Söndagar med Bergman: Saraband (2003)

Liv och en ung Erland

När Saraband släpptes så minns jag att det pratades en del om hur fult fotot var i den. Den var inspelad med digitala kameror och det sades att Ingmar Bergman själv var väldigt missnöjd med utseenden på den. Jag vet inte jag. Jag tyckte den såg helt ok ut. Jag misstänker att det hela var en av Bergmans vanliga utbrott där han ska såga sina egna filmer.

När jag läser på om inspelning på den som alltid eminenta sidan IngmarBergman.se lär jag mig att det inte var utseendet Bergman klagade på. Det var ljudet! Kamerorna som användes var unika i sitt slag, innehöll helt ny teknik, och det fanns bara fem exemplar i hela värden. SVT hyrde fyra stycken för inspelningen.

Problemet var bara att fläktarna som användes för att kyla ner den hårt arbetande elektroniken förde ett väldigt oväsen. Och för en ljudallergiker som Bergman gick det inte alls för sig. Från början var det tänkt att man skulle spela in hela filmen med tre kameror. Nu fick man begränsa sig till en kamera, en kamera som man dessutom fick kapsla in i nån form av väggisoleringsmaterial för att det inte skulle låta för mycket. När väl allt det här var löst så gick inspelningen ändå enligt uppgift bra.

Saraband är alltså en sorts uppföljare till Scener ur ett äktenskap, Bergmans tv-serie från 70-talet, som jag skrev om förra söndagen så det kändes ju naturligt att beta av den den här söndagen.

Huvudperson, eller vår ledsagare kanske man kan säga, är Marianne, dvs Liv Ullmanns rollfigur från Scener ur ett äktenskap. Hon har inte träffat sin före detta man Johan (Erland Josephson) på 30 år. Nu har hon dock rest till Johans sekelskiftesvilla i Orsa finnmark för att spendera en tid där.

Förutom Johan bor där även Johans son Henrik (Börje Ahlstedt) och Henriks dotter Karin (Julia Dufvenius). Det råder en minst sagt spänd stämning mellan de figurer vi får träffa. Johan och Henrik mer eller mindre hatar varandra. Karin är en cellist som Henrik är lärare till. Henrik vill att Karin ska söka till en prestigefylld musikutbildning för att bli solist. Karin är inte lika säker. Över allt och alla hänger en skugga i form av Henriks fru Anna som dött två år tidigare. Marianne hamnar i stormens öga om man säger så.

Jag gillade en hel del med denna Bergmans sista (!) film. Den inleds gravallvarligt med vit text (Saraband) mot svart bakgrund till tonerna av tung och ångestfylld cellomusik. Det var nästan som en parodi. Nu fanns det ju en förklaring till cellomusiken (Sarabanden från Bachs femte cellosvit) så jag får köpa det. För övrigt använder Bergman samma musik i Viskningar och rop.

Efter de korta förtexterna får vi se en prolog där Marianne talar direkt till oss tittare. Det är helt stiliserat, inte realistiskt på nåt sätt. Marianne sitter vid ett stort bord helt täckt av foton. Hon berättar för oss vad som har hänt efter Scener ur ett äktenskap. Hon talar alltså direkt in i kameran, ett grepp som Bergman använt många gånger under sin karriär. Det görs tydligt att det här är en film och att den vet om det. Den här prologen kändes fräsch och fick mig direkt intresserad.

När Marianne sen anländer till sommarvillan så fortsätter hon prata förtroligt med oss tittare. Jag undrade hur länge hon skulle hålla på med detta. Ja, i princip hela filmen är svaret. I scener när hon är i dialog med någon så pratar hon givetvis med sin motpart men sen när den personen lämnar scenen så återgår hon ofta till att kommentera till oss tittare hur hon känner. Intressant.

Det var rörande att se framförallt Liv Ullmann igen efter att ha sett henne i tv-serien från 1973. Hon är helt underbar och uppvisar nån form av magisk utstrålning som är svår att värja sig ifrån. Erland Josephson har blivit gammal men levererar sina bitska repliker med härlig precision. Vissa saker som kommer ur hans mun via Bergmans penna är så dräpande att de blir roliga. Som t ex när han under en uppgörelse med sin son Henrik tycker bättre om Henrik när Henrik är öppen med sin avsky för sin far. ”Då finns i alla fall ett hederligt litet hat i den allmänna svampigheten”. Jo, jag tackar jag.

I och med att jag tittat på många Bergman-filmer eller återbesökt mina gamla texter om hans filmer på sistone så var det kul att man fick en bonus i Saraband i form av mängder av callbacks till hans tidigare filmer. Dels är det ju samma teman här som i många av hans andra filmer. Döden, livet, ångesten, kärleken, vad är meningen med allt – ja, de gamla vanliga sakerna. Men vi får även mer handfasta referenser som t ex när Marianne tar tid med sin klocka. En minut ska hon vänta innan hon ska väcka Johan som sover i en stol på verandan. Det här bara måste vara en återkoppling till Vargtimmen där ju Max von Sydow är den som mäter hur lång en minut (verkligen) är.

Hur sköter sig skådisarna i övrigt? Ja, Erland och Liv är som sagt underbara. Börje Ahlstedt är väl Börje Ahlstedt. Han har sin stil och han kör på den. Av nån anledning kom jag ändå hela tiden att tänka på SVT-serien Stjärnorna på slottet när han var med där och drev alla till vansinne genom sitt arroganta sätt.

Julia Dufvenius då? Jo, det måste ha varit nån form av eldprov för henne. Bergmans dialog kan inte har varit den lättaste. En sak jag dock inte kan klaga på är det faktum att dialogen inte känns naturlig för hennes 19-åriga rollfigur. Nej, den är så klart inte naturlig alls. Det är ju Bergman som skrivet den, och det är en del av grejen eftersom filmen inte alls eftersträvar nån form av realism. Problemet är bara att Dufvenius bitvis kanske inte riktigt klarar av leverera på det sätt som behövs. Det kändes överspelat. Hon tog i för mycket. Men jag tyckte ändå hon var bra som helhet.

Slutligen måste jag nämna en annan metadetalj som jag inte blir klok på. I filmen återkommer ett foto på Henriks döda fru Anna. På IngmarBergman.se läser jag att den som är på fotot i själva verket är Bergmans fru Ingrid som dog 1995 och som filmen är tillägnad. Så det vore ju en intressant detalj om det vore just hon. Men det är bara det att jag inte tycker att det är hon. Det ser inte ut som det i alla fall. Jag har försökt hitta foton på en ung Ingrid von Rosen för att jämföra men jag tycker inte det är samma person. De är ganska lika men ändå inte. Nåväl. Jag får släppa det.

Jag delar ut en trea till Saraband. Det är den värd. Jag återkommer nästa söndag med vad som kanske är mitt sista inlägg i det här projektet som inleddes i juli 2018.

Nej, jag ser det inte. Det är inte samma person. Det måste vara en myt det här att det ska vara Ingmars hustru Ingrid. Kvinnan till vänster är en svensk skådespelerska som jag bara inte kan placera just nu.

Hilarious när Börje Ahlstedt och Peter Harryson grälar i Stjärnorna på slottet