The Square (2017)

2 december, 2022 2 kommentarer

Ruben Östlund är något av en svensk favoritregissör. Jag har sett alla av hans filmer utom hans andra (De ofrivilliga) och hans senaste (Triangle of Sadness). Medelbetyget är högt på de fyra jag har sett: 4/5. The Square var alltså inget undantag. Det är möjligt att Östlund har upprepat sig själv ett tag. Trots att Play kanske är hans bästa film så kände jag redan då att han kanske borde testa nåt nytt. Men varför ändra ett vinnande koncept? The Square är både rolig och pinsamt obehaglig. Claes Bang är strålande i huvudrollen som en museichef som råkar ut för ett mediedrev. Apimitatören Terry Notary (bättre än Andy Serkis?) dominerar fullkomligt i filmens bästa sekvens som i steg för steg eskalerar från rolig via jobbig till läskig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Keep an Eye Out (2018)

27 november, 2022 Lämna en kommentar

Quentin Dupieux är en speciell figur i filmvärlden. Han gör filmer som ingen annan. Jo, kanske som Charlie Kaufman och filmer i stil med Leos Carax-rullen Holy Motors. Möjligen lite David Lynch. Det handlar om surrealistiska och absurda komedier där man aldrig riktigt vet vad som ska hända, eller vad som egentligen händer när det väl händer. Själv har jag faktiskt bara sett tre filmer av Dupieux. Förutom denna: Deerskin (3/5) och Reality (4/5). Keep an Eye Out (eller Au poste! som den heter på franska) bryter väl ingen ny mark men det är som vanligt som att kliva in i hjärnan på nån som drömmer en bisarr dröm. Jag kan inte inte gilla det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Nätrullarna – Weird: The Al Yankovic Story

25 november, 2022 Lämna en kommentar

Nätrullarna är tillbaka med ett nytt avsnitt! Den här gången pratar Daniel och Johan om en märklig film, nämligen biopic-parodin Weird: The Al Yankovic Story. När betyg ska delas ut blir en av värdarna rejält förvånad och får det inte riktigt att gå ihop.

Förutom det så blir det tips om två Netflix-serier, en som Guillermo del Toro ligger bakom och så en svensk om en viss musik-app.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Arkiverad under Biografifilm, Film, Komedi Tagged with , , , ,

BlacKkKlansman (2018)

23 november, 2022 7 kommentarer

Spike Lee gjorde en av mina favoritfilmer från 2020 i och med Da 5 Bloods. Det var nåt med Lees lågmälda och substila stil som verkligen funkade i den filmen. Haha, nej, Lee var ju förstås sin vana trogen lika subtil som ett kylskåp. Det är samma sak i BlacKkKlansman där Denzels son och Adam Driver spelar ett polispar som infiltrerar KKK. Washington sköter KKKkommunikationen via telefon och om man ska träffas på riktigt så kliver Driver in. Ja, vi förstår varför.

Jag tar och betar av The Wire-skådisen direkt. Yay! Det är Isiah ”Sheeeeeeeit” Whitlock Jr som dyker upp tidigt i en liten roll. Alltid lika kul att höra honom prata. När jag ändå betar av svarta skådisar så kan jag ju nämna Corey Hawkins (Dr Dre från Straight Outta Compton). Här spelar han medborgarrättskämpen Stokely Carmichael (aka Kwame Ture).

Jag brukar ofta gilla undercover-filmer. För personen som är undercover är det tröstlöst på nåt sätt. När ska man slå till? Nu? Eller vänta lite längre och bli ännu mer vän med de man ska förråda? Det är en oerhört utsatt position och när det gestaltas i filmer brukar det skapas en intensiv spänning, en sån där utdragen Hitchcock-spänning som inte bygger på att publiken överraskas utan istället vet förutsättningar och därav blir mer indragen.

BlacKkKlansman är bitvis en sorts komedi där man bl a skämtar om… rasism. Ja, för det finns ju något humoristiskt med en svart polisman som ringer och pratar med David Duke och säger att han hatar alla som inte har vit ariskt blod i sina ådror och att han gärna vill bli medlem. Apropå den typen av humor så kommer jag osökt att tänka på Chappelle’s Show från 2003 och sketchen om Clayton Bigsby, World’s Only Black White Supremacist. Triggervarning! Nu är jag ute och på gungfly här känner jag. Eller?

Mot slutet blir det hela mer allvarligt och på riktigt. Det blir även lite övertydligt med (för) tydliga referenser till MAGA och Tr*mp. Och så förekommer det ett speciellt musiktema som återkommer alldeles för ofta.

Ja, slutet med nyhetsklipp från 2017 i Charlottesville är starkt och en väckarklocka. Ändå tyckte jag nånstans att filmen då övergick till att bli ”propaganda” istället för att berätta en historia och därför når filmen inte riktigt fram till fyran.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Höjdpunkter med senator Clay Davis (Isiah Whitlock Jr) från The Wire

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

6 Underground (2019)

18 november, 2022 4 kommentarer

De sex samurajerna

Michael Bay? Vad har vi på honom? Nja, inte speciellt mycket. Inte nåt som är bra i alla fall. Den enda av hans filmer som jag spontant kan säga att jag gillar är The Island, och möjligen The Rock men det var för länge sen jag såg den för att jag ska vara helt säker på den saken. Ryan Reynolds är inte heller nån favorit. Hans Deadpool-filmer är väl ok men humorn går inte hem till 100 procent hos mig. Så kombinationen Bay och Reynolds i form av 6 Underground var väl dömd att misslyckas på förhand? Svar: ja. Det handlar om jobbig, svulstig action och en humor som inte är min typ av humor. Och så väntade jag hela filmen på den sjätte bakgrundshistorien som aldrig kom. Ibland stör man sig på småsaker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Men se där, jag hittade en gammal recension av The Rock på bloggen och jag gillade den!

Arkiverad under Action, Betyg 1, Film, Komedi, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Girls Trip (2017)

14 september, 2022 Lämna en kommentar

Vem spetsar drinkarna? Tiffany förstås.

Är Girls Trip en svart version av Bridesmaids? Ja, det kanske man kan säga men med brasklappen att jag inte har sett Bridesmaids. Fyra bästa vänner från college (Regina Hall, Queen Latifah, Tiffany Haddish och Jada Pinkett Smith) ska ses igen efter flera år och åka på en partyresa till New Orleans.

Vi känner igen de olika typerna i gänget. Pinkett Smith spelar den ordentliga flickan med familj och barn som tar på sig mormorsklänningen när det ska partajas. Tiffany Haddish, som möjligen fick sitt genombrott här, spelar givetvis en galen tjej med ett språk som får vem som helst att rodna.

Det handlar om sociala medier, vår allt mer stressade värld, klickhysteri och rutten nöjesjournalistik (Regina Hall spelar en kändis, typ den nästa Oprah, som har problem med en otrogen man). Vi bjuds även på vita tjejer som vill hänga med sina svarta tjejkompisar och som lärt sig hur man ska vara cool på Urban Dictionary.

Girls Trip är en rätt så splittrad film med två lägen: 1. Ett allvarligt drama om förlorade vänner och otrohet. 2. En crazy fars med Tiffany Haddish som går bananas. Kommer filmen ha roliga bortklippta scener under eftertexterna? Hell, yes!

Ja, detta är en fars med låg nivå på skämten, blandat med allvar. Jag tycker inte det är jätteroligt men jag gillar att filmen är så vågad som den är. Manusmässigt hänger det knappt ihop. Det känns som att saker och ting sker slumpmässigt. Men jag gillar en hel del och det blev nästan lite dammigt i rummet i slutet under ett tal.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Their Finest (2016)

3 juni, 2022 8 kommentarer

Their Finest är brittiskt mys av bästa märke, och det trots att den utspelar sig under andra världskriget. Det är en film om film då vi får följa arbetet med en propagandafilm om två systrar som räddade soldater från Dunkerque. Filmen kom ut på bio i Sverige några månader innan Christopher Nolans Dunkirk och de båda filmerna funkar bra som en double feature. Brittiska skådisar som Gemma Arterton, Bill Nighy, Eddie Marsan(sås) och Richard E Grant bidrar till myset. Det fanns en del metaaspekter kring BOATS-genren och hur man oftast inte följer sanning blint. Nej, för bättre effekt behöver man skarva lite ibland. Their Finest måste vara tidernas mysigaste krigsfilm. Jag konstaterar också att det här är så patriotisk som brittisk film nånsin kan sträcka sig att bli. Ja, kanske Darkest Hour då. Varför inte komplettera Their Finest och Dunkirk med den så får vi en triple feature.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

La dolce vita (1960)

13 maj, 2022 Lämna en kommentar

För några fredagar sen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kom att handla om fem Fellini-filmer och den sista filmen ut är La dolce vita (Det ljuva livet) från 1960. Min preblogg-text skrevs i augusti 2004.

Det ljuva livet, Federico Fellinis mest kända film får man väl säga. Marcello Mastroianni spelar kändisjournalisten Rubini som härjar i Roms kändiskretsar. Med sig har han även fotografen Paparazzo (som ju alla vet är ursprunget till dagens namn på denna yrkeskategori). Rubini har en flickvän, Emma (Yvonne Furneaux), men deras förhållande är inte det bästa och Rubini som nog inte mår så bra egentligen verkar vänstra både till vänster och höger. Anita Ekberg, som bara är med i en dryg kvart, spelar stjärnan Sylvia som kommer till Rom för att göra reklam för sin nya film.

Nej, Fellini visar sig återigen inte vara min termos med nyponsoppa. Hans filmer är så där ”mustiga” och personer går in i och ut ur handlingen men jag tycker den röda tråden saknas. Det snackas en massa men jag tycker mest det är trams. Tyvärr är det så att Fellini ibland visar att han skulle ha kunnat göra en så mycket bättre film. Vissa scener är riktigt bra, bl a den kända scenen…

<spoiler>
där alla (inklusiva oss tittare) vet vad en kvinna inte vet, nämligen att hennes man har mördat deras två små barn och sen tagit sitt eget liv. När hon kommer hem med bussen väntar en hord med journalister och fotografer utanför hennes hem samtidigt som polisen ska meddela det tragiska som hänt.
</spoiler>

En bra och gripande scen som det tyvärr alltså fanns för lite av. Jag gillade även slutscenen som är underbar. Men i stället för liknande bra scener så lägger Fellini i stället tyngdpunkten på evighetslånga cocktailpartyn där folk snackar trams eller har nån sorts seanser. Sen förstår jag inte det här med att italienska filmmakare ska envisas med att dubba ljudet i efterhand i stället för att spela in det live. Det blir inte bra helt enkelt. Bäst i filmen tyckte jag var den vackra Anouk Aimée som spelar Rubinis ”väninna/älskarinna”. Hon var även med i Fellinis ”mästerverk” 8½ och har en mystisk utstrålning men är med för lite i Det ljuva livet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag har nu sett fem Fellini-filmer och det är inget vidare betyg de får.

Amarcord (1973) 2/5
Roma (1972) 3+/5
8½ (1963) 2/5
La strada (1954) 2/5
Det ljuva livet (1960) 2/5

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Amarcord (1973)

6 maj, 2022 Lämna en kommentar

För några fredagar sen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kommer handla om fem Fellini-filmer och fjärde filmen ut är Amarcord från 1973. Min korta preblogg-text skrevs i maj 2003.

Jag har skrivit lite om den här filmen i Federico-tråden (min kommentar: en gammal filmforumtråd med lite intressanta diskussioner om betyg, förutom Fellini) och det är väl bara att konstatera: Fellini är ingen personlig favorit. Undantaget än så länge är Roma som jag gillade. I Amarcord berättar Fellini om ett år i sin barndom i Rimini. Bitvis glimtar filmen till, exempelvis när man får se en kavalkad av ett antal märkliga lärare i skolan. Annars har jag svårt att ta till mig den här filmen. Mitt betyget blir 2/5. Det är kanske värt att nämna att det här är mångas favorit bland Fellinis filmer men alltså inte min.

Och så här skrev jag i Federico-tråden: Amarcord som jag såg igår tyckte jag var bitvis rolig, t ex kavalkaden av underliga lärare i början. Sen förekom det en del av den där jobbiga humorn som jag inte gillar, som pappan som blir arg hela tiden. Det känns överdrivet och ska förstås vara det men jeg liker det ikke. En del av Fellinis humor tycker jag påminner om Emir Kusturica, typ när den sjuke brorsan satte sig uppe i trädet och skrek efter kvinnor (eller så tänker jag bara på ”trädorkestern” i Svart katt, vitt katt). Men jag vet inte… jag tyckte inte det var speciellt kul.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

8½ (1963)

29 april, 2022 4 kommentarer

För tre veckor sen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kommer handla om fem Fellini-filmer och åtto… eh, tredje filmen ut är 8½ från 1963. Min korta preblogg-text om 8½ skrevs i maj 2003.

Jag skriver i PS:et att titeln syftar på antalet filmer Fellini hade gjort innan denna film. Varför en halva? Jo, Fellini hade gjort sju långfilmer, plus bidragit med segment i två antologifilmer som då räknades som en halv film totalt. Aningen självupptaget kanske?

Det här sägs vara Fellinis bästa film, men jag vet inte. Jag var trött och somnade till lite grann efter ett tag. Jag vet inte om filmen blev dålig för att jag missade en del när jag slumrade till eller om den verkligen var dålig och det var därför jag somnade. (min kommentar: ja, detta eviga dilemma).

Hur som helst, filmen handlar om en filmregissör som… ja, vad gör han? Han försöker spela in en film men fantiserar mest en massa, vilket vi som tittare får se i förvirrade scener blandat med det som verkligen händer. Det finns ingen rätlinjig handling alls, precis som i Roma, men jag gillade det inte alls denna gång. Jag kan inte ge mer än 2/5. Sorry, Federico!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. 8½ syftar på antalet filmer Fellini hade gjort innan denna film. Detta är alltså film nummer åtta och en halv i ordningen.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →