Tre sekunder (2019)

25 september, 2019 7 kommentarer

I filmen det handlar om idag så spelar Joel Kinnaman en infiltratör som under flera år på uppdrag av polisen jobbar undercover inom en gangsterorganisation. Belöningen är benådning från ett fängelsestraff, och målet för hela operationen är att sätta dit storfräsarna. Bara ett litet tag till, ett uppdrag till, så har man den information man behöver.

Nej, Joel spelar alltså INTE Frank Wagner i Johan Falk-filmerna, även om man kan tro det. Hans rollfigur i Tre sekunder, Pete Koslow, är nämligen en karbonkopia av Wagner. Det finns även likheter med Kinnamans gestaltning av JW i Snabba cash. Precis som JW lever Koslow ett dubbelliv. I Tre sekunder har Koslow även fru (Ana ”Rådjursögonen” de Armas) och barn att tänka på.

Innan visningen på Malmö Filmdagar hade jag ingen aning om att Tre sekunder bygger på den första boken i en svensk deckarserie skrivna av duon Roslund & Hellström. Detta faktum förklarar ju den något märkliga titeln som inte har nån som helst koppling till det som händer i filmen. Men jag antar att titeln framstår som helt logisk för dem som har läst boken, och jag förstår att man valt den titeln i Sverige eftersom man ju vill rida på framgången med boken. I resten av världen, Norden undantaget, är The Informer den vanligaste titeln.

Njae. Det här var väl ingen höjdare. Jag gillar både Johan Falk-filmerna med Wagner och Snabba cash betydligt mer. Eftersom det är en internationell produktion så har man flyttat handlingen till ett gritty New York. Inget fel med det egentligen men det gör att allt känns aningen mer generiskt.

De kriminella som Koslow och polisen försöker sätta dit är polacker, och det handlar som vanligt i den här typen av filmer (typ John Wick eller Taken) om avskyvärda och överdrivet onda figurer. Nästan alltid östeuropéer som pratar engelska med fånig brytning. Karikatyrer. Och då säger ni: ja, men vad väntar du dig då?! Det här är ju bara nåt man underhåller sig med en fredagskväll, det ska vara så här! Och då svarar jag: ja, men då gillar jag helt enkelt inte den här typen av film. Och kom nu inte dragandes med: men du får ju ta den för vad den är! Ja, det är precis det jag gör, och jag är less på den typen av film. Punkt.

Joel Kinnaman sköter sig helt ok. Han kan göra den här typen av roll i sömnen. I övrigt har vi en ganska imponerande cast, exempelvis Rosamund Pike, Clive Owen och Common som diverse poliser. Alla går kanske lite på tomgång men sköter sig. De har inte så rackarns mycket att jobba med, och det gäller även Rådjursögonen som fru Koslow. Hon går mest omkring och är orolig.

Filmens upplösning var alldeles för långdragen med bland annat en sekvens på ett fängelse som aldrig tog slut och som aldrig var spännande.

Nu låter jag väldigt gnällig men jag delar inte ut en etta trots allt. Tre sekunder får en tvåa. Den gör sitt jobb, bl a gillade jag gnabbet mellan Commons polis och hans kvinnliga kollega. Tre sekunder passar som lättsam men våldsam underhållning – varför inte en fredagskväll!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioTre sekunder har biopremiär nu på fredag, och, nej, du behöver inte springa benen av dig för att se den. Vänta tills den dyker upp på VOD eller streaming… eller TV4 en söndagskväll med avbrott för Nyheterna.

Fler åsikter om Tre sekunder får du från Fiffi i SoF-podden och Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord.

 

Rådjursögonen

Tough guy(s)

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Quick (2019)

20 september, 2019 10 kommentarer

Filmen om Sture Bergwall a.k.a. Thomas Quick var en fascinerande, häpnadsväckande och lite skrämmande upplevelse. Själv hade jag ingen vidare koll på Quick-fallet och de (8!) mord som han erkände och fälldes för (bara för att senare frikännas från samtliga). Jag kände till själva grundhistorien men detaljerna hade jag egentligen aldrig snappat upp. Under visningen av Mikael Håfströms film på Malmö Filmdagar satt jag sedermera och skakade på huvudet i förvirring/oförståelse och skrockade samtidigt av obehag.

Quick själv spelas av David Dencik och jag tycker Dencik inte gör nåt annat än ett mirakel med sin roll. Quick är i filmen ett nystan av obehag, kontaktsökeri, bekräftelsebehov och undergivenhet. Quick känns som en icke-person.

Filmens huvudperson är egentligen inte Quick utan SVT-journalisten Hannes Råstam (Jonas Karlsson) som envetet jobbar med en dokumentär om Quicks fall, en dokumentär som skulle visa sig avslöja tidernas svenska rättsskandal.

Som sagt, jag satt bitvis både fascinerad och förvirrad med hakan nere vid knäna under visningen. Nivån på okunskapen och omoralen hos de som jobbade med Quicks fall, både från psykiatrin och det juridiska är… häpnadsväckande.

Det faktum att jag inte kunde titta bort, även om jag hade velat, tillsammans med skådespelarinsatserna (Dencik, Karlsson, Alba August (ny favorit! badass!), ja, samtliga är strålande) gör att jag förlåter filmens brister. Det märks att Mikael Håfström varit i Hollywood ett tag. Detta är nämligen en film som spretar rejält. Den känns svenskt realistisk på samma gång som den försöker vara en seriemördarthriller, och en journalistgrävfilm, och ett sorgligt sjukdomsdrama. Kanske två saker för mycket.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioQuick har biopremiär idag och jag rekommenderar givetvis ett biobesök. Själv blev jag intresserad av att se de SVT-dokumentärer som Råstam gjorde tillsammans med researchern Jenny Küttim (spelad av August i filmen).

Fler åsikter om Quick får du från Fiffi i SoF-podden.

Arkiverad under Betyg 4, BOATS, Brott, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Air Doll (2009)

13 september, 2019 Lämna en kommentar

Koreeda är ett regissörsnamn som jag hör då och då, och jag tänker hela tiden att jag inte har sett nån av hans filmer. Men det har jag faktiskt. Två stycken: dels Still Walking och dels Air Doll som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2009. Kanske borde se några fler då det verkar vara fina filmer.

Den japanske regissören Hirokazu Koreeda är en regissör som jag definitivt ska försöka se mer av. Det här faktiskt den första filmen jag ser av ”Ozu 2” (mitt smeknamn på Koreeda). Air Doll, som filmen kallas i Sverige, är en sällsam film som jag skulle vilja ge ett bättre betyg. Det är en surrealistisk film med en hel del magiska ögonblick. En docka får liv, uppskattar vattendroppar, blir kär, och får luft från en ”pojkvän”. Den fick mig att tänka en massa märkliga tankar. Filmen är aningen för lång och spretig med några onödiga biroller som bara finns där. Jag gillar budskapet i filmen: Uppskatta livet, det är vackert!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Det här var min sista film på festivalen och det rådde en mysig stämning under den här tidiga visningen i salong 1 på Grand. När vi kom ut från bion efter visningen fortsatte den sällsamma stämningen: som pricken över i:et var nämligen Sveavägen insvept i en magisk dimma.

Arkiverad under Asiatiskt, Drama, Fantasy, Film, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Mother (2009)

1 september, 2019 5 kommentarer

Tidigare i veckan (tisdag-torsdag) var jag nere i Malmö för de årliga filmdagarna. Det var som vanligt mycket trevligt med högsommarvärme, Vespa-lunch och -middag plus ytterligare ypperligt god mat som intogs på hög höjd och med vacker utsikt… och en massa film förstås. En av filmerna som visades var Parasit, Bong Joon-ho senaste dramakomedithriller. Under Stockholm Filmfestival 2009 såg jag och skrev om en annan av hans filmer, nämligen Mother.

Bongs stil känns igen. Filmen påminner mer om Salinui chueok (Memories of Murder) än Gwoemul (The Host). Det handlar om liv, död, skuld och förhållandet mellan mor och son. Tunga ämnen blandas med en udda humor. Jag ska ta och se några fler koreanska filmer, och främst koreanska filmer som anses bra och normala, för att se om det är Bong som är udda eller om alla koreanska filmer har den här märkliga blandningen mellan våld, drama, tragedi och humor. När jag tänker efter så är Park Chan-wooks stil också lite udda, minst sagt. Åtminstone så känns dessa två koreanska regissörer udda i Sverige. Det förekommer en hel del udda scener i Madeo, som t ex när mamman ska mata sin son när han står och kissar innan han ska ta bussen. Ja, det låter konstigt och det var det.

Vissa scener är briljanta, främst mot slutet. Och det absoluta slutet är märkligt bra. Precis som den absoluta inledningen som slutet refererar till. Jag måste säga att Bongs stil alltid känns uppfriskande. Upplösningen är ganska överraskande och inte som jag trodde. Jag är lite hård i betygsättningen den här gången. Men det är endast de sista 25 minuterna som jag tycker är riktigt bra. Början är lite för spretig och förvirrande med konstiga saker som sker. Dock är det positivt att filmen blev bättre och bättre men det räcker inte riktigt till en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Bong var själv på plats (kul!) och presenterade filmen och fick varma applåder. Han nämnde att han verkligen gillade Låt den rätte komma in. Det var inget regelrätt Face2Face men han sa i alla fall några ord innan den fullsatta visningen som avlöpte utan några problem vare sig ljud eller bild.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Valkyria (2008)

28 augusti, 2019 6 kommentarer

Valkyria känns som en ganska bortglömd Tom Cruise-rulle i regi av Bryan Singer (får han göra fler filmer?). Min preblogg-text om filmen skrevs i oktober 2009. Förresten, en av manusförfattarna är en viss Christopher McQuarrie och jag undrar om det här var första gången som Cruise samarbetade med McQuarrie och att det ledde vidare till att de gjorde Mission Impossible-filmer tillsammans.

Valkyria var en film som på förhand lät ganska intressant men som visade sig vara en standardthriller som aldrig blev riktigt spännande. Tom Cruise, som jag gillar som skådis, kändes inte klockren i huvudrollen. Det är som om han tar i för mycket, vilket han brukar göra ibland. Han blir liksom för intensiv. Valkyria har dock bra skådisar i många roller. Jag gillar speciellt Bill Nighy som den något fege upprorsmakarofficeren Olbricht. Eftersom vi vet vad som ska hända i filmen – Hitler dör inte – handlar det mer om hur det händer för att få till en spänning. Jag tycker inte riktigt man lyckas. Handlingen känns odynamisk. Det rings i telefoner, det flygs, det körs bil, det samtalas men det är aldrig riktigt spännande. Det blir ändå godkänt men det är knappt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Historisk film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Train to Busan (2016)

21 augusti, 2019 6 kommentarer

Hoppsan! Jag har inte skrivit om Train to Busan inser jag nu. Det är väl lika bra att ta den surdegen direkt eftersom jag inte är så sugen på att se om den. Jag skulle ha sett den på Stockholm Filmfestival 2016 men det gick i stöpet då biljetterna hann sälja slut innan jag lyckades norpa en biljett. Nu såg jag ändå filmen medan festivalen pågick men inte på bio på festivalen och då känns det fel för mig att skriva om filmen som en festivalfilm och därför föll den mellan stolarna när det begav sig.

Jag borde kanske gilla Train to Busan mer än jag gör. Den känns nästan gjord för mig, i alla fall kändes det så då. Nu kanske det här med zombies känns något överspelat. Ja, inte om man frågar Jim Jarmusch men överlag. Oavsett det så har vi alltså sydkoreansk skräck med zombies som dessutom utspelar sig på ett tåg. Typ Snowpiercer med zombies. Det borde funka, och det gör det absolut, men inte så mycket som jag hade hoppats på. Den känns något överhajpad. Inledningen med ett zombie-rådjur var oerhört lovande och obehaglig och jag hade velat se mer av sånt men det fick jag inte. Betyget till Train to Busan blir i slutändan en stabil trea. Under festivalen visades även Seoul Station som är en animerad prequel och min text om den hittas här.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Recension, Skräck, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2016, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

The International (2009)

16 augusti, 2019 4 kommentarer

Tom Tykwer var länge en favoritregissör men nu har han nog sjunkit en del. Hans filmer ligger oftast på betyget 4/5, som Winterschläfer, Spring Lola, Prinsessan + krigaren, Heaven och Cloud Atlas (ihop med Wachowskis). I början av sin karriär var han väldigt produktiv och gjorde fyra filmer under några intensiva år runt sekelskiftet. Att han sjunkit i mina ögon beror nog delvis på att han helt enkelt inte gör filmer lika ofta som förr. Han har liksom försvunnit från radarn. Efter Cloud Atlas (2012) har han gjort en film, A Hologram for the King, en film som jag knappt hört nånting om. Min preblogg-text om The International skrevs i oktober 2009.

Den enda film av Tom Tykwer som jag har sett som har fått sämre betyg än fyra är Dödsängeln Maria, och den fick ändå en trea. Så, även om jag hade hört en del negativt om The International förväntade jag mig ändå en bra filmstund. Filmens huvudperson är Clive Owen som spelar en Interpol-agent fast besluten att sätta dit en storbank som handlar med vapen i skumraskaffärer. Naomi Watts spelar en NY-åklagare som på sitt hörn försöker hjälpa till. Handlingen tar oss till bl a till Berlin, Istanbul, New York, Lyon och Gardasjön i Italien. Det är med andra ord en konspirationsthriller med hyfsade skådisar i en global miljö det handlar om, vilket borde båda gott.

Det första jag konstaterar är att The International är en på många sätt lika välgjord film som Tykwers andra filmer. Den känns dock inte lika personlig. Tykwers tidiga filmer har handlat om slump och öde, ofta om två personer vars liv flätas samman på ett dramatiskt sätt. Det här är en mer vanlig thriller, mer lik Bourne-trilogin eller de nya Bond-rullarna än Tykwers tidigare filmer. Tekniskt sett så är det i princip prickfritt. Tykwer använder ett foto som är så snyggt att det nästan blir sterilt.

Jag gillar Clive Owen i filmen. Han har en envis desperation över sig. Naomi Watts roll är inte lätt att jobba med och hon går på tomgång, och det behövs liksom inget mer. Att NY:s distriktsåklagarmyndighet överhuvudtaget är med känns dessutom lite krystad. Det förklaras t.o.m. av Watts i filmen varför de är med. Efter den nerviga, och omtalade, shootouten på Guggenheim kändes det som om filmen var slut men den fortsatte onödigt länge efter det och rann liksom ut i sanden. Men det är en konspirationsthriller i internationell miljö med bra ljudspår, snyggt foto och hyfsad spänning, så det blir en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Neon Demon (2016)

31 juli, 2019 8 kommentarer

Jag älskade Nicolas Winding Refns Drive och jag hatade Nicolas Winding Refns Only God Forgives. Hans Pusher-trilogi är en härlig serie filmer från hans första tid som regissör hemma i Danmark. Vad skulle jag tycka om The Neon Demon? Svar: jag tyckte om den väldigt mycket (plats 15 på min årsbästalista för 2016). Den känns inte lika deprimerande tråkig som Only God Forgives. I The Neon Demon är allt så cyniskt, kallt, ytligt och over the top att det inte kan vara tråkigt deprimerande. Det blir snarare exalterande.

Elle Fanning spelar Jesse, en ung fotomodell som kommer från en småstad till L.A. för att pröva lyckan som fotomodell. Det går bra och snart är Jesse i allas fokus, vilket upprör de andra (äldre) modellerna – eller bönsyrsorna alternativt vampyrerna som man också kan kalla dem.

Fy fan vilken värld som skildras i filmen. Allt är yta och utslagning. Det kanske är lite väl övertydligt trots allt. Men det har liksom slagit över och passerat övertydligt och blivit… satir?

Allt är otroligt snyggt och som en konstinstallation. Mina tankar går till den kalla och sylvassa värld som Tom Ford skapade i Nocturnal Animals. Det bästa i The Neon Demon var nog Jesses första show. Jag fick gåshud. Trianglar är det tydligen som gäller. Det börjar i blått och slutar i rött. Hon går från att vara oskyldig och vän till att vara röd och farlig. Man kan bara vara perfekt en gång. Förgänglighet. Sagolik musik av Cliff Martinez. En av få gånger som jag noterar musik och kompositör.

Det hela slutar i sexuellt våld, kannibalism och konstigheter när Jesses kollegor, två modeller och en makeup-artist, beslutar sig för att gå full Báthory med henne.

Slutligen: Keanu Reeves är med i en biroll som en något skum motellägare och han var mycket bra. Dessutom kändes han annorlunda jämfört med hur han brukar vara. Det var nåt med rösten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Film, Musik, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Point Break (1991)

21 juli, 2019 2 kommentarer

Medan jag är på semester i Dalarna sköter bloggen sig själv. Idag skickar jag upp en gammal preblogg-text om klassikern (?) Point Break och min korta text skrevs i augusti 2009.

Anledningen till att jag såg den här rullen var att jag för ett tag sen såg ett klipp med en jaktsekvens från filmen. Det börjar med en biljakt men avslutas till fots. Jag tyckte klippet var grymt bra. Tyvärr visade det sig att man lagt kanske 90% av krutet på just den jaktsekvensen. Manus, skådisar och övrigt håller ganska låg nivå. Ibland blev det nästan skrattretande. Det kändes bitvis som ett långt avsnitt av Baywatch. Patrick Swayze har rolig frisyr och uppsyn. Det sker hela tiden ologiska saker.

<spoiler>
Hur kunde t ex helikoptern i slutet ens vara uppe och flyga när århundradets cyklon var på gång. Och när Reeves och Busey ertappade rånarna på bar gärning, varför inte kalla på backup? Jo, annars hade vi inte fått den coola jaktscenen.
</spoiler>

Nja, jaktsekvensen är som sagt underbar. I övrigt en saggig 80-talskänsla över hela rullen. Ibland är 80-talskänslor bra i filmer men oftast inte. En stark tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jaktsekvensen (ja, jag tjatar om den, haha) var något som regissör Kathryn Bigelow gjorde bra i Point Break. Lite av samma stil använder hon i inledningen av den senare, och avsevärt bättre, sci-fi-rullen Strange Days.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

I, Robot (2004)

3 juli, 2019 4 kommentarer

Idag hoppar jag tillbaka i tiden till en era för länge sen när Will Smith var bra och dessutom var med i bra science fiction-filmer. Min korta preblogg-text om I, Robot skrevs i oktober 2004. Då när jag såg den så delade jag alltså ut en fyra. Jag är väl tveksam om jag skulle ge den samma betyg om jag såg om den idag. Jag tror det ska till mer för att jag ska hetsa upp mig så mycket som till en fyra. Den känns lite för clean för det.

Detta var lite av en positiv överraskning. Jag kände mig underhållen hela tiden. Will Smith var rolig då och då men filmen blev aldrig tramsig. Man fokuserade på historien och inte bara specialeffekter, som i och för sig var snygga, och Smith klarade av att spela seriöst när det behövdes. Spännande, snyggt, lagom tempo (och inte tio klipp per sekund under actionscenerna) och perfekt som matiné en söndagseftermiddag, speciellt om man som jag gillar science fiction. Ok, i viss mån är det kanske plagiat av Blade Runner (eller snarare Det femte elementet) när det gäller de framtida stadsmiljöerna och så, men det är bra gjort så det störde inte mig. Allt är dock lite mer polerat här jämfört med främst Blade Runner.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →