Missing (1982)

17 februari, 2021 Lämna en kommentar

Jag har bara sett två filmer av den grekiskfödda regissören Costa-Gavras (förkortning för Konstantinos Gavras). De två filmerna är dels Le couperet (Mördande konkurrens) som kom så sent som 2005, och dels den 80-talsfilm det handlar om idag. Min preblogg-text om Missing skrevs i juli 2004.

Jack Lemmon spelar pappan till sonen Charlie (John Shea) som försvunnit i Chile under kuppen 1973 (som ju USA var inblandade i). Tillsammans med Charlies fru (Sissy Spacek) så försöker han hitta sonen.

Mmm, det är en välgjord och realistisk film utan några spekulativa eller slemmiga avsnitt. Den är relativt torr (på ett positivt sätt) som gör att den känns realistisk. Den påminner lite om några av John Sayles politiska filmer, typ Men with Guns. Lemmon är, inte oväntat, bra. Han spelar utmärkt, först en ganska naiv pappa som tror på de amerikanska myndigheterna och tycker att Charlies fru är konstig som inte litar på amerikanerna i Chile. Sen börjar han inse att det ligger mer bakom. Han kommer även närmare sin son som han avfärdat som något av en drömmare utan ambitioner. Ibland blir det gripande men filmen kommer aldrig till nåt riktigt klimax utan det hela rinner liksom ut i sanden. Det fanns en del fyndiga bildlösningar som t ex när olika personer berättade vad som hade hänt när Charlie fördes bort av tio soldater… eller var det bara två? Försvunnen är sevärd och känns lite som en dramadokumentär, vilket inte är ett negativt omdöme i sig i just det här fallet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Ljuva dagar (2002)

14 februari, 2021 Lämna en kommentar

Det är inte ofta man ser ungerska filmer. Jag kommer osökt att tänka på en ungersk film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2010: den något udda Bibliothèque Pascal. Se den istället för Ljuva dagar, eller Szép napok (cool titel dock) som den heter på ungerska. Min preblogg-text om Szép napok skrevs i maj 2004.

Denna ungerska film ingick i en serie med filmer från de nya EU-länderna som SVT visade nyligen. Den handlar om en bror, en syster och deras fattiga och kriminella bekantskapskrets. Brorsan har precis blivit fri efter en fängelsevistelse. Syrran har precis fått ett barn som hon själv inte fött. Den riktiga mamman har fått jobba i hennes tvätteri och fått betalt men vill sen få tillbaks sitt barn. Brorsan blir intresserad av henne.

Nja, här fanns det faktiskt potential. Det som jag lade märke till direkt var det annorlunda fotot. Vackra färger och lite annorlunda ljussatt. Bildlösningar som inte var standardmässiga. Det var bra. Men sen tyckte jag bara filmen var jobbig i övrigt. Det är en sorts film noir eftersom ingen av personerna är sympatiska. De gör misstag och tar ständigt fel beslut. Jag får ingen känsla alls för någon. Det är vackra bilder med ”fula” människor och jag förstod inte poängen med filmen alls. Nä, några ”ljuva dagar” var det verkligen inte frågan om här. Även om det kanske är orättvist (jag vet ju inget om någons bakgrund) så kändes det som: ja, ja, ni får väl skylla er själva. Snudd på bottenbetyg faktiskt. Jag blev varken berörd, ledsen eller glad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Die Fälscher (2007)

10 februari, 2021 6 kommentarer

Die Fälscher, eller Falskmyntarna som den fick heta i Sverige, vann en Oscar för 2007 års bästa utländska film. Efter att ha läst min korta preblogg-text från maj 2010 så verkar jag ganska kallsinnig inför filmen. Jag noterar att jag tyckte huvudpersonen var osympatisk, och då väcks ju den frågan tilll liv igen: kan man gilla en film med en osympatisk huvudperson? Nej, vänta nu, frågan är felformulerad. Frågan borde vara: kan man gilla en film med en huvudperson som är både ointressant och okarismatisk? Och då är nog svaret nej. Osympatisk, däremot, behöver inte vara nåt negativ.

Falskmyntarna handlar om judar som arbetar med att trycka upp falska pund- och dollarsedlar i ett nazistiskt fångläger i andra världskrigets slutskede. Nånting gör att jag inte dras in i filmen helt. Jag vet inte, men jag tyckte inte huvudpersonen Sally (Karl Markovics) var en speciellt intressant person. Visst, lite annorlunda är det med en hjälte som inte är god utan snarare tvärtom. Sally ser egoistiskt på tillvaron; han vill överleva. Vissa frågor uppstår dock. Ska man överleva till varje pris även om det innebär att man hjälper sina förtryckare och det samtidigt som andra dödas skoningslöst? Jag tycker aldrig riktigt filmen når sin höjdpunkt som t ex nån form av uppgörelse eller samförstånd mellan Sally och hans medfånge Burger (August Diehl). De båda har en annorlunda syn på just de frågor som jag nämnde ovan. Lägerchefens fru var en typisk kliché som filmen inte behövde. Dit hörde väl möjligen även sadistiske lägervakten Holst. Slutet och början av filmen band väl ändå ihop det hela hyfsat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Historisk film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Searchers (1956)

31 januari, 2021 4 kommentarer

Tidigare i veckan skrev jag om västern-rullen News of the World och jag drog en uppenbar parallell till John Ford-filmen The Searchers (eller Förföljaren på svenska). Som Henke påpekade i en kommentar så hänger de bägge filmerna samman tematiskt men inte när det gäller den direkta handlingen. Men att dra den parallellen var ofrånkomligt. När jag nu läser igenom min korta preblogg-text om The Searchers, som skrevs i augusti 2003, så blir jag nästan chockad över hur mycket jag ogillade filmen. Jag menar, man måste ju ta hänsyn till vilken tidsera filmen gjordes i. Eller hur? Att fokusera på fördomar, rasism och förlegad kvinnosyn gör ju att man inte ser filmens verkliga kärna, vad den egentligen handlar om? Ska man verkligen underkänna en film på såna grunder? Oklart.

Jag har sett Förföljaren (The Searchers, 1956) regisserad av John Ford med John Wayne i huvudrollen som indianhataren Ethan som är på jakt efter det indiangäng som dödat hans familj (bror med fru och barn) och tillfångatagit en systerdotter.

Jag orkar inte berätta mer om handlingen för faktum är att jag tyckte det här var en rent ut sagt usel film. För det första tycker jag skådisarna (t.o.m. John Wayne) mest hör hemma i nån buskisrevy med Stefan & Krister (*kräk*). För det andra är den full med fördomar, rasism och förlegad kvinnosyn så att det blir jobbigt. Nån förklaring till varför indianerna gjort som de gjort ges inte. De är bara vildar och framställs inte som riktiga människor. De har i princip inga repliker överhuvudtaget.

Kvinnorna gör ingenting i filmen, förutom att bli tillfångatagna, duka bordet, bjuda på kaffe, läsa brev, eller stå utanför dörren på ranchen för att antingen ta farväl eller välkomna sina stora starka cowboysare. För det sista och det viktigast när det gäller betyget som filmen får: den är helt och absolut ospännande. Betyget blir alltså 1+/5. Pluset är för Natalie Wood, som den kidnappade systerdottern, och de vackra naturbilderna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 1, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , ,

News of the World (2020)

27 januari, 2021 7 kommentarer

I denna västern som jag fick tips om från Henke spelar Tom Hanks en nyhetsuppläsare som åker runt från den ena hålan till den andra i 1870-talets Texas. Nyhetsuppläsare? Ja, han läser helt enkelt upp ett urval av nyheter från tidningar för folk i respektive hålas samlingssal. Den tidens CNN.

En bit in i filmen hamnar en ung flicka, Johanna/Cicada, i knät på Hanks. Hon är vit men klädd som om hon vore en infödd amerikan. Det visar sig att hon kidnappats som bebis från sina tyska nybyggarföräldrar och vuxit upp hos ursprungsbefolkningen, närmare bestämt hos stammen Kiowa. Det faller på en motvillig Hanks att föra tillbaka Johanna till sina överlevande släktingar.

Ja, här finns det ju en tydlig koppling till den mycket kända västern-klassikern The Searchers. Där är det John Wayne som ska för tillbaka Natalie Wood till ”civilisationen”. En skillnad jämfört med den är att ursprungsbefolkningen knappt förekommer i News of the World. De syns då och då i periferin, långt borta i bakgrunden. Däremot så förekommer de ju indirekt, så att säga, dels i form av Johannas språk och dels i form av de illdåd de har begått.

Jag kommer även att tänka på Coen-brödernas True Grit (ja, även där finns ju en John Wayne-förlaga) och även X-Men-filmen Logan. Både True Grit och Logan är dock klart bättre än News of the World.

Jag tycker är News of the World en bra film. Den blåste mig dock inte av banan. Relationen mellan Hanks och Johanna är intressant. Det finns ofta nåt roande och rörande när en grumpy old man får ett flickebarn på halsen och sakta men säkert mjuknar. Både Hanks och Johanna har sin beskärda del av tragik i sitt liv. Skillnaden är väl att Hanks kommer ihåg tragiken tydligt (och förtränger den) medan Johanna är en rotlös person utan att hon själv kanske är medveten om varför, eller åtminstone helt utan egen förskyllan.

Hela tiden i för- eller bakgrunden så blir vi påminda om konflikten mellan nord- och sydstaterna i USA, och Hanks är en gammal sydsstatssoldat. Det här utspelar sig ju efter inbördeskriget men sydstaterna är på intet sätt nöjda med att deras land patrulleras av yankees.

Det förekommer en del spänningsinslag, bl a en bra filmad shootout när Hanks och Johanna är jagade av tre punks som vill sälja Johanna som slav. Hanks visar prov på gamla soldattakter. Och regissören Paul Greengrass visade prov på hur man effektivt skapar en bra intensitet. Jag var förresten, av nån anledning, överraskad över att det var Greengrass som var filmens regissör. Jag har inte kopplat Greengrass med västern-genren tidigare.

Allt som allt, en bra film med ett slut som väl nånstans var oundvikligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att se vad han tyckte om filmen. Goda eller dåliga nyheter?

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , ,

Green Zone (2010)

10 januari, 2021 2 kommentarer

Green Zone är nog en av Paul ”Mr Shaky Cam” Greengrass minst kända filmer (troligen för att det även är en av hans sämre). Det är en krigsfilm (of sorts) där Matt Damon letar efter, men inte hittar, massförstörelsevapen i Irak. Min preblogg-text skrevs i maj 2010.

Den handhållna kameran störde mer än den gav nerv. Dessutom går det hetsiga fotot inte riktigt ihop med konspirationskänsla. Det funkade bra i Bourne-filmerna och i Bloody Sunday men inte här. Historien i filmen kändes meninglös. Den gav mig inget. Miller (Matt Damon) var maktlös. Det fanns ingen spänning, ingen konspiration att avslöja, eftersom vi redan visste vad som skulle avslöjas (att det inte fanns några WMDs). Berättandet är enformigt, och jag är helt ointresserad av rollfigurerna. Ja, det känns inte som riktiga människor ens. Och när en film inte har intressanta rollfigurer så måste historien, actionscener, vara nåt extra. Det var det inte här. Det är bara ett virrvarr av gränder i Bagdad. Helikoptrar åker kors och tvärs. Man skjuter med kulspruta. Man gör det mesta utom att hitta dabbeljuemdis. Nåt jag ändå gillade var kontrasten mellan hur det var ute i Bagdads krigsmiljö jämfört med hur det var inne på palatset med pool, stor lunchmatsal, och olika typer av myndighetsamerikaner. Och så har Matt Damon har ett obehagligt nollställt ansikte ibland. Man vet liksom inte om han i nästa ögonblick ska brista ut i gråt eller skjuta nån i skallen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Drama, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Ballast (2008)

8 januari, 2021 Lämna en kommentar

I onsdags handlade det om Henry Poole Is Here, en film som jag såg under Stockholm Filmfestival 2008. Även dagens film avnjöts (kanske fel ord) under 2008 års festival. Nu ska sägas att Ballast nog är mer lik den dystra Wendy and Lucy (även det en festivalfilm från 2008) än Luke Wilson-filmen/komedin om Henry Poole.

Tjoho! Sista festivalrecensionen kommer här. Ballast är faktiskt mer avskalad och dyster än Wendy and Lucy som jag också såg på festivalen. Den utspelar sig på landslandsbygden i Mississippi där 12-årige James försöker växa upp med trasiga familjeförhållanden: pappan har precis tagit sitt liv och James farbror verkar ha blivit apatisk. Man kastas direkt in i den dystra handlingen utan nån som helst uppbyggnad. Samtliga personer är dystra och deppiga, i princip handlingsförlamade. Och alla verkar arga på varandra. Alla utom den snälle vite grannen som försöker hjälpa till genom att bjuda på stek. Det lyckas sådär. Hur lyckas då filmen? Nja, sådär. Den är för seg helt enkelt. Det var i dystraste laget. Jag gillade de avskalade miljöerna men istället för att vara fängslande blir filmen tråkig. Kanske hade jag uppskattat den mer om det hade varit den första filmen jag såg på festivalen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Anekdot från visningen: Två ord: fransk text. Ja, det var textat på franska (!) vilket kan ha bidragit till ett lägre betyg. Det störde, främst i början när man inte kunde låta bli att titta ner på texten. Lite kul var det dock eftersom man (läs: jag) kunde fräscha upp sin (läs: min) franska. En annan sak som nog bidrog till att jag inte uppskattade filmen var att det var min sista film på festivalen och jag helt enkelt var mätt… på s.k. kvalitetsfilm.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , , ,

Henry Poole Is Here (2008)

6 januari, 2021 Lämna en kommentar

Under Stockholm Filmfestival i höstas så blev det en online-festival för min del. Sex filmer sågs plus 3 Face2Face. Nu när Göteborg Filmfestival står för dörren så funderar jag på att uppleva den festivalen på samma sätt. Ja, nu går det ju inte att uppleva den på nåt annat sätt eftersom inga fysiska visningar kommer att äga rum. Ja, förutom visningarna för den ensamma besökaren på Pater Noster. Tillbaka till Stockholm Filmfestival och filmen Henry Poole Is Here som jag såg och skrev om under 2008 års festival.

Luke Wilson spelar en man som flyttar in i ett hus i en förort för att fly undan livet <>och döden</spoiler>. Hans försök att hålla sig ensam hindras dock av snälla och ”jobbiga” grannar, speciellt Esperanza (Adriana Barraza från Babel) som påstår att en fuktfläck på Wilsons hus i själva verket är Jesus ansikte.

Henry Poole Is Here är en typisk indiedramakomedi och det behöver ju inte vara fel. Vi får ganska skön laid back humor och så lite dramatik och romantik på det. Filmen puttrar på i ett mysigt tempo. Vissa verkar anse att filmen är kristen propaganda men jag tänkte inte alls på det. Jag tyckte det handlade om att leva i nuet, rent generellt. Vissa verkar också anse att soundtracket är strålande. Själv tyckte jag det blev lite väl många partier med musik och då mest i form av en typisk indiegitarrpop. Filmen är lite väl stöpt i indie-formen helt enkelt, i alla fall för att sticka ut. Wilson är bra men det finns tendenser till att han har ett lite påklistrat lidande ansiktsuttryck i stora delar av filmen (min kommentar: lite som Maria Falconetti i La passion de Jeanne d’Arc). Det blir i slutändan godkänt till Henry Poole Is Here.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Anekdot från visningen: Nja, skön lite loj stämning på eftermiddagen och en amerikansk indiefilm. Helt rätt.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , , , ,

The Bells Go Down (1943)

3 januari, 2021 Lämna en kommentar

En gång i tiden när jag körde ett film noir-tema behövde jag få tag i tre noir-rullar där James Mason spelade huvudrollen. Jag hittade till slut en Mason-box där de tre filmer ingick samt även två andra filmer som inte tillhörde genren film noir. En av dessa icke-svarta filmer var The Bells Go Down och min text om den skrevs i juli 2008. Den andra Mason-filmen som inte var en film noir var för övrigt The Man in Grey som jag skrev om för ett tag sen.

James Mason spelar i The Bells Go Down en stel brandofficer som motvilligt får uppdraget att lära upp en grupp frivilliga brandmän under andra världskriget. Det här visade sig vara en utomordentligt fånig brittisk rekryteringsfilm. Den är fånig men ändå intressant eftersom man kan dra paralleller till en del amerikanska filmer som hyllar sina brandmän efter 11 september. Mason är hyfsat rolig när han ska läxa upp ”drägget” som tagit värvning i den frivilliga brandkåren samtidigt som han försöker få ihop det med sin tjej som jobbar i telefonväxeln (var annars?) på brandstationen. Nä, handlingen är fånig. Det är så där hurtigt och töntigt – tänk farsartat lustspel – och ibland överdrivet sentimentalt. Men, men, filmen hade säkert funkat om man hade sett den i London under de tyska bombningarna under andra världskriget. Dock inte nu, tyvärr.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Badlands (1973)

30 december, 2020 2 kommentarer

När jag skrev om Roy Anderssons debutfilm En kärlekshistoria så kallade jag Andersson för Sveriges svar på Terrence Malick. Det jag syftade på var den låga produktionstakten efter debuten. Precis som för Andersson så kom Malicks första film Badlands under tidigt 70-tal och den följdes av ytterligare en film fem år senare. Efter det så blev det tyst (förutom kort- och reklamfilmer för Anderssons del). 20 år efter den andra filmen så kom till slut den tredje filmen för de båda. För Anderssons del var det Sånger från andra våningen (2000) och för Malick var det The Thin Red Line (1998). Min kortkorta preblogg-text om Badlands skrevs i april 2003.

Badlands (Det grymma landet) är Terrence Malicks första långfilm. Det är en sorts Bonnie and Clyde fast helt utan känsla, nerv eller poäng. Malick gör mig besviken igen. Precis som var fallet med Den tunna röda linjen så tycker jag inte det här var nån höjdare. När det enda positiva man kommer att tänka på är att det är mycket vackert foto så brukar det oftast betyda att man sett en rätt så dålig film. Den påminner en hel del om Michelangelo Antonionis Zabriskie Point (1970) om nu nån sett den filmen. Slutet i Zabriskie Point var så ballt att den fick en trea i betyg men till Badlands blir det inte mer än 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Neo Noir, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →