Ljuva dagar (2002)

Det är inte ofta man ser ungerska filmer. Jag kommer osökt att tänka på en ungersk film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2010: den något udda Bibliothèque Pascal. Se den istället för Ljuva dagar, eller Szép napok (cool titel dock) som den heter på ungerska. Min preblogg-text om Szép napok skrevs i maj 2004.

Denna ungerska film ingick i en serie med filmer från de nya EU-länderna som SVT visade nyligen. Den handlar om en bror, en syster och deras fattiga och kriminella bekantskapskrets. Brorsan har precis blivit fri efter en fängelsevistelse. Syrran har precis fått ett barn som hon själv inte fött. Den riktiga mamman har fått jobba i hennes tvätteri och fått betalt men vill sen få tillbaks sitt barn. Brorsan blir intresserad av henne.

Nja, här fanns det faktiskt potential. Det som jag lade märke till direkt var det annorlunda fotot. Vackra färger och lite annorlunda ljussatt. Bildlösningar som inte var standardmässiga. Det var bra. Men sen tyckte jag bara filmen var jobbig i övrigt. Det är en sorts film noir eftersom ingen av personerna är sympatiska. De gör misstag och tar ständigt fel beslut. Jag får ingen känsla alls för någon. Det är vackra bilder med ”fula” människor och jag förstod inte poängen med filmen alls. Nä, några ”ljuva dagar” var det verkligen inte frågan om här. Även om det kanske är orättvist (jag vet ju inget om någons bakgrund) så kändes det som: ja, ja, ni får väl skylla er själva. Snudd på bottenbetyg faktiskt. Jag blev varken berörd, ledsen eller glad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

#SFF14: White God (2014)

sff_logoJag hade hört om den här ungerska filmen när Kino i P1 rapporterade från vårens Cannes-festival och när den dök upp i programmet för filmfestivalen så bokade jag in en visning. Anledningen till att jag kände mig lockad av filmen var att handlingen lät så skum att det åtminstone skulle bli en intressant titt. Tydligen skulle en stor flock hundar i princip ta över och terrorisera en hel stad. Skulle det vara en skräckis?

Nej, inledningsvis var inte alls White God en skräckis utan ett ganska rakt berättat familjedrama. En ung flicka och hennes hund blir lämnade hos sin pappa när mamman ska åka utomlands i tre månader. Flickans föräldrar är skild och hon verkar inte träffa sin pappa alltför ofta. Pappan är måttligt förtjust över situationen. Framförallt är det hunden som irriterar honom. Den ställer till problem genom att inte vara renrasig. Sådana hundar måste man tydligen betala extra skatt för, annars kommer hundfångaren och beslagtar den. Dessutom kan ingen ta hand om hunden under dagarna.

När det kommer in en anmälan om att hunden, Hagen som den heter, har bitit någon tar pappan beslutet att helt enkelt lämpa hunden ute på stan för att bli av med den. Flickan är förtvivlad och åker senare tillbaka för att hitta Hagen men hunden är spårlöst borta.

Ja, inledningen var som sagt ganska normal. Inga konstigheter alls. Skådisarna är inte speciellt bra. Det kändes litet stelt. Flickan vill inte bli av med sin hund. Hon tar med den på en musiklektion i hemlighet och låter den vara i ett skåp men då börjar den yla när orkestern börjar spela. Hon går på fest, som hon är alldeles för ung för, och får i sig både sprit och droger. Hon brottas med problem att passa in i tillvaron.

White God

Så till en början är det alltså en sorts coming of age-historia, den så populära. Men när vi efter en stund fick följa med Hagen, hunden alltså, på hans äventyr så blev det mer intressant. Här blev filmen plötsligt ett sorts Disneyäventyr med hundar i huvudrollerna. Jag tänkte direkt på en film som Lady och Lufsen.

Hagen träffar andra hundrar på rymmen och blir speciellt nära kompis med en vithårig liten terrier (?). Under en ganska lång stund är handlingen berättad helt ur hundarnas perspektiv. Vi får se hur de försöker hitta mat, hur de försöker kommer undan hundfångarna. Det var faktiskt ganska spännande, charmigt och med en del humor. Flickan och pappan är bortglömda.

Sedan händer ändå det oundvikliga och Hagen blir tillfångatagen, men inte av några hundjägare. Nej, det handlar om något värre. Han hamnar nämligen i händerna på en man som sysslar med hundfajter. Mannen tränar upp hundar, plågar dem, torterar dem, för att de ska bli aggressiva som möjligt och vilja döda andra hundar. Efter att ha lyckats att fly därifrån hamnar Hagen till slut i hundstallet. Nu är han dock en förändrad hund, en hund som vill göra uppror, och det gör han tillsammans med flera hundra andra hundar i stallet.

Jag vet inte varför jag berättar så mycket om handlingen istället för att säga vad jag tyckte om filmen. Vad tyckte jag om filmen? Ja, jag tror det här är ett klassiskt fall av en sån där hajpad festivalfilm som när det kommer till kritan faktiskt inte är speciellt bra. Vi har sett det förut. Svenska Apflickorna är ju ett tydligt sånt exempel.

White God har ändå vissa bra sekvenser (Disney!) och framförallt slutet – när det (givetvis) är upp till flickan att på sitt eget sätt bemästra de aggressiva hundarna – är riktigt bra och surrealistiskt. Men däremellan var det inte något som jag blev speciellt upphetsad av. Rent hantverksmässigt tyckte jag inte filmen överlag höll måttet, och då hjälper det inte att man i efterhand inser att det fanns en hel del samhällskritik invävt i handlingen.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Söndag strax efter lunch – inget regn. Jag tog cykeln in till stan. Kaffe och kanelbulle på vägen till Grand 1, favoritsalongen under festivalen. Jag träffade på Har du inte sett den?-Carl inne i salongen och vi hann prata litet innan filmen drog igång. Efter visningen tog vi ett snack om filmen. Jag fick inte fram så mycket åsikter utan bara att jag inte tyckte den var speciellt bra men att Disneykänslan var litet rolig. Carl hade givetvis analyserat filmen djupare än så och pekade t ex på filmens samhällskritik. Det är alltid kul och nyttigt att prata om filmer man sett med andra och då få andra perspektiv än sitt eget smala. Tack, filmspanarna, för att ni finns! 🙂

%d bloggare gillar detta: