Midnight Special (2016)

10 juli, 2016 15 kommentarer

Midnight SpecialIbland händer det att jag ser en film som jag inser inte är perfekt men ändå så älskar jag den. En film som har ett manus som kanske inte är klockrent. En film där det känns som att delar av handlingen saknas. En film som kanske inte går ihop logiskt i mitt huvud. Men ändå så älskar jag alltså filmen.

Nu har jag sett en sån här film igen. Den heter Midnight Special, är regisserad av Jeff Nichols (Take Shelter och Mud bl a), och den kom givetvis aldrig upp på bio i Sverige.

Två män är på flykt. De befinner sig på ett motell. Med sig har de en liten pojke som sitter under ett lakan och läser serier i ljuset från en ficklampa. Pojken har ett par blå simglasögon på sig. Motellrummets fönster är täckta med wellpapp för att hålla solen borta. En tv står på i bakgrunden och vi hör i en nyhetssändning att en pojke rövats bort från sina föräldrar.

Nyhetssändningen ses även av tre medlemmar av en religiös sekt kallad The Ranch. Sektledaren beordrar sina medhjälpare att hitta pojken för att föra honom tillbaka till sekten. De har fyra dagar på sig.

Vad är det som händer? Vem är pojken? Varför har han simglasögon på sig? Varför hade man mörklagt rummet? Varför är sekten så intresserade av pojken? Vad händer om fyra dagar?

Oj, oj, inledningen av filmen är blytung. Jag sitter omedelbart på helspänd, på kanten av tv-soffan. Musiken mullrar från högtalarna. Fasiken vad bra det här är. Jag är totalt inne i filmen direkt.

Michael Shannon, Joel Edgerton, Sam Shepard och Kirsten Dunst är några av skådisarna. Samtliga är mycket bra. Så fort jag ser Dunst och speciellt mot slutet kan jag inte låta bli att tänka på Melancholia.

Det är mystiskt och spännande. Handlingen förs framåt utan nån påklistrad exposition. Det är nästan så jag hade velat ha fler förklarande scener, åtminstone gäller det den där sekten som jag ville veta mer om. Men ändå älskar jag hur saker och ting kommer fram på ett naturligt sätt. Exempelvis upptäckte jag efter ett tag att alla kvinnor i sekten hade exakt samma frisyr. Det görs ingen grej av det utan tittaren får upptäcka det själv.

Jag tänker inte skriva så mycket mer om vad som händer och mina tolkningar om vad allt går ut på. Se filmen själv och upplev den med egna ögon!

Men, ja, en sak jag vill nämna är att jag mot slutet av filmen blev väldigt berörd. Jag fick faktiskt lite samma känsla som i Room (även om Room är snäppet starkare) och även lite Melancholia-vibbar (kanske främst pga Dunst). Midnight Special handlar om en familj som försöker komma samman men som av olika anledningar dras isär. Det är ett rörande ämne helt enkelt. Och så är det iscensatt i form av en intensiv sf-thriller. Briljant. Man skulle kunna beskriva den som en blandning av Stephen Kings Firestarter kryddat med Starman, E.T., Blue Ruin och så lite Tomorrowland.

Midnight Special är inte en film utan brister men stämningen, miljöerna, musiken, fotot och filmfilm-känslan gör att jag ändå faller pladask. Det här är precis min typ av film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

1

2

3

4

5

Arkiverad under Betyg 5, Drama, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Finding Neverland (2004)

1 maj, 2016 2 kommentarer

Finding NeverlandFör drygt tio år sen jobbade jag ett halvår i Östersund. Kvällarna efter jobbet spenderas inte sällan (nähä!) med att se på film. Biografutbudet bestod dels av Folkets Bio Regina där jag bl a såg den franska Se mig, och dels SF:s Filmstad där jag såg den film som det handlar om idag. Texten skrevs i juni 2005 och jag noterar att fenomenet med mobiler, eller snarare människor med mobiler, på bio var ett problem redan då…

Marc Forsters förra film Monster’s Ball tyckte jag var en ganska positiv överraskning. Det var en film med ett manus som betydde nåt och där man litade till insatserna från filmens skådisar. Forsters nya rulle följer i den filmens fotspår även om den har ett helt annat tema.

I Finding Neverland ser vi Johnny Depp som den blivande Peter Pan-författaren J.M. Barrie och Kate Winslet som ensamstående mamma till ett koppel söner. Barrie är pjäsförfattare men har ingen större lycka med sig. Så träffar han på mamma Winslet med söner och blir inspirerad. Samtidigt glider Barrie och hans fru allt mer isär.

Filmen är välspelad och välgjord rakt igenom. Man kan egentligen bara sitta och njuta av det småputtriga drama som spelas upp på den vita duken. Det tog dock ett tag för mig att komma riktigt in i filmen. Tyckte den till en början var ganska ointressant. Det fanns liksom inget att hänga upp historien på. Så småningom börjar det dock hända saker. Centrum i historien är Barrie och en av sönerna vid namn Peter (förstås!). Peter har nyligen förlorat sin pappa och verkar ha blivit lillgammal av det hela. Fantasi och lekar är nåt som han absolut inte gillar. Samtidigt finns något annat inom honom som försöker komma fram. Hmmm, det blev riktigt gripande bitvis.

Depp spelar här (en av få gånger?) en ganska normal person även om han då och då ägnar sig åt fantasilekar med barnen. Det är så långt ifrån kapten Sparrow man kan komma, och det visar att Depp är en riktigt bra skådis. Winslet (som vanligt bra hon med) och Depp funkar bra ihop även om det inte är nån romantisk historia det är frågan om. Det handlar om vänskap och om att våga släppa lös fantasin och tron på det fantastiska. Det kan låta fjantigt men för mig funkar det fullt ut. Mot slutet är det stark gråtvarning måste jag säga. Det kan bero på att regissören på ett ytligt sätt lyckas trycka på rätt knappar, men troligen på att det är en välgjord och gripande film… eller både och.

Det var kul att se hur Barrie fick sina idéer från det verkliga livet; han ser något hända och överför det till den teaterpjäs som kom att bli Peter Pan. De gånger vi får se in i Barries fantasivärld är det allt som oftast bra gjort med smakfulla specialeffekter som känns mänskliga på nåt sätt. Så långt ifrån Van Helsing man kan komma med andra ord (min kommentar: jag avskydde Van Helsing vid tiden för textens tillblivelse). När det gäller barnskådisarna så konstaterar jag att de var mycket bra. Ynglingen som spelar Peter är klockren. Tydligen ska han också spela Kalle i Tim Burtons kommande film om chokladfabriken. Något som kan vara lite kul är att titta in på J.M. Barries trivia-sida på IMDb. Där får man se att filmen verkligen bara är inspirerad av verkliga händelser. Speciellt en sak jag läste fick mig att haja till: <spoiler>den verklige Peter tog livet av sig 1960</spoiler>.

Ok, dags för slutbetyg. Det blir en svag fyra till Finding Neverland. Filmupplevelsen, på en ganska sunkig biograf i Östersund, stördes av diverse saker: bl a snackande fjortistjejer som envisades med att titt som tätt ta upp sin mobil med lysande display för att messa, en väldigt varm och kvav salong, för låg volym samt ett strömavbrott som gjorde att visningen stoppade i ca 10 minuter. Jag bedömer alltid filmupplevelsen, inte filmen i sig egentligen, så det var på gränsen till att bli en trea faktiskt…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

2012 (2009)

28 april, 2016 10 kommentarer

2012Tidigare i veckan skrev jag om den norska, och lyckade, katastroffilmen Vågen. Idag handlar det om samma genre men nu är det om en Hollywood-produktion det är frågan om och i registolen sitter en viss Roland Emmerich. Texten skrevs pre-blogg i maj 2010.

Efter den urtråkiga Godzilla så tycker jag Emmerich ryckt upp sig en aning. 2012 visade sig vara en ganska trevlig katastroffilm. Jag måste säga att jag gillar hela konceptet med katastroffilm. Jag är en fan av roadmovies, och katastroffilmen är ju ofta en typ av roadmovie kan man säga. Här har vi de vanliga ingredienserna. Det är många olika rollfigurer, t ex ett skilt par med barn där pappan är en slarver som inte träffar sina barn tillräckligt ofta och mamman är ordentlig och har träffat en ny kille som man ska tycka är en tönt. Katastrofen gör att de förs samman igen. Vi har en svart president. Vi har forskare som är envisa och som elaka ledare inte vill lyssna på. Vi har en global handling med kineser och indier som gör hjälteinsatser. Allt är med andra ord på plats.

2012 är också en saga, en actionsaga, eftersom mycket av det som händer känns alltför fantastiskt. Actionscenerna är rejält maffiga och välgjorda. Det är en riktig berg-och-dal-bane-tur. Här är det inga snabba klipp som i slagsmålsactionrullar. Nej, här får man känslan av att sitta med i bilen eller planet som försöker komma undan den kollapsande jordskorpan. Jag vet inte hur många gånger de lyfter med ett plan i sista sekunden för att precis precis precis undkomma. Tre gånger tror jag. Bitvis satt jag och skrattade då det mer kändes som en komedi, speciellt under bilfärden i limon genom att sammanstörtande Las Vegas.

Efter ett tag börjar man dock bli ganska mätt på alltihop. Det förekommer många klichéer förstås, och filmen är för lång för att vara en film som egentligen inte har några karaktärer eller nåt djup. Jag tycker dock det i princip håller hela vägen. Det är inte så många töntiga översentimentala scener utan Emmerich lyckas hålla en hyfsad nivå. Jag tycker det är lustigt att många av de stora Hollywood-filmerna nu för tiden innehåller ganska skarp USA-kritik (direkt eller indirekt). Slutet här var ju ganska talande med <spoiler>Afrika som blev en fristad</spoiler>. Jo, just det, jag nämnde ett antal ingredienser i början. Jag glömde en: vi har givetvis en hund också. Voff!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. När jag, då 2010, letade efter bilder från 2012 att ha med i min recension såg jag plötsligt en bild som fick mig att tänka på en bild som jag använde i min recension av mästerverket Eldflugornas grav. Ganska lika, inte sant? Skräckslaget barn på ryggen och så en eld i bakgrunden. Inspiration?

Kid on back and fire 1Kid on back and fire 2

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Katastroffilm, Lika som bär, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vågen (2015)

25 april, 2016 8 kommentarer

VågenVågen eller Bølgen (böljan den blå) som den heter i original är en norsk katastroffilm. En norsk katastroffilm! En norsk katastroffilm som är långt ifrån en katastrof.

Ett stort berg vid en fjord är instabilt och riskerar att rasa ner i vattnet och därmed skapa en gigantisk flodvåg som kommer att rulla in mot land och fullständigt dränka ett samhälle.

I samhället bor filmens huvudpersoner: geologen och slarverpappan Kristian (Kristoffer Joner) och hans familj bestående av fru, äldre son och yngre dotter. Familjen ska dock flytta bort från det lilla samhället eftersom Kristian har fått nytt flashigt jobb i storstaden (Oslo?). Innan de hinner åka iväg så börjar dock det stora berget att röra på sig. Nu gäller det att ta sig upp på så hög höjd som möjligt innan flodvågen kommer…

Jag gillar verkligen katastroffilmer. Jag tror det är ett av mina guilty pleasures faktiskt. 2012, The Day After Tomorrow och San Andreas är filmer som funkar för mig, och en klassiker som The Towering Inferno är riktigt bra, bra på riktigt menar jag då alltså.

Mina mer moderna exempel är ju filmer som bockar av de allra flesta genreklichéerna. Jag brukar vara lite känslig för klyschor i filmer och tycka att det blir fånigt och tråkigt men det gäller inte katastroffilmer. Då sväljer jag av nån anledning det mesta.

Mot den bakgrunden var det hur kul som helst att se en katastroffilm som utspelar sig i min närmiljö, om man nu kan kalla Norge för det. Det adderar en aspekt till anrättningen och gör att det känns lite mer på riktigt. Det är likadant med svenska så kallade genrefilmer, om det nu är skräckisar eller nåt annat. Om det är bra gjort så blir det riktigt bra. Varför kan ni inte fatta det, svenska filmbranschen!

Apropå klyschor så är ju Vågen proppfull med såna. Vi har en slarverpappa som jobbar för mycket, glömmer komma till dotterns sånguppträdande i skolan, och låter frun (spelad av Ane Dahl Torp från 1001 gram) laga avloppet i köket.

Vi har forskaren (slarverpappan alltså) som inser att det är fara å färde och försöker larma men hans chef tycker att ”vi ska väl inte ropa att ”vargen kommer” om vi inte är säkra”; vi vill ju inte skämma bort turisterna (hej, Hajen!).

Vi har en familj (där slarverpappan är pappa) som blir separerade och får ägna resten av filmen åt att dels försöka överleva och dels hitta varandra.

Vi har en snubbe som gör misstaget att skämta om att allt är lugn innan han firas ner i spricka i berget.

Vi har hunden… nej, fasiken, det var nog ingen hund! Eller hur var det, ni som filmen färskt i minnet?

Jag gillade verkligen det här. Länge är Vågen uppe och nosar på en fyra, ja, den är uppe på en fyra, punkt. Om filmen bara hade vågat (ehe) gå hela vägen när det gäller en viss scen mot slutet, ja, då hade jag delat ut en fyra utan att tveka. Jag förstår varför man gjorde som man gjorde men eftersom filmen kändes så äkta och nära så blev jag lite besviken. Men det hade nog varit att begära för mycket.

Hur var effekterna i den här lågbudgetfilmen, lågbudget jämfört med Hollwood alltså? Mycket bra skulle jag säga. Det är egentligen inte fokus på cgi och sånt utan istället på karaktärerna. Dessutom tror jag det var ett smart drag att låta flodvågen komma på natten. Mörkret gör vattnet än mer skrämmande samtidigt som cgi:n blir mindre tydlig.

Jag gör vågen och delar ut en stark trea till Bølgen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag klagade på den svenska filmbranschens brist på mod när det gäller såna här filmer men då ska ändå sägas att Vågen delvis är bekostad med svenska kronor då svenska Tre Vänner är med som producenter. Norsk eller svensk film, det spelar inte så stor roll egentligen, bara filmerna blir gjorda. DS.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Katastroffilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Under sanden (2015)

20 april, 2016 7 kommentarer

Under sandenHistorien skrivs av segrarna heter det ju, och därför är det inte så konstigt att jag inte hade hört nånting om just den här verkliga danska historien som utspelar sig strax efter andra världskrigets slut. Danmark har precis befriats från tyskarna. Flera tusen tyska krigsfångar befinner sig i landet, men istället för att skickas hem så transporteras de till den danska västkusten för att på sandstränderna där röja minor; minor som tyskarna själva placerat där för att försvåra en eventuell allierad landstigning.

I Under sanden (denna månads filmspanarfilm) får vi följa en grupp på 14 tyskar som ansvarar för att röja en liten del (45000!) av de miljoner minor som finns nedgrävda på stränderna. När pojkarna (ja, det handlar om unga tyskar pojkar, den ena räddare än den andra) är klara med jobbet är de lovade att få åka hem. Om de kan röja sex minor per timme ska arbetet ta tre månader, dvs om det hela går smärtfritt.

Den som leder arbetet är den danska sergeanten Rasmussen (Roland Møller). Till en början framställs Rasmussen som en stenhård sadist som inte bryr sig om pojkarna svälter ihjäl eller stryker med om en mina sprängs. I filmens inledning får vi se Rasmussen banka och stampa några marscherande tyskar krigsfångar sönder och samman. Den förtryckte har, helt naturligt, blivit förtryckare.

Givetvis kommer Rasmussen så småningom mjukna, dels för att han inser att jobbet inte blir gjort ordentligt och i tid om pojkarna behandlas illa, och dels för att det uppstår en sorts fader-son-relation mellan Rasmussen och pojkarna, kanske främst en av dem. Rasmussen har dock en chef, löjtnanten Jensen (Mikkel Boe Følsgaard från En kongelig affære), som helst ser att pojkarna behandlas som djur och kanonmat.

Det finns egentligen inget fel med filmen. Den är väldigt välgjord. Fotot är strålande. De sandiga stränderna är vackra. Musiken var enligt uppgift stämningsfull och passande. Själv noterade jag den inte, eller minns den åtminstone inte. Skådisarna är kompetenta. Vad är det då jag saknar? En film som drar in mig fullständigt och slår mig känslomässigt i magen är nog svaret.

Inledningsvis var det thrillerspännande när pojkarna skulle desarmera en mina. Det var nervigt och jag satt på helspänn. Men tionde gången så gick det slentrian i det. Det blev rätt och slätt upprepande, även om jag vaknade till ordentligt första och andra gången det small.

Mikkel Boe Følsgaard är en lustig skådis. Han har ett barnsligt utseende som passade perfekt i En kongelig affære där han spelar en mentalt omogen och instabil kung. Här spelar han alltså en löjtnant som förblir slemmig och sadistisk filmen igenom och jag tyckte inte riktigt han, eller kanske hans rollfigur, funkade. Jag hade nog föredragit en löjtnant som gjorde det han gjorde för att det var order uppifrån först och främst, och inte för att han ville jävlas med sin mer mänsklige sergeant.

En sak som jag gillade med filmen var det absoluta slutet. Det kändes lika strävt och äkta som Rasmussen var som rollfigur. Ja, just Roland Møller som spelade Rasmussen var nog filmens behållning för min del. Snudd på trea blir det till Under sanden eller Under sandet som den heter på danska.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om Under sanden. Värsta röjet eller strandade filmen?

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

PS. En sista sak. Under i princip hela visningen hördes med jämna mellanrum ett dunkande ljud. Så fort det filmens ljudspår var tyst hörde vi det: ”dunk, dunk, dunk, dunk, dunk”. Efter ett tag insåg jag att det inte kom från filmen. Både under filmen och efteråt försökte vi med blandat resultat göra SF:s personal uppmärksamma på dunkandet. Efter ett tag framkom det att det vägg i vägg med salong 1 på biografen Saga tydligen ligger en restaurang där man för tillfället höll på att hamra ut kött inför kvällens servering. Jag vet, det låter som en saga (ehe) men det är en sann historia. DS.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Filmitch Mellanöstern Challenge: Zero Dark Thirty (2012)

10 april, 2016 8 kommentarer

Zero Dark ThirtySista filmen ut bland de tre jag valde för det här lilla ”terrorister i Mellanöstern”-temat är en som jag direkt visste måste vara med. Dels för att Filmitch inte hade sett den förstås, men främst för att det är en riktigt bra film. När jag nu läser igenom min recension så drar jag direkt paralleller till en film som Spotlight som jag också gillar väldigt mycket. Bägge filmerna skildrar det envisa gnetandet som krävs för att nå fram till ett mål. I fallet Zero Dark Thirty handlar det förstås om att fånga in Usama bin Ladin. Förutom det envisa gnetandet får vi även en olidligt spännande sluträd.

Klicka på länken nedan för att komma till min recension.

Zero Dark Thirty

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvsep

Vad tycker då Filmitch om Zero Dark Thirty? Är det nu han sparkar bakut? Här hittar du svaret.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Tema, Thriller Tagged with , ,

The Filmitch Mellanöstern Challenge: Paradise Now (2005)

9 april, 2016 2 kommentarer

Paradise NowMellanösterntemat tillsammans med Filmitch fortsätter med en ny film. Den här gången handlar det om Paradise Now, en film jag sett tidigare och gillat skarpt. Body of Lies, filmen vi skrev om igår, hade jag ju inte sett innan och det var alltså något av en chansning. En chansning som både gick hem och inte gick hem. Själv var jag ju inte speciellt förtjust i den. Däremot så gillade Filmitch den vilket överraskade mig lite. Det blev liksom upp- och nedvända världen. Det finns ju en risk att det blir så nu också (fast tvärtom) då Paradise Now är en film som skildrar terrorister och självmordsbombare men gör det ur deras egen synvinkel. Det känns som minerad mark om man säger så.

Paradise Now är en palestinsk film från 2005 i regi av Hany Abu-Assad och den blev nominerad till en Oscar för bästa utländska film. Under 2014 års Malmö Filmdagar såg jag Hany Abu-Assad förra film, Muren. En bra film men inte lika stark som Paradise Now som jag alltså skrivit om på bloggen tidigare.

Klicka på länken nedan för att komma till min recension.

Paradise Now

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvsep

Vad tycker nu Filmitch om denna film. Blir det för politiskt, för vinklat, en naiv skönmålning av terrorister? Ja, det är bara att klicka här så får du reda på svaret.

Imorgon är det dags för en ytterligare en film för stackars Filmitch-Johan och nu är det återigen de som jagar terroristerna som är i fokus.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Krig, Recension, Tema, Thriller Tagged with , ,

The Filmitch Mellanöstern Challenge: Body of Lies (2008)

8 april, 2016 8 kommentarer

The Hurt LockerMin bloggkompis Filmitch-Johan gillar många olika filmgenrer, kanske allra mest skräck och musikaler. En genre som han inte uppskattar lika mycket är den där det handlar om problematiken i Mellanöstern, Israel-Palestina-konflikten, och ”kriget mot terrorismen”. Läs mer om varför Johan har svårt för denna genre här.

Ibland kan jag inte låta bli att trolla lite, kasta ut små gliringskrokar mot Johan. Plötsligt nappade det och han utmanade mig genom att be mig lista tre filmer (obs! bra filmer skulle det vara!) med tema Mellanöstern/terrorister. Jag kunde ju bara inte låta denna utmaning passera förbi obemärkt. Talesättets handske var med andra ord upplockad.

Sagt och gjort, jag började fundera och ganska snabbt kom jag fram till två filmer som jag själv tycker är mycket bra. Enda grejen var att jag själv ville delta i temat mer aktivt och jag brukar väldigt sällan se om filmer och skriva om dem på nytt. Så som tredje film valde jag därför en film som jag själv inte hade sett och det är den filmen som inleder temat som vi kallar:

The Filmitch Mellanöstern Challenge!

 

Body of LiesBody of Lies heter den här Ridley Scott-rullen om jakten på terrorister i Irak och Jordanien. Den evigt unge Leonardo DiCaprio spelar huvudrollen som CIA-agent placerad i Mellanöstern och Russell Crowe gör hans chef som styr saker och ting från hemmaplan i USA via mobilen och drönare.

Utmaningen startar med rejäl rivstart. Inte. Snarare en dikeskörning. Body of Lies är nämligen en ganska dålig film, eller ja, inte urdålig men högst medioker. Jag får känslan att filmens skådisar inte riktigt tror på filmen. De går på autopilot känns det som.

Manuset har problem. Det är förenklat där det borde vara mer komplicerat men för komplicerat där det borde vara enklare. Det är för enkelt i det avseendet att det sitter en genomond arab med hätta på huvudet och spelar in en video där han säger att man ska hämnas USA:s krig mot den muslimska världen genom att begå terrordåd. Det finns inget intressant i detta utan blir mest tråkigt.

Samtidigt är filmen kanske för komplicerad i andra delar av handlingen då det är oklart vilka agendor olika karaktärer har. Det passar inte riktigt in att använda plottwistar som tagna ur en mer lättsam spion- eller heistfilm i den här typen av film.

Att jag inte sågar filmen sönder och samman beror på att det bitvis blir lite spännande. Bl a bjuds det på en nervig scen i filmens inledning som avslutas med svettig biljakt i öknen. Ridley Scott är en duktigt regissör, punkt. Dock krävs det att han får ett bra manus att jobba och jag tycker att Body of Lies är ett exempel på när manus inte håller måttet.

En annan ljusglimt är Oscar Isaac (!) dyker upp i en liten biroll. Jag kände först inte igen honom men sen trillade poletten ner. Issac är ju från Guatemela men här spelar han irakier. Dessutom har vi britten Mark Strong som spelar spionchef från Jordanien. Oh, well.

Ska jag avsluta texten med nåt positivt? Nej, det blir nåt negativt istället. Man har valt att slänga in en kärlekshistoria mitt i allt. Det funkar inte alls utan det känns bara krystat och fånigt när Leo börjar flörta och sen blir kär i sin jordanska sjuksyrra.

Ett annat konstigt och återkommande inslag i är när Crowe pratar i telefon med Leo samtidigt som han t ex ska lämna sina barn på dagis. Jaha, filmmakarna vill visa på det absurda i kontrasten mellan Crowes livspussel och Leos livsfarliga jakt på terrorister. Aha, jag förstår.

Jag vet inte riktigt vad filmen vill säga men det handlar väl om att min fiendes fiende är min vän, att man aldrig kan vara säker på vem som är vän eller fiende, att lokala spionmyndigheter kanske är bäst lämpade att fånga in terrorister i sina egna hemländer och att USA nog gör bäst i att samarbeta med dessa myndigheter, och att allt övervakas via satellit eller drönare.

Speciellt spännande blev det aldrig, förutom den inledande scenen med ökenbiljakten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kolla nu in vad Filmitch delar ut för dom till Body of Lies.

Imorgon handlar det om en ny film för stackars Filmitch-Johan. Förhoppningsvis uppskattas den mer. Jag själv tycker det är en riktigt bra film i alla fall.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

10 Cloverfield Lane (2016)

7 april, 2016 10 kommentarer

10 Cloverfield LaneJeff Nichols kommande film heter Midnight Special. Enligt uppgift ska det vara en mystisk sf-rulle. Precis min kopp te och jag ser verkligen fram emot att se den på bio då jag supergillar Nichols två tidigare filmer, Take Shelter och Mud. Problemet är bara att Midnight Special nog inte kommer upp på bio i Sverige. Jag blir så trött på det här fenomenet där mellanstora filmer faller mellan (bio)stolarna. Det handlar om de där mystiska och spännande filmerna som gör att min nyfikenhet triggas. Inte blockbusters, inte Folkets Bio-filmer, utan filmer som Ex Machina, Snowpiercer, Enemy och Under the Skin. Ingen av dessa kom upp på bio i Sverige. Midnight Speciel verkar drabbas av samma öde.

Ett sätt att undvika att hamna i den svenska filmfrysboxen är att döpa sin film efter en tidigare framgångsrik film. Om Nichols & Co hade kallat sin film för Close Encounters of the Fourth Kind och hävdat att den är en andlig uppföljare till Stephen Spielbergs Close Encounters of the Third Kind så hade den garanterat gått upp på bio i Sverige.

Den film jag skriver om idag hette från början, när det bara fanns ett manus, The Cellar. Den filmen hade nog inte kommit på bio i Sverige. The Cellar var, och 10 Cloverfield Lane är, i ganska stora delar ett kammarspel mellan tre personer i en bunker. Inget som de svenska distributionsbolagen direkt jublar över tror jag. Dessutom är det en sf-rulle och det vi vet ju hur kammarspel med sf-inslag om tre eller fyra personer på en begränsad yta behandlas.

Nu heter filmen inte The Cellar eftersom producenten JJ Abrams nämligen under projektets gång kläckte idén att kalla den 10 Cloverfield Lane. Ett genialt marknadsföringsdrag. 2008 kom filmen Cloverfield som är en found footage-rulle om ett gigantiskt monster som attackerar New York. Vi får följa skeendet ur några unga Manhattan-bors ögon och speciellt en snubbe som helt enkelt VÄGRAR släppa kameran och sluta filma.

10 Cloverfield Lane tyckte jag var en alldeles strålande film. Handlingen i korthet inom spoilertaggar:

<Spoiler>
Vi får följa Michelle (Mary Elizabeth Winstead) som råkar ut för en bilolycka och sen vaknar upp nere i en bunker där hennes ”räddare” Howard huserar. Howard påstår att Jorden är under nån sorts attack och att luften är giftig och att de är tvungna att stanna i bunkern under minst ett år.
</Spoiler>

Ja, jag säger nog inte mer än så om handlingen, och kanske redan det jag skrev är för mycket. Som vanligt upplevs nämligen film, åtminstone den här typen av film, bäst om man är helt ovetande om (detaljer i) handlingen.

Uppdatering: Dolde min beskrivning av handlingen eftersom jag vet att en del är känsliga för att råka läsa minsta lilla om den.

Jag satt på helspänn under i princip hela visningen. När överraskande saker hände (och de hände!) så hoppade jag högt i min fina plusstol på Filmstaden Scandinavia (inte IMAX!). Filmen är spännande och intensiv från början. Nånstans i mitten kanske tempot går ner en aning och intensiteten avtar men jag fann aldrig filmen tråkig. Dessutom byggdes det upp en stämningen efterhand då man (läs: jag) ville få reda på vad som egentligen försiggick <Spoiler>ovan jord</Spoiler>. Sakta uppbyggnad och en härlig payoff! Wow, vilket slut.

Filmen skiftar stilar på ett sätt som jag inte kan påminna mig om att jag sett tidigare. Stilar: <Spoiler> Hitchcock-thriller, kammarspel, mysterium, dramakomedi, psykologiskt drama, skräckthriller, actionthriller, science fiction-action, kvinnlig postapokalyps-MacGyver, coming of age för vuxna. </Spoiler>.

Jag hade med andra ord en riktigt lyckad filmkväll. Visningen på Filmstaden Scandinavia flöt på helt utan anmärkning. Publiken skötte sig. Filmen visades i en stor salong (inte IMAX-salongen) med ganska stor duk, bra lutning och fett ljud.

Om ni vill veta mer om filmens tillblivelse ur regissören Dan Trachtenbergs synvinkel så kan jag tipsa om det senaste avsnittet av /Filmcast där Trachtenberg intervjuas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke och efter visningen avnjöts en god Egon-burgare med den sedvanliga chipotleaiolin. Mumma! Efter burgaren sprang vi av en slump på Movies – Noir-Christian, och han och hans ”bror” hade sett 10 Cloverfield Lane de med.

Kolla in vad Henke och Christian tyckte om filmen. Deras texter kommer upp på fredag.

Även Fiffi har skrivit om filmen och speciellt om det här med att inte veta nåt om en film innan man ser den.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Mysterium, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

The Way of the Gun (2000)

25 mars, 2016 2 kommentarer

The Way of the GunJag önskar Glad Påsk med en prebloggrecension som jag skrev i juni 2005. Som jag nämner i slutet av texten så känns The Way of the Gun som en ganska bortglömd film, eller hur? Kopplingen till Påsken? Ja, filmpostern har rätt färg i alla fall…

Efter lite IMDb-efterforskningar visade det sig att detta var debutfilmen för regissören vid namn Christopher McQuarrie. Dessutom är det fortfarande den enda film som han har gjort (fast nu, 2016, har han gjort både Jack Reacher och Mission: Impossible – Rogue Nation). Det visade sig också att McQuarrie är mannen bakom manuset till The Usual Suspects. The Way of the Gun är en ganska våldsam historia om två brottslingar (Benicio Del Toro och Ryan Phillippe) som kidnappar en surrogatmamma (Juliette Lewis) och utpressar paret (där mannen är en höjdare inom den kriminella världen) som ska få det kommande barnet.

Det här var något av en positiv överraskning. Det är alltid kul när man inte vet något om en film och att den sen visar sig vara riktigt bra. Det är en ganska annorlunda historia och dessutom är den ganska annorlunda berättad. Precis som när det gäller The Usual Suspects är det mycket som döljs under ytan här. Som tittare vet vi inte mycket om våra två antihjältar i centrum. Men efter ett tag börjar man förstå att fler inblandade har haft nån sorts historia ihop sen tidigare. Om man är uppmärksam så finns det en hel del detaljer som avslöjar en del saker som egentligen aldrig sägs rätt ut.

Förutom den något mystiska historien som man kan klura på om man gillar sånt så innehåller även filmen ett gäng helt grymma skottlossningsscener (fan, vilket bra ljud det var!) och en väldigt speciell biljakt. Del Toro och Phillipe är ett ganska skönt par i huvudrollerna. Ofta beter de sig på ett sätt som man inte riktigt förstår. Detta gäller även andra karaktärer i filmen. Man (läs: jag) har liksom aldrig full koll på vad det är som egentligen händer. Flera gånger så händer saker i filmen som kändes annorlunda. Jag har svårt att förklara riktigt men det förekommer ett par scener som stack ut och som man inte brukar se i vanliga fall.

Mm, det var en riktigt ambitiös och välgjord film som ändå är gjord med relativt låg budget (tror jag i alla fall). Dessutom finns det mer under ytan än vad man inledningsvis tror. Bitvis var det riktigt svettigt och spännande, främst mot slutet. Framför allt var det, som sagt, riktigt välgjorda ”shootout”-scener. Vanligtvis brukar jag inte gilla såna här scener speciellt mycket. Det brukar kännas enformigt efter ett tag när folk bara skjuter och skjuter på varandra. Men här fanns en helt annan intensitet som det ruggigt bra skottlossningsljudet bidrog till. Sen är filmen cool också – det går inte att komma ifrån. Och det var kul att se James Caan som sliten men godhjärtad (?) ”assistent” till gangsterbossen. Ett minus är att Juliette Lewis känns märklig som vanligt men det störde inte alltför mycket. Jag rekommenderar denna kanske lite bortglömda (?) film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 4, Brott, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →