O’Neills soldater siktar med sina vapen. Det blir mer fånigt än bra berättat. I serien spelas Jackson av okände Michael Shanks och han känns mer jordnära (även när de är på uppdrag på andra planeter).

Det som nästan räddar filmen är en svenska. Nämligen lady Viveca Lindfors som spelar den vetenskapliga chefen för det topphemliga Stargate-projektet. Hon är svinbra, på ren svenska, och spelar skjortan av alla sina medspelare på en härlig Ingrid Bergman-engelska. Dessutom är hon en vacker kvinna, helt utan spår av nån plastikkirurgi. När Lindfors bjuder på en mänsklig karaktär med vackra tårar mitt bland all fantasy och sf så vet Spader inte vad han ska göra och ser mest ut som en hundvalp. Kudos till Viveca Lindfors, en vad det verkar underskattad regissör och skådis. Jag ska se till att se några av hennes filmer.

En detalj som jag la märke till och som känns logisk när jag nu läser på om filmen i efterhand var att skurken, ”solguden” Ra, kändes androgyn på ett skönt sätt. Jag var ganska säker på att det var en man som spelade rollen men här fanns en tydlig kvinnlighet och kvinnliga drag. Ra spelades av Jaye Davidson. Ringer det ingen klocka? Då kan jag berätta att Davidson även spelade spelade Dil i Neil Jordans The Crying Game.

Filmen Stargate börjar som en arkeologi-sf-rulle för att mot slutet gå mer åt fantasyhållet. Det är en ganska ostig film som funkar som slötittsunderhållning och den stora behållningen är Viveca Lindfors.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (2008)

3 september, 2017 6 kommentarer

Jag inget jättefan av originalfilmerna om Indy, vilket framgått av de senaste dagarnas inlägg. Fast jag tycker ändå det är ok filmer. Samtliga hamnar på svag till stark 3/5 i betyg. När jag satte mig ner för att kolla in Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull tänkte jag att jag åtminstone skulle få ett mysigt matinéäventyr. Vad fick jag? Svar: en inledning med en totalt meningslös biljakt. Ändå bra att det är filmat i naturliga miljöer och utan så mycket cgi. Fast när Cate Blanchetts ryska rollfigur gör entré så är blir det plötsligt en cgi-fest från ett klipp till ett annat mitt i en scen. Det skavde. Filmens handling är otroligt förvirrande. Kärnvapentestning känns inte riktigt Indy? Sen kommer Shia LaBeouf in like a punk. Hur räddar man nån från kvicksand? Kvickt, ett svar! Med en orm givetvis. Spiken i kistan är rymdvarelser som kommit till jorden från en annan dimension. Då var den eventuella Indy-känslan totalt borta och det hade blivit Stargate istället.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 1, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Indiana Jones and the Last Crusade (1989)

2 september, 2017 8 kommentarer

Med anledning av att jag såg Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull för ett tag sen så gräver jag fram mina gamla och korta preblogg-omdömen om de tre originalfilmerna. Texten om Indiana Jones and the Last Crusade skrevs i februari 2004.

Den här gången är det hugget som stucket om jag gillar den svenska titeln eller originaltiteln mest och då blir det ju originaltiteln by default.

Indy (Harrison Ford) är tillbaka! Den här gången är det den heliga graalen (bägaren som Jesus drack ur under sin sista måltid) och nazister det handlar om… och Indys pappa, spelad av Sean Connery.

Det här var enligt mig den klart bästa av Indy-filmerna. Sean Connery adderar lite tyngd och en hel del humor i sitt samspel med Ford. Jag tyckte hela historien var intressantare och bättre berättad än i de tidigare filmerna. Inte så hafsigt och snuttifierat. Sen gillade jag att den kvinnliga rollfiguren inte var av det vanliga slaget som i de tidigare filmerna. Här visste man inte riktigt var man hade henne. Men det blir ändå inte nåt mer än en ganska sevärd söndagsmatiné för min del. Detalj jag uppskattade: <spoiler>jag gillade att de inte fick tag i graalen utan fick ge upp den på slutet</spoiler>.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Imorgon kommer en kort blänkare om den fjärde filmen i serien, den film som de allra flesta inte vill kännas vid…

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Indiana Jones and the Temple of Doom (1984)

1 september, 2017 8 kommentarer

Med anledning av att jag såg Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull för ett tag sen så gräver jag fram mina gamla och korta preblogg-omdömen om de tre originalfilmerna. Texten om Indiana Jones and the Temple of Doom skrevs i februari 2004. 

Till skillnad från vad som var fallet med den första filmen så föredrar jag den här gången originaltiteln. Ordet Doom är coolt. Dubbla o:n är alltid coolt.

The Temple of Doom utspelar sig ett år före den första filmen, alltså år 1935. Platsen är till en början en nattklubb i Hongkong. Indy hamnar sedan pga diverse omständigheter i en liten indisk by tillsammans med nattklubbssångerskan Willie och Indys lille medhjälpare Short Round. Byn har blivit bestulen på sin heliga sten och i det närliggande templet påstås en dödssekt ha vaknat till liv igen. Där ska också stenen finnas. Indy hjälper givetvis till (av rent arkeologiskt intresse förstås).

Nja, jag håller med Greenleaf (min kommentar: en kompis från Filmsnack.se när det begav sig) som skrev om filmen tidigare. Det är inte speciellt bra. Jag gillar ändå inledningen en del (och ännu mer första gången jag såg den för evigheter sen). Den består av ett gäng sammanhängande actionsekvenser för Indy & Co från nattklubben i Hongkong till byn i Indien. Sen blir det faktiskt smått löjligt. Snorungen Short Round är mest jobbig, liksom Kate Capshaw som sångerskan Willie. Jag förstår faktiskt inte tjusningen med Indy. Det känns som nån b-serie som går på tv nu för tiden. Halvfjantig handling/dialog och kvasiarkeologi. Ok, helt värdelös är den inte. Jag gillar middagen i templet, jakten i vagnarna i gruvgångarna, och hängbroar brukar också ge plus. När Indy & Co var i templet, åt middagen, var på sina rum, blev attackerade av lönnmördare, etc, så tyckte jag det påminde väldigt mycket om en viss James Bond-film. Jag kan inte komma på vilket just nu. Dödssekten och dess ledare var mest skrattretande. Jag kan ändå inte ge filmen underkänt pga av det som ändå var ok men det är på håret.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Haha, fasiken vad snäll jag var med betygsättningen på den här tiden. 3-/5 fick filmen då och det får lov att mappas till 3/5, dvs samma betyg som första filmen.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jakten på den försvunna skatten (1981)

31 augusti, 2017 6 kommentarer

Med anledning av att jag såg Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull för ett tag sen så gräver jag fram mina gamla och korta preblogg-omdömen om de tre originalfilmerna. Texten om Raiders of the Lost Ark skrevs i februari 2004 och jag tror (otroligt nog) att det här var första gången jag såg filmen.

När det gäller filmtiteln så föredrar jag faktiskt den svenska titeln så därför får inlägget heta just Jakten på den försvunna skatten. Det beror väl säkert på att det var den titeln man (eller åtminstone jag) hörde som barn. Då är det liksom den som gäller. Det är samma sak med Hajen eller gamla Bond-filmer t ex.

Året är 1936 och Indiana Jones är på äventyr i bl a Egyptens öken på jakt efter Arken, kistan som man ännu tror stentavlorna med de tio budorden förvaras i. Nazister är på samma jakt. Jakten på den försvunna skatten är en matinéfilm som jag varken säger bu eller bä om. Den är harmlös. Den gör inget större intryck på mig men duger som lätt underhållning. Det är en förvånansvärt färglös film med tanke på den hajp som råder kring den. Inte minst är IMDb-betyget 8.7 bara löjligt enligt mig. Ok, om jag hade varit tolv år och sett den på bio för första gången skulle jag förmodligen stämt in i hyllningskören. Men så är nu inte fallet. Jag hade velat ha lite mer arkeologimystik. Slutet när Arken öppnas blev bara fjantigt tyckte jag. Bäst var den i början i Sydamerika med djungler, guldstatyer, schyssta fällor och pontonplan. Sen blev den faktiskt ganska tråkig. Harrison Ford är väl betydligt bättre i t ex Frantic och Jagad, kanske för att det är bättre filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. När jag läser min text känns det som att filmen inte är värd mer än en tvåa men vid tiden för textens tillblivelse så hade jag en betygsskala som innefattade 3-/5, 3/5 och 3+/5 och filmen fick 3-/5, den svagaste trean man kan tänka sig. Nu är det 3/5 och 3,5/5 gäller och hade jag satt betyg enligt den skalan hade nog Jakten på den försvunna skatten fått 2,5/5 men jag vill inte ändra siffran så jag mappar ändå det gamla betyget till 3/5. Och filmen hamnade ändå på plats 9 på min topplista över 1981 års bästa filmer så en trea känns rimligt.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

42 (2013)

30 augusti, 2017 Lämna en kommentar

Pengar är färgblinda sägs det väl. I filmen 42 får vi se ett exempel på det då den berättar historien om Jackie Robinson och hur han blev den förste afroamerikanen att spela i Major League Baseball. Robinson spelas av Chadwick Boseman som vi senare har sett som Black Panther i Captain America: Civil War. Med i filmen är också Harrison Ford som chefen för Brooklyn Dodgers. Ford är totalt over the top här. Jag vet inte vad han höll på med. Det som är bra är att han är helt olik sig själv. Jag brukar nästan alltid gilla filmer som skildrar hur människor kämpar för mänskliga rättigheter och mot rasism. I 42 blev det dock för tillrättalagt. Det är för snällt, för få och små stakes och smörig musik. Inledningen är seg med en berättarröst och tråkiga dokumentära klipp. Sen har vi även ett lite tråkigt inslag av white savior i form av Fords rollfigur. Chadwick Boseman är filmens starka kort.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Cinderella (2015)

29 augusti, 2017 2 kommentarer

Jag gillar sagor, det har jag alltid gjort. Så nu när Disney har fått för sig att göra om sina klassiska tecknade filmer till vanliga spelfilmer kan jag inte låta bli att titta på dem. Senaste i raden är Askungen. Till skillnad från Maleficent som var mer gritty så är det här verkligen sagokänsla i kvadrat. Kostymerna är kitchiga i kubik och scenografin är överdådig. Guldet glittrar lika mycket som guldet gjorde uppe i Asgård i den första Thor-filmen, vilket kanske inte är så konstigt då det är Kenneth Branagh som regisserat bägge filmerna. Jag kan inte låta bli att tänka på det svenska kungahuset och Victoria och Daniels historia. Jag undrar om filmen låtit sig inspireras av den? Till stora delar är det samma story fast med ombytta könsroller: den vanliga flickan från folket gifter sig med kronprinsen. Lily James är bra som den genomgoda Ella, men tänk hur magisk Alicia Vikander hade varit. Insikt kommen till i detta nu: cinder betyder aska, lägg sen till namnet Ella och du får Cinderella.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Fantasy, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Hunger Games: Mockingjay – Part 2 (2015)

28 augusti, 2017 4 kommentarer

The Hunger Games-filmerna har varit en blandad kompott för min del. Av de tidigare filmerna såg jag Catching Fire och Mockingjays första del på bio. Första filmen och nu del två av Mockingjay avnjöts hemmavid. Betygsmässigt har det gått upp och ner men alltid hamnat mellan 2/5 och 3/5. Det var skönt att konstatera att filmmakarna avslutar med en av de bättre filmerna i serien. Det här är en YA-film med kvalitet. Jennifer Lawrence är riktigt bra som motvillig hjältinna. Inledningsvis är det fokus på intima scener, och inte action, vilket jag uppskattade. Ett tag är filmen en ”vandra i kloaker samtidigt som en efter en i gruppen går åt”-thriller. Man lyckas även få in själva spelelementet på ett ganska smart sätt. Man kan hävda att slutet var förutsägbart så som det framställdes i filmen men jag tyckte ändå det var överraskande och bra rent manusmässigt att det gick som det gick. Slutligen: Philip Seymour Hoffman, snyft.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →