Super Size Me

6 oktober, 2012 4 kommentarer

Titel: Super Size Me
Regi: Morgan Spurlock
År: 2004
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen såg jag Morgan Spurlocks film The Greatest Movie Ever Sold. Det kommer en recension av den imorgon men först tänkte jag att kunde passa med en gammal text om hans film från 2004 om skräpmat.

Morgan Spurlock har tydligt inspirerats av Michael Moore i denna dokumentär om den amerikanska snabbmatsindustrin. Det hela börjar med att två tonårstjejer stämmer McDonald’s för att de serverar dålig mat som ger övervikt. Visst, det låter som ett ganska lönlöst och dumt försök att skylla på nån annan för att man äter dålig mat, men om nu McDonald’s påstår att deras mat är nyttig och kan ätas dagligen så finns det väl en poäng. I rättegången säger dock McDonald’s att det är allmänt känt (!) att deras mat inte är nyttig och att den som äter på McDonald’s får skylla sig själv. Det känns som något av en paradox att en restaurang säger nåt sånt (om de säger motsatsen så ger de ju de tjejerna rätt), men jag får nog hålla med att man får skylla sig själv. Bra reklam för McDonald’s i vilket fall som helst… NOT!

Morgan Spurlock slår in en del öppna dörrar för att visa att det förhåller på det viset också, dvs att McDonald’s mat inte är nåt som man ska leva på. Han käkar Big Mac, Chicken McNuggets och Quarter Pounder en masse i 30 dagar. Dessutom ska han inte röra på sig så himla mycket heller, utan vara ungefär lika stationär som medelamerikanen. Det kan bara gå på ett sätt: Spurlock går upp tio kg i vikt, får dåliga lever- och blodvärden, och mår allmänt dåligt. Parallellt med detta experiment får vi ta del av en del fakta om hur feta amerikanerna är, hur sjukligt överviktiga de faktiskt är. Själv tror jag en del av problemet är maten förstås, men viktigare är att folk inte rör på sig. Motionera mera!

Det som jag tyckte var intressantast var när Spurlock besökte amerikanska skolor för att titta på maten som serverades där. Det var ganska häpnadsväckande. Här käkades kakor, choklad, pizza-slices och läsk till lunch. Ja, ja, det ska väl börjas i tid antar jag, hehe, och det hela stöttas av den ondskefulla snabbmatsindustri-lobbyn. Javisst, det är förstås vinklat för att få fram en poäng (statistik över alla skolor i USA fick vi förstås inte), men jag tycker nog den går fram i just detta fall: den mat som serverades på den skola som besöktes var usel. Sen visade Spurlock också på ett bra sätt det här med att barnen liksom dras in i McDonald’s-världen redan som småttingar. Det ska vara ett mysigt äventyr att besöka McDonald’s: här är det trevligt, det är bollhav, det är lekhörna och leksak till maten. Smått äckligt om man tänker efter lite faktiskt. Eller – man behöver inte tänka efter så mycket. Det handlar om pengar som vanligt.

Som film är Super Size Me ok men blir efter ett tag lite enformig och upprepar sig. Vi förstår ganska snart att Morgan mår ruttet i och med sin McDiet och vi behöver inte se så mycket mer av det. Samtidigt är det just detta som har gjort att den har fått uppmärksamhet. En ”vanlig” dokumentär skulle inte få samma genomslag, helt klart. Därmed så fyller den väl sitt syfte men som film blir den inte bättre för det. Sen kände jag Michael Moores skugga hänga över filmen i scenerna där Morgan försöker få tag i en McDonald’s-representant för att ställa frågor och ständigt misslyckas efter otaliga telefonsamtal. Nu är det väl så att filmen faktiskt fick McDonald’s att t ex lägga av med sin Super Size-meny (den är grotesk, helt klart) och att börja tänka mer hälsomedvetet. Detta är förstås bra, men det gör, som sagt, inte Super Size Me till en bättre film. Själv har jag inte ätit på McDonald’s på ungefär fyra år. Det är inte gott, helt enkelt.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

Maria Full of Grace

5 oktober, 2012 4 kommentarer

Titel: Maria Full of Grace
Regi: Joshua Marston
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Maria är en ung tjej i Colombia som efter att ha blivit gravid och slutat sitt jobb på en blomsterfabrik tar beslutet att bli knarksmugglare för att få ihop pengar till sig och sitt kommande barn. Pappan till barnet är slashas som hon inte bryr sig om och hennes familj (mamma, syrra, mormor) har inte nån förståelse för att hon slutat på blomsterfabriken. Hon säger inget om att hon ska smuggla heroin till New York i form av 63 små påsar i magsäcken. Efter att hon klivit på planet finns ingen återvändo, bara risker. Hon kan bli avslöjad av tullen eller så kan nån av påsarna spricka (vilket med största sannolikhet innebär döden).

Maria Full of Grace är ett välspelat drama som visar på hur desperata personer ibland tar desperata beslut. Om man vill kan man dra vissa paralleller till Lilja 4-ever. Hela filmen har nåt desperat (och lite sorgligt) över sig, både när vi första gången får möta Maria i Colombia och senare när filmen utspelas i New York. Nåt filmen visar, och som känns sant, är att vanliga personer (”hederliga” men i behov av pengar) utnyttjas – i det här fallet för att smuggla knark till rikare länder. Det här är nåt som pågår, men det är ju lätt att blunda för det man inte ser.

Rent filmiskt är Maria Full of Grace välgjord. Då och då kunde jag dock tycka att Catalina Sandino Moreno (Maria) kändes något stel, lite frånvarande. Bitvis är hon dock strålande – märkligt. Musik, foto och insatser från övriga skådisar bildar en bra helhet. Bra är att regissören, amerikanen Josh Marston, valt att göra en film där folk pratar sitt modersmål. Allt känns rätt och mer äkta helt enkelt. Inga krystade scener där skådisen först pratar några fraser spanska för att sen övergå till engelska. Nä, i det här fallet hade det helt enkelt inte funkat. Bitvis är filmen en thriller. Speciellt på planet infinner sig en svettig känsla med några obehagligt desperata scener.

I New York så lever filmen på den känsla av att vara utlämnad som Maria känner. En scen som kändes något ologisk och konstig var när Maria kräver pengarna som en kamrat som det gick sämre för egentligen skulle ha haft. Just då kändes det som att utmana ödet. Det kändes lite som om man ville visa hur godhjärtad Maria var. För mig räckte det med att hon var mänsklig. Jag tycker att det var bra att filmen ändå inte utvecklades till en regelrätt thriller utan att det i stället fokuserades på Marias känslor och de beslut som hon måste ta. I slutet tar hon ett beslut som liksom ställer hela filmens logik på ända, och visar på att hon är en stark människa. Genomgående är filmen mycket bra och därför blir det en svag fyra. Jag gillade även musiken, som om det nu skulle vara en bra slutpoäng.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Midnight in Paris

4 oktober, 2012 7 kommentarer

Titel: Midnight in Paris
Regi: Woody Allen
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Midnight in Paris är Woody Allen-filmen alla hyllar. Well, eller hyllade när den var aktuell. Woody Allen är lustig. Han gör en film per år och det är ju praktiskt taget omöjligt att alla hans filmer ska vara bra. Det går ju bara inte. Jag vet inte riktigt hur den allmänna uppfattningen om hans filmer är men jag tycker ungefär: en hyfsad, en dålig, en bra, en riktigt bra och sen börjar vi om. Det känns som de flesta tyckt att Midnight in Paris hör till kategorin ”riktigt bra”. Jag tyckte både Match Point och Cassandra’s Dream var riktigt bra medan Vicky Cristina Barcelona var hyfsad.

På senare år har Allen åkt från stad till stad och spelat in en film eller två eller tre. Först var han i London, sen Barcelona, sen Paris och nu senast var han i Rom (To Rome with Love). Den film jag nyss har sett utspelas alltså i Paris (duh). Det har gått rykten om att Köpenhamn är nästa destination men det förnekar Allen som säger att det är L.A. som gäller härnäst.

Owen Wilson spelar Gil, en tönt som är i Paris på semester med sin fästmö och hennes föräldrar. Gil är manusförfattare med viss framgång men i Gils ögon är det mest skräp han står för. Han vill bli författare, och inte bara manusförfattare utan Författare av Romaner. I Paris känner han historiens vingslag och hur det var så mycket bättre och mer kreativt förr i tiden. Speciellt 1920-talet lockar. I slutet av en fyllekväll dyker plötsligt en gammal bil upp som tar med honom på en tidsresa. Gil dras in i en nostalgisk nattdröm.

Det är en mysig film, det går inte att förneka. Ja, faktum är att jag gillar filmen tillräckligt mycket för att dela ut en svag fyra. Stämningen är underbar och det är en riktigt rolig idé och filmen är gjord med Allens vanliga lätta hand. Det förekommer några riktigt roliga scener med Gils fästmös odräglige kompis Paul (Michael Sheen). Normalt har jag lite svårt för Owen Wilson. Han känns som en pojkman och jag har svårt att ta honom på allvar. Fast han stör inte här utan är helt ok, och Marion Cotillard är bedårande.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

V for Vendetta

3 oktober, 2012 4 kommentarer

Titel: V for Vendetta
Regi: James McTeigue
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Den här rullen såg och skrev jag om 2006. Wachowski-syskonen producerade. Apropå Lana och Andy så ser jag fram emot deras baby som medregisserats av Tom Tykwer. Cloud Atlas heter den filmen och dess trailer, som många för övrigt gråter till, hittas här.

V for Vendetta utspelas i ett samhälle som ibland inte känns alltför långt borta. Vi är i Storbritannien som har blivit en polisstat som styrs av en elit med John Hurt i spetsen som enväldig kansler. Det råder utegångsförbud på kvällarna och alla som på nåt sätt är oliktänkande eller avvikande grips och kastas i fängelse eller dödas. Allt för medborgarnas egen trygghet förstås. Evey (Nathalie Portman) är en av de ”vanliga” men efter att hon träffar frihetskämpen V (Hugo Weaving) förändras hennes liv och hon själv.

Eftersom jag nyligen sett Good Night, and Good Luck. drog jag direkt paralleller mellan de två filmerna, som ytligt sett är annorlunda men tar upp precis samma tema fast på olika sätt. Båda är politiska filmer som kritiserar dagens samhälle. Den ena gör det genom att titta bakåt och den andra genom att titta framåt. Intressant. En annan sak jag tänkte på var att V för Vendetta aldrig hade kunnat utspelas i USA.

Spoiler
Tänk bara en sån sak som att spränga Vita Huset sönder och samman, eller vilken byggnad som skulle få motsvara parlamentsbyggnaden i London. Det hade blivit upprörda känslor, speciellt med tanke på hur ”terroristerna” framställs i filmen.
Spoiler slut

Nåväl, själva filmen var till största delen klart njutningsfull. Jag blev lite förvånad över att den bitvis kändes ganska vardaglig, just när det gällde miljöer och så. Det såg ut ungefär som det gör idag (well, det var väl i och för sig bara om 20 år eller nåt sånt som den utspelades). Just därför tyckte jag scenerna med kansler Hurt på tv-skärm pratandes med sin inre cirkel inte riktigt passade in, det kändes som taget ur nån dålig sf-rulle. Just i dessa och i vissa andra scener var det även svårt att inte tänka på Equilibrium som dock skruvat handlingen ett snäpp till – i det samhället var inte ens känslor tillåtna.

Mmm, jag tyckte det fanns ett gäng delar i den här filmen (Evey och V, polisernas utredning, kanslern & Co, V:s vendetta) och jag kände kanske inte att de passade ihop riktigt. Nåt jag saknade lite, och som andra nämnt var faktiskt lite fler actionscener. Detta insåg jag mot slutet när V med sina roterande knivar möter ett gäng poliser. Jag tyckte sekvensen var snyggt gjort och insåg då att nån mer sån scen gärna hade fått vara med. Lite skön The Matrix-känsla tackar i alla fall inte jag nej till.

Portman är en duktig skådis och det visar hon bl a i scen där hon får andnöd. Den kändes helt äkta och var nästan obehagligt. En scen som dock inte funkade var Portman ute i regnet med armarna utsträckta samtidigt som man flashbackade till V:s ”födelse”. Det funkade inte för mig och kändes mest fånig. Det var dock inte Portmans fel. Hur som haver, jag gillade filmen. Den var mysig och det var imponerande av Weaving att lära sig sina poesiramsor där varje ord började på V. Det blir en stark trea. Den var bra, men jag greps aldrig helt av handlingen eller drogs in filmen fullständigt.

3+/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Thriller, Wachowski-bröderna Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Take Shelter

2 oktober, 2012 7 kommentarer

Titel: Take Shelter
Regi: Jeff Nichols
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag hade hört mycket gott om Take Shelter. Bl a hade den hyllats av filmpodcasten Filmspotting, och inte minst av Henke som när vi träffas pikar mig för att jag fortfarande inte har lyckats klämma ur mig en recension trots att det var ett bra tag sen jag såg Jeff Nichols ”sophomore”-film. Men nu är recensionen här.

Jag såg Take Shelter i ett sommarvakuum i mellanrummet mellan en spännande Peru-resa och en inte lika spännande men trevlig vecka i Dalarna. Stockholm var sommarlugnt när jag gick till Zita för att se filmen som även Jessica, Movies – Noir och Fiffi har sett och gillat av olika grad. Kombinationen av ett öde Stockholm och filmens kanske inte magiska attraktionskraft på den mer normalt filmintresserade gjorde att jag för första gången fann mig helt ensam i en biosalong. Detta förstärkte på ett kongenialt sätt den stämning som filmen förmedlade.

Take Shelter handlar om en familj bestående av Curtis (Michael Shannon), Samantha (Jessica Chastain) och dottern Hannah (Tova Stewart). Allt är bra. Eller borde vara bra. Men Michael har föraningar om en kommande katastrof. Han börjar se syner. Han blir paranoid. Han bestämmer sig för att bygga en skyddsrum på tomten. I takt med Michaels tilltagande paranoia börjar det skära sig i familjen, på jobbet, med vänner.

Oj, oj, vilken bra film är min spontana reaktion. Vad jag gillar med filmen är hur den på ett ”rakt upp och ner”-sätt gestaltar hur det förmodligen är att förlora sig själv, att glida in i ett psykotiskt tillstånd. Michael Shannon är helt rätt skådis att gestalta det hela och Jessica Chastain är helt rätt skådis att spela Curtis fru. Det är en jobbig film, en film som inte tar nån lätt väg ut. Den skaver och trycker sig framåt. Då och då får vi utbrottsscener när skådisarna släpper lös sina känslor istället för att hålla dem inom sig.

Just p.g.a. att den psykiska sjukdomen skildras så bra gör att jag tycker det är synd att filmen väljer att vara tvetydig i slutet.

Meeeen, så kom Henke med en annan analys när vi sågs på en Filmspanarträff som gjorde att jag fick tänka ett varv till, och kanske, eller kanske inte, kom jag fram till att slutet inte var helt fel i alla fall. Nej, fasiken, slutet är ju öppet för tolkning och just det tycker jag nånstans är lite synd ändå. Hur som helst, nu är det sluttolkat för min del i alla fall.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Doften av grön papaya

1 oktober, 2012 Lämna en kommentar

Titel: Doften av grön papaya (Mùi du du xanh)
Regi: Tran Anh Hung
År: 2000
IMDb | Filmtipset

Efter att ha sett två filmer (Cyclo och När solen står som högst) av vietnamesiske Tran Anh Hung så kändes det som att jag hade fått en ny favoritregissör. Nu var det dags att se hans första film, som tar sin början kring 1950 i Saigon då vi får träffa den tioåriga flickan Mui som lämnar sin familj i en fattig by för att jobba som tjänsteflicka hos en familj i staden. Mui är en lite eftertänksam flicka som vet att uppskatta det lilla i livet. Hos familjen som hon är hos finns det under ytan en sorg efter ett barns död.

Detta var en stor besvikelse. Jag tror det till stor del beror på att filmen kändes som en tv-teater ungefär. Handlingen utspelas enbart i en studio som är familjens hem. Detta gjorde att man inte fick uppleva det underbara fotot med sagolika och kristallklara färger som fanns i Cyclo och När solen står som högst. Filmen känns instängd i sin ”tv-studio”. Själva handlingen i sig tycker jag också lyser med sin frånvaro. Vi får se livet ha sin lilla gång för Mui. Hon sköter sina dagliga sysslor, lagar mat, städar, och uppskattar livets små mirakel, som t ex att känna med fingrarna på kärnorna i en grön papaya eller studera myror. Efter ungefär halva filmen tar handlingen ett kliv framåt i tiden och det har gått tio år. Inget har egentligen ändrats förutom att Mui har blivit tio år äldre.

När jag tänker på hur Doften av grön papaya är uppbyggd så slår det mig att det finns många likheter med När solen står som högst. Skillnaden är att När solen står som högst försatte mig i en skön meditativ stämning som var en lisa för själen. I Doften av grön papaya så blev det bara segt, tråkigt och intetsägande, trots att jag verkligen ville gilla filmen. Förmodligen finns det en massa symbolik och saker som inte sägs rakt ut, mellan raderna. Ungefär som i en annan film som gick mig totalt förbi, nämligen Kim Ki-duks Hwal (The Bow).

Nu ska väl sägas att det, trots tv-studio-känslan, är en ganska vacker film ändå. Men jag tyckte att vissa idéer, t ex svepande kameraåkningar, upprepades för ofta. Detta tillsammans med den bleka handlingen gjorde det här till en enformig film som inte gav mig nånting. När handlingen hoppade framåt tio år i tiden och Mui var en ung kvinna så trodde jag att filmen skulle lyfta en aning. Att den skulle bli mer intressant. Och det stämde väl i viss mån, men det hela utmynnade ändå i ett riktigt ”jaså-slut” och ett icke godkänt betyg.

2/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

När solen står som högst

30 september, 2012 Lämna en kommentar

Titel: När solen står som högst (Mua he chieu thang dung)
Regi: Tran Anh Hung
År: 2000
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen postade Svartare än noir en recension av Tran Anh Hungs Doften av grön papaya, en film som jag blev besviken på. Varför blev jag besviken på den? Jo, bl a för att jag verkligen gillat Trans andra filmer Cyclo och den film som jag skriver om i det här inlägget. Imorgon dyker det upp en recension av Doften av grön papaya. Cyclo har jag ingen text om men det kan hända att jag ser om den och skriver om den senare.

Oj, oj, oj, även om jag bara sett två filmer av Tran Anh Hung, Cyclo och denna film, så tror jag att jag har fått en ny favoritregissör. Nu har denne vietnames i och för sig bara gjort en film till, och det är Doften av grön papaya, som jag ska försöka få tag på. Både Cyclo och När solen står som högst är främst oerhört vackra filmer.

Handlingen i När solen står som högst utspelas till stor del mellan raderna men i centrum står tre systrar som i filmens början förbereder den årliga ceremonin för att hedra moderns död, egentligen en fest med god mat, men där familjen först hedrar sin mor. De två äldsta systrarna är båda gifta men har båda en del problem med sina äktenskap på ett eller annat sätt. Den yngsta systern börjar fundera på att hitta nån lämplig man. Just nu bor hon med sin storebror.

En del skulle nog tycka att filmen är seg p.g.a. att den är ganska långsam men för mig har den en meditativ inverkan som gjorde mig otroligt lugn. Det tempo som personerna i filmen gör saker på, det tempo som kameran har, och det tempo som klippningen ger är som yoga. T ex är det av nån anledning bara skönt att se hur syrran och brorsan vaknar på morgonen. Vårt stressade samhälle kan nog lära sig en del av filmen. Sen är filmen, som sagt, otroligt vacker. Det finns säkert en massa saker att klaga på men nu går jag på känslan och då blir det ett högt betyg. Om man ser objektivt på det så är det förmodligen för högt men det skiter jag högaktningsfullt i.

5/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 5, Drama, Film, Matfilm, Recension Tagged with , , , , , , ,

Serenity

22 september, 2012 4 kommentarer

Titel: Serenity
Regi: Joss Whedon
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Här kommer återigen en gammal recension från 2006. Kul för Joss att han (till slut) har gjort braksuccé med The Avengers.

Jag kände för att se en film efter jobbet en kväll och jag tyckte denna kunde passa då den inte kändes alltför ”tung”. Och så gillar jag science fiction även om genren kanske blev lite urvattnad för några år sen i kölvattnet efter den mediokra men hajpade Independence Day. Det har liksom mest handlat om häftiga effekter.

Filmen bygger som de flesta vet på Buffy-skaparen Joss Whedons tv-serie Firefly (som lades ner efter bara en säsong om jag förstått det hela rätt). På nåt sätt lyckades Whedon ändå göra den här filmen, vilket han ska ha credit för. Filmen är en fortsättning på det som hände i serien (om jag förstått det hela rätt, återigen). Jag har varken sett Buffy (förutom delar av några avsnitt) eller Firefly så jag hade egentligen inga förväntningar, varken höga eller låga. Det visade sig att det var riktigt underhållande och en perfekt efter-jobbet-när-man-är-lite-seg-film.

Efter att Jorden blivit för trångbodd har människan koloniserat ett nytt planetsystem där det är Alliansen som styr efter ett blodigt krig mot de folk på ytterplaneterna i systemet som inte ville foga sig efter Alliansens regler. Några av dessa rebeller, med kapten Mal i spetsen, livnär sig nu genom att med sitt rymdskepp Serenity transportera saker, inte alltför sällan saker som de först har stulit. Med sig ombord har de Simon och hans synska syster River, som Simon räddade från märkliga experiment hos Alliansen. River bär på en mystisk hemlighet om Alliansen vilket leder till att Serenitys besättning får en agent från Alliansen efter sig.

Filmens tempo är ungefär lagom, dvs ganska högt. Det finns egentligen inga döda punkter utan vi hoppar från en scen till en annan och det händer alltid nåt. Och det finns liksom ingen anledning att i en sån här film ha det på nåt annat sätt. Nåt som överraskade mig var att den trots ganska låg budget var snygg och välgjord. Ok, nån gång var det kanske lite tv-serie över den, ungefär som det kan vara i Star Trek-filmerna ibland. Överlag är dock det mesta snyggt, även om man som vanligt kan klaga på att det klipps och skakas med kameran för mycket i fajtingscener men man börjar nästan bli van vid det nu. Jag gillade dock de skills som Summer Glau, som spelade River, visade prov på.

Historien med hemligheten som River känner till är spännande och håller hela filmen ut. Alliansens agent är en sån där vältalig, välutbildad, lågmäld och lite slemmig yrkesmördare som görs bra av Chiwetel Ejiofor (från Dirty Pretty Things). Besättningen på Serenity har ett bra samspel ihop och filmen innehåller en hel del humor som hela tiden, faktiskt, passar in. En gång blev jag faktiskt positivt överraskade av dialogen då en scen var på väg att bli så där pinsamt sentimentalt slemmig men istället vände mitt i och blev rolig. Det hände faktiskt några gånger. Japp, jag gillade faktiskt det mesta med filmen även om den bitvis kanske känns väl lättviktig, bl a på skådespelarsidan. Men filmen har charm och en skön glimt i ögat.

4-/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Wallace and Gromit in the Curse of the Were-Rabbit

21 september, 2012 10 kommentarer

Titel: Wallace and Gromit in the Curse of the Were-Rabbit
Regi: Steve Box & Nick Park
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Jag såg och skrev om den här animerade rullen i januari 2006.

En kompis som gillar Wallace & Gromit ville se långfilmen om de två lerfigurerna så det var bara att haka på. Själv har jag knappt sett något av skaparen Nick Parks filmer, varken kortfilmerna om W & G eller Chicken Run. Filmen handlar om Wallace och hans hund Gromit som jobbar som humana infångare av kaniner som äter upp byns grönsaker. Det är ett viktigt jobb och affärerna blomstrar eftersom den årliga grönsakstävlingen strax ska äga rum. Wallace experimenterar även med nån typ av tankekontroll på kaninerna men något går fel och man står inför ett stort problem då nån form av jättevarulvskanin går bärsärk bland grönsakerna.

Filmen känns först och främst väldigt brittisk. Språket, miljöerna och karaktärerna, alla är de så där ”jolly” brittiska. Detta ger en ganska skön stämning. Det ballaste med filmen är nog just miljöerna. Många små trevliga detaljer. Bara de brittiska knapparna på den brittiska spisen känns roliga på nåt sätt. Sen verkar Nick Park ha en kreativ fantasi. Filmen är sevärd nästan enbart för Wallace morgonrutin. Det är en sån där helautomatisk procedur (tänk Musse, Kalle och Långbens husvagnssemester på Julafton) där man åker från direkt från sängen via en snabb frukost direkt till utryckningsbilen när kaninlarmet har gått.

Så, det var väl det positiva. Problemet är kanske att det hela inte riktigt räcker till en hel långfilm. Själva historien är inte spännande nog. Det är mysigt hela tiden men känns ändå som en trevlig bagatell. De engelska rösterna är dock bra. Roligast är nog Ralph Fiennes som säkert hade kul när han gjorde rösten till Victor Quartermaine, en skjutgalen jägare/kvinnotjusare som inte är lika human som W & G när det gäller att fånga kaninerna. Nåväl, ler gör man då och då när man ser den här lerfilmen (ehe). Det är kul just att det är lerfigurer, det ger en helt annan känsla än om det är datoranimerat. Mer levande kanske, även om jag inte sett många datoranimerade filmer.

3/5

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Zodiac

20 september, 2012 8 kommentarer

Titel: Zodiac
Regi: David Fincher
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Här kommer en gammal recension av den möjligen underskattade filmen Zodiac. Jag såg och skrev om David Finchers film 2009.

Ah, det här var en positiv överraskning. Jag vet inte, men det var liksom ingen hausse kring den här filmen och Panic Room var ok men inget mer, så jag hade inga stora förväntningar egentligen. Vad jag fick var en fantastiskt välgjord och ambitiös film. Den är spännande utan att vara spektakulär. Handlingen är krypande och ganska långsam, men som jag skrev så finns det en spänning hela tiden. Jag tycker den påminner lite om PTA:s filmer, typ Boogie Nights, även fast temat är annorlunda. Det är ambitiöst och handlingen sträcker sig över lång tid med en skön tidskänsla. Skådisarna är klockrena i sina roller. Nä, det var verkligen en njutning att se Zodiac och det var bara skönt att den var lång.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →