Tystnaden efteråt (2000)

Volker Schlöndorff (coolt namn!) är en relativt känd tysk regissör som var en del av Den Nya Tyska Filmen under 60- och 70-talet tillsammans med bl a Werner Herzog, Wim Wenders, Rainer Werner Fassbinder och Schlöndorffs fru Margarethe von Trotta. Förutom Tystnaden efteråt har jag sett Katharina Blums förlorade heder. Schlöndorffs mest kända film, som jag dock inte har sett, är nog Blecktrumman från 1979. Den vann både Guldpalmen och en Oscar för bästa utländska film. Min korta preblogg-text om Die Stille nach dem Schuß, som den heter på tyska, skrevs i oktober 2004.

Tystnaden efteråt är en relativt välgjord och intressant film av tysken Volker Schlöndorff som på 70-talet gjorde filmen Katharina Blums förlorade heder som jag har sett. Liksom den filmen är Tystnaden efteråt en film som skildrar det tyska samhället och dess förhållande till terrorister. Det är ingen spektakulär film utan det hela känns väldigt dokumentärt och realistiskt. Det förekommer ganska fula, och alltså passande, miljöer och kläder eftersom det utspelar sig på 80-talet i Östtyskland. Det var intressant att få en inblick i hur terrorister (i alla fall just dessa tyska terrorister) möjligtvis resonerar och att det handlar om ganska vanliga men väldigt naiva människor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Rosetta (1999)

De belgiska misärbröderna Dardenne är en regissörduo som hängt med mig genom mitt filmliv. De gör realistiska dramer om utsatta människor eller människor i utsatta situationer. Nuförtiden ser jag enbart deras filmer under Malmö Filmdagar (Deux jours, une nuit och Den okända flickan). Sen tidigare har jag även skrivit om Barnet. En Dardenne-film som står på ska-se-listan när jag är sugen på misär är Sonen. Min korta och osammanhängande preblogg-text om Guldpalmsvinnaren Rosetta skrevs i oktober 2004.

Rosetta är en stark film av de belgiska bröderna Dardenne. Belgien verkar inte vara nåt höjdarland i alla fall inte om man ska lita på den här filmen (min kommentar: förlåt, Belgien!”). Ett närgånget foto med handkamera gör att man kommer nära skådisarna och främst då Émilie Dequenne i titelrollen som flickan som bor med sin alkoliserade mamma i en husvagn på en campingplats. Rosetta försöker desperat behålla sina jobb, om hon nu kan få tag i nåt. Och vad är viktigast? Ens vänner eller ett jobb? Hon litar inte på nån och har märkliga saker för sig. Efter arbetsdagen går hon varje dag till campingplatsen genom skogen för att ta på sig sina stövlar som hon förvarar där i ett gömsle. Det är en ganska jobbig film om att hur svårt det kan vara att leva ett normalt liv hur mycket man än vill det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ratcatcher (1999)

Lynne Ramsay är något av en favoritregissör. Ingen av de filmer som jag har sett – Morvern Callar, We Need To Talk About Kevin, You Were Never Really Here och dagens film Ratcatcher – har fått sämre betyg än 3/5. Min preblogg-text om just Ratcatcher skrevs i juli 2003 och jag måste ha sett den på Cinemateket.

Det är här Lynne Ramsays debutfilm som hon gjorde innan Morvern Callar som ju gick på bio nyligen. Den utspelar sig i Glasgow 1973 och det är strejk bland sophämtarna. Tolvåriga James och hans familj bor i ett fattigt område och soporna ligger i stora högar utanför hyreshusen eftersom ingen hämtar dem. Där finns också en smutsig kanal som barnen brukar leka vid. Under ett låtsasbråk sker en olycka och James råkar döda en kompis. James blir förstås rädd och vågar inte säga nåt. Detta hänger som en ond skugga över James och resten av filmen. För att komma ifrån både sin tillvaro (pappan är inte alltför snäll) och sina tankar på olyckan tar James bussen till utkanten av stan där man bygger nya fina hus precis vid ett vackert sädesfält. Han drömmer att familjen ska få flytta dit.

Jag gillar den här filmen. Ramsay har en alldeles egen stil, ett lätt surealistiskt berättande, annorlunda klippning och bilder. En sorts bildpoesi skulle man kunna säga. Fastän den utspelas i fult område bland slitna hus, sopor och smutsigt vatten, så är det ändå en väldigt vacker film. Jag ger den 4/5. Rekommenderas om ni vill se nåt annorlunda men bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kramer vs. Kramer (1979)

Robert Benton? Ringer det en klocka? Inte hos mig i alla fall. För mig är det ett helt okänt namn. Det visar väl att trots hur mycket man tror sig veta om film som finns det alltid mer att lära. Robert Benton har regisserat och/eller skrivit manus till ett gäng kända filmer som Bonnie and Clyde, What’s Up, Doc?, Superman och inte minst dagens film Kramer vs. Kramer. Min korta preblogg-text om den skrevs i september 2004.

Dustin Hoffman och Meryl Streep spelar äkta makar i detta drama om rättegångsprocessen om vem som ska ha vårdnaden om deras son Billy.

Mjaha, jag hade hört en hel del om den här filmen, från roadie bl a (min kommentar: en gammal filmforum-kompis som vurmade för filmen), men det blev nog lite av en besvikelse känns det som. Det var ca två veckor sen jag såg den nu och den verkar inte ha gjort något större intryck. Ok, Hoffman är utmärkt och jag greps lite av hans försök att desperat fixa nytt jobb t ex. Det mesta går emot honom då. Annars vet jag inte, jag tycker inte det händer så mycket egentligen. Jag har svårt att komma med några bra motiveringar till varför jag tycker som jag tycker. Alltså, det är ju ingen dålig film. Det är bra skådespelare, välregisserat och den känns realistisk men jag greps aldrig riktigt av historien. Så, sorry, roadie, men inga tårar rullade nerför mina kinder. En stabil trea blir det ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

2009 Lost Memories (2002)

Sommaren 2004 ägde en asiatisk filmvecka rum på den fina biografen Grand i Stockholm. Jag såg tre av filmerna: Bong Joon-hos seriemördarklassiker Memories of Murder, martial arts-spektaklet The Legend of Evil Lake och slutligen 2009 Lost Memories, det alternativhistoria-actiondrama det handlar om idag.

Detta var den första filmen jag såg på den asiatiska filmveckan som pågår på Grand i Stockholm! Upplägget i denna sydkoreanska rulle är ganska intressant. Det är nämligen så att den utspelas år 2009 i Korea efter att Japan varit allierade med USA under andra världskriget och sedemera varit på den vinnande sidan. Atombomberna släppte USA över Tyskland istället för Japan. Korea är inte ett eget land utan är en del av Japan efter att Japan inte gett upp Korea efter andra världskrigets slut. Orsaken till detta är enligt filmen att en mördare misslyckades med att skjuta ihjäl en japansk politiker år 1909 och därmed så ändrades historien. På riktigt i vår verklighet så lyckades mördaren.

Nu är det alltså år 2009 i den ändrade verkligheten där Korea alltså är en ”delstat” i Japan. Huvudperson i filmen är Sakamoto, en koreansk poliskommissarie som utreder ett attentat av koreanska terrorister som kämpar för ett fritt Korea. Sakamoto lider också av en sorts syner där han ser händelser som han på nåt sätt tror han varit med om fast han inte minns dem. Efter ett tag inser Sakamoto att en gammal koreansk artefakt, en stenhalvmåne, spelar en viktig roll för terroristerna.

Och så blir det lite tidsresor också.

Som sagt, filmens idé är häftig. Tidsresor och parallella verkligheter är gott, gott, gottigottgott. Speciellt eftersom man här också ändrat hela jordens historia. Men det hjälper liksom inte med en bra idé om filmen i övrigt är smetig, överdramatisk och fylld med 10 minuters skjuta-skjuta-skjuta-actionscener som man till slut gäspar av. Många scener var alltså för långdragna med för pampig, slemmig musik och känslorna som vi ska känna var i manus trolilgen skrivna med tredubbla lager med röd tusch. Men ok, jag ska erkänna att actionscenerna var ganska maffiga innan jag hann tröttna.

Det förekommer en del logiska luckor. Jag har tänkt lite nu efteråt och jag förstår inte vad det misslyckade mordet har med saken att göra egentligen. I själva verket var det så att det mordet som i vår verklighet faktiskt ägde rum gjorde att Japan styrde Korea med än hårdare hand. Den avgörande skillnaden var att Japan blev allierat med USA under andra världskriget och därför ”vann” kriget och slapp lämna ifrån sig Korea men kopplingen mellan detta och det misslyckade mordet görs aldrig. Nåja, det störde inte mig under filmen eftersom jag inte hade full koll på Koreas och Japans historia innan jag såg den. (Jag har läst på lite nu.) Filmen är nog ganska nationalistisk (inte för att det störde mig) och mördaren Ahn Choong-kun räknas tydligen som patriot och nationalhjälte i Sydkorea. Dessutom har han fått ett rörelsemönster i Taekwondo uppkallat efter sig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Marius et Jeannette (1997)

Runt sekelskiftet var den franske regissören Robert Guédiguian rätt som omtalad och jag såg två av hans filmer. Idag pratas det väl knappt nåt alls om honom, vad jag vet. Guédiguian har ändå varit mycket aktiv och i princip gjort en ny film vartannat år. Hmm, kanske skulle man kolla upp några av hans senare filmer? Min preblogg-text om Marius et Jeannette skrevs i augusti 2004. De årstidsfilmer jag klankar ner på i texten är alltså Éric Rohmers fyra filmer som går under samlingsnamnet Contes des quatre saisons. Det kommer texter om dessa så småningom.

Robert Guédiguian har gjort en mycket bra film som heter Den lugna staden (La ville est tranquille från år 2000). Den handlar om Marseille och de motsättningar och spänningar som finns i den ganska fattiga staden vid Medelhavet. Marius och Jeannette är lättsammare i tonen men lite allvar finns i bakgrunden. I filmen vi får lära känna ett gäng grannar, bl a Jeannette, i ett kvarter intill en byggplats där Marius jobbar som vakt. De båda huvudpersonerna träffas när Jeannette försöker stjäla några burkar färg men blir upptäckt av Marius.

För mig kändes det ganska skönt att se en fransk film som var långt ifrån Éric Rohmers tillgjorda, konstlade och dialogtyngda årstidsfilmer. Här har personerna inte en filosofiföreläsning varje gång de öppnar munnen. Det är en sorts må-bra-film med en skön stämning när grannarna gnabbas och grälar alternativt skrattar och äter middag tillsammans. Jeannette (Ariane Ascaride) är en skön figur med ett hett temprament, vilket leder till att hon bl a får sparken från sitt jobb. Hon kan helt enkelt inte hålla munnen stängd. Jag skrattade några gånger under filmens gång vilket var ganska oväntat eftersom jag trodde det skulle vara ett mer allvarligt drama (vilket var fallet med Den lugna staden). En fyra kanske är i överkant men som kontrast mot Rohmers blaha-filmer blir det ändå en svag sådan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fröken Julie (1999)

Världens bästa filmår 1999 kom en filmatisering av Ågust Strindbergs pjäs Fröken Julie. Just för att det är en svensk pjäs från början så kändes det fel att använda den engelska titeln trots att det är en brittisk film. Miss Julie känns fel i mina öron. Fröken Julie heter pjäsen. Samtidigt som jag skriver det så är det lustigt hur Strindberg har valt franskklingande namn på sina karaktärer. Min text om Fröken Julie skrevs i augusti 2004.

August Strindberg skrev pjäsen Fröken Julie år 1888. Den handlar om den omöjliga ”kärleken” mellan betjänten Jean och grevens dotter Julie. Denna filmatisering gjordes 1999 och är regisserad av Mike Figgis med Saffron Burrows och Peter Mullan i huvudrollerna.

Njaha, det här var filmad teater vilket i sig inte behöver vara fel men om det är dålig teater så gör det inte saken bättre eftersom man inte kan njuta av andra saker som foto, bildlösningar och klipp etc. Min åsikt är att detta var dålig teater. Jag tyckte inte Saffron Burrows passade för fem öre i rollen som Julie. Att det skulle finnas någon kärlek mellan Jean och Julie var inget jag märkte. Det kändes bara som om de lekte med varandra. Det blev aldrig på riktigt. Nej, jag hade velat ha svensk regissör här. Då hade det blivit lite mer intensivt tror jag. Nu finns det tydligen en film i regi av Alf Sjöberg från 1951 fast den har jag inte sett, men jag tror den är mycket bättre. Ok, Peter Mullon som Jean är ganska ok men tyvärr är Burrows värdelös som Julie. Hon spelar över nåt så enormt. Slutligen så var dekoren, speciellt den som skulle vara utomhus, under all kritik.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Missing (1982)

Jag har bara sett två filmer av den grekiskfödda regissören Costa-Gavras (förkortning för Konstantinos Gavras). De två filmerna är dels Le couperet (Mördande konkurrens) som kom så sent som 2005, och dels den 80-talsfilm det handlar om idag. Min preblogg-text om Missing skrevs i juli 2004.

Jack Lemmon spelar pappan till sonen Charlie (John Shea) som försvunnit i Chile under kuppen 1973 (som ju USA var inblandade i). Tillsammans med Charlies fru (Sissy Spacek) så försöker han hitta sonen.

Mmm, det är en välgjord och realistisk film utan några spekulativa eller slemmiga avsnitt. Den är relativt torr (på ett positivt sätt) som gör att den känns realistisk. Den påminner lite om några av John Sayles politiska filmer, typ Men with Guns. Lemmon är, inte oväntat, bra. Han spelar utmärkt, först en ganska naiv pappa som tror på de amerikanska myndigheterna och tycker att Charlies fru är konstig som inte litar på amerikanerna i Chile. Sen börjar han inse att det ligger mer bakom. Han kommer även närmare sin son som han avfärdat som något av en drömmare utan ambitioner. Ibland blir det gripande men filmen kommer aldrig till nåt riktigt klimax utan det hela rinner liksom ut i sanden. Det fanns en del fyndiga bildlösningar som t ex när olika personer berättade vad som hade hänt när Charlie fördes bort av tio soldater… eller var det bara två? Försvunnen är sevärd och känns lite som en dramadokumentär, vilket inte är ett negativt omdöme i sig i just det här fallet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ljuva dagar (2002)

Det är inte ofta man ser ungerska filmer. Jag kommer osökt att tänka på en ungersk film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2010: den något udda Bibliothèque Pascal. Se den istället för Ljuva dagar, eller Szép napok (cool titel dock) som den heter på ungerska. Min preblogg-text om Szép napok skrevs i maj 2004.

Denna ungerska film ingick i en serie med filmer från de nya EU-länderna som SVT visade nyligen. Den handlar om en bror, en syster och deras fattiga och kriminella bekantskapskrets. Brorsan har precis blivit fri efter en fängelsevistelse. Syrran har precis fått ett barn som hon själv inte fött. Den riktiga mamman har fått jobba i hennes tvätteri och fått betalt men vill sen få tillbaks sitt barn. Brorsan blir intresserad av henne.

Nja, här fanns det faktiskt potential. Det som jag lade märke till direkt var det annorlunda fotot. Vackra färger och lite annorlunda ljussatt. Bildlösningar som inte var standardmässiga. Det var bra. Men sen tyckte jag bara filmen var jobbig i övrigt. Det är en sorts film noir eftersom ingen av personerna är sympatiska. De gör misstag och tar ständigt fel beslut. Jag får ingen känsla alls för någon. Det är vackra bilder med ”fula” människor och jag förstod inte poängen med filmen alls. Nä, några ”ljuva dagar” var det verkligen inte frågan om här. Även om det kanske är orättvist (jag vet ju inget om någons bakgrund) så kändes det som: ja, ja, ni får väl skylla er själva. Snudd på bottenbetyg faktiskt. Jag blev varken berörd, ledsen eller glad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Die Fälscher (2007)

Die Fälscher, eller Falskmyntarna som den fick heta i Sverige, vann en Oscar för 2007 års bästa utländska film. Efter att ha läst min korta preblogg-text från maj 2010 så verkar jag ganska kallsinnig inför filmen. Jag noterar att jag tyckte huvudpersonen var osympatisk, och då väcks ju den frågan tilll liv igen: kan man gilla en film med en osympatisk huvudperson? Nej, vänta nu, frågan är felformulerad. Frågan borde vara: kan man gilla en film med en huvudperson som är både ointressant och okarismatisk? Och då är nog svaret nej. Osympatisk, däremot, behöver inte vara nåt negativ.

Falskmyntarna handlar om judar som arbetar med att trycka upp falska pund- och dollarsedlar i ett nazistiskt fångläger i andra världskrigets slutskede. Nånting gör att jag inte dras in i filmen helt. Jag vet inte, men jag tyckte inte huvudpersonen Sally (Karl Markovics) var en speciellt intressant person. Visst, lite annorlunda är det med en hjälte som inte är god utan snarare tvärtom. Sally ser egoistiskt på tillvaron; han vill överleva. Vissa frågor uppstår dock. Ska man överleva till varje pris även om det innebär att man hjälper sina förtryckare och det samtidigt som andra dödas skoningslöst? Jag tycker aldrig riktigt filmen når sin höjdpunkt som t ex nån form av uppgörelse eller samförstånd mellan Sally och hans medfånge Burger (August Diehl). De båda har en annorlunda syn på just de frågor som jag nämnde ovan. Lägerchefens fru var en typisk kliché som filmen inte behövde. Dit hörde väl möjligen även sadistiske lägervakten Holst. Slutet och början av filmen band väl ändå ihop det hela hyfsat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep