Beats (2019)
19 september, 2019 4 kommentarer
Beats är en svartvit glad liten rulle som utspelar sig i Skottland i mitten på 90-talet. Rejvkulturen har kanske nåt sin peak och är inte riktigt lika hipp som tidigare. Två unga killar är dock tokhajpade inför en rejvfest som de har hört om på radio.
Problemet är ju bara att den brittiska regeringen har förbjudit den här typen av (drogfyllda får man anta… jag har ingen aaaning) sammankomster. The Criminal Justice and Public Order Act från 1994 förbjuder sammankomster där fler än 100 personer samlas ute i det fria och lyssnar på förstärkt musik, i alla fall om denna musik kan beskrivas som:
”…sounds wholly or predominantly characterised by the emission of a succession of repetitive beats.”
Haha, vilka galenskaper. Men problemet detta ger är att det är en massa hemlighetsmakeri kring var partyt ska äga rum. Killarna försöker hitta rätt frekvens på radion och nästlar sig in hos äldre kompisar med mer kunskap.
En av killarna är en happy-go-lucke-snubbe som bor i ett fattigt område med sin droghandlande idiot till bror. Den andra är en ganska blyg kille som bor i ett finare område och har en styvfarsa som är polis. Ja, ni hör ju, det är upplagt för konflikt och coming of age.
Jag tycker det är en riktigt mysig film med ganska så sköna rollfigurer som varken är änglar eller demoner. De är människor helt enkelt som försöker hitta rätt i tillvaron samtidigt som de vill ha jävligt skoj. Ja, förutom den ena killens bror som är en mobbande idiot.
Filmen är alltså svartvit vilket ger helt rätt känsla. De skotska förortsmiljöerna känns helt rätt. Slitna men samtidigt vackra på nåt sätt och de svartvitgrå bilderna bidrar. Det är nåt speciellt med svartvita filmer. Först kanske man känner ett sting av besvikelse att det inte är färg men sen tycker man det oftast bara är snyggt. Stilrent.
Under den där rejv-festen (ja, de kommer givetvis dit efter diverse äventyr) får vi dock en hel del färg i form en ganska lång sekvens, som tagen ur en psykedelisk musikvideo från den tiden.
Och sen är festen över, sommaren slut, den ena killen ska flytta till ett ännu rikare villaområde. Ett riktigt Stand by Me-slut.
”I never had any friends later on like the ones I had when I was twelve. Jesus, does anyone?”
Well, nu är killarna i Beats äldre än tolv men jag tyckte citatet passade ändå.
Beats har biopremiär nu på fredag. Även om det är en ganska liten film i svartvitt så rekommenderar jag ändå ett biobesök. Om inte annat så kan du få känna på lite trevlig 90-talsnostalgi. För att inte tala om ljudgodiset som det bjuds på i form av grov skotska.
The Prodigy – Out Of Space (RIP Keith Flint)
Trots att jag bara har sett en enda film av den franska regissören Claire Denis så hade jag faktiskt ganska stora förhoppningar på 
Koreeda är ett regissörsnamn som jag hör då och då, och jag tänker hela tiden att jag inte har sett nån av hans filmer. Men det har jag faktiskt. Två stycken: dels 
Nja, jag vet inte. Jag kände direkt att det hela är lite för artsy (i brist på bättre ord). Jag tycker inte historien är speciellt engagerande. Allt är lite för uppenbart. Man ser direkt att Tina är ett troll. Hon pratar dock helt normalt. Sen när Vore, det manliga trollet, dyker upp ser man direkt att även han är ett troll. Men han pratar däremot som ett troll också. Är det för att han har bejakat sin trollsida fullt ut?
Under Malmö Filmdagar som gick av stapeln häromveckan såg jag Claire Denis nya film 
Dokumentärfilmaren Fredrik Gertten har jag sett några gånger på Malmö Filmdagar. Inte just i år dock. Min preblogg-text om 
Tidigare i veckan (tisdag-torsdag) var jag nere i Malmö för de årliga filmdagarna. Det var som vanligt mycket trevligt med högsommarvärme, Vespa-lunch och -middag plus ytterligare ypperligt god mat som intogs på hög höjd och med vacker utsikt… och en massa film förstås. En av filmerna som visades var 
Just nu är en dokumentär om fotbollsspelaren 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?