The Village (2004)

9 maj, 2020 7 kommentarer

Jag tycker dagarna flyter ihop under dessa tider när man (läs: jag) har sju meter till jobbet. Jag brukar posta mina inlägg onsdag, fredag och söndag. Det här inlägget skulle egentligen ha kommit ut igår, fredag. Jag gjorde i ordning inlägget på torsdagen men sen blev jag förvirrad och tänkte att jag väntar med att aktivera det. Jag kan ju ändå göra det imorgon och kanske rätta till några fel eller så. På nåt sätt fick jag för mig att det var två dagar tills det var fredag. Sen under fredagen (dvs idag när detta skrivs) så insåg jag plötsligt att ”visst fan, det är ju fredag idag!”. Så jag flyttar inlägget till lördag istället.

Manoj Nelliyattu Shyamalan, vad har vi på honom? Först wunderkid (Sjätte sinnet) för att sen bli utskrattad (The Happening) och slutligen få nån form av revansch (Split). The Village var väl inledning på fallet för den gode M. Night. Min text om den skrevs i september 2004. Jag noterar att jag hyllar Bryce Dallas Howard, vilket kanske känns aningen oväntat.

Vi befinner oss i liten by i slutet på 1800-talet. Byn ligger i en dold dal, gömd inne i en tät skog, bortom annan civilisation. Här lever ett antal människor i ett sektliktnande samhälle. I skogen döljer sig märkliga monster som tränger sig närmare och närmare, speciellt när Lucius Hunt (Joaquin Phoenix) vill trotsa förbudet och gå genom skogen för att hämta mediciner som ska finnas i städerna.

M. Night Shyamalan (får man heta så?) är en ganska unik regissör eftersom han både skriver och regisserar själv. Paul Thomas Anderson är en annan s.k. auteur (som det väl kallas på finspråk) även fast han gör en annan typ av filmer. Nåväl, Shyamalans tidigare filmer tycker jag har varit sevärda och bra, även om Sjätte sinnet sticker ut mest. Men det finns ändå en skön och ganska annorlunda stämning i hans filmer. Här brukar inte de vanliga skräckattributen finnas utan stämningen byggs upp på ett lite mer asiatiskt vis (min kommentar: asiatiskt? Ok.) och personporträtten är djupare. Så även i The Village, som faktiskt mer är ett relationsdrama än en skräckis. Om man ser trailern får man ju för sig att den ska vara läskig som Det sjätte sinnet.

Jag tyckte det var skönt att se lite tunga etablerade skådisar som William Hurt, Sigourney Weaver, Brendan Gleeson i framträdande roller. Synd att Weaver är med lite för lite för att kunna göra nåt speciellt med sin roll. Även halvtunga Adrian Brody, som den efterblivna byfånen, gör en godkänd insats. Sen måste jag säga att jag fastnade helt för Bryce Dallas Howard; Ron Howards dotter fick jag veta av allvetande Lestat (min kommentar: Lestat är en gammal filmforum-kompis som inte finns med oss längre). Jag tyckte hon var mycket bra.

Problemet med filmen är att den inte verkar veta om den ska vara ett drama eller en skräckis. Det blir det varken ett intensivt drama eller en svettig skräckis. Den har alla förutsättningar att vara en bra skräckis men i och med att upplösningen blir som den blir så blev jag lite besviken. <spoiler>Jag ville ju att monstren skulle vara på riktigt!</spoiler>. Fotot är väldigt följsamt och vackert och skådisarna gör överlag bra insatser. Det finns några scener, främst mellan Phoenix och Howard, som är bra, men som helhet är det ändå lite svagt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Ni noterade Shyamalans egen cameo, eller hur?

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Fjärilens tunga (1999)

3 maj, 2020 Lämna en kommentar

Fjärilens tunga är en spansk 90-talsfilm som kanske passar att se i dessa tider då den känns som en typisk puttrig matinéfilm som vaggar snarare än skakar. Med tanke på relationen mellan en ung pojke och en äldre man kommer jag att tänka på den svenska ”julfilmen” Kan du vissla Johanna?. Tyvärr verkar Fjärilens tunga enligt superba sajten Vodeville inte gå att se via nån nätjtänst för tillfället. Fast den finns faktiskt att se på YouTube men bara på spanska utan nån textning på engelska eller svenska. Min text om filmen skrevs i april 2004.

Moncho är en liten pojke i en by i 30-talets Spanien som ska börja skolan. Han är blyg och livrädd för sin lärare, som slår sina elever har han hört. Nåväl, efter en något panikartat första skoldag visar det sig att läraren Don Gregorio är en riktig mysfarbror och att eleverna är rätt ok de också. Moncho, som är vetgirig av sig och gillar att läsa, stortrivs i skolan och får lära sig nya saker varje dag. Inte minst under de naturexkursioner som läraren ordnar.

Det här var en riktigt mysig film som puttrade på i ganska skön matinéstil. Den blev aldrig långtråkig men hettade aldrig till riktigt heller, förutom mot slutet. Den fråga som så småningom ställs i filmen är om man ska våga stå för sin åsikt när vindarna vänder eller vända kappan efter vinden? Moncho och hans familj hamnar mitt i den konflikt som är upptakten på det spanska inbördeskriget. En del är anhängare till republiken medan andra stödjer Franco och fascisterna.

Jag måste nämna att den lille killen som spelar Moncho var ganska så underbar. Sen tyckte jag att filmen skildrade förhållandet mellan Moncho och hans äldre bror på ett fint sätt, liksom Monchos vänskap med sin lärare (utan att det blev för smörigt). Läraren gestaltas bra av den spanske veteranskådisen Fernando Fernán Gómez. Snudd på högre betyg pga mysfaktorn men filmen var lite för snäll, även om det hettade till lite under sista delen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Columbus (2017)

29 april, 2020 4 kommentarer

Dags för en tankeströmsrecension igen. Tankeströmsrecension? Ja, det är när jag mer eller mindre rakt upp och ner tar mina anteckningar från filmtitten och trycker in i inlägget utan att låta dem passera hjärnan eller redaktionen. Idag handlar det om 2017 års sjätte bästa film, Columbus.

Har kameran rört sig än? Mycket statiska scener. Tankarna går till Ozu förstås. Jag får även lite vibbar av Paterson. Columbus är en snygg stad och känns inte amerikansk. Det kanske är lite mycket uppvisning i snygga bilder, typ Wes Anderson, men det är som sagt ruggigt snyggt.

Filmen gör en ganska intressant analogi mellan arkitektur och mat. Ska man krydda mycket och maximera smakerna eller ska man vara mer subtil?

Ro Laren från Star Trek: The Next Generation, yay!

Finsk arkitektur av far och son Saarinen.

Aaaaah! Äntligen rör sig kameran. Filmen är en skön upplevelse. Den är lugn och innehåller vettiga människor.

Det förekommer en magisk scen när huvudpersonen spelad av Haley Lu Richardson beskriver varför stadens bankbyggnad berör henne. Vi hör inte vad hon säger utan bara musik.

Jag gillar verkligen filmen. Den är långsam, stiliserad, men snygg på rätt sätt. Rar.

Far-son. Mor-dotter. Attention span. Mobil. Googla. Paterson.

Det är lite samma känsla som i Ex Machina. Arkitekturen. Lost in Translation.

Vad är det filmen har? Den är poetisk utan att vara pretto. Den är sann. Arkitektur, den får en att tänka på arkitektur.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Och dagen efter att jag såg Columbus gick jag runt i Stockholm och studerade dess arkitektur

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Tankeström Tagged with , , , , , , , , ,

To Live and Die in L.A. (1985)

26 april, 2020 2 kommentarer

To Live and Die ni L.A. är väl en av William Friedkins mindre kända filmer. Jag skrev om och såg filmen i mars 2004 och om jag minns rätt så fick jag låna filmen på dvd av Movies – Noir som i min text går under namnet Czechflash. Fast det sistnämnda får jag ta tillbaka eftersom jag nu ser att jag tydligen såg filmen på SVT. Kanske var det så att Czechflash tipsade mig om den, helt enkelt.

William Friedkin (The Exorcist, The French Connection) gjorde denna film på det glada 80-talet. Fast i L.A. var det inte så kul kanske. Åtminstone inte för Richard Chance (William L. Pedersen) vars kollega blir mördad av Rick Masters (Willem Dafoe), en ökänd falskmyntare (med östtysk look enligt Czechflash). Chance blir besatt av att sätta dit Masters och skyr inga medel. Tillsammans med nya kollegan Vukovich (John Pankow) inleds jakten på Masters.

Mmm, det var nåt med den här filmen som gav mig en skön känsla. Den inleds med olika vyer och bilder av L.A. och ruskigt fula men roliga förtexter i grälla, gröna färger. Sen får vi se en snutfilm där William L. Pedersen spelar bra som den adrenalinsökande snuten Chance som verkar lite smågalen. Filmen påminde mig om Michael Manns filmer Thief och Manhunter (i den senare spelar för övrigt Pedersen huvudrollen). Jag tänkte lite på Miami Vice också. På ett sätt är det nästan en film noir eftersom varken ”hjälten” Chance eller skurken (förstås) Dafoe är speciellt sympatiska. Ok, Dafoe framstår väl som ett kräk i jämförelse men det är ganska skönt att hjälten inte är fläckfri. Pga detta vilar en mörk stämning över filmen som gör den lite annorlunda.

En annan sak som är skön, som Czechflash skulle uttrycka det, är att människor blir skjutna och att det visas explicit på ett våldsamt sätt. Filmen blev för övrigt censurerad i Sverige. Man klippte den på tre ställen. Vilka ställen det är märks när man ser den (SVT visade den ocensurerad!). De klassiska polisthrillerelementen finns med: Chance och Vukovich går undercover för att komma nära in på Masters, Chance har en egen tjallare, en tjej som han dessutom ligger med, och sen har vi ju då biljakten! Det som sticker ut är att filmen innehåller en hel del oväntade vändningar, inte minst i slutet. Sen har den som sagt en skön stämning. Det är nåt med bilderna och hur Pedersen agerar som gör detta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nedan går jag in på detaljer kring slutet.

<spoiler>
Czechflash, vad var det med det absoluta slutet du inte riktigt gillade? Du tyckte Dafoe skulle ha haft ihjäl Vukovich också, eller? Men det var ändå lite kul att Vukovich, som i början av filmen och speciellt under biljakten var ordentlig och ”by the book” och lite mesig, på slutet övertog Chances tjallerska och även själv hade blivit cynisk och hård. Sen var det var roligt med de där tillbakablickarna som visar vad de tänker på mitt under biljakten. Vukovich har panik och tänker på hur de sköt, som det visade sig, FBI-agenten medan Chance i princip stormtrivs och tänker på ett tidigare bungee jump. Sen undrar jag vad det var för bil, en stor jeep om jag minns rätt, som parkerade i slutet, i den absolut sista scenen innan eftertexterna.
</spoiler>

Arkiverad under Action, Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Heavenly Creatures (1994)

24 april, 2020 4 kommentarer

När jag pluggade till civilingenjör i Uppsala i början av 90-talet så roade några av oss i vår klass (om det nu kallades klass?) med att titta på en kultskräckis som hette Bad Taste. Jag minns inte speciellt mycket från filmen förutom ett får som det gick illa för och en hjärna som typ ramlade ur någons skalle. Att regissören hette Peter Jackson hade jag ingen aning om. Några år senare kom filmen Heavenly Creatures med Kate Winslet i en tidig roll. Regissör var förstås Peter Jackson och det här var tydligen filmen som öppnade Hollywoods dörrar för Nyazeeländaren. Heavenly Creatures är för övrigt en BOATS vilket jag inte nämner i texten som skrevs i februari 2004.

Filmen som Peter Jackson gjorde innan Sagan om Ringen med en ung Kate Winslett i rollen som Juliet. När Juliet kommer ny till en skola blir hon kompis med Pauline (Melanie Lynskey). Ja, inte bara kompis, utan nära vän. Pauline är en tjej som verkar sur på det mesta. Juliet som inte får vidare mycket kärlek av sina föräldrar brukar ta till fantasin för att glömma och bli glad igen. Tillsammans skapar de och i stort sett lever i en fantasivärld. De blir besatta av sin vänskap och deras familjer tycker att den börjar bli smått ohälsosam.

En ganska annorlunda film som har sina ljusa punkter. Den visar på hur vänskap både kan vara bra men också nåt farligt (nästan sekt-aktigt). Det är starka skådespelarinsatser genomgående. Jag störde mig inte nåt nämvärt på Lynskey i början som jag hört att andra gjorde. Däremot tyckte jag att det ibland kunde bli lite väl mycket spring, flams och fnitter. Men det var förmodligen meningen att det skulle kännas så för att visa på hur de två skilde sig från mängden och blev lite obekväma för omgivningen. Jag gillade gestaltningen av deras fantasivärld. Det var ganska smart gjort. Slutet var ganska starkt också.

<spoiler>
Speciellt att Juliet började ångra deras planer på att ha ihjäl Paulines mamma. Men det gick liksom inte att stoppa den rullande snöbollen. Det blev bara några lama försök till eftertanke. Men hon kände att det som de gjorde nog var fel ändå.
</spoiler>

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Wind River (2017)

22 april, 2020 8 kommentarer

Jag älskar snöfilmer. Det har jag alltid gjort. Av nån anledning känns de mysiga. Tänk filmer som A Simple Plan, Død snø, eller gamla western-rullar som utspelar sig i vintriga och klippiga berg, som Death Hunt t ex. Observera att det ska vara snöfilmer som utspelar sig i verkliga snömiljöer med äkta snö, on location. Ingen låtsas-snö som mer brukar se ut som konfetti.

Wind River är en äkta snöfilm och dessutom en filmfilm. Nu är mysig kanske fel ord för att beskriva just Wind River. Rejäl kanske är bättre. Den känns lugn, samtidigt som den ibland inte tvekar att ta i, överraska, och bjuda på våldsamma sekvenser. Framförallt kanske den är väldigt sorglig.

Jeremy Renner spelar, Cory, en spårare och vildmarksexpert som upptäcker en död kvinna från ursprungsbefolkningen i ett reservat. FBI-agenten Jane (Elizabeth Olsen) skickas dit för att reda ut ett eventuellt mord. Jane är som fisken på torra land (bland kyla, snö och hänsynslösa män, även om hon har skinn på näsan) och parar ihop sig med den erfarne Cory för att reda ut vad som har hänt.

Det är Taylor Sheridan som både skrivit och regisserat filmen, och det märks. Andra filmer skrivna av Sheridan är exempelvis Hell or High Water och Sicario och jag känner igen stämningen. Det är lite dystert. Filmerna känner för de utsatta. Det är inte klackarna i taket-filmer direkt. Det finns en stämning av americana och jag vet inte om jag använder ordet i sin rätta bemärkelse. Men det är det ordet jag kommer att tänka på.

En film som kanske varit en influens för Sheridan är John Sayles Lone Star. Även om Wind River inte handlar om ett gammalt mord som skedde för länge sen så har den ett liknande upplägg och skiftar mellan nutid och dåtid på ett snyggt sätt.

Manuset till Wind River är inte utan brister. Jag tycker vissa trådar i historien, och rollfigurer, liksom tappas bort och inte återkomma. Det förekommer en oerhört våldsam och dödlig shootout som bara glöms bort. Vad hände exempelvis med den snälle polisen spelad av Graham Greene?

Överlag är det här dock en på de allra flesta sätt välgjord och välspelad film. Den hade nog haft chans på en topp-10-placering på min 2017-lista men av nån anledning så blev det så att jag såg den dagen efter jag publicerade min lista (som är skriven i sten).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även Sofia och Henke om Wind River så kolla in vad de tycker!

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Tess (1979)

15 april, 2020 4 kommentarer

Jag fortsätter att skicka ut preblogg-recensioner av några av Roman Polanskis tidigare filmer. Idag handlar det om Tess med Nastassja Kinski i huvudrollen och min text skrevs i juni 2004.

Tess är en film som Polanski tillägnar sin fru Sharon Tate, som ju mördades av Charlie Mansons anhang 1969 (min kommentar: eller hur, Quentin?). Sharon ville tydligen, enligt SVT-hallåan, att Roman skulle filmatisera romanen Tess of the d’Urbervilles av Thomas Hardy. Tess (Natassja Kinski) är en ung flicka som växer upp i en fattig familj på 1800-talet i England. Pappan i familjen får reda på att han i själva verket härstammar från d’Urbervilles, en numera utdöd adelssläkt. Fast helt utdöd var inte släkten eftersom familjen faktiskt hittar några vid namn d’Urberville. Dottern Tess skickas dit för att kanske få pengar och/eller arbete. Detta är början på ett tragiskt liv för Tess…

En mycket vacker och välgjord film som till viss del liknar Kubricks Barry Lyndon. Den är inte riktigt lika ambitiöst gjord och musiken är snäppet sämre men mycket av historien är lik även om huvudrollen är en kvinna här. Nastassja Kinski: mm mm mmmm! Det är en så där lite mysig och lång film som spänner över en lång tid och personerna genomgår stora förändringar och råkar ut för mycket tråkigheter. Kinski är enligt mig utmärkt i sin roll. Sen tyckte jag faktiskt slutet, även om det var tragiskt, var ganska bra, eftersom Tess äntligen var till freds med sig själv även om det ledde till att <spoiler> hon blev avrättad</spoiler>.

Filmen känns för mig inte som en Polanski-film direkt men jag lade märke till en scen som jag tyckte var speciell. Jag berättar om den här nedan innanför spoilertaggar.

<spoiler>
Tess blev när hon besökte familjen d’Urberville i början förförd (läs: våldtagen) av sin ”kusin” Alec. Hon blev med barn, ett barn som dog tidigt. När hon sen möter sin kärlek Angel så vågar hon inte berätta det för honom om detta. Precis innan de ska gifta sig lyckas hon dock skriva ett brev som hon sticker in under dörren till hans rum. På morgonen är han glad och som vanligt och Tess tror att allt är ok men sen råkar hon hitta brevet under en matta i hans rum: han har alltså inte läst brevet! Hon får ångest och knycklar ihop brevet för att inte ge det till honom. Nu vågar hon inte. Precis när Tess hittar brevet och inser att Angel inte läst det låter Polanski plötsligt solen lysa rätt in i kameran så att det blir helt vitt. Mycket effektfullt och visuellt eftersom det tydligt visar hur Tess känner sig just i det ögonblicket och att det här var en sorts vändpunkt i filmen eftersom Tess sen inte vågar berätta om sin hemligheten utan bär den inom sig.
</spoiler>

Slutbetyget blir en stark trea. Filmen var bra men nådde inte upp till en fyra. Den är lite för lång och hade vissa sega ”transportsträckor”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Kostymdrama, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Hyresgästen (1976)

12 april, 2020 2 kommentarer

Jag fortsätter att skicka ut preblogg-recensioner av några av Roman Polanskis tidigare filmer. Idag handlar det om Hyresgästen (Le locataire) med Polanski själv i huvudrollen och min text skrevs i augusti 2003.

Då var Polanskis lägenhetstrilogi fullbordad för min del. Förutom Hyresgästen ingår även Repulsion (1965) och Rosemary’s Baby (1968) i filmserien som till stor del utspelas i lägenheter. Här handlar det om Trelkovsky, spelad av Roman Polanski själv, som hyr en lägenhet i Paris. Han har fått veta att den tidigare hyresgästen, en kvinna, har kastat sig ut genom fönstret i ett försök att ta sitt liv. Trelkovsky besöker den svårt skadade kvinnan på sjukhuset och träffar där vänninan Stella (Isabelle Adjani i ruskigt fula glasögon). Hemma i sin nya bostad har Trelkovsky problem med klagande grannar. Detta blir värre och värre och Trelkovsky blir paranoid (eller?) och tror att grannarna är ute efter honom på nåt sätt.

Man får anta att Polanski hemma i Polen har haft ganska jobbiga grannar… Filmen påminner en hel del om Repulsion, då med en paranoid Catherine Deneuve i huvudrollen. Själv tycker jag att Repulsion är bättre och med bättre känsla. Jag tyckte att skildringen av förföljelsemanin var bättre gjord i den filmen. Jag vill dock säga att Polanski funkar bra i rollen som den tafatte och timide Trelkovsky. Speciellt i början uppstår en hel del roliga situationer då Polanski visar prov på bra komisk timing. De första 20 minuterna eller så tyckte jag att filmen var en fyra, men efterhand tappade jag intresset lite, även om det då och då dök upp några sevärda scener med hallucinationer, mm.

Jag vet att en del tycker att detta är Polanskis bästa. Själv är min favorit fortfarande Repulsion. Den var både lite rolig men också med en obehaglig och faktiskt lite läskig stämning som bara bitvis glimtade till i Hyresgästen. Nåväl, filmen är välgjord och sevärd men nåt saknas för att den ska få ett högre betyg än en trea. Vad det är som saknas är alltid svårt att förklara. Ibland räcker det med att man inte är på rätt humör för just den film man ser. Fotot av Sven Nykvist är bra, men eftersom det är väldigt mörkt hela tiden tror jag att det blir ännu bättre om man kan se filmen på bio då vissa detaljer framträder ännu bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Rosemary’s Baby har jag alltså sett, även det på Cinemateket, men jag har inte nån gamml text om den att skicka upp. Jag minns att jag hade hört att det var världens läskigaste film men det jag fick se var en komedi som inte var det minsta läskig utan snarare lite fånig. Dock tyckte jag den var sevärd (3/5). Undrar hur jag skulle uppfatta den idag?

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Cul-de-sac (1966)

10 april, 2020 2 kommentarer

Jag fortsätter att skicka ut preblogg-recensioner av några av Roman Polanskis tidigare filmer. Idag handlar det om Cul-de-sac med bl a Catherine Deneuves syster och min text skrevs i juni 2004.

Donald Pleasence och Françoise Dorléac (Catherine Deneuves storasyster!) spelar ett par som har bosatt sig på ett slott vid kusten. En ganska viktig detalj för handlingen är att tidvattnet gör att det inte går att ta sig dit eller därifrån, om man inte har båt förstås, när det är flod. Hit tar av en slump två brottslingar som misslyckats med nåt sorts brott sin tillflykt. Ett märkligt spel mellan de inblandade inleds.

Ja, vad ska man säga? En ganska märklig film. Jag gillade verkligen de första ca 25 minuterna skarpt. Inledningen med de två gangstrarna var snyggt filmad och mystisk. Vad är det som händer? Vad är det här för typer? Jag fattade inte mycket men blev intresserad. Mannen med den grova rösten, Lionel Stander, som gestaltade en av brottslingarna, var bra och spelade annorlunda. Ja, den andra gangstern var inte helt vanlig heller, spelad av Jack MacGowran. Donald Pleasence gestaltar en märklig figur likaså och hans rollfigurs agerande i filmen är inte helt lätt att fatta. En lätt sinnessjukdom pga av tidigare händelser i hans liv (Agnes?) kanske. Hmmm, ja, jag gillade en hel del i filmen: fotot, de märkliga karaktärerna, mystiken, musiken av Krzysztof Komeda (som även gjorde musiken till Kniven i vattnet), mm. Men spännande blev det aldrig och jag vet inte om det var meningen heller. Det var snarare en svart komedi som tyvärr aldrig tände till riktigt. Inledningen var en fyra men allt eftersom sjönk mitt intresse. Jo, och sen gillade jag verkligen den allra sista scenen i filmen <spoiler>med Pleasence sittandes på stenen i vattnet</spoiler>. Snyggt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Françoise Dorléac dog i en bilolycka i Nice 1967. Tråkigt.

Arkiverad under Drama, Film, Komedi, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Repulsion (1965)

8 april, 2020 4 kommentarer

Jag fortsätter att skicka ut preblogg-recensioner av några av Roman Polanskis tidigare filmer. Idag handlar det om Repulsion med Catherine Deneuve och min text skrevs i augusti 2003.

Det här är en de Polanskifilmer som brukar betecknas som en skräckis men till skillnad från t ex Rosemary’s Baby som jag tyckte var en komedi (vilket förmodligen var meningen) så var det här verkligen en skräckis. Den handlar om fransyskan Carol (Catherine Deneuve) som bor hos sin syster i en lägenhet i London. När systern åker bort med sin pojkvän på semester blir Carol ensam kvar i lägenheten under en tid. Ensam med sina hallucinationer vill säga. Carol blir uppvaktad av en kille (som, visar det sig, stötte på fel tjej), jobbar i en skönhetsbutik, men mest av tiden är hon hemma i lägenheten.

Carol är en udda figur som kan bli fascinerad av en spricka i gatan, hon glömmer möten, kan hamna i trance på jobbet när hon klipper nån tants naglar. Och sen har hon alltså obehagliga hallucinationer.

Jag tyckte det här var en skön film som då och då faktiskt var läskig. Slutet är ganska överraskande. Denevue spelar den här udda tjejen på ett övertygande sätt. Man känner hennes paranoia, som inte är liten. Nu i efterhand kommer jag och tänka lite på filmen May som jag såg tidigare i år på Midnight Movie Madness på Sture. Betyget blir 4-/5. En av mina favoriter av Roman.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
Jag gillade hur Polanski vaggade in tittaren i en falsk (skulle det visa sig) trygghet de första 20 minuterna av filmen då inget egentligen händer, innan Carol får sin första hallucination. Hon är på jobbet, träffar en kille, är på väg hem från jobbet ackompanjerad av skön musik, kommer hem och pratar med systern. Nästa dag likadant. Sen plötsligt när hon tittar i en spegel dyker en mansgestalt upp i den. KADAM! En riktig hoppscen.
</spoiler>

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →